Hoppa till innehåll

Etikett: gammal

Ögonöppnande operation

Jag äger 13 färgglada 20-kronorsläsglasögon som jag ideligen tappar bort, sätter mig på, slänger ner i väskor där de skrapas sönder mot pennor, bestick och basketskor. Mitt synfel är av gammelvarianten – den som man bara ska stå ut med. Brillorna sitter oftast på skulten, där håret kletar in reporna så att jag faktiskt inte ser mycket bättre genom dem än utan.

Sju av de tretton.

Med mina föräldrar (och alla andra gamla släktingar) är det annorlunda: alla opereras de för grå starr. Efter mammas operation utbrast hon:

– Jag har ju rosa gardiner! Inte gråa!

Pappa ögonopererades häromdagen och jag skulle vara mentalt och fysiskt stöd. Jag kom in i ett knäpptyst väntrum fullt med vithåriga människor och var alldeles andfådd efter att ha sprungit uppför trapporna och dessutom upphetsad eftersom jag hade sett en jättefin dörr.

Utan handtag. Hmmm.

Hej! sa pappa så högt att alla i väntrummet lyfte blicken och tittade på oss.
– Höh …pust … flås … dörr … bankdirektör! sa jag och snubblade på mina egna fötter så att jag höll på att ramla i famnen på en vithårig man.
– Bankdirektören har vidare kondis, mumlade pappa.
– Nu måste vi ta en före-bild så att vi kan se skillnaden sedan! sa jag.

– Ja, jag har ju alltid varit en ”förebild”, sa pappa högt så att hela väntrummet lade sig i skrattparoxysmer.

– Har du anmält dig? sa jag nickade mot receptionen?
– Oj, hoppsan. Ska jag anmäla mig här? sa pappa till receptionisten.
– Ja, sa hon. Vill du ha kvitto?
– Nä, sa pappa.
– NEJ TACK heter det! ropade jag – och alla i väntrummet skrattade igen.

Så långt komna, kände både pappa och jag att vi stod på scen under en krogshow. Alla de vithåriga var ju en underbar publik, så skumögda de var.

– Ska du som är så ouppfostrad uppfostra mig? svarade pappa högt.
– Jag ouppfostrad? Jahadu, vems fel kan det vara? sa jag och alla skrattade igen.
– Titta, sa pappa, jag har tagit på mig doktorsringen. Så att alla ska tro att jag är läkare och ta extra god hand om mig.
– Det hade varit bättre om du hade haft en pingisracket i bakfickan så att de fattar att du spelar bordtennis.

Fnissen och skratten kan förvisso ha berott på galopperande operationsnervositet, men det funderade vi inte på. Vi drog ordvitsar, skojade och drev med situationen. Men så hämtades pappa, och tystnaden lade sig i väntrummet. När han kom tillbaka tittade han förvånat på mig och konstaterade lugnt att allt ju var mycket snyggare före operationen.

– Så före-bilden skulle vi egentligen ha tagit med mig i fokus? sa jag.

När jag nu berättar om denna vår trevliga upplevelse, där vi fick allt utom stående ovationer, visade det sig att det faktiskt inte är många vithåriga som går omkring ickeopererade. Alla har historier som påminner om sådana som handlar om vaxproppsupplösning.

– Plötsligt ser/hör jag allt!

Då undrar man ju hur det var förr i tiden; famlade sig alla över 75 år fram i ett halvgrått sudd-mörker? Snabbkoll på statistiken visar att japp, yes, så var det:

År 1980 gjordes 7 000 sådana här operationer i Sverige, 2016 utfördes drygt 125 000 … vilket gör den till den vanligaste operationen, alla kategorier. ”Ungefär hälften av Sveriges befolkning kommer att behöva opereras för katarakt [grå starr] under sitt liv.”

Hör ni det, barn? Om 30 år sitter ni och fnissar med mig i ett väntrum!

Efter-bilden med lätt Bowie-feeling.
Share
52 kommentarer

Abuela? ABUELA???

Nu blir det en liten fortsättning på förra inlägget, som ju handlade om mina fötter, sedan en månad tillbaka boende i ett par horrendous foppatofflor. Därtill är jag nödd och tvungen.

Men först en tillbakablick så att ni förstår hur cool jag egentligen är, som ju åkte till Spanien för att delta i en internationell basketturnering fastän jag är född 1964. Okej? Det är inte en veteranturnering och jag är inte inhoppare utan spelare. Okej?

nationalsang
Här står hela laget och sjunger nationalsången inför match om tredjepriset – vilket var så absurt att vi inte kunde sluta skratta. Ser ni att mina skor är coola och att jag har ett snyggt knäskydd, där jag står som trea från vänster? Okej, bra.
spelbasketlotten
Här ser ni hur cool jag är (nr 16) på basketplanen. Jättemegacool.

Nu har ni fattat: jag är vansinnigt cool.

