Jag äger 13 färgglada 20-kronorsläsglasögon som jag ideligen tappar bort, sätter mig på, slänger ner i väskor där de skrapas sönder mot pennor, bestick och basketskor. Mitt synfel är av gammelvarianten – den som man bara ska stå ut med. Brillorna sitter oftast på skulten, där håret kletar in reporna så att jag faktiskt inte ser mycket bättre genom dem än utan.
Med mina föräldrar (och alla andra gamla släktingar) är det annorlunda: alla opereras de för grå starr. Efter mammas operation utbrast hon:
– Jag har ju rosa gardiner! Inte gråa!
Pappa ögonopererades häromdagen och jag skulle vara mentalt och fysiskt stöd. Jag kom in i ett knäpptyst väntrum fullt med vithåriga människor och var alldeles andfådd efter att ha sprungit uppför trapporna och dessutom upphetsad eftersom jag hade sett en jättefin dörr.
– Hej! sa pappa så högt att alla i väntrummet lyfte blicken och tittade på oss.
– Höh …pust … flås … dörr … bankdirektör! sa jag och snubblade på mina egna fötter så att jag höll på att ramla i famnen på en vithårig man.
– Bankdirektören har vidare kondis, mumlade pappa.
– Nu måste vi ta en före-bild så att vi kan se skillnaden sedan! sa jag.
– Har du anmält dig? sa jag nickade mot receptionen?
– Oj, hoppsan. Ska jag anmäla mig här? sa pappa till receptionisten.
– Ja, sa hon. Vill du ha kvitto?
– Nä, sa pappa.
– NEJ TACK heter det! ropade jag – och alla i väntrummet skrattade igen.
Så långt komna, kände både pappa och jag att vi stod på scen under en krogshow. Alla de vithåriga var ju en underbar publik, så skumögda de var.
– Ska du som är så ouppfostrad uppfostra mig? svarade pappa högt.
– Jag ouppfostrad? Jahadu, vems fel kan det vara? sa jag och alla skrattade igen.
– Titta, sa pappa, jag har tagit på mig doktorsringen. Så att alla ska tro att jag är läkare och ta extra god hand om mig.
– Det hade varit bättre om du hade haft en pingisracket i bakfickan så att de fattar att du spelar bordtennis.
Fnissen och skratten kan förvisso ha berott på galopperande operationsnervositet, men det funderade vi inte på. Vi drog ordvitsar, skojade och drev med situationen. Men så hämtades pappa, och tystnaden lade sig i väntrummet. När han kom tillbaka tittade han förvånat på mig och konstaterade lugnt att allt ju var mycket snyggare före operationen.
– Så före-bilden skulle vi egentligen ha tagit med mig i fokus? sa jag.
När jag nu berättar om denna vår trevliga upplevelse, där vi fick allt utom stående ovationer, visade det sig att det faktiskt inte är många vithåriga som går omkring ickeopererade. Alla har historier som påminner om sådana som handlar om vaxproppsupplösning.
– Plötsligt ser/hör jag allt!
Då undrar man ju hur det var förr i tiden; famlade sig alla över 75 år fram i ett halvgrått sudd-mörker? Snabbkoll på statistiken visar att japp, yes, så var det:
År 1980 gjordes 7 000 sådana här operationer i Sverige, 2016 utfördes drygt 125 000 … vilket gör den till den vanligaste operationen, alla kategorier. ”Ungefär hälften av Sveriges befolkning kommer att behöva opereras för katarakt [grå starr] under sitt liv.”
Hör ni det, barn? Om 30 år sitter ni och fnissar med mig i ett väntrum!
Här hittade jag en väldigt intressant (transkriberad) föreläsning om varför katarakt uppkommer: http://www.medfak.umu.se/digitalAssets/2/2630_ogat_07_behndig.pdf
Oh, damn!
”Redan 500 f.Kr. utfördes i Indien något som kallas ’starrstick’: Man satte in en nål i ögat och tryckte ner linsen så att den åkte undan och patienten återfick sikten. Man ser ju inte särskilt bra på det sättet men människor som var helt blinda av katarakt kunde efter ett sådant ingrepp få tillbaka åtminstone lite ledsyn. Man ska dock ha klart för sig att det var långt före bedövningens tid, så det var knappast någon populär behandling men det utfördes i alla fall.”
