Jag är inte en s.k. sensation seeker eller särskilt förtjust i bergochdalbanor och sånt där nervkittlande. Men å andra sidan är jag inte rädd för höga höjder, små rum eller stora ytor. Är jag med andra ord lite letargisk? Mjäh. Eller? Kanske. Men det är läskigt med svajande höghus, det är det.
Därför inledde jag dagen med att åka upp till 86:e våningen i Empire State Building, som alla känner som det där huset som King Kong, den stackarn, klättrade omkring på med Jessica Lange Fay Wray i handen. Främst var jag intresserad av art deco-arkitekturen och inte alls av utsikten eller Sleepless in Seattle-vibbar.
Sammanfattningsvis – jag gillade verkligen Empire State Building; den känns robust och säker och vajar inte det minsta lilla. Stärkt av denna upplevelse begav jag mig sedan till Brooklyn.
Alla flaggor i hela N.Y. har flaggats på halv stång sedan Barbara Bush dog i förra veckan. (Man utlyser tydligen landssorg i dagarna tre när en presidentfru dör …) Men titta nu på flaggan på bron och min så hjälpsamma, röda pil. För att fixa med flaggan där uppe måste en person klättra upp via vajrarna som en cirkusartist eller elitgymnast.
Det första som hände när jag kom in i Brooklyn var att jag såg 15–20 polisbilar på en och samma gata och hörde en megafonbarsk röst som skrek åt någon att komma ut med händerna över huvudet. Tyvärr var det inte en filminspelning utan the real deal.
När jag väldigt vänligt påtalade att betalningsmojängen var lite, lite kladdig, sa tjejen i kassan drygt:
– And so? What are you goin’ to do ’bout that?
Hamburgaren var inte bara liten och dyr, den var dessutom fadd. Grrr. Och när jag lite halvmätt gick in i en stor sportbutik, späddes min irritation på.
Jag frågade om basketkonfektion för damer och fick bara en axelryckning och ett absurt fnys till svar. ”Jädra jänkare”, tänkte jag, ”ni ska ju vara bra på det här”.
Sedan kom ännu en polisutryckning med röd-blå-ljus – denna gång även med skottsäkra västar och hjälmar med visir. På ett annat ställe låg en man i rännstenen. En till synes prydlig karl stod i en affär och skrek läbbiga obsceniteter i sin mobil. Och han skrek så högt att det var läskigt. Ingen reagerade. Det rådde en obehaglig stämning, oro i luften och inga skratt.
Då vände jag på klacken och åkte hem till skyskraporna; Brooklyn verkar inte vara my cup of tea, helt enkelt. Småstadsfeeling my ass, som de säger här.
Men huuuur ska jag äta, hörni? Alla ni som har varit i New York – var hittar man bra mat som inte kostar skjortan?
Jag kan ju äta vad som helst, men … ska det kosta så här mycket? (Avocadon på bilden var förresten delikat.)
