Etikett: konstigt

Minnets irrvägar

Publicerat av Lotten Bergman den 8 februari 2022 15:18

Söstra mi, aka Orangeluvan, och jag fascineras över hur minnet inte funkar. Men nu har vi kommit in på ett nytt område: hur minnet funkar.

Vår pappa har en alzhemierdiagnos, yada yada, ni vet hur det funkar – men kan någon förklara hur det kommer sig att han har stenkoll på allt som gäller bordtennis? Hur kan han hålla räkningen i en hel match fastän man byter serve och blir varm, svettig, trött och törstig och måste böja sig dubbel för att krypa under bordet och hämta bollen hela tiden?

När vi systrar sitter och jobbar ser det snarlikt ut vad gäller fragmenteringen eftersom arbetssjoken påminner om pyttipanna med

tio mejlkonversationer med utbroderade trädförgreningar
inplingande sms
messengerchattplingeliplong
tre pågående presentationer för fem olika målgrupper
Zoom-möten
fysisk undervisning.

Orangeluvan skriver:
”Jag lämnar ett mejl mitt i en mening för ett telefonsamtal, men hittar det igen när jag ska skapa ett nytt mejl till någon annan och fortsätter då på ursprungsmejlet. Jag går in för att ställa en fråga i en chatt och ser att jag inte svarat klart på en annan konversation och fortsätter på den innan jag tar itu med frågan jag egentligen hade. I slutet av dagen så hänger ändå allt ihop hyfsat; det är mycket sällan något helt faller ur minnet eller inte görs, konstigt nog.”

Men nu till pudelns kärna och pricken över i i detta fokusorkens tidevarv: copy–paste-minnet fallerar aldrig.

Aldrig någonsin glömmer korttidsminnet uppgiften ”klistra in” när vi har kopierat något men inte har klistrat in det där det hör hemma.

Alla avbrott, nya tankar, plötsliga idéer och kaffepauser må få oss på nya tankespår, men i copy–paste-hörnet i hjärnan lyser flitens lampa.

Orangeluvan igen:

”Det är som att jag knutit ett snöre runt fingret, eller satt en klädnypa på örat. Jag kopierar något, blir avbruten, gör något annat, men inom ett par minuter tänker jag ALLTID: jag kopierade något, vad var det nu igen? Och så får jag klistra in det och placera det på rätt ställe.”

Mina tankar går:
– Det är nåt som skaver, det suger i magtrakten.
– Är jag månne orolig eller nervös, vad är det som händer?
– Håller jag på att bli sjuk?
– Nej, jag har ju glömt att klistra in det där, vad det nu var.

Jaaa hörni. Så mycket dumt man minns och viktigt som man inte kommer ihåg. Här kommer nu en bild som en påminnelse till mig själv att jag ju har lovat mig själv att plugga kungalängderna.

40 kommentarer

Att träffa främmande människor ute på lokal

Att träffa främmande människor ute på lokal

Publicerat av Lotten Bergman den 6 juni 2021 16:53

Efter 14 månader utan fest och glam eller armkrok och kindpussar, har jag plötsligt varit ute på krogen som förr.

Eller … nästan som förr. Man måste ju fortfarande hålla avstånd, sprita (händerna) och sitta max fyra personer per bord.

Det var jag och två adjunktkolleger från MDH som spatserade ut på Eskilstunas grogg-gata. Det är jättepraktiskt: utskänkningsställena ligger vägg i vägg och man kan lätt slinka in på den som för tillfället ser ~~trevligast~~ tommast ut.

– Här! tjoade jag och pekade på ett tomt bord.
– Där! skrek Björn.
– Kom! skrek Johan.

Vi pekade åt tre diametralt olika håll, varför en stunds förvirring vidtog. Jag klev med bestämda steg iväg till bordet som jag hade spanat in och sa HURRA! högt och tydligt.

– Det där är inte ett bord, sa en man vid ett bord intill.
– Är det inte ett bord?
– Nej. Det här, det är ett bord! sa mannen leende och klappade ömt på sitt bord.
– Men …?

Jag letade med blicken efter Björn och Johan, som stod och viftade med armarna en bit bort.

– Men ditt bord är ju likadant som mitt? sa jag.
– Ja, men det räknas inte som bord.
– Ahaaaa.

