Min gamle (nåja, 70 är väl det nya 35?) NE-kollega Peter A. Sjögren tänker och tänker. Och läser och läser. Oftast läser han och tänker samtidigt, och då kan det se ut så här när han bekymrar sig över Alice Tegnérs rader om Tummeliten:
”I första strofen tågar far främst i spetsen för tydligen sex bröder i en ordnad utflykt. I strof två är det natt. Fadern är frånvarande och de nu sju bröderna tycks mer eller mindre vilse. I strof tre återvänder de efter att uppenbarligen ha varit borta så länge att föräldrarna fruktat för deras liv. Här omnämns en jätte i bestämd form, fast han inte varit nämnd tidigare.”
Peter citerar ”Tummeliten” så här (där mina fetmarkeringar får sin förklaring längre ner):
Ett, två, tre, fyr, fem och sex och sju,
ut i skogen tåga alla nu.
Far går först och Tummeliten sist,
tyst det är, ej rörs en enda kvist.
Solen än ej stigit ur sin bädd,
mörk är skogen, så man kan bli rädd.
Men sju bröder, fast de äro små,
taga sig i världen fram ändå.Kära far och mor, godda’, godda’,
gråt ej mera, vi mår alla bra.
Jätten sover, han oss inte ser,
och vi tror han vaknar aldrig mer.
Ja, handlingen är sannerligen lite groovy, det håller jag med om. Pappa tappar bort de sex (sju?) barnen och går hem och gråter medan jätten slås ihjäl av de små.
Min bibliotekarie, aka min djefla man, kan i sömnen plocka fram vilken bok som helst ur våra hyllor. (Själv vet jag inte ens på vilket våningsplan jag ska söka.) Han hittade snabbt 20:e upplagan av ”Nu ska vi sjunga” från 1968, som ser ut så här, där fetmarkeringarna ovan bara markerar skillnaderna. Ser ni den jätteintressanta detaljen?
Bara för att herr bibliotekarie ska få visa sig på styva linan en gång till, bad jag honom hämta ännu en upplaga: den 17:e upplagan från 1952. Den är identisk, om än tryckt i grönt och kanske lite väl snävt klippt i vänsterkanten eftersom far slår i stortån.
Och nu till detaljen …
Ser ni den moderna stavningen av sig? SEJ! Och detta redan 1952! Samtidigt som verbens pluralböjning sladdar kvar!
(Tänk er gärna att jag tappar hakan, sätter teet i halsen och slår mig för pannan samt vrålar upphetsat så att de sju [åtta?] ungdomarna i huset av pur skräck hoppar ur sängarna.)
Att verbens plural är kvar under sent 60-tal är alls inte underligt. I redan tryckta sångtexter och lyrik sker språklig förändring oftast långsamt.
Men att blanda in sej! Som är så modernt att jag faktiskt bara känner en person som konsekvent skriver så, och hon är kommentatösen Ökenråttan här i kommentatorsbåset.
Så … hur modernt är det nu då? Jag tillsätter en enmansutredning.
År 1923 (och tidigare förstås) finns inte sej med som pronomen i SAOL, bara som fisk.
År 1950 nämns sej under uppslagsordet sig. Och se på fan, man skrev tydligen sej!
Åren 1973 och 1986 ser det likadant ut i SAOL, men 1998 får sej eget uppslagsord i fetstil. Fascinerande!
Idag säger Språkrådet angående sej och huruvida det är okej i skrift:
”Det är en stilfråga. I ledig, talspråkshärmande stil kan man använda dessa former, men inte annars. I sakprosa är alltså mig, dig, sig de normala formerna.”
Min fråga!
Har ni månne tidigare eller senare upplagor av ”Nu ska vi sjunga” (första upplagan kom 1943) och en bibliotekarie som kan hjälpa er att ta fram dem för att dokumentera?
60 kommentarer