Nu måste jag citera mig själv för … för … (herrejösses Amalia vart tog tiden vägen?) … för tolv år sedan:
Det finns två tillfällen när jag är obegriplig. Jag tycker själv att jag är hur tydlig som helst, men alla bara stirrar och undrar.
1. Den första:
Tänk er en besvärlig situation, eller kanske bara en väldigt rörig situation. Jag ger då upp ett snudd på förtvivlat, tyskt rop på hjälp:– Hiiiiilfeeee!
Den andra:
Ett väldigt kraschande hörs. Det kan vara tre kastruller som landar på tre rostfria skålar i ett oljefat. Då säger jag med emfas – fast nästan utan volym – när tystnaden har lagt sig:– Maaar… kera …
Tillbaka till 2018 nu, där jag härmed fyller på med obegriplighet nummer tre. Alltså:
Den tredje:
Någon ber mig säga något. Bara något. Det kan vara mitt i en nu-vet-jag-fan-inte-va-ja-ska-säga-tystnad eller ett ljudtest i micken på P4-redaktionen. Om någon säger ”säg nåt!”, svarar jag per automatik:
– Ankskit.
Reaktionen låter sällan vänta på sig. Alla studsar till och säger ”VABAHA?” eller liknande.
Detta är min dramatiklärares i gymnasiet fel. (Jfr Kungens av Danmark bröstkarameller, alla som tycker att genitiv-s:et sitter på ett omodernt och gammalt ställe.) Hon fick oss nämligen att spela gamla 60-talspjäser och plugga proggrepliker så det stod härliga till. Sandlådan av Kent Andersson var nästan riktigt kul att sätta upp (även om jag faktiskt glömde mina repliker två gånger på premiären).
Här har ni ankskitens ursprung:
Scenpratorna skrevs av Sandro Key Åberg (1922–91) 1965, och gjorde omedelbar succé. De liknas oftast vid ett vardagssamtal och är alltså repliker, repliker, repliker och repliker. Skådespelarna agerade inte, utan läste från manuset så här:
Och hur såg då ankskiten ut? Skåda prata nummer 10!
När vi repeterade detta på gymnasiet, kladdade jag in versaler och skiljetecken i manuset eftersom jag inte alls förstod poängen med Key-Åbergs skrivsätt. Min lärare tittade på mina kopierade manussidor med fina korrtecken, och så suckade hon att jag inte alls hade förstått poängen.
– Nä, sa jag, just det – det har jag inte.
Däremot har jag fullständig förståelse för alla som tjoar ankskit när de avkrävs ett uttalande. Frågan är om inte alla våra OS-deltagare skulle få lära sig lite ankskitrepliker när de står och för fnuttonde gången ombeds berätta hur viktig medaljen är.