Efter en stund lyckades vi få tag på en tjej i personalen för att fråga vilka bord som var bord och vilka som bara var kamouflerade som bord pga. coronarestriktionerna, och fick en väldigt trött suck till svar.

– Där. Sitt där. Tänk på att vi stänger 22:30. Ni måste gå ut härifrån 22:30.
– Men om v… försökte jag skoja till det med nån jättejättetrist tolkning av 22:30.
– Nej. Suck.

Så satt vi där med både behörigt avstånd till varandra (vi som har fått en vaccinationsspruta var) och lagom avstånd till de andra kroggästerna. Ölen slank ner.

Klockan 22:30 reste sig alla upp på den givna signalen i form av trött personal som sa UT och UT samt NEJ NU. Därefter vidtog det i sammanhanget regelvidriga gatuminglet som andades sprit, glädje, sommarvärme och kor på grönbete.

Det är Björn, Johan och jag där lite till vänster om mitten.

Och som vi pratade med folk! Ja jädrar! Esko från Finland hade varit tyngdlyftare i sin ungdom och Pertti från Norge (ja, han hade helt fel namn) hade slagit ut alla framtänder utom en när han spelade hockey 1972. Esmeralda från Eskilstuna kände alla och introducerade oss till Arvid, som jobbade som servitör så han visste precis hur man kan få bättre service. (Ledtråd: man ska inte försöka vara rolig, för alla drar samma skämt.) Linnea från Strängnäs kom och höll en föreläsning för oss om hur framtiden kommer att se ut. Vi lyssnade uppmärksamt. Stödord: back to nature, hårstrån, linser, AI, AW, PC, äppelpaj, hårband, liktornar och snygga böcker.

Tiden gick, och vi bara pratade och pratade och livet lekte i trängseln på gatan. Alla krogarna en meter från oss stängdes och uteserveringarna bord och intebord stod tomma.

Vid midnatt cyklade jag hem i sommarnatten, trallande som vore det 1982 eller nåt. Det finns en framtid! (Som innehåller back to nature, hårstrån, linser, AI, AW, PC, äppelpaj, hårband, liktornar och snygga böcker dårå.)

31 kommentarer

– Åk bara tåg om du måste!

Publicerat av Lotten Bergman den 8 augusti 2020 23:13

Sa nån. Om det var Folkhälsotjossan eller Myndigheten för nåt och nånting kanske.

(Ber om ursäkt för den lättsamma tonen i sammanhanget.)

Men. Jag var helt enkelt tvungen att åka tåg. Dessutom längre än två timmar bort, så jag blandade och gav och kom fram till att munskydd, lagom stort avstånd, förstaklassbiljett och allmän folkilska skulle vara den rätta vägen att gå.

Jag har lånat munskydd som är sydda pre-corona! Liksom antika – tillverkade redan 2019!

Så jag åkte iväg, blängde på mina medpassagerare, och försökte att andas genom den hemsydda munskydden. Om man är tyst och tittar på naturen som svischar förbi, går det bra att andas genom de många tyglagren. När jag pratar, måste jag då och då ta ett rejält, djupt andetag för att få tillräckligt med syre. Kryddat med tygfibrer som åker raka vägen ner i lungorna som asbestfibrer känns det som.

Så här åkte jag:

Busstur till stan: 12 minuter med proppfullt och trångt samt varmt och obehagligt.
Tågresa till Linköping: 2 timmar med värme, men inte trängsel.
Tågresa till Hässleholm: 2 sköna timmar med glest placerade passagerare, varav 50 % hade blåa munskydd.
Bilresa där alla hade tygmunskydd i 45 minuter.

Så kom jag fram till himmelriket där människorna är glada och vänliga bönder och där hundarna heter Åke, Bosse, Olle, Ivar & Hubbe, där flugorna lever rövare på nätterna, där vinet flödar och havet är iskallt.

Alla basketspelare tar sig för pannan, för en läderboll mår icke bra av väta.

Men det ligger inte i fokus nu, för det som gnager i mig är hur oerhört frustrerande det kändes att ha munskydd. I Sydeuropa har man haft munskydd i snart ett halvår, i USA slåss folk med näbbar och klor för att få ha munskydd/slippa munskydd – medan man i Asien har munskydd för minsta snorstänk.

