Hoppa till innehåll

Etikett: konstigt

– Åk bara tåg om du måste!

Sa nån. Om det var Folkhälsotjossan eller Myndigheten för nåt och nånting kanske.

(Ber om ursäkt för den lättsamma tonen i sammanhanget.)

Men. Jag var helt enkelt tvungen att åka tåg. Dessutom längre än två timmar bort, så jag blandade och gav och kom fram till att munskydd, lagom stort avstånd, förstaklassbiljett och allmän folkilska skulle vara den rätta vägen att gå.

Jag har lånat munskydd som är sydda pre-corona! Liksom antika – tillverkade redan 2019!

Så jag åkte iväg, blängde på mina medpassagerare, och försökte att andas genom den hemsydda munskydden. Om man är tyst och tittar på naturen som svischar förbi, går det bra att andas genom de många tyglagren. När jag pratar, måste jag då och då ta ett rejält, djupt andetag för att få tillräckligt med syre. Kryddat med tygfibrer som åker raka vägen ner i lungorna som asbestfibrer känns det som.

Så här åkte jag:

  1. Busstur till stan: 12 minuter med proppfullt och trångt samt varmt och obehagligt.
  2. Tågresa till Linköping: 2 timmar med värme, men inte trängsel.
  3. Tågresa till Hässleholm: 2 sköna timmar med glest placerade passagerare, varav 50 % hade blåa munskydd.
  4. Bilresa där alla hade tygmunskydd i 45 minuter.

Så kom jag fram till himmelriket där människorna är glada och vänliga bönder och där hundarna heter Åke, Bosse, Olle, Ivar & Hubbe, där flugorna lever rövare på nätterna, där vinet flödar och havet är iskallt.

Alla basketspelare tar sig för pannan, för en läderboll mår icke bra av väta.

Men det ligger inte i fokus nu, för det som gnager i mig är hur oerhört frustrerande det kändes att ha munskydd. I Sydeuropa har man haft munskydd i snart ett halvår, i USA slåss folk med näbbar och klor för att få ha munskydd/slippa munskydd – medan man i Asien har munskydd för minsta snorstänk.

Munskyddsselfie à la 2020.

Jag kände mig SÅ uttittad på tåget, där jag satt i mitt munskydd. Jag såg mig om och försökte hitta avvikande beteende eller avvikande utseende som jag annars inte lägger märke till. Jag antecknade i hemlighet:

– Oj, vad han var hjulbent.
– Jeeez, hennes byxor har så stora hål på knäna att hon med ett litet ryck hade kunnat skapa ett par shorts.
– Men himmel och pannkaka vad stora skor han har till sina små fötter.
– Den där kepsen måste vara 50 år gammal.

Fast det hjälpte inte; jag kände mig ändå som … utklädd till Caligula eller Medusa. När jag tog på mig läsglasögonen immade de snabbt igen. Antingen var något felkonstruerat (munskydden eller antiktet?) eller så andas jag för mycket. Jag googlade alternativa munskydd men råkade skriva ”ansiktsmask” istället, och fick då bara träffar på skönhetsprodukter.

Men nu vet jag hur de har känt sig i t.ex. Italien, Spanien och Japan. De har lidit av syrebrist och immiga glasögon, haft svårt att hålla igång en konversation och i största allmänhet drabbats av ovilja att interagera!

Basketbollen hängde på. Och höll med om att det var svårt att fungera normalt – snedstudsarna stod som spön i backen.

Och nu kommer en rekommendation till er som vill fly storstan. Kolla här, en länk till Airbnb!

Här är jag just nu. I grannhuset till Airbnb-stället.
Share
11 kommentarer

Hamstring förvånar på alla plan

Vart jag mig i världen vänder, står det om Corona och efterföljande panik, katastrof, inställda basketmatcher, tvättråd – och tomma butikshyllor. Här i Eskilstuna märks ingenting.

Men tänk att allt rostebröd i Lund tog slut igår!

Idag drabbades jag av en underlig oroskänsla när jag läste om hur folk i Stockholm slogs om toapapper i Coronaspåren. Som handlade det om en diarré. Jag konstaterade att vi hade slut på toapapper hemma, och nöjd cyklade jag iväg och köpte ett paket. Plättlätt. Oron borta.

