Helt på riktigt och inte alls en klintbergsk skröna är ju historien om Young Chin Paik och Heung Won Paik som på Centralen till damen i biljettluckan sa:
– Two tickets to Venice.
Men hamnade i Vännäs.
Jag har även samlat på mig helt sanna historier om
- tyskar som ska till Kiel men hamnar i Kil
- sluddrande tonåringar som hamnar i fel stad när de ska till Lidköping eller Linköping
- Tillbergabesökare som har köpt biljett ”till Berga”.
Här i familjen har vi tusen och en historier om hur Broder Jakob som liten palt skulle ta en helt vanlig buss från Björkskatan till centrum i Luleå, men hamnade i Svartöstaden. En annan gång hamnade han i Linköping när han skulle till Stockholm. Nu kallar vi alla felåkningar för ”resa till Svartöstan”. Den nuvarande Nittonåringen är vår mesta felåkare, som har hamnat på fel bussar som tagit henne till sjukhuset när hon skulle till skolan, och till Stockholm när hon bara skulle till Strängnäs – som ju ligger nästgårds.
Nu ska vi ju alla till mans åka tåg, sådär absurt mycket tåg som jag ju alltid har gjort. Och soooom jag har klagat över
- förseningar
- ersättningsbussar
- obefintlig information
- felaktig information
- kass tågmat
- ljummet te
- trasig vagnlutningskorg
- fan och hans moster.
Flygskammen har jag inte känt av en enda gång. Förrän nu. Oh, jag skäms så jag skäms och ska äta tångruskor i en vecka samt låta bli att duscha längre än fyra sekunder i taget och aldrig någonsin ska jag ens drömma om att tanka bilen. Ever.
Tidsbrist och den skrala kassan omöjliggjorde tågresa.
På torsdag flyger jag till Luleå. Och på lördag flyger jag hem igen. Så. Stegla mig, spotta på mig och dränk mig i tjära innan ni rullar mig i lånta, miljöcertifierade fjädrar!
Eller berätta om när ni åkte fel, vetja …
Jag glömde lämna ettbrev idag, så jag fick åka en extra sväng tillbaka. Flera km. +diverse extrasvängar pga vägarbeten. Intet nytt under solen.
Jag flyger aldrig, har inget motorfordon men unnar mig understundom en och annan fläskbit.
F ö så hamnade ett och annat brev till Kinna ibland i Kiruna. Men det var ju före postnumrens tid.
Det var en gång för mycket, mycket länge sedan, faktiskt alldeles i början av 1970-talet, som jag skulle åka från Porjus till Skövde. Vanligen tog det ca ett dygn med rälsbuss till Gällivare och sedan ett bekvämt nattåg hela vägen till Skövde. Bäddat för natten var det ungefär mellan Luleå och Örebro.
Nu skulle emellertid resan speedas upp med hjälp av flyg. Det kunde ske tex. genom att åka rälsbussen som vanligt till Gällivare. Där fanns ingen flygplats vid denna tid men till Kiruna däremot kunde man fortsätta med tåg och nån flygbuss och sen kunde man flyga i några skutt till Göteborg/Torslanda och sen från Göteborg C med tåg till Skövde. Det skulle bara ta ett halvt dygn. En avsevärd tidsvinst, speciellt om man betänker att man bara har en veckohelg på sig innan man ska vara tillbaka i Porjus igen. Detta hade jag räknat ut med hjälp av diverse tidtabeller tryckta på papper, eftersom de inte kunde ses på Internet som ju ännu inte var uppfunnet.
Nu var det bara det att en elak ryttmästare i Åsbro strax söder om Hallsberg skulle utfärda mina resehandlingar och han tyckte inte om omvägarna via Kiruna och Göteborg. Rakaste vägen skulle man ta! Därför fick jag någon sorts rekvisitioner på tågresorna från Porjus till Luleå, anslutning till Kallax, flyg till Arlanda (som hade varit öppet för trafik i 10 år). Vidare därifrån skulle det gå att ta sig med flygbuss till Stockholm city och sen tåg igen till Skövde. Fan tro´t tänkte jag och satte mej på rälsbussen i Porjus på morgonen. På eftermiddagen klev jag i Boden av ett tåg som körde söderut. Jag tog mej vidare till Luleå och Kallax och Arlanda.
Kommen dit hade det blivit ganska sent på kvällen och ännu senare var det när jag kom till Stockholms central. Sista tåget Till Skövde hade gått! Jag fick vänta på första morgontåget. Stationen stängde fram på natten, Jag hittade en diskret sovplats på Nationalmuseitrappa som vi denna tid ännu inte var inglasad.
På morgonen klev jag stel och frusen på tåget mot Skövde när det rullade in. Det visade sig vara samma tåg som jag klivit av i Boden! Något irriterad hittade jag en stol och sjönk ner.
– När jag vaknar ska jag skriva ett brev till ryttmästaren. tänkte jag innan jag somnade.
Till ryttmästarens försvar kan möjligen anföras att han gav med sig och lät mej flyga den väg jag ville efter denna händelse.
Aldrig tagit fel buss/tåg (annat än i tunnelbanan).
Men liftat ”fel”.
