Hoppa till innehåll

Dag: 6 maj, 2019

Yoga eller jogga?

Jag tänkte att jag liksom alla andra som jag känner, skulle yoga. Det tänkte jag redan för några år sedan, men lade av när jag upptäckte att jag inte kunde gå på händer längre. Jag nådde liksom inte ner till marken.

Jag har även provat att meditera, vilket var fullkomligt hopplöst. Sällan har jag varit så himla tydligt sämst i klassen på något. A-oooom sa de andra i lokalen och gjorde en triangel med fingrarna i naveltrakten medan jag gjorde skuggfigurer med mina fingrar och dessutom råkade knäppa en jätteknäpp tumme mot långfinger så att det smällde som en kastanjett. (Det var verkligen inte meningen.)

Men nu har jag faktiskt hittat nåt coolt. Det är styrketräningsyoga som man (eller i alla fall jag) blir alldeles svettig av. Ledaren pratar på engelska om uppånerhundar och krigare två och savasana och jag vet inte allt. Av nån mystisk anledning vet ledaren när jag fokuserar så hårt att jag slutar andas. Då säger hon:

– Don’t stop breathing — keep your prana moving throughout your body.

Jag har ingen aning om vad min prana är, men jag ser framför mig att det är en alien. Och att jag är Sigourney Weaver.

Så här gör ledaren:

Precis som de sex deltagarna där, ligger jag hela tiden lite efter. Och inte spretar jag sådär snyggt och lätt heller. Men jag blir härligt trött!

Idag stod jag på alla fyra och tog i för kung och fosterland för att få upp ena benet ”ända upp till taket”, för det stod så i en instruktion nånstans.

– FJONG! så for benet upp.
– PANG! så åkte en taklampa i golvet.

Lampan var en sån här från Ikea. Men plötsligt var den alltså inte en lampa längre, utan liksom en salladsskål plus en miljard småsmåsmåååå skärvor.

Och där stod jag på alla tre med ett ben uppe i luften. Och detta ben kunde med sin fot inte sättas ned på golvet utan att placeras rakt på en miljard småskärvor.

Men … mina händer skulle jag ju kunna flytta på, resonerade jag med mig själv. För under dem finns inga skärvor. Som en trebent stol vinglade jag i några sekunder på blott två ”ben”, och lyckades placera halva uppåtfoten på handens ställe.

Svetten rann. Jag tänkte på cirkusartister och svärdslukare och på alla som går på glödande kol. Och så tänkte jag på mina liljevita vinterfötter som inte ens pallar en normal grusgång längre. Jag började känna att mjölksyran kokade i mina förtvinade lårmuskler.

Och så tog jag ett resolut steg bort från lampsplittret.

– AJ! sa jag fastän jag inte fick ett dugg ont.
– AJ! sa jag igen när jag tog nästa steg, för då gjorde det verkligen ont.

Nu sitter jag här med tre plåster och fem kilometer toapapper, en säkerhetsnål samt tre jättedåliga pincetter. Blodet kunde tyvärr inte dokumenteras eftersom mobilen låg i Treriksröset eller Smygehuk på nedervåningen.

Men vilken tur i oturen: nu kan jag inte hänga med ut och jogga med en kompis imorrn. Me no likey jogging.

(Hej alla ungdomar. Det här är en monsterhit från 1979 och videon är så kass att ni kan blunda när ni njuter av Göran Rydhs flåsande.)

Fast det hade ju varit jättebra om jag inte hade gett upp för ett par år sedan, utan verkligen lärt mig att gå på händer igen.

Share
45 kommentarer