Men tänk att allt toapapper i Lund är slut!

Från Stockholm fick jag nyss jag oroliga meddelanden om att det är närapå slagsmål inne på Systemet när vissa lådviner börjar ta slut. (Vilka lådviner? undrar man ju då.) Som den undersökande bloggare jag är, begav jag mig ut i vimlet här i Eskilstuna för att

  • köpa en flaska bubbel på Systemet
  • köpa avokado, te, fänkål och kasjunötter på Coop
  • köpa tandtrådsbyglar på Apoteket
  • fixa nytt BankID till min nya mobil
  • köpa två paket jongleringsbollar på Teknikmagasinet.

Resultatet blev en nästan hundraprocentig succé för att

  • det inte ens var kö på Systemet
  • det var avokadorea inne på Coop
  • tandtrådshyllan var full
  • banken inte kunde ge mig nytt BankID utan “dosan”, som jag mig veterligen aldrig har ägt
  • jag fick köpa Teknikmagasinets allra sista jongleringsbollar – måste därför ringa runt till andra butiker.

Jag frågade all personal jag mötte om de hade märkt av någon hamstring. De tittade på mig som om jag hade hostat lite torrt på dem.

– Va?
– Asså, säljer ni mer av nån vara just nu?
– Öh, näe. Hurså?

Vi vandrar vidare i Sverige.

Så här såg det ut på pastahyllan i Göteborg!
Dock verkar inte gräddtopparna vara åtråvärda. Än.

Men köerna i Lund, hörni!

Och de tomma hyllorna!

Så, nu låter jag barnen rapportera!

Erik i Lund:

”Vi gick för att handla lite till de kommande dagarna men blev alldeles nervösa när vi såg att det var helt smockfullt av folk som sprang runt och ryckte åt sig det som fanns kvar. Så vi kom hem med massa mjöl, havregryn och ris.

Slut i butiken var 80 % av osten, 90 % av pastan, 80 % av riset, 100 % av köttfärsen, 90 % av smöret, 100 % av jästen och 100 % av toapappret. Ah. Kom just på att vi har 6 liter handsprit kvar sedan bröllopet.”

Moa i Lund:

”När jag handlade var allt bröd slut förutom hamburgerbröd och *trumvirvel* bröd med lång hållbarhet! Asså wtf? Kompakta rågbröd med bäst före i augusti, inplastade baguetter och knäckebröd ligger kvar på hyllorna. Ett par köpte 3 kg fullkornspasta fastän den tjejen sa ‘fullkornspasta är det VÄRSTA jag vet, men all annan pasta är slut’.

Jag läste förresten en artikel om varför alla vill köpa toapapper. Det är för att alla andra vill köpa toapapper.”

”Strykande åtgång på tvål!”
”Plötsligt var alla väldigt förtjusta i vitkål och morötter.”
”Men inte ananas och päron.”

Oskar i Visby:

”Allt är precis som vanligt i affärerna! Men det snöar jättemycket, vilket ju är otroligt konstigt.”

Ida i Eskilstuna:

”Tydligen har folk börjat stjäla handspriten från köken och toaletterna på arbetsplatserna; nåt annat har jag inte märkt.”

Sigge i Eskilstuna: 

”Gah. Mina pingismatcher imorrn är inställda.”

Såja. Luuugn nu. Låtom oss alla sansa oss. Och göra bättre grafik än det här som presenterades i Aktuellt igår.

Diarrén saknar dessutom fnutt.

Men det allra mest förvånande måste ju faktiskt vara att det är slut på jongleringsbollar i alla jongleringsbollsaffärer i hela Eskilstuna.

Det allra sista paketet.

Berätta gärna i kommentarerna om ni märker av hamstring! (Eller om det bara snöar kanske.)

Också en hamstring.

Uppdatering två dagar senare …

  1. Hamstringen har nått Eskilstuna, där alla idag enligt rapport köpte 25  kg mjöl var.
  2. Och till Gotland, där fullkornspastan ligger kvar på hyllorna i ensamt majestät.
  3. Febertermometer har vi inte haft hemma sedan 1999 eller nåt. Och nu är de tydligen slut på alla apotek.