1968 skulle jag lifta till Wien (dit min storebror var på skolresa). Men i V Tyskland fick jag en lift långt söderut i landet. Ändrade mig då och satsade på Rivieran och Monte Carlos Grand Prix (som skulle pågå). Kom inte längre än till Lyon där jag av tidsskäl tvingades vända norrut. Hemfärd via stopp utanför Waterloo och i Amsterdam, där jag lyckades finna tidigare bekant och arbetskollega till min far. Arkitekten Roland Hagmüller (kolla hans säregna byggnader via egen Google-sökning)
Hemresa via Malmö, där det ovanliga inträffade att jag fick lift med samma busschaufför på resan norrut (till Wäxjö) som tidigare söderut (från Värnamo till Malmö).
Detta hände under två-veckorsledighet från militärtjänstgöring på K4 i Skövde.
Hann tillbaka från liftandet i tid, så jag slapp ev straffpåföljd pga uteblivande från tjänst.
Lotten, don’t get me started on THAT!
Hur många gånger har jag inte haft anledning att gnola:
Om man drömmer om Paris
hamnar man på något vis
ändå bara i Hudiksvall
… i bästa fall
Svaret är helt enkelt: Så många gånger att hela Internätet inte skulle räcka till om jag börjar berätta.
Kråkan och Örjan: peppa Karin to visst get started på ert vis! Massa, massa bokstäver!
En president som börjar på T i ett land som börjar på U påstod att han hade svenska rötter, i Karlstad närmare bestämt. Rätt svar var Kallstadt i Tyskland.
Kom igennn, Karin!
Har du valt rätt resa Lotten?
Starta liite tidigare, ett byte, samma nattåg, billigare.
Karin, berätta nu om Hudiksvall och andra oväntade resmål!
Jaaa, Karin, berätta! Det kan bli en följetong vid behov. Själv har jag bara blivit bokad till Strasbourg när jag skulle till Salzburg. Det var som tur var innan euro infördes så jag blev misstänksam när resebyrån berättade hur många franc som flygbussen kostade. Det borde ju varit mark. Jag hann boka om. Puh!
Jag har väl berättat om när mormors syster, under mormor och morfars tid i Japan, glömde att skriva ”Japan” på ett brev? Med följden att det visserligen anlände till Osaka så småningom, men först efter att ha varit i Åsaka i Västergötland, där man torde ha konstaterat att man inte hade någon adress som stämde överens med det som stod före Osaka.
Helt underbart, Brid!
Åsaka! Som jag inte kände till! (När jag läste blev Osaka dock ”ostkaka”.)
Jag minns det där paret som hamnade i Vännäs. Jag mötte dem inte personligen, men minns artikeln i VK som ena tidningen i Umeå heter.
Det sägs att det sedan ordnades med gondoler i en damm i parken i Vännäs.
Stå i Visby och välja mellan bussen till Sudret eller till Fårö när man ska till Sudersand?
Det var min mans dåvarande flickvän, numera fru, som lyckades stoppa den fadäsen.
Är det ankomsttiden som avgör, Lotten?
För det går väl ett mer direkt tåg? Fast det kommer nog fram senare. Det passerar Övik vid femtiden på morgonen.
Det är lite mer trevliga klockslag att åka söderut. Men det är väl de där urbaniseringsivrarna som lobbat för det kan jag tro.
Det var tusen och en saker som inte klaffade med tågresan – det hade helt enkelt inte gått att fixa ens med hammare och spik. Och så var det ju fruktansvärt mycket dyrare också.
Nu är jag i Bandhagen, förresten. OCH JAG ÅKTE TÅG HIT!
Nej, det gjorde du inte, du åkte tunnelbana. Eller buss.
Vad går det för persontåg missinassen?
Här på södra stambanan, där jag bor, går det bara godståg på nätterna. Eller blev du avpolletterad till Bandhagen?
Ack vi som veta vad det är att pollettera resgods!
Vad finns det mer som barna inte vet? (Och vad som vi heller inte hann uppleva?)
De vet inte vad korsband är för något eller hur det känns att posten alltid kommer i tid.
Lotten vet knävlar i mej vad korsband är!
Det vet hon, men inte hur man skickar böcker billigt med dem.
Hej och god morgon! Jag har varit på avvägar ett tag men nu är jag framme och hemma och det känns ju tryggt för den svårartade dysdirektiker jag är. (En dysdirektiker är en lokalsinneshandikappad person med varierande grad av vilsesyndrom.) Jag kommer nog inte att berätta om alla historiska felkörningar, bortitoknavigeringar eller adressmissar som stökat till mitt liv; de flesta har jag lyckligen glömt, andra är utdragna historier om att rätta till geografimisstag. Visst kan det bli spännande eller rentav trevligt ibland, men det tar tid.
Så mitt råd till alla som har en släng av dysdirexi är att alltid försöka ha en god vilsemarginal när det handlar om att avvika från upptrampade stigar. Eller förresten, även i välkända trakter kan det vara bra med lite extra mycket tid att orientera sig, för det verkar som om ondsinta krafter flyttar på hus och vägar ibland.
Så är det ju! Hus och vägar som nyss låg som de skulle, vänds plötsligt uppåner och byter väderstreck!