Tänk er nu hur jag spelar och spelar och hoppar och skuttar och kastar mig på motståndarna och dänger armbågarna i dem och i största allmänhet är cool? Och tänk er nu hur jag vid ett inkast från långsidan strax framför moståndarlagets bänk fokuserar på att få iväg bollen perfekt lagom till en av våra främsta poänggörare? Det ser ut så här:

inkast2
Ni får tänka er att det är jag som står där med bollen. Och att de som sitter ner bakom mig är motståndarlagets avbytarbänk. Som PLÖTSLIGT ställer sig som mannen i tomteluva och pekar och skriker …

Okej? Jag är cool, jag ska göra inkast, jag har motståndarnas avbytare alldeles bakom mig, och allt är frid och fröjd. Om det inte var för den lilla detaljen att jag hör vad de säger. Och förstår vad de säger.

– Abuela! (fnitter)
– ABUELA! (mera fnitter)
– AAAABUEEEEELAAAA! (skratt)

När jag vände mig om och förstod att de kallade mig farmor/mormor och såg att de dessutom pekade på mig och skrattade så att de höll på att kissa på sig, sa jag så argt jag någonsin kunde:

– Abuela? ABUELA? ABUELA? Puta coño jodeeeer!

(Stort tack till vår spanjor, som har lärt oss att svära.) De jävla spanjorskorna visste inte till sig av lycka och fortsatte att peka på mig och kalla mig abuela.

– ABUEEELA!
– Mierda maricon! fräste jag, och hivade iväg bollen med sådan kraft att den kom för långt och höll på att knocka ena domaren.

Inte så coolt.

Sedan gick några dagar och jag fortsatte att ha ont i tårna men spela basket – och så tog turneringen slut så att den stora tåläkningsperioden kunde inledas. I foppatofflorna. (Ständigt dessa foppatofflor.)

basketspelifoppatofflor
Till och med när vi på en bakgård hittade en korg och en boll och lattjade lite, lirade jag i foppatofflorna.

Men så en vacker dag, när jag som den enda människan i norra Spanien gick på shoppingtur i foppatofflor och faktiskt fortfarande var lite sur över att spanjorskorna hade sett på mig att jag var gammal, stötte jag på en tvillingsjäl.

abuela
Världens enda spanjorska i foppatofflor. Ja. En abuela.
Share
93 kommentarer

Champagnedrejning och ålderdomen

När jag kom tillbaka till Sverige efter ett år på high school i Dallas, hade min familj flyttat till Täby utanför Stockholm. Jag hamnade i en klass som var uppdelad i smågrupper med nästan vattentäta skott och vi var dumt nog otroligt dåliga på att umgås mellan grupperna.

student_tibble_1984
Men på studentbilden från 1984 (som jag har visat upp tidigare) ser vi väldigt trevliga ut allihop.

Under 2015 fyllde alla i mitt gamla Täbygäng 50 år, och oj vad de hade kalas! Det var reunion på reunion och även kompisarna i parallellklasserna bjöd på fest och det spillde över även på 2016, så igår var vi ett gäng som champagnedrejade.

forkladen_dreja
Konstnärlig förklädesbild.

Vi drejade under ledning av en riktig konstnär som 1985 råkade sadla om från läraryrket och sedan dess har försörjt sig som keramiker. Han var så pedagogisk och metodisk att vi allihop lyckades skapa skålar, muggar och krukor trots att vi skvimpade champagne ner på drejskivorna och mot slutet inte riktigt kunde se skillnad på tomater och jordgubbar.

Det var egentligen bara det jag skulle berätta i väntan på att fotbolls-EM sätter igång på riktigt med Sveriges match mot Wales Irland, men jag antar att ni vill veta om det var kul att klegga med lera?

Det var jättekul! När jag blir gammal, ska jag köpa en drejskiva och en brännugn och en helskottas massa champagne!

lera_dreja
Jag gick omkring som Cameron Diaz med lera i håret

Men keramikern hade svårt att vara keramiker nu när hans mamma hade drabbats av alzheimers och hans pappa (båda två över 80 år gamla) inte klarade av att ta hand om henne. Keramikersonen hade helt enkelt fått lägga sitt eget liv på is sedan ett par år. Och nej, det gick inte att få hjälp med ”boende”, för köerna i Stockholm är ohemult långa.

Vilket påminde mig om en dialog jag hade med en italienare. Han hade hört talas om våra ”ålderdomshem”. (Vi pratade engelska, men han sa ”ålderdomshem” på italienskbruten svenskengelska. Liksom [alldereseheeme] ungefär.)

– Varför har ni inte dom gamla hemma? sa italienaren.
– Nämen, dom … dom har de bra på sina ålderdomshem, försäkrade jag.
– Men varför tar ni inte hand om era föräldrar?
– Alltså … vi har ju annat att göra. Jobba och så.
– Men VARFÖR skickar ni bort era gamla föräldrar?
– Dom behöver så mycket hjälp och v…
– Om dom behöver mycket hjälp måste ni ju hjälpa till – inte lämna bort sin mamma och sin pappa!
– Fast …

Jag hade inte fler argument. Men jag kommer säkerligen inte att låta mina föräldrar flytta in hos mig när den dagen kommer, vi har ju … eh … för … Nej, som sagt: jag har inga argument. Italienaren gav sig inte:

– Det är ju lika vansinnigt som att man inte skulle ta hand om sina barn utan skicka iväg dom!
– Eh. Jamen alltså, vi har ju dagis …
– Svenskarna är galna! Komplett galna!

Fast nu kan jag ju berätta för honom om en keramiker, vars mamma …

Share
17 kommentarer