Man skulle, om man ville, kunna ge denna dag ett av följande teman:
- hoppsan
- aj!
- se upp
- men wtf
- amenhärregu.
Om vi tar det från början, väcktes jag klockan halv fyra på natten av Femtonåringen i Sverige, som hade förträngt allt vad tidsskillnader är. Med appen ”Sleepcycle” kan man stoltsera med sin kassa sömn på detta vis:
När jag inte kunde somna om, satte jag mig upp i sängen och skrev så att (det imaginära) tangentknattret nästan dränkte tunnebanetågens dundrande underifrån. Till min fasa upptäckte jag då att datorns laddsladd hade slutat funka.
Av pur chock, somnade jag och vaknade av ett plingeliplong som meddelade att nu var hyresvärden på väg in i lägenheten för att kolla på det trasiga kylskåpet. Finns det någon chans i världen att man då lugnt ligger kvar och inväntar hans entré –och när han kommer, vill han då kolla in i pannrummet? (Se gårdagens rapport.)
[Nu ska ni se framför er hur jag far upp ur sängen och omkring som en vettvilling och tar på mig strumporna sådär enbentshoppande och hur jag slår i knän och armbågar i allt som sticker ut det minsta lilla och hur mascaran hamnar på kinderna.]
En liten stund senare åkte jag vilse i tunnelbanan och dunkade min ryggsäck i huvudet på en skynklig farbror för att jag trodde att jag lutade mig mot en glasruta som i Stockholms tunnelbana. (För nytillkomna läsare: det är positivt att åka vilse. Inte att slå gamla farbröder i huvudet.)
En liten stund senare slog jag kameran i handen på en liten tant som måste ha varit 120 år. Hon kved till och jag bad om ursäkt så många gånger att hon till slut tröttnade på mig.
Jag skulle till en cykeluthyrare som hette Citibike, men hamnade hos en annan som hette Unlimited Biking, och på vägen slog jag mig i slang med kineser, araber, indier, en schweizare samt en arg kvinna med en konservburk på huvudet. (Det var inte läge att ta bild.) Sedan cyklade jag hela långa dagen!
Ibland klev jag av cykeln och in på ett museum som t.ex. Guggenheim och American Museum of Natural History. Just Guggenheim kommer jag att återvända till med en utförlig och associativ rapport, men tills vidare kan ni få se på några prylar från inbördeskriget.
Och så en titt på Natt på museet–museet, där jag bl.a. såg en film om universum, tittade på elefanter och den där jättedinosaurien som påminner om den som rasar i Bringing up Baby med Katharine Hepburn och Cary Grant.
På väg hem var jag trött och hungrig och obeslutsam, så jag åkte lite kors och tvärs och klev på fel tåg inte mindre än fem gånger. (Vilket, måste jag upprepa, är positivt.)
Jag hittade indisk mat, drack sju glas vatten och begav mig när klockan började närma sig midnatt till den alltid öppna Apple-butiken på 5th Avenue för att köpa en ny laddare till datorn. Och det var helt otroligt!
Jag intervjuade personalen så länge att vi nästan kramades adjö efter den timme som jag var där. Fakta:
- Lokalen är sanslöst stor och fullproppad när som helst på dygnet.
- Det pågår alltid fem till tio workshops som kan handla om allt från att ta foto och ladda upp till att betala räkningar på nätet.
- Ungefär 100 anställda jobbar samtidigt.
- Säkerheten är rigorös: ett okänt antal civilklädda väktare finns inne bland kunderna.
- När expediten vet vad man vill ha, knappas varunumret diskret in på en telefon, och vips kommer någon springande med prylarna.
På väg ner i tunnelbanan igen, köpte jag en gigantisk mugg med te och ett par småkakor (allt är svindyrt, så även detta: 60 kr) och begav mig sedan hemåt mot Broadway. I ena handen höll jag teet, i andra påsen från Apple-butiken, snett över bröstet hängde kameran och på ryggen hade jag ryggsäcken.
I ena sekunden gick jag och funderade på om jag gick åt rätt håll – och i nästa flög jag som en wrestling-aktör huvudstupa rakt ner i trottoaren. Teet for åt fanders, kameran slog i marken och dess batterilucka landade tre meter bort. Sakerna i Apple-påsen trycktes ut genom botten på påsen – och halvvägs ner på gatan där det ju finns randiga brunnslock till kloakerna, som alla i amerikanska filmer tappar ner saker i.
Såja. Där låg jag. Fram till mig sprang då två svartmuskiga män från Egypten – Osiris och Amon. De hjälpte mig upp och samlade ihop mina saker, konstaterade skrubbsår på händer, armbåge och knä och så skrattade vi åt det dråpliga och nästan stumfilmsaktiga i fallet.
På bilden är Osiris högra fot i den grop som var anledningen till mitt fall: jag stukade helt enkelt foten och då vet kroppen att den ska kasta allt ifrån sig och lägga sig ner.
Eller nåt.
Nu har jag slickat mina sår, tagit en värktablett (det satans knäet) och kommer att sova så sött så. Och kan ni tänka er: ingenting gick förlorat ner i kloakerna!
24 kommentarer