Jag fick en operation 2013, 61 år vorden. Det kostade så lite att jag faktiskt skämdes, knappa fyra hundra. Jag fick välja mellan att bli lång- eller närsynt. (Att bli helt brillfri tog de femsiffrigt för, men jag har gått med en cykel i ansiktet sen tidiga tonår och ser dessutom inte klok ut utan brillor enligt Sambon, så det fick vara).
Klart att en som alltid varit närsynt väljer att bli långsynt. Jag har nog aldrig i livet sett bättre än jag gör nu. Men vanan att lätta på brillan när man vill se närmare finns kvar efter mer än femtio år.
Jomän. Så är det. Jag har gjort två såna där operationer. Och det var riktigt tyst i väntrummet. En kille hade sin sällskapsdam med sig och de tyckte tydligen att tystnaden var lite tryckande. Det är den ju vanligen i väntrum för värre operationer. Så det ska ju vara så. De satt och viskade försiktigt med varandra. Så försiktigt att de egentligen inte hörde vad samtalet handlade om. Men jag uppfattade brottstycken och tyckte att jag kunde hjälpa dem lite. Så jag drog mitt Väntrumsvårpoem: ”Nu är det vår, och solen den slår”
Det blev ingen succes men folk började i alla fall yttra sig, mest negativt. Det var snålblåsig november ute och det var rätt så provocerande att läsa vårdikter. Även om de var korta och kärnfulla. Med rim på alla rader.
Jag menade att en vårdikt kunde passa året runt. Att anpassa sig och dra ”Midvinternattens köld …” tyckte jag inte var något alternativ – det var ju inte ens natt.
Det behövs inte mycket för att få igång ett gäng försiktiga människor. Och alla hade tydligen fått den där lilla shoten som man får när ögonen ska skäras upp – alla har förstås sett ”Den andalusiska hunden”? Och med den på hornhinnan eller är det näthinnan så behövs det minsann något lugnande. Jag misstänker att det är mer än lugnande i den. Kanske lite medicinsk cannabis.
Hur som helst så är det en operation som sällan går fel och som jag kan rekommendera. Lika helhjärtat som en bypassoperation och ett antal andra ingrepp som doktorerna fått träna länge på.
Men visst känns det lite väl personligt att bli skuren i ögonen vid fullt medvetande. Undrar om hjärnkirurgi också sker under lokalbedövning? Det måste jag ta reda på.
Riskerna ökar om man vill bli helt brillfri. Lite läbbigt var det annars för en som alltid vägrat linser i jacken och fruktat närgångna proberingar, men det slöt väl.
Rekommenderas.
SG, midvinternattens köld är väl alltid hård?
Även om man inte alltid upplever sagda köld medan man läser poemet?
Gammalt tillbaks lät man väl katarakten mogna innan man opererade, och därefter försåg man patienten med s.k. buteljbottnar till glasögon. Det gick liksom inte att dölja att man var opererad för katarakt.
Vad gäller de skummande floderna så kommer jag på rak arm inte på några andra katarakter än Nilens. Finns det andra?
Jag var hos ögonläkaren häromveckan för att kontrollera trycket, ety min mor hade glaukom.
Det droppades och tittades, blåstes och filmades.
Sen fick jag titta tillsammans läkaren som berättade vad det var jag såg. Synnerv, gul fläck och små gropar i näthinnan. Förutom att allt såg bra så gör då även jag det, och lär få förmånen att fortsätta med det.
Vilket jag uppskattar.
Varning för känsliga !!
SG, makens ex fick elektroder inopererade i hjärnan (Parkinsonbehandling) och berättar att först var hon sövd när de skulle genom skin och ben men sedan väckte de henne för hon behövdes pratas med när de skulle stoppa in elektroderna.
Så, både och är väl svaret på din fråga.
SG (och alla andra), jag kan rekommendera Henry Marshs bok Do no harm. En engelsk hjärnkirurgs memoarer. (Den finns på svenska också men den titeln är så tråkig att ni får leta upp den själva.)
Då ska jag försöka undvika Parkinson, Dina. Låter inte så inspirerande.
Visst, Ninja. Men betänk att alla, utom sällskapsdamen kanske, hade fått sina shots och då är benhård logik inte alltid det som prioriteras.
