Hoppa till innehåll

Etikett: säng

Att vara gäst

”Fotografi.”

Jag snubblade över en man vid namn Carl Gustaf Vilhelm von Düben (1822–92), som verkade ha varit nåt i hästväg vad gäller läshjärna.

Han började läsa vid Lunds universitet som 15-åring och blev fil.dr. när han var blott 22 år. Sedan reste han jorden runt, blev läkare och ledamot av precis allt för att sedan disputera en gång till. Och avslutningsvis som antropolog i oländig terräng på hårt underlag dokumentera samernas liv och leverne tillsammans med hustrun Lotten.

Han ansåg att obekväma skor var ren idioti: ”Dumheten att vilja frambringa större skönhet än naturen.” På samma sätt for han ut mot den opraktiska och ohygieniska krinolinen, medan dans och för den tiden förnuftig spädbarnsvård omhuldades.

Ett klick bort förlorade jag mig helt i en avlägsen släkting till honom: Carl Gustaf Vilhelm von Düben (1816–97) eftersom Selma Lagerlöf under en tid var inackorderad i hans hem för 45 kronor i månaden. Men ack o ve – hon vantrivdes pga. bullriga och kalla rum samt dålig mat – de åt blott smörgåsar ”typiskt för Stockholmarna”, skrev Selma.

Nu har jag ju aldrig varit inackorderad hos någon, men varit gäst har man ju. Och ibland är det värt besväret att fundera över madrasser man mött. Nu bortser jag från otalet basketlägerövernattningar i gympasalar och klassrum, och listar några andra:

  1. Radhuskällarsängen hos en bekant till familjen 1978. Jag var 14 år, och plötsligt satt en helt främmande, jätteberusad kille på min sängkant. Han var son i huset och visste inte att huset var utlånat – men var på det hela taget väluppfostrad och ursäktande.
  2. Katthuset i USA 1981. I ett år snörvlade och väste jag hos en trist familj som hade katt. Men jag fick sova i en himmelsäng!
  3. Tältäventyret med gymnasieklassen 1983. Min sovsäck dränktes på ett tidigt stadium av varm choklad, varför jag fick vandra omkring halva natten för att inte huttra ihjäl. Jag försökte bli värmd genom att sova tätt intill några av killarna i klassen, men de fattade ingenting och erbjöd mig inte alls plats i sovsäcken.
  4. Vindshotellrummet i Lugano under tågluffen 1986. Jag sov i en tältsäng som varken hade platsat i tält eller som säng. ”Några glesa säckvävssnören mellan två pinnar gör ingen säng”, sa jag uppbragt och slog huvudet i den nakna glödlampan. Som föll i golvet och tusen bitar.
  5. Gästrummet from hell 1998. Värdfolket grälade i rummet bredvid, det var ömsom för kallt, ömsom för varmt, dörren gick inte att stänga helt och det var stopp i toaletten innan jag ens hann använda den. Vid 05 på morgonen gick brandlarmet och jag blev tvungen att stå ute på gatan iklädd nästan ingenting.

Och hur hänger detta ihop med de två Dürarna? Ptja, den senare var en kass värd, medan den förre var fördragsam och kunde tänka sig att sova hur som helst.

Så här kändes Luganosängen.

Berätta gärna om era soväventyr!

Share
31 kommentarer

Lund Comedy Festival för tionde året i rad

Jag gillar som bekant att skratta, fnissa, fnittra och gapflabba. Därför har jag (när schemat så tillåter) besökt Humorfestivalen i Lund så ofta som möjligt de senaste tio åren. I år har jag dessutom lyckats plutta in alla föreställningar med plingeliplongpåminnelser så att det till exempel ser ut så här i mobilen idag, lördag:

Är ni inte intill döden imponerade?

Så vad gör jag när jag inte flänger omkring och skrattar på dessa lattjolajbantillställningar? Jo, jag

  • stämmer möten med kompisar och äter upp till tre frukostar per dag
  • ser på trista pod-inspelningar (försöker lära mig hantverket) där det visar sig att en professor är bra mycket roligare än en ståuppare
  • cyklar på en lite för liten cykel
  • sover i David Sims vackra lakan.
Av nyss nämnde David har jag lärt mig att man inte bara ska lägga fram lakan till gästerna. Han bäddar alltid åt mig så att jag känner mig som en prinsessa med fnuttron handdukar, den nyutgivna boken och en necessär full med nödvändigheter samt en ”sovagottsprej”.

Med kommentatösen Agneta uti Lund gick jag på en inte särskilt spirituell diskussion om det digitaliserade samhället, framtiden och ålderdomen. Bara titeln, asså: ”Hjälp, min hemhjälp är en robot” … gah. Men Susanne Iwarsson (professor i gerontologi) var rolig!

Kolla vilka coola fåtöljstolar man sitter i på Grand (Piratensalen); det nedfällbara lilla bordet har en lampa!

Ett spirituellt samtal mellan tre vita män i 44–45-årsåldern, lett av Johan Wester – kan det vara nåt? Jaaa. För om Johan Glans är på scenen, då blir det roligt. Det hela var till synes knappt repeterat, men naturligtvis hade de, proffs som de är, tänkt ut några poänger i förväg. I skrift blir sådana här samtal inte roliga, men när de pratade lite om ”dagens i-landsproblem” sa Johan Glans:

– För mycket mjöl i kroppkakorna är i alla fall ett Ölandsproblem.

När Johan Wester förolämpade Johan Glans och istället för Kvarteret Skatan sa något i stil med ”Området Skatan, felåt, vahettere …”, kontrade Glans med:

– KVARTERET SKATAN! Å du då, men din lilla hip-hop-show.

