Regnet öste ner igår eftermiddag, och jag svettades floder i ett växthus som stavas MÄLARTÅG. Dessutom var växthuset en myrstack av drypande sura människor som letade efter sittplats, samt fritidsgård som fritidsgårdar var 1978 – tonårsbröl, tonårsfnitter och smärtsamma testosteronsnärtar med vilket vapen som helst. (Keps, väska, hand.)
– TJOFF! HÖHÖ!
– VAFAAAN!
– SNÄÄHÄRT! HÖHÖ!
– DU ÄR DÖÖÖD!
– PÅ DIN MAMMA!
– KLATJOFS! HÖHÖ!
Eller vad det nu är de vrålar. Artikulationen var sisådär och mina trumhinnor känner sig lite slitna.
Stationshusen längs vägen var fulla av blött folk, Pressbyråer var fulla, alla småtak vid entréer och cykelparkeringar utnyttjades till max under muttrande, stånk och suck – medan jag satt i mitt regnställ och var glad för att jag var på väg till Stockholm med tre mål, nämligen att
- överlämna ett gäng 50-öringar, enkronor och femkronor till silversmeden Niklas
- se Juloratoriet på Dramaten
- slafsa fram i regnkostym och stövlar som vore Hamngatan en djup skog i Dalarna.
Förra veckan såg jag på Dramaten enaktaren [BLANK], som skrivs precis sådär med hakar och versaler.
Tyvärr hade ingen i produktionen pluggat svenska skrivregler, och de visste därför inte att det är jätte-jätte-opraktiskt att ha en titel som kräver specialtecken eller t.ex. plötsliga versaler av ingen anledning. Alltså ska man som t.ex. journalist som recenserar skriva pjästiteln Blank på samma sätt som man ska skriva varumärket Iphone eller butiken Ikea och försäkringen Villaxtra.
Om man alltså vill följa reglerna, vilket man naturligtvis vill.
Kortrecension: Blank var nästintill outhärdligt babblig, bråkig, bullrig samt banal – och överallt var det blod. Blodiga klänningar, blodiga händer, blodiga kinder och blodiga bylten. (Jag hade helt klart fel i denna min åsikt, för resten av publiken gav ensemblen stående ovationer.)
Och nu till rubrikens operett, som är grunden till min teaterförtjusning: Riksteaterns No, no, Nanette, som jag såg i Malmö 1972. Lilla åttaåriga Lotten hade stickiga kalasbyxor, obekväma skor och kringlor med sidenrosetter – och blev trots detta helt frälst. Det som skedde på scenen var det vackraste, bästa, mest fantastiska jag någonsin hade varit med om, så jag bestämde mig för att bli skådespelerska. (Den drömmen höll jag fast vid tills jag började jobba på Nationalencyklopedin 1988.)
Tydligen är just detta kulturverk harmlöst på gränsen till debilt, men två låtar utvecklades ändå till populära örhängen: Tea for Two & I Want to Be Happy. Och anledningen till att jag envisas med att se på teater än idag.
På väg till Dramaten sprang jag på kommentatösen Karin, och vi enades på gamla människors vis om att teatern var bättre förr och att vi helt enkelt bara borde ge upp om teaterinstitutionerna inte skärper sig. (För säkerhets skull: vi fnittrade oss genom hela detta resonemang.)
Trots det absurda regnet och stormvindarna var det tack och lov varmt ute. Jag mötte några paraplylösa grabbar i shorts och t-shirt, några inte så propra män i jeans och kavajer (som inte kommer att vara sig lika imorrn) – och otalet paraplykämpande kvinnor.
Juloratoriet på Dramaten var utmärkt! Jag höll mig vaken i tre timmar och blev till och med uppgraderad från andra raden till allra bästa platsen på parkett, medan mina ytterkläder hängde på tork i garderoben.