Min original vårdikt (som jag nästan gjort i slöjden) uppskattas däremot alltid. Med några undantag.
Kort och snärtig, lite Japanskt stuk. Men färre rader.
Jag försökte och försökte att övertyga min salig farmor, på den tiden hon var helt alert men började se illa, om att gula fläcken inte är en sjukdom. Men nehej, det hade doktorn minsann sagt att hon led av, så det så.
Jag kan å andra sidan ha förståelse för att läkare inte gärna säger makuladegeneration till åldriga patienter med mycket begränsad utbildningsnivå. Men något mellanting borde det väl finnas?
Å tredje sidan har jag vid närmare eftertanke hört både prostata, blindtarmen och gallan nämnas som om de vore sjukliga tillstånd och inte faktiska organ som det kan bli fel på. Det sistnämnda organet heter förstås egentligen gallblåsan. Bäst jag slutar tänka innan jag kommer på ännu fler sidor.
Niklas! Yes! Henry Marsh har jag ju bloggat om!
Ja! Jag hade glömt att det var här jag läste om den. Läs den om ni inte redan har gjort det!
Hyttis har beställt ett ex. Och hon har några Worralsböcker (kvinlig Biggles) kvar att läsa. Så jag ska nog nypa den innan hon gör det.
För ett par år sedan (eh… näe fem är det nog, tiden är konstig…) drog det fram en blodröd våg i Annikas andra hälfts synfält. Några timmar senare fann han sig opererad för (mot?) näthinneavlossning. En månad efter det vajade dimslöjor genom mitt synfält. Ett par dagar senare var även jag opererad för (mot?) näthinneavlossning. Så kan det träffa samman.
Vi blev dock utsatta för helt olika metoder. Hans öga tömdes på vätska och fylldes med gas, och sen blev det vätskefyllt igen. Ungefär. Mitt öga fick ett litet skärp runt sig, under vilket en liten korv stacks in som skulle klämma till lite. Så det får jag gå omkring med resten av min tid, ett skärp runt ögat.
Tre lite/t/n i samma mening. Ja ja.
Det var väl alldeles utmärkt, Magganini! Alltså lite/t/n!
Sedan får man ju gratulera till skärpet!
Skärpte det samtidigt synen?
Vet inte vad som skulle vara läskigare, att vara vaken när de donar i hjärnan eller gå omkring med en liten klämd korv i ögat.
Nej SG, tvärtom. Skärpningen innebar att ögat blev ännu avlängre än det var, så min redan tidigare avsevärda närsynthet ökades.
Men, Dina och SG, jag fick i alla fall sova när de stoppade dit korven och drog åt. Läskighetsfaktorn för hjärnmekande i vaket tillstånd (patientens tillstånd då alltså, den som gör’t är förhoppningsvis alltid alert) känns för mig klart högre än att ha de där små pryttlarna kring ögat.
Efter min ögonoperation blev ett antal gamla brillor oanvändbara, reserver som de varit. Vad göra med brillor som kostade tiotusentals kronor i inköp? Jag rekommenderar Optiker utan gränser, ett gäng som tar emot, mäter upp och delar ut dem till behövande i tredje världen.
Heder- och lovvärt.
(Fast jag hade inte hjärta att donera Groucho Marx-brillorna jag fick i lumpen, avsedda att passa i en gasmask).
En bekant utsattes för någon form av ögonoperation, jag minns inte vilken. I vilket fall som helst var inte synen särskilt grumlad, och han skulle vara vaken under ingreppet. Som tur var fick han något jättebra knark, så han tyckte inte att det var det minsta jobbigt, snarare väldigt intressant att se vad de höll på med, och otroligt hur duktig kirurgen var!
Pappa hälsar med sin numera ogrumlade blick att det här var hans livs första operation.
Har dina också ett gummiband, LW? Det var tydligen högsta mode på sextiotalet. Det skulle läcka mindre med sådant. Sa dom. Och skägg gick inte för sig, för då läckte alldeles bedrövligt. Det läckte likförbannat och gasövningarna var hemska vare sig man hade skägg eller inte. Och gummibandet funkade inte heller.
Jag äter inte gärna hjärna, Magganini. Av liknande skäl. Det känns alldeles för personligt.
Den där shoten vi fick var nog mycket riktigt något bra knark. Verkar trevligt med sånt.