Jag kände mig SÅ uttittad på tåget, där jag satt i mitt munskydd. Jag såg mig om och försökte hitta avvikande beteende eller avvikande utseende som jag annars inte lägger märke till. Jag antecknade i hemlighet:

– Oj, vad han var hjulbent.
– Jeeez, hennes byxor har så stora hål på knäna att hon med ett litet ryck hade kunnat skapa ett par shorts.
– Men himmel och pannkaka vad stora skor han har till sina små fötter.
– Den där kepsen måste vara 50 år gammal.

Fast det hjälpte inte; jag kände mig ändå som … utklädd till Caligula eller Medusa. När jag tog på mig läsglasögonen immade de snabbt igen. Antingen var något felkonstruerat (munskydden eller antiktet?) eller så andas jag för mycket. Jag googlade alternativa munskydd men råkade skriva ”ansiktsmask” istället, och fick då bara träffar på skönhetsprodukter.

Men nu vet jag hur de har känt sig i t.ex. Italien, Spanien och Japan. De har lidit av syrebrist och immiga glasögon, haft svårt att hålla igång en konversation och i största allmänhet drabbats av ovilja att interagera!

Basketbollen hängde på. Och höll med om att det var svårt att fungera normalt – snedstudsarna stod som spön i backen.

Och nu kommer en rekommendation till er som vill fly storstan. Kolla här, en länk till Airbnb!

Här är jag just nu. I grannhuset till Airbnb-stället.

11 kommentarer

Hamstring förvånar på alla plan

Publicerat av Lotten Bergman den 13 mars 2020 14:40

Vart jag mig i världen vänder, står det om Corona och efterföljande panik, katastrof, inställda basketmatcher, tvättråd – och tomma butikshyllor. Här i Eskilstuna märks ingenting.

Men tänk att allt rostebröd i Lund tog slut igår!

Idag drabbades jag av en underlig oroskänsla när jag läste om hur folk i Stockholm slogs om toapapper i Coronaspåren. Som handlade det om en diarré. Jag konstaterade att vi hade slut på toapapper hemma, och nöjd cyklade jag iväg och köpte ett paket. Plättlätt. Oron borta.

Men tänk att allt toapapper i Lund är slut!

Från Stockholm fick jag nyss jag oroliga meddelanden om att det är närapå slagsmål inne på Systemet när vissa lådviner börjar ta slut. (Vilka lådviner? undrar man ju då.) Som den undersökande bloggare jag är, begav jag mig ut i vimlet här i Eskilstuna för att

köpa en flaska bubbel på Systemet
köpa avokado, te, fänkål och kasjunötter på Coop
köpa tandtrådsbyglar på Apoteket
fixa nytt BankID till min nya mobil
köpa två paket jongleringsbollar på Teknikmagasinet.

Resultatet blev en nästan hundraprocentig succé för att

det inte ens var kö på Systemet
det var avokadorea inne på Coop
tandtrådshyllan var full
banken inte kunde ge mig nytt BankID utan ”dosan”, som jag mig veterligen aldrig har ägt
jag fick köpa Teknikmagasinets allra sista jongleringsbollar – måste därför ringa runt till andra butiker.

Jag frågade all personal jag mötte om de hade märkt av någon hamstring. De tittade på mig som om jag hade hostat lite torrt på dem.

– Va?
– Asså, säljer ni mer av nån vara just nu?
– Öh, näe. Hurså?

Vi vandrar vidare i Sverige.

Så här såg det ut på pastahyllan i Göteborg!

Dock verkar inte gräddtopparna vara åtråvärda. Än.

Men köerna i Lund, hörni!

Och de tomma hyllorna!

Så, nu låter jag barnen rapportera!

Erik i Lund:

”Vi gick för att handla lite till de kommande dagarna men blev alldeles nervösa när vi såg att det var helt smockfullt av folk som sprang runt och ryckte åt sig det som fanns kvar. Så vi kom hem med massa mjöl, havregryn och ris.

Slut i butiken var 80 % av osten, 90 % av pastan, 80 % av riset, 100 % av köttfärsen, 90 % av smöret, 100 % av jästen och 100 % av toapappret. Ah. Kom just på att vi har 6 liter handsprit kvar sedan bröllopet.”

Moa i Lund:

”När jag handlade var allt bröd slut förutom hamburgerbröd och *trumvirvel* bröd med lång hållbarhet! Asså wtf? Kompakta rågbröd med bäst före i augusti, inplastade baguetter och knäckebröd ligger kvar på hyllorna. Ett par köpte 3 kg fullkornspasta fastän den tjejen sa ’fullkornspasta är det VÄRSTA jag vet, men all annan pasta är slut’.

