Vilket museum, båt eller vilken tillställning man än ska besöka i New York, är det väskkontroll som gäller. Jag har fått in en himla schvung där jag världsvant placerar allt fiffigt och perfekt så att kön inte ska fastna vid mig och security-personalen ska bli glad.
Well, ibland misslyckas även jag.
I kön till båten som skulle ta mig och en miljard andra människor i spöregn först till Frihetsgudinnans sockel och sedan till The Immigration Museum på Ellis Island, läste jag på vad man får ta med sig på båten. Inte nåt, egentligen. Alla sorts verktyg och knivar, bomber och granater skulle lämnas hemma. Men fickknivar vars blad inte var längre än ungefär en tumme fick följa med.
– Tihi, tänkte jag. Jag har ju en sån i ryggsäcken!
I väskröntgen fastnade dock min ryggsäck. Och kön tvärstannade pga. mig. Två vakter körde den fram och tillbaka genom röntgenapparaten, en tredje grävde omkring bland alla mina pryttlar. Han hittade bl.a. kvitton, godis, en liten regnjacka, pennor, en spork, datorn, massa laddsladdar och adaptrar, en banan som hade sett bättre dagar och ett par fingervantar. Till slut tog han triumferande fram min platta multi-tool som jag köpte för dyra penningar 2010 och som såg ut så här nästan, fast klumpigare:
– No tools allowed.
– But I can do no harm with it!
– Rules are rules.
– But it is really expensive, can I maybe …
Ellipsligaturen där symboliserar tystnad; jag kom inte på någon idé. Vakten kallade på sin överordnade, som säkert hade spelat basket i sin ungdom. Han var lika bestämd han, och trots det förmodade basketspelandet, var han både dryg och dum eftersom han sa ”tänk om alla skulle”, vilket gör mig vansinnig.
Till slut var jag så ilsken på reglerna att jag kände hur tårarna brände bakom ögonen. Så jag gav upp. Okej, då får väl båtresan kosta mig mitt fina verktyg, tänkte jag, och var riktigt jädra sur i säkert en halvtimme.
Frihetsgudinnan-besöket var urtrist och svinkallt och regnblött, vilket det säkert hade varit även utan verktygsdebaclet. Och överallt fanns det faktiskt massa verktyg eftersom de håller på att bygga ett stort fult staket runt gräsplätten som omger muren som omger sockeln som bär upp statyn. Men det var intressant att få veta att den stjärnformade muren runt sockeln heter Fort Wood och faktiskt byggdes långt innan statyn stoppades in i mitten.
På Ellis Island slussades vi alla som boskap in i det enorma museet, där man kan tillbringa uppåt fyra timmar och ändå inte hinna se allt.
Jag gick noggrant genom den delen som handlade om hur flyktingar togs emot under den stora flyktinginvasionen efter sekelskiftet 1900.
Alla turister hade små telefonliknande apparater som spelade upp information och ögonvittnesskildringar som samlades in under 1980-talet. En gammal kvinna berättade om hur hennes mamma fastnade i hälsokontrollen för att hon hade en mystisk utväxt på ett finger. Eftersom den inte kunde diagnosticeras eller botas, skickades mamman hem till Italien igen, medan pappan och barnen släpptes in i N.Y. – ingen av dem återsåg någonsin mamman/hustrun. Snyft, sa den gamla kvinnan.
Den byggnad som nu är museum, förföll under flera decennier när flyktingströmmarna minskade och flyttades till andra platser från ungefär 1954. Sakerna från den tiden har samlats i särskilda montrar med damm och skit kvar – oerhört intressant!
Slutligen hamnade jag i en sån där avdelning som jag älskar: gamla möbler, kläder och skor från anno dazumal, allt i modern tid skänkt av efterlevande släktingar till dåtidens invandrare. Just dessa skor åkte inte i tredjeklass, inte.
På fastlandet igen letade jag upp mat: en hål i väggen (liksom) bakom ett rött draperi i en hotellfoajé! Det var helt absurt, men jag vågade inte lämna kön eftersom jag inte visste vad jag i så fall skulle missa.
När man kommer fram till hålet i väggen, är det alls inte bara ett hål, utan en pytteliten restaurang som heter The Burger Joint! Allt är oerhört trevligt, alla är glada, väggpryttlarna är fabulösa – stämningen är på topp!
Mitt nästa besök var det gigantiska ”The Met” – Metropolitan Museum of Art. Jag hyser lite extra kärlek till nederländaren Vermeer, av vars verk blott trettiofyra finns bevarade – och fem av dem finns på The Met. Jag gick och gick (precis som ute på New Yorks gator) och hittade fantastisk konst på alla plan.
Till slut hittade jag den gladaste museitanten som världen har skådat. Och hon älskar Vermeer!
Jag gick och gick. Och blev tillsagd att lämna ryggsäcken i förvaringen, som låg säkert en kilometer söderut. Men i förvaringen blev jag underkänd eftersom jag hade elektroniska prylar nedpackade, som museet inte tar ansvar för. Så då fick jag gå vidare med ryggsäcken som en magsäck, vilket gjorde mig bra mycket vingligare – tänk om jag hade farit in i en tavla bara för att min tyngdpunkt plötsligt var fel. Dumma regler.
Men plötsligt stod jag i Vermeer-rummet!
Jag åkte hem till Queens, och si vad jag i min ryggsäck fann när jag packade upp …