Mina, 70-tal, hade tunna skalmar och masken höll hyfsat tätt.
Om vi nu ändå är inne på läkeri så var jag på årlig besiktning idag. Jag, den vandrande läkarboken som haft alla åkommor – inklusive skurgumsknä, fast i armbågen – kom ut med bara nollor i protokollet. Inte en enda etta. Läkarvetenskapen står förstummad och förbluffad.
Jag var på en igår. Läkaren bubblade på och var svår att förstå, men jag ska iaf lämna nya prover om några veckor. (De hade dessutom glömt att att ta kolesterolvärdena vid provtagningen häromdan!). Blodtrycksmedicindosen dubblerades dock.
Illavarlsande, men inte livshotande kan man säga om besöket.
Inne på läkeri å sånt? Har jag nånsin berättat att jag har ont i knät?
[plats för stilla fnitter]
OT:
På torsdag flyger jag till N.Y.!
Pollensäsongen är inne. Antagligen är det al än så länge. Sen kommer björkarna.
Pollen är ögonstängande.
För ett par år sedan for jag av en häst och dunkade i ridhusväggen med hjälmen före. Kände först inget särskilt, inga tecken på hjärnskakning, men började luta åt vänster i olika sammanhang. Efter några veckor lutade jag så mycket att det blev färd till akuten och när man röntgat och undersökt (jag trodde hela tiden det var rena tillfälligheter med lutandet) stoppade de ner mig i en säng och tiillhöll mig att ligga still. Sen fors det till operation, nån spruta med nån sorts knark gjorde mig lätt om hjärtat, inte ett dugg orolig, man stack också med en spruta på några ställen i huvudet. Sen tog läkaren, en rar flicka som såg ut att just gått ut nian, fram en borrmaskin typ AEG eller möjligen Bosch, berättade att det skulle inte göra ont men jag skulle höra borrmaskinens ljud och känna vibrationerna när hon borrade sig genom skallbenet. Men ville jag kunde jag få lyssna på musik, någon särskild artist? Rod Stewart sa jag och sen borrades det. Roddan överröstade inte riktigt håltagningen.
Sen sattes det on ett dräneringsrör så det blod som sipprat fram under hjärnhinnan kunde rinna undan. Sen syddes det, sen fick jag ligga pip stilla i ett dygn.
Så jag var vaken men bedövad under denna hjärnoperation . Den gick mycket bra, jag har inga som helst men. Tacksamt nog, det kunde varit värre. Och på köpet kan jag alltid svara ”Jaa!” om nån säjerVa, haru hål i huvet eller…. Vilket jag har, benet växer inte ihop utan det finns en grop, ett hål. Partytrick: låta någon inte ont anande få känna just där. Vanlig reaktion:Iiih!
Så här liksom femitolv när detta bås nästan har stängts, kommer du med en helt FANTASTISK operationshistoria, Zozzo!
Och så måste jag ju berätta att min mamma också har hål i huvudet; hennes fontanell växte inte ihop som den skulle.
Men sluta! Zozzo – jag fick gå och ta mej en stärkare i form av porsebrännvin. Gott! Och på ett sätt bra att ha fått en anledning.
Lille M. har en uppsättning röntgenbilder som bevisar att han har en hjärna, påpekar han förnöjt. Dom togs när vi bodde i Öknen och han fick en hjärnblödning. Förloppet på sjukhuset (Swiss Clinic, för säkerhets skull) var nog värst för mej, som inte var avsvimmad mest hela tiden. Efter röntgen kom Lille M ut, skjuten i en rullstol, avsvimmad. Han såg ut som Jesus i den där Pietá-skulpturen i Peterskyrkan, ni vet där frälsaren ligger lealös (och död!) i sin mammas knä. Jag har efteråt tillhållit Lille M å det strängaste att inte göra så där nån mer gång.
Nu frågade jag Lille M vilken musik han skulle välja om det blev tal om att borra i kolan. ”You go to my head, valfri inspelning”, fnissade han.
Ökenråttans nästa kioskvältare: ”Skjuten i en rullstol”.
Jag kände likadant. Men Hyttis läste högt för mig och upprepade ett antal gånger det där om att känna på hålet. Eftersom jag fick godkänt på besiktningen tyckte jag att en Pastis kunde vara en lämplig stänkare. Och nu ska jag skära lever i bitar och göra en leverstuvning. Kan inte hjälpas att tanken på hjärnkirurgi kommer att störa hanteringen.