Jag läste förresten en artikel om varför alla vill köpa toapapper. Det är för att alla andra vill köpa toapapper.”

”Plötsligt var alla väldigt förtjusta i vitkål och morötter.”

Oskar i Visby:

”Allt är precis som vanligt i affärerna! Men det snöar jättemycket, vilket ju är otroligt konstigt.”

Ida i Eskilstuna:

”Tydligen har folk börjat stjäla handspriten från köken och toaletterna på arbetsplatserna; nåt annat har jag inte märkt.”

Sigge i Eskilstuna:

”Gah. Mina pingismatcher imorrn är inställda.”

Såja. Luuugn nu. Låtom oss alla sansa oss. Och göra bättre grafik än det här som presenterades i Aktuellt igår.

Men det allra mest förvånande måste ju faktiskt vara att det är slut på jongleringsbollar i alla jongleringsbollsaffärer i hela Eskilstuna.

Berätta gärna i kommentarerna om ni märker av hamstring! (Eller om det bara snöar kanske.)

Uppdatering två dagar senare …

Hamstringen har nått Eskilstuna, där alla idag enligt rapport köpte 25 kg mjöl var.
Och till Gotland, där fullkornspastan ligger kvar på hyllorna i ensamt majestät.
Febertermometer har vi inte haft hemma sedan 1999 eller nåt. Och nu är de tydligen slut på alla apotek.

En video från Ökenråttans kompis i Venedig:

108 kommentarer

Ankskit! (Avd. ”ingen förstår mig”)

Publicerat av Lotten Bergman den 13 februari 2018 23:33

Nu måste jag citera mig själv för … för … (herrejösses Amalia vart tog tiden vägen?) … för tolv år sedan:

Det finns två tillfällen när jag är obegriplig. Jag tycker själv att jag är hur tydlig som helst, men alla bara stirrar och undrar.

1. Den första:
Tänk er en besvärlig situation, eller kanske bara en väldigt rörig situation. Jag ger då upp ett snudd på förtvivlat, tyskt rop på hjälp:

– Hiiiiilfeeee!

Den andra:
Ett väldigt kraschande hörs. Det kan vara tre kastruller som landar på tre rostfria skålar i ett oljefat. Då säger jag med emfas – fast nästan utan volym – när tystnaden har lagt sig:

– Maaar… kera …

Tillbaka till 2018 nu, där jag härmed fyller på med obegriplighet nummer tre. Alltså:

Den tredje:
Någon ber mig säga något. Bara något. Det kan vara mitt i en nu-vet-jag-fan-inte-va-ja-ska-säga-tystnad eller ett ljudtest i micken på P4-redaktionen. Om någon säger ”säg nåt!”, svarar jag per automatik:

– Ankskit.

Reaktionen låter sällan vänta på sig. Alla studsar till och säger ”VABAHA?” eller liknande.

Detta är min dramatiklärares i gymnasiet fel. (Jfr Kungens av Danmark bröstkarameller, alla som tycker att genitiv-s:et sitter på ett omodernt och gammalt ställe.) Hon fick oss nämligen att spela gamla 60-talspjäser och plugga proggrepliker så det stod härliga till. Sandlådan av Kent Andersson var nästan riktigt kul att sätta upp (även om jag faktiskt glömde mina repliker två gånger på premiären).

Här har ni ankskitens ursprung:

Scenpratorna skrevs av Sandro Key Åberg (1922–91) 1965, och gjorde omedelbar succé. De liknas oftast vid ett vardagssamtal och är alltså repliker, repliker, repliker och repliker. Skådespelarna agerade inte, utan läste från manuset så här:

Scenpratorna på premiären på Lilla teatern 30 mars 1965.

Den här annonsen är från 25 mars 1965: utsålt redan då.

Och hur såg då ankskiten ut? Skåda prata nummer 10!

När vi repeterade detta på gymnasiet, kladdade jag in versaler och skiljetecken i manuset eftersom jag inte alls förstod poängen med Key-Åbergs skrivsätt. Min lärare tittade på mina kopierade manussidor med fina korrtecken, och så suckade hon att jag inte alls hade förstått poängen.

