Hoppa till innehåll

Etikett: ögon

Skumögda tant Lotten har duschtvål (inte hudlotion) i ansiktet

Nyligen berättade jag om den aversion jag hyser till läsglasögon. Den har inte gått över, kan jag berätta.

När jag igår fann mig sittande med all världens buljongtärningar och en spritpenna, ökade aversionen till ilska. Designilska. HUR SVÅRT SKAREVA?

Här har vi i dagens industriella konsumtionssamhälle

  1. produktmakare
  2. reklamare
  3. konsumenter som ska fås att konsumera.

Kan inte någon tala om för punkt 1 och 2 att punkt 3 har svårt att se? fräste jag till Coops förnicklade buljongtärningar och la ut den här bilden på Facebook:

Visst håller ni med om att kartongerna inte kan hålla tärningarna inom sig?

Medhåll fick jag!

Petra: […] Varför har man fortfarande inte åtgärdat det skriande faktum att tärningarna formligen rasar ur sina förpackningar bara man kastar en blick åt det hållet, bara man snuddar vid kylskåpet???

Christer: Sedan jag blev skumögd har jag undrat om alla som designar flaskor med schampo och balsam brukar duscha med glasögon på.

Marina: I mitt arbete har jag råkat smörja in en äldre tant som jag noggrant duschat och torkat och nu skulle återfukta medelst hudlotion … Med … SOFT SKIN “shower cream”. Som stod skrivet med pyttesmå bokstäver. Vi fick börja om från början.

JacobEn jul var jag och ungarna till butikerna i Arphus för att köpa ngt till den kära hustrun/ömma modern. Jag fann lite doftagott och tänkte att detta kommer att förgylla hennes långduschar. Men det visade sig vara lyxigt sköljmedel till tvätten!

Ulla: Konstiga buljongtärningar du har. Jag har bättre pli på mina, de ligger snällt kvar i sina kartonger.

(Utom av Ulla dårå.)

Kolla här vad bra att det står på framsidan att det är SPAGHETTI i paketet. Jag hade hellre haft en förstoring av koktiden.
Ett helt annat pastapaket – eftersom det inte står nån koktid alls på framsidan, får man leta här.

Okej, vän av al dente-kokt pasta kan nu protestera och säga att minutangivelserna faktiskt inte spelar nån roll eftersom man ju måste smaka av och så, men pfft! Nu är jag arg!

“Du, vi skriver citronpeppar med gul skrift på vit botten, bra va?” – NÄE!

Vi förflyttar oss nu från köket till badrummet. (Jag gick på knastrande knän uppför trappan och trampade sönder en vilsen, grön ballong som råkade ligga kamouflerad på det gröna trappsteget.)

Vafförschlags produkt är det här? Hår? Hy? Rakning? Tvål? Citronpeppar?
Den högra är schampo, men det kan man faktiskt inte läsa sig till. De två guldflaskorna är finschampo som jag fick i julklapp, men vad det är i vet jag inte. (Under “all soft” står det visst nåt med myrbokstäver.)

Hej alla fabrikörer! Hyr en vettig art director som kan inspireras av detta:

Share
47 kommentarer

Ögonöppnande operation

Jag äger 13 färgglada 20-kronorsläsglasögon som jag ideligen tappar bort, sätter mig på, slänger ner i väskor där de skrapas sönder mot pennor, bestick och basketskor. Mitt synfel är av gammelvarianten – den som man bara ska stå ut med. Brillorna sitter oftast på skulten, där håret kletar in reporna så att jag faktiskt inte ser mycket bättre genom dem än utan.

Sju av de tretton.

Med mina föräldrar (och alla andra gamla släktingar) är det annorlunda: alla opereras de för grå starr. Efter mammas operation utbrast hon:

– Jag har ju rosa gardiner! Inte gråa!

Pappa ögonopererades häromdagen och jag skulle vara mentalt och fysiskt stöd. Jag kom in i ett knäpptyst väntrum fullt med vithåriga människor och var alldeles andfådd efter att ha sprungit uppför trapporna och dessutom upphetsad eftersom jag hade sett en jättefin dörr.

Utan handtag. Hmmm.

Hej! sa pappa så högt att alla i väntrummet lyfte blicken och tittade på oss.
– Höh …pust … flås … dörr … bankdirektör! sa jag och snubblade på mina egna fötter så att jag höll på att ramla i famnen på en vithårig man.
– Bankdirektören har vidare kondis, mumlade pappa.
– Nu måste vi ta en före-bild så att vi kan se skillnaden sedan! sa jag.