Felåt, Pietà – grav accent, ska de’ va’, helt passande. Michelangelos verk.
https://en.wikipedia.org/wiki/Pietà_(Michelangelo)#/media/File:Michelangelo%27s_Pieta_5450.jpg
Ooooh, den där som är så vacker! (Kolla Ökenråttans länk!)
Hörni, jag kom helt av mig av Zozzos oerhört imponerande upplevelse och Lille Makens hjärnblödning samt Skogsgurras lever (i dubbel bemärkelse): det blir nytt blogginlägg imorrn istället!
Knepigt det där med grav accent eftersom man ju aldrig grävde någon grav.
Ursäkta, Cecilia med flera som kan finna det olämpligt, jag har ju några gånger tidigare beklagat min oförmåga att låta bli. Men talet om lever styr mina tankar mot uppståndelsen och konstaterandet att Jesus lever. Det är ohjälpligt. Felåt.
Levern blev fantastisk. Vi, som numera är halvportionare, satte i oss hela grytan. Och sedan satt vi tyst och eftertänksamt och undrade ”hur ska detta sluta”? Det gick bra.
När drar du, Lotten? Och från vilken flygplats?
Italienarna kör ju med grav accent när vi andra har akut; caffè, tecksempel.
Jag åker från Arlanda med DY7005 kl 19:40 och landar lokal tid kl 22:00 på JFK, och ska med alla till buds stående medel försöka hålla mig vaken …
Lycka till, Lotten!
Apropå resor, jag hittade nyss den här i datorn när jag letade efter nåt helt annat. Jag får inte ihop det riktigt i minnet, men jag tror den är från Puerto de la Cruz, Teneriffa, för sådär fem år sen.
Denna …eh, finska? meny dök utan förvarning upp framför mina ögon en afton när vi var ute på jakt efter middag.
Kan kanske fungera som varning. Man bör vara något förberedd för sånt här när man är ute och reser, så man inte ramlar och gör sig illa av de okontrollerade skrattparoxysmer man kan drabbas av.
Tack för påminnelsen, Magganini!
Undrar om man kan få sjöfnuk till sin blörckfisk med vitpök?
Tack Magganini! Men de har missat klassikern ”Kotte i hans egen sås”.
Men vad är det för valuta priserna anges i, Magganini. Pesetas?
De hade i alla fall beef-kotte.
Ja, Christer, det tror jag säkert. De var flexibla och serviceminded vill jag minnas.
Ja, Niklas och Ninja, ingen kottesås, men man kan få kott på stnekspett i alla fall.
Men LarsW, nu blir jag förvirrad. Det borde ju vara evrosar, men så där dyrt var det ju inte. Jag vet att jag fotade en mängd såna där, de dök upp i skurar just i ett särskilt område. Har jag hinkat upp den där nån annanstans månntro? Annars är siffrorna lika galna som texten.
När Spanien gick in i ”Jorån” (Fonetskt Göran Persson) sattes kursen till 166,386 ESP för en Jorå. Andra får räkna om den här menyn.
Min trerätters skulle annars bestå av Råkor Sallad, Grillad Oxhane (om nu honorna verkligen är slut) och förstås en Horny Pornkakon till efterrätt. Lite spännande, faktiskt.
Glömde: Spanien gick över till Jorå 2002, men det gick att växla in sina gamla P fram till 2011. Och en del tjurskallar fortsatte tydligen med P ytterligare några år.
Jaha! Nu har tjyvsamhället slagit till. Lille Makens flöjt har blivit stulen. Den låg i sitt fodral i en tygkasse tillsammans med lite noter och en bok och vips var nån där och lyfte upp flöjtfodralet och stack. Utan att Lille M märkte det minsta!
Blåst på flöjten, då?
Och detta inträffade i fullt dagsljus, bland fullt av folk på på Karlaplan.
Tip Number one: Avoid crowds.
Jag fick en skitig näsduk och en defekt telefonladdare ficktjyvade på tunnelbanan i Rom. I perspektiv är LM:s förlust mera allvarlig. Speciellt om den i likhet med Taubes herdes flöjt ”vänjt sig och låter bra”.
Det finns en särskild plats i helvetet för folk som stjäl musikinstrument