– Nä, sa jag, just det – det har jag inte.

Däremot har jag fullständig förståelse för alla som tjoar ankskit när de avkrävs ett uttalande. Frågan är om inte alla våra OS-deltagare skulle få lära sig lite ankskitrepliker när de står och för fnuttonde gången ombeds berätta hur viktig medaljen är.

Sebastian Samuelsson: På en skala? Ptja. Ankskit?

Stina Nilsson: Ankskit, men jag är väldigt glad.

59 kommentarer

Crystal Palace och The Great Exhibition of 1851

Publicerat av Lotten Bergman den 14 oktober 2014 15:55

Den äldre generationen i min omedelbara närhet brukar få något glasartat i blicken (som gärna vänds uppåt taket) när de talar om ”Stockholmsutställningen 1930” och ”Hälsingborgsutställningen 1955” (H55). Jag kontrar lite lamt med … ”Bo97 i Staffanstorp” …

H55_Katalog — Ä-stavningen gällde bara 1912–71.

Stockh_1930_1 — Jag hittade tyvärr ingen svensk katalog.

Men vi vet ju inte vad vi pratar om. Den första världsutställningen som ägde rum i London 1851 – det var grejer det! Att det blev en sådan megasuccé som det faktiskt blev förvånade alla – inklusive initiativtagarna. (Att den kallas ”första världsutställningen beror på hur man räknar.)

Utställningen var redan från början kontroversiell och ansågs vara ett dödsdömt projekt som inte skulle kunna intressera någon – och att anlita en till synes galen trädgårdsmästare (Joseph Paxton) att i Hyde Park bygga ett växthus som skulle rymma 93 000 (nittitretusen!) besökare på en gång gick verkligen inte för sig eftersom det just däääär faktiskt stod ett gäng almar, som ju av tradition är träd som man inte hugger ner sådär utan vidare. Så det så.

Växthuset byggdes trots allt efter fyra månaders planering och fem månaders uppförande (underligt då att det nuförtiden ska ta flera år att asfaltera en liten trottoarsnutt) och en stackars symbolisk alm fick stå kvar inne i schabraket. Glashuset fick namnet Crystal Palace och var med sina 570 x 140 meter världens då största byggnad, som nästan skulle kunna rymma fem fullstora fotbollsplaner.

Crystal_Palace_Great_Exhibition_tree_1851 — Almen som överlevde.

Och alla kom dit. Först trodde man att utställningen bara skulle intressera de rika, kända eller förnäma som kungliga familjen, Charles Darwin, Samuel Colt, Charlotte Brontë, Charles Dickens, Lewis Carroll, George Eliot och Alfred Tennyson (som alla kom), men när inträdespriset sänktes under impopulära dagar, kom även pöbeln och tittade.

Crystal_Palace_-_interior — Färglagd etsning från 1851.

Utställningarna var sorterade efter olika nationaliteter och all världens länder fick en inbjudan att delta. Det som visades upp var ”Works of Industry of all Nations” – alltså modern industri och design, uppfinningar och nyheter. Sverige-Norges lilla hörn var tydligen så pinsamt skralt att den besökande Fredrika Bremer rapporterade att alla svenskar nogsamt höll sig ur vägen för att slippa svara på frågor om vilket bedrövligt skick vårt land ju måste vara i.

exhib_svensk — ”Horological instruments”och ”Philosophical instruments” samt ”London Stereoscopic and Photographic Company”. Aha! Där är vår flagga ju! (Källa.)

Men andra länder hade mer att visa upp, t.ex.

en fickkniv med 1 851 knivblad
möbler som hade karvats ur enorma kolklumpar
ett kvadratiskt piano med fyra tangentuppsättningar
en säng som kunde förvandlas till livbåt
en säng som kunde vändas så att den sovande ramlade rakt ner i ett tillhörande badkar
alla möjliga olika flygmaskiner (som inte funkade)
världens största spegel
den största klumpen guano som då hade hittats i Peru
Koh-i-Noor-diamanten (ännu inte vackert slipad)
en modell av en framtida bro mellan Storbritannien och Frankrike.

George_Phelps_printing_telegraph_patent — Elektrisk telegrafskrivare. (Patent George Phelps.)

