På Arlanda:
– Hej!
– Hej …?
– Hur mår du?
– Br…aa…?
Det var ett synnerligen underligt sätt att flirta, tänkte jag fåfängt och tittade på den lille pojkmannen framför mig. Jag hade stått i en kvart vid självincheckningen utan att lyckas klura ut hur man skannar ett pass, så nu stod jag där alldeles solo med den lille mannen som … hade en liten skylt med ”Airport security” på kavajslaget. Aha! Han skulle kolla om jag var skum!
– Hur tog du dig till Arlanda? Vad kostade det? Var ska du bo i USA? Hur beställde du din resa? Vad ska du göra i N.Y.?
Allt svarade jag på raskt och kvickt och leende. Men så kom en kluring:
– Vad har du tagit emot av någon som du tänker bära ombord på planet i ditt handbagage?
– Vaaa…?
– Vad har du tagit emot av någon som du tänker bära ombord på planet i ditt handbagage?
– Har tagit emot … nej, alltså, jag har inte ens tagit emot en macka. Man hade kanske kunnat tänka sig att min man kunde ha gjort en gullig matsäck till mig, men han är i Skå…
– Utmärkt, bra, ha så roligt! sa mannen och satte en liten gul etikett på baksidan av mitt pass.
– Eh, oj, jaha. Får jag ställa en fråga?
Den lille pojkmannen fick raskt sällskap av en kollega som stirrade mig i ögonen. Jag tänkte, det är väl lika bra att jag skjuter från höften.
– Vem avlönar er, alltså hur, nej, vem anställer er, är det USA eller Arlanda eller?
– Vem som avlönar oss får vi inte svara på. Men det är ett krav från USA att sådana här kontroller ska göras.
– Och hur länge pallar ni att stå så här och ställa frågor?
– Ptja, åtta timmar.
– ÅTTA TIMMAR? DU ÄR INTE KLOK! utbrast jag så att den andre mannen började kisa med sina ögon mot mig.
– Ja, alltså jag tycker om att prata … Nu kan du checka in väskan där borta.
Jag har då aldrig varit med om maken till noggranna kontroller. Passet halade jag fram säkert fem gånger (kontroll av den lilla gula lappen) och tre gånger kom långa män och tittade mig noggrant i mina blåa ögon.
Mina medresenärer är av fyra typer:
- leopardmönstrade kvinnor
- Hell Angels-liknande män med MC-västar
- norrbottningar
- amerikaner.
Sedan finns det en indian (tänk ”Gökboet”), en tjej med en enorm pizzakartong och en helkroppstatuerad man.
Chockerande nog fastnade jag i den sista passkontrollen. BIONG, sa skärmen och lyste rött: VARNING!
– Oj, sa polisen. Datorn varnar mig för dig.
– Är jag farlig?
– Ja. Du har ett ovanligt långt namn, och då ska jag vara extra uppmäkrsamt.
Då förklarade jag att Charlotte Lilly Elisabeth liksom inte var jag, så därför hade jag satt Lotten framför hela alltet. Och släpptes igenom!
Swooooosch! Fortsättning följer imorrn när jag har vaknat i Queens!