Hipp-hipp, alltså. Men som sagt: pratskämt gör sig sällan bra i skrift. När de diskuterade huruvida de kissar i poolen sa Johan Glans:

– Javisst, det ska jag inte sticka under stol med. Men jag bryr mig inte om att gå ner i vattnet, nej jag ställer mig bara på poolkanten och kissar ner i vattnet.

Här vinkar Johan Wester adjö till publiken efter en pratstund med tre komiker (bl.a. den hysteriskt rolige Johan Glans) som diskuterade störande moment i livet.

Stan är proppfull av studenter i färgglada LTH-overaller. Det är musik i varenda hörn och ölen flödar. Jag träffar gamla kompisar och kolleger och känner mig som en cooling till celebritet när artisterna hälsar på mig. Allt är ljuvligt. Och så älskar jag Lund pga. en massa andra detaljer.

Till exempel den här till synes permanenta steninskriptionen som (väl) strax ska tas bort när konstverket kommer på plats igen.

Så himla trevligt.

Hur i hela friden ska jag orka vara lärarvikarie igen på måndag? Bäst jag börjar ladda redan nu genom att bära på massa papper och pärmar och ha en stor nyckelknippa runt halsen samt tuschpennor i bakfickan och hyssja på folk som jag möter.

Share
26 kommentarer

Ett helt vanligt inlägg om mitt hårda liv

Ni vet Facebookstatusarna som får en att svära ”nämen vaffan fick inte jag vara med för” eller sucka ”va, nä, ååå jag vill också”. Jag vill inte vara sämre och måste därför berätta om de senaste dagarnas upplevelser.

Annika Bryn har skrivit en ny deckare och behövde en rufsblond 25-åring till promotionbilderna. Ni inser ju själva att den 25-åringen måste vara jag – så jag åkte på Hemligt Uppdrag för att plåtas med asiatisk deckare på McD och med pistolbeväpnad bov i en lägenhet på Kungsholmen. Reflexion: jag skulle kunna betala dyrt för att få ”åka på plåtning” och agera med låtsaspoliser samt hålla i pistoler utan att darra på manschetten!

Kolla jag kan äta hamburgare och se fundersam ut samtidigt!
Kolla jag kan äta hamburgare och se fundersam ut samtidigt!
– Va, ska jag se ut som en trulig 25-åring sa du?
– Va, ska jag se ut som en trulig 25-åring sa du?
– Du ska se rädd och ledsen ut, Lotten! Sluta skratta, man ser hur axlarna hoppar!
– Du ska se rädd och ledsen ut, Lotten! Sluta skratta, man ser hur axlarna hoppar!

Man kan rösta både på bokens omslag och titeln! Döden i San Fransisco, San Francisco, Före gryningen, Rum 129 eller Som stoft?

Och så har min djefla man levt ut sina punklustar på scen. Man skulle kunna tro att en civilingenjörspoet utan någon som helst vardaglig simultanförmåga rör sig som Cornelis på scen (ergo inte alls). Men inte den här.

Av 300 bilder är det här den enda som har någorlunda skärpa eftersom han for omkring som en ödla i en flottpanna precis hela tiden.
Av de 300 bilderna som jag tog är det här den enda som har någorlunda skärpa eftersom han for omkring som en ödla i en flottpanna precis hela tiden.

Naturligtvis har jag hunnit klämma in ett mingelparty också: i Språktidningens nya lokaler som redaktörerna delar med Modern Psykologi och Forskning & Framsteg. Kan inte tänka mig att miljön skiljer sig på en enda punkt från tiden på Nationalencyklopedins redaktion:

– Jävla skribenter till att inte hålla deadline! Alltså Lotten, vad ska vi göra med henne?
– Nu har Bergman skrivit tio gånger för långt igen!
– Jag fattar inte ett dugg av den här artikeln. I vilken av våra tidningar ska den in?
– Äh, kolla om vi inte bara kan ta ett blogginlägg och klistra in rakt av, det blir lättare så!

Strax till vänster om vinflaskorna stod jag och klängde på Catharina Grünbaum.
Strax till vänster om de där  vinflaskorna stod jag länge och klängde på  Catharina Grünbaum.

Hemma är livet precis som vanligt fyllt av äventyr:

Jag hittade till exempel en tusenfoting i salladen.
Jag hittade till exempel en tusenfoting i salladen.

Men annars tillbringar jag dagarna precis som salig Kar de Mumma.

Kan inte begripa vem som stökar till så förskräckligt hela tiden.
Kan inte begripa vem som stökar till så förskräckligt hela tiden.

______________

Ni som har gått vilse och bara letar efter Julkalenderns lucka 13 – den finns här nedanför.

Share
16 kommentarer

I en säng på Domus

Bilden från Blocket har förstås inget med mitt eget sängliggande och dito avlande att göra.

Här ligger jag i en säng. En meter bort ligger Översättarhelena i en helt annan säng. Jag blev nämligen lite strandsatt i Stockholm, men alltså snabbt uppraggad efter att ha druckit öl med kommentatösen Ökenråttan mitt på blanka torsdagseftermiddagen.

(Förklaring tarvas: jag har en miljard släktingar och vänner i Stockholm och är därmed aldrig riktigt strandsatt. Men vem säger nej till ett halvt hotellrum?)

Kanske sov pappa i just detta rum för 50 år sedan, när han pluggade. Det här är nämligen Domus – Stockholms första studenthem (som även nämns här).

Och hur ska jag nu knyta ihop denna mystiska säck? Jo, trubaduren Kjell Höglund har (förlåt, alla väldigt känsliga läsare) skrivit en textrad om just detta hus, som tydligen redan för länge sedan var lyhört:


*fill-in på pukorna*

Nu nynnar jag på ”Vi hör hur dom nyser här i rummen på våningen ovanför”.

Share
11 kommentarer