Men alla var inte lika påhittiga. Newfoundland hade t.ex. bara en utställning om torskleveroljans historia. Och stackars USA höll inte på att kunna bidra med en enda grej eftersom regeringen beslutade sig för att inte lämna några bidrag, varför man i USA på känt manér fick ge sig ut på sponsorjakt. Det lyckades man med såpass bra att utställningsföremålen kunde skeppas till Londons hamn … men inte längre. Där stod de amerikanska lådorna utan någon ordningsman som skulle packa upp dem i Crystal Palace och inte heller lön till någon person som under den sex månader långa utställningen skulle ta hand om dem.

– Pfffffft!, sa engelsmännen och slog ut med armarna. Dessa hopplösa amerikaner som inte klarar av ens en liten utställning!
– Nämen jösses så dumt! sa George Peabody och sköt till de saknade pengarna.

Till allas förvåning visade det sig att den amerikanska delen av utställningen inte var annat än ett litet under av moderniteter. Det var maskiner som kunde spotta fram spikar, skära i sten, tillverka stearinljus, sy i tyger – och en revolver som kunde skjuta kulor och ihjäl människor jätteeffektivt.

Trots alla dessa uppfinningar, var det ändå ”the retiring rooms” som var allra populärast. Alltså toaletterna. Som spolade vatten! Alla gick på toa och spolade dagarna i ända och många återkom till utställningen blott för att få sätta sig på toa. (Att alla i London sedan ville installera vattenklosetter som spolade all skit rakt ut i Themsen var ju mindre bra, men helt annan historia.)

Utställningen gick med 200 miljoner kronor plus (i dagens penningvärde) och för pengarna byggdes Victoria and Albert Museum, Science Museum och Natural History Museum. Själva Crystal Palace-byggnaden revs precis som det var sagt från början (Hyde Park skulle gubevars bara vara Hyde Park), men efter enorma protester återuppbyggdes den i Sydenham i Londons södra delar.

Crystal_Palace_General_view_from_Water_Temple — Oj vad stort och … tyskt … det ser ut.

Crystal_Palace_fire_1936 — Och ploff, så brann allt upp 1936.

Crystal_Palace_Destoyed_1936 — Fem dagar efter branden. (Nu lever namnet nästan bara kvar i fotbollsklubben Crystal Palace.)

Så nu vet jag svaret på frågan vilket år jag skulle vilja resa till när tidsmaskinen väl uppfinns: 1851.

133 kommentarer

Konstigt och jättekonstigt samt helt otroligt

Publicerat av Lotten Bergman den 12 maj 2012 12:25

Nejdå, det är inget konstigt som har hänt – jag har inte hittat alla stulna cyklar eller börjat prata franska i sömnen. Jag är bara lite filosofisk denna lördag.

För visst är det konstigt att man kunde åka till månen redan 1969?

Jodå, det är också konstigt att flygplan kan flyga och Ingemar Stenmark kan gå på lina, men … att åka till månen när telefonerna såg ut så här och hade livstidsgaranti är verkligen konstigt.

Just 1969 fanns förresten en speciell köksdator som skulle kosta 100 000 kr att installera.

Det tycker jag däremot inte är ett dugg konstigt, för tokiga idéer har alltid funnits. Datorinnehavarinnans klädsel är däremot jättekonstig.

Det sägs att om man har en sådan simultanförmåga att man kan tugga tuggummi samtidigt som man hackar stark lök, så tåras inte ögonen. Men det stämmer inte, så det konstiga i sammanhanget är egentligen bara att vi glatt stoppar i oss sådant som får oss att gråta.

Det finns de som tycker att det är konstigt att det är på detta vis:

111 111 111 × 111 111 111 = 12 345 678 987 654 321

Men det är ju matematik, och matematik funkar ju på det där sättet så det är minsann inte ett dugg konstigt.

Lite konstig är förstås den här bilden:

Inte särskilt konstig men en bra pendang till den här ovan är denna, där man under Solvay-konferensen 1927 samlade en grupp på 29, där 17 var eller skulle bli Nobelpristagare:

Mellan Einstein och Bohr, som inte var riktigt överens när det gällde bl.a. kvantmekaniken, diskuterades det hej vilt och hela tiden.

Einstein vände sig till Bohr och sa:
– God does not play dice!

Bohr svarade snabbt:
– Einstein, stop telling God what to do.

Att vara så slagfärdig så snabbt och så smart … det är faktiskt helt otroligt konstigt.

48 kommentarer