– Ja, jag har ju alltid varit en ”förebild”, sa pappa högt så att hela väntrummet lade sig i skrattparoxysmer.

– Har du anmält dig? sa jag nickade mot receptionen?
– Oj, hoppsan. Ska jag anmäla mig här? sa pappa till receptionisten.
– Ja, sa hon. Vill du ha kvitto?
– Nä, sa pappa.
– NEJ TACK heter det! ropade jag – och alla i väntrummet skrattade igen.

Så långt komna, kände både pappa och jag att vi stod på scen under en krogshow. Alla de vithåriga var ju en underbar publik, så skumögda de var.

– Ska du som är så ouppfostrad uppfostra mig? svarade pappa högt.
– Jag ouppfostrad? Jahadu, vems fel kan det vara? sa jag och alla skrattade igen.
– Titta, sa pappa, jag har tagit på mig doktorsringen. Så att alla ska tro att jag är läkare och ta extra god hand om mig.
– Det hade varit bättre om du hade haft en pingisracket i bakfickan så att de fattar att du spelar bordtennis.

Fnissen och skratten kan förvisso ha berott på galopperande operationsnervositet, men det funderade vi inte på. Vi drog ordvitsar, skojade och drev med situationen. Men så hämtades pappa, och tystnaden lade sig i väntrummet. När han kom tillbaka tittade han förvånat på mig och konstaterade lugnt att allt ju var mycket snyggare före operationen.

– Så före-bilden skulle vi egentligen ha tagit med mig i fokus? sa jag.

När jag nu berättar om denna vår trevliga upplevelse, där vi fick allt utom stående ovationer, visade det sig att det faktiskt inte är många vithåriga som går omkring ickeopererade. Alla har historier som påminner om sådana som handlar om vaxproppsupplösning.

– Plötsligt ser/hör jag allt!

Då undrar man ju hur det var förr i tiden; famlade sig alla över 75 år fram i ett halvgrått sudd-mörker? Snabbkoll på statistiken visar att japp, yes, så var det:

År 1980 gjordes 7 000 sådana här operationer i Sverige, 2016 utfördes drygt 125 000 … vilket gör den till den vanligaste operationen, alla kategorier. ”Ungefär hälften av Sveriges befolkning kommer att behöva opereras för katarakt [grå starr] under sitt liv.”

Hör ni det, barn? Om 30 år sitter ni och fnissar med mig i ett väntrum!

Efter-bilden med lätt Bowie-feeling.
Share
52 kommentarer

Alla flackar med blicken

Jag har varit på teater med Anna i Stockholm och därför mött mången flackande blick: tågkonduktörer, kioskbiträden, tunnelbanevakter, damer med hund, en biljettrivare och en trubadurhippie.

Splatt!
För idag ser jag ut så här. Splatt! (Vad det där lila i underkanten är begriper jag då rakt inte.)

Och så är det ju:

  • Har man en vilsen snorslamsa som tittar ut som göken i ett gökur när man andas, så blir folk nervösa och börjar flacka med blicken.
  • En tomatkärna på hakan kanske skulle kunna vara ett konstigt födelsemärke och då vågar man ju inte peta på eller påtala det.
  • Jag hade en chef en gång som alltid hade ett enda decimeterlångt, skruvat hårstrå som växte ut precis mellan ögonbrynen. Ingen sa något om det.
  • Vallmofröbullarnas frön bosätter sig gärna i det lilla utrymmet där tanden möter tandköttet, och det enda som kan ta bort fokus från detta faktum är förmodligen en jättestor snusprilla.

På väg från Boulevardteatern på Söder gick jag mot Centralen över Slussen, där jag tror mig se bovar och banditer i varenda cementskrymsle. Jag var fokuserad på att parera framhoppande mördare, när en cyklist som kom emot mig plötsligt vinglade till och stannade.

– Kan du hjälpa mig? Sorry, do you speak English?

Att cyklisten tyckte att jag såg osvensk ut var så charmigt att jag stannade och sa att jag kunde hjälpa honom trots att han säkert tänkte slå ihjäl mig även om han sa att han ju bara trasslat in skosnöret i cykelkedjan. Jag satte mig på huk och fäpplade loss honom samtidigt som jag tänkte att vill han råna mig så står jag ju jättebra här, donk pang blasch med en batong i mitt bakhuvud, bara.

