Under dag fyra här i New York visade det sig att temat skulle vara dööööööööööden. Det visste jag förstås inte när jag hoppade ur sängen och ner på det kalla klinkergolvet och konstaterade att en tå var lite inflammerad. Ajaj, men äsch. Min plan var nämligen att besöka 9/11 Memorial & Museum, och då ska man fan inte klaga på småblessyrer.
På platsen för de raserade Twin Towers, pågår intensivt byggande av nya Word Trade Center-skrapor. Det vimlar av lego-liknande byggarbetare som jobbar inför publik. Även jag fastnade för att inspektera vid avspärrningarna – men mest pga. de här träbalkarna.
Allt på museet är storslaget, fantastiskt, sorgligt, noggrant utfört, imponerande och värdigt. De har förmodligen lagt ner kraft på ljuddämpningen, för fastän vi är så många där, hörs nästan ingenting. Vi vankar omkring i tystnad fastän alla pratar.
Men det finns ett jättestort problem. Som är litet. Jag kan inte för mitt liv begripa varför alla informationstexter är så små att alla måste vika sig dubbelt eller luta sig fram som vore det en boksida de läste ur. Jag fick ingen bra bild på hur det såg ut med alla hukande och kisande människor, men här kan ni ana:
Museet är så utformat att man först kommer in i den här delen som jag nu har visat bilder på. Sedan kommer man in i en anan del, där man inte får ta foton. Överallt står på östtyskt manér vakter, så om man börjar fingra på kameran, brutalharklar de. Därför kan jag inte visa bilder på söndervridna hjälmar, massakrerade telefoner och glasögon samt skor och heller inte det cykelställ som bevarades intakt och forslades till förvaring. En person kontaktade tydligen 9/11-arkivarierna och bad om att få tillbaka sin cykel, så helt intakt är det inte längre. Men ni kan titta här!
Arbetet med alla de döda som man under ett halvår pillade fram ur rasmassorna (förlåt uttrycket, men de jobbade verkligen med pincett), pågick på Staten Island på ett ställe som heter (jag skojar inte) Fresh Kills. Det är en gammal soptipp, som stängdes 2001, men som öppnades igen pga. rasmassorna och de döra som skulle hittas och DNA-testas.
Så då åkte jag till Staten Island! Man tar en gratisfärja och fotograferar Frihetsgudinnan på vägen över och vilar fötterna, knät och den där lilla tån. Men alla fönster var smutsiga och det enda som var öppet var fullt av folk. Bah, sa jag och köpte en mugg te.
Framme på Staten Island såg det i hamnen ut som skrutt. Bara industrier, fula hus, arga människor och allmän besvikelse. Jag tänkte ”vad tusan” och hoppade på första bästa buss som tog mig till det okända. I drygt en timme skumpade jag fram på dåliga asfaltvägar i buss S44, som stannade även mellan mjölkpallarna. Så här såg det ut längs vägen:
På bussen pratade jag med spanjorer, latinamerikanare och asiater och African Americans, som alla sa att Staten Island var nice och så, men varför inte staten New York bryr sig om att fixa deras vägar är en skandal. Plötsligt sa busschauffören att vi alla skulle lämna bussen för nu var vi minsann framme: The Staten Island Mall.
Jag hade alltså åkt buss i en timme för att till slut hamna vid ett helt vanligt, gigantiskt köpcentrum? Ja. Gah. Jag fick hjälp av fyra olika personer som ingen av dem hade den blekaste aning om hur man använder ”public transportation”, så de skickade iväg mig till Jenna på Starbucks. ”The lady with the hat” sa de.
När en liten glipa i det öppna fönstret blev fritt, lyckades jag trycka fram kameran och fotografera …
13 kommentarer