När jag var färdig ställde jag mig upp och tittade cyklisten i ögonen. Det tog ett tag innan han mötte min blick. Han sa:

– Tack, tusen tack, jag var tvungen att be om hjälp för förra gången det hände fick jag panik och glömde bromsa och for rakt in i ett staket med huvudet före och slog sönder pann… AAAAAAAAAAAHHHHH! VAD HAR DU GJORT I ÖGAT?

Så. Alla som träffar mig de närmaste dagarna ska veta att det inte gör ont, att det snart kommer att försvinna och att jag inte vet hur det gick till när blodkärlet sprack eller om jag kan förhindra att det sker igen. Ni behöver inte vara rädda.

Men om jag har spenat mellan framtänderna får ni gärna säga till!

Share
40 kommentarer

Liten Spanienrapport med handklovar

Idag har jag blivit åthutad, skriken åt, flyttad på och hotad med fängelse.

1.
Klockan halv sex gick jag genom säkerhetskontrollen på flygplatsen och tänkte att det var ju faaaaasligt vad alla trågen som man ska lägga alla sina saker i var smutsiga. Så jag tog en bild på dem. Eller, dem och dem, jag tog en bild på ett trågs synnerligen skitiga hörn.

– Stopp! Radera bilden! Fotograferingsförbud! skrek en nitisk kontrollant.
– Oj, förlåååt, sa jag, jag tog bara en bild p…
– Radera. Nu.
– Men kolla bara så att du förstår att jag inte menade il…
– R-a-d-e-r-a  b-i-l-d-e-n. Nu.

Så då gjorde jag det. Tänk er ett guld gult tråg  med motorolja här och där. Såja.

Några av de 25 basketnördarna.
Några av de 25 basketnördarna.

2.
När vi klev av planet i Barcelona, var vallades vi av fårhundspersonal som sa skynda skynda, gå mot utgången, planet ska upp i luften igen om 25 minuter, häpp häpp. Jag vände mig om och tog en bild på oss – 25 personer i basketshorts och Sverige-tröjor.

– Phuiiiiiiiiiiit! Viiiiiiiiiiiissel! Piiiiiiiiiiiiiiiip! blåste en man i orange väst med en visselpipa på mig.

Nu är jag ju drillad att reagera pronto på domarnas visslande, så det gjorde jag. Men eftersom jag inte visste hur jag hade foulat, gick jag med ett leende mot honom för att fråga. Då höll han upp en stopp-hand och visade därefter hur han skulle sätta handklovar (som egentligen heter handfängsel) på mig om jag kom närmare. Och så sa han häpp häpp ett par gånger till.

En liten stund vid datorn, bara.
En liten stund vid datorn, bara.

3.
När jag alldeles nyss gick på en varm kvällsgata, ville en man prompt sälja en hatt till mig. Eller om det var en nattklubb som jag (fortfarande i basketshorts) borde besöka. Hur som helst sa jag nejtack och log mitt allra bredaste. Då skrek spanjoren på lite bruten svenska:

– JAJAJA! HEJ DÅ SURPUPPA!

4.
När jag bara skulle ta en bild på en väldigt död fågel i vattnet, kom en man och pekade på mig och slog sig själv i bakhuvudet. Jag förnekade att jag hade något med fågelns död att göra och så stod vi där och viftade mot varandra tills han tog tag i mig och flyttade mig tre meter åt vänster.

Det visade sig att han också ville ta en bild på fågeln och att jag om jag stod där jag stod skulle skymma fågeln med mitt bakhuvud. Klapp, klapp i nacken.

Alla som nu tycker att jag (eller din fru eller make eller sambo eller på annat sätt en person i din närhet) fokuserar för mycket på fotbolls-VM och sitter för mycket framför tv:n och deltar i det verkliga lifvet för lite, kanske kan få lite ont i magen nu. För jag ska berätta att jag var på en tysk- och engelsmansfull bar och såg Tyskland–England. Och det var absolut det mest hejdlösa och roligaste jag har varit med om. Absolut rökförbud och alla rökte. Absolut förbjudet att ta ut öl på gatan och alla tog naturligtvis ut öl på gatan. En av tyskarna hade ovanligt vackra ögon, så jag bad om att få ta en bild:

Okänd tysk med vackra ögon.
Okänd tysk med vackra ögon. (Jag gjorde likadant med en grek förra sommaren.)

Och så citerar jag Gary Lineker på ett ungefär:

”Fotboll är ett spel där 22 man jagar en boll i 90 minuter och till slut vinner Tyskland.”

Share
37 kommentarer