En video från Ökenråttans kompis i Venedig:

 

Share
108 kommentarer

Ankskit! (Avd. ”ingen förstår mig”)

Nu måste jag citera mig själv för … för … (herrejösses Amalia vart tog tiden vägen?) … för tolv år sedan:

Det finns två tillfällen när jag är obegriplig. Jag tycker själv att jag är hur tydlig som helst, men alla bara stirrar och undrar.

1. Den första:
Tänk er en besvärlig situation, eller kanske bara en väldigt rörig situation. Jag ger då upp ett snudd på förtvivlat, tyskt rop på hjälp:

– Hiiiiilfeeee!

Den andra:
Ett väldigt kraschande hörs. Det kan vara tre kastruller som landar på tre rostfria skålar i ett oljefat. Då säger jag med emfas – fast nästan utan volym – när tystnaden har lagt sig:

– Maaar… kera …

Tillbaka till 2018 nu, där jag härmed fyller på med obegriplighet nummer tre. Alltså:

Den tredje:
Någon ber mig säga något. Bara något. Det kan vara mitt i en nu-vet-jag-fan-inte-va-ja-ska-säga-tystnad eller ett ljudtest i micken på P4-redaktionen. Om någon säger ”säg nåt!”, svarar jag per automatik:

– Ankskit.

Reaktionen låter sällan vänta på sig. Alla studsar till och säger ”VABAHA?” eller liknande.

Detta är min dramatiklärares i gymnasiet fel. (Jfr Kungens av Danmark bröstkarameller, alla som tycker att genitiv-s:et sitter på ett omodernt och gammalt ställe.) Hon fick oss nämligen att spela gamla 60-talspjäser och plugga proggrepliker så det stod härliga till. Sandlådan av Kent Andersson var nästan riktigt kul att sätta upp (även om jag faktiskt glömde mina repliker två gånger på premiären).

Här har ni ankskitens ursprung:

Scenpratorna skrevs av Sandro Key Åberg (1922–91) 1965, och gjorde omedelbar succé. De liknas oftast vid ett vardagssamtal och är alltså repliker, repliker, repliker och repliker. Skådespelarna agerade inte, utan läste från manuset så här:

Scenpratorna på premiären på Lilla teatern 30 mars 1965.
Den här annonsen är från 25 mars 1965: utsålt redan då.

Och hur såg då ankskiten ut? Skåda prata nummer 10!

– Ankskit!

När vi repeterade detta på gymnasiet, kladdade jag in versaler och skiljetecken i manuset eftersom jag inte alls förstod poängen med Key-Åbergs skrivsätt. Min lärare tittade på mina kopierade manussidor med fina korrtecken, och så suckade hon att jag inte alls hade förstått poängen.

– Nä, sa jag, just det – det har jag inte.

Däremot har jag fullständig förståelse för alla som tjoar ankskit när de avkrävs ett uttalande. Frågan är om inte alla våra OS-deltagare skulle få lära sig lite ankskitrepliker när de står och för fnuttonde gången ombeds berätta hur viktig medaljen är.

Charlotte Kalla: Oj, joooh. Ankskit.
Sebastian Samuelsson: På en skala? Ptja. Ankskit?
Stina Nilsson: Ankskit, men jag är väldigt glad.
Share
58 kommentarer

Crystal Palace och The Great Exhibition of 1851

Den äldre generationen i min omedelbara närhet brukar få något glasartat i blicken (som gärna vänds uppåt taket) när de talar om ”Stockholmsutställningen 1930” och ”Hälsingborgsutställningen 1955” (H55). Jag kontrar lite lamt med … ”Bo97 i Staffanstorp” …

H55_Katalog
Ä-stavningen gällde bara 1912–71.
Stockh_1930_1
Jag hittade tyvärr ingen svensk katalog.

Men vi vet ju inte vad vi pratar om. Den första världsutställningen som ägde rum i London 1851 – det var grejer det! Att det blev en sådan megasuccé som det faktiskt blev förvånade alla – inklusive initiativtagarna. (Att den kallas ”första världsutställningen beror på hur man räknar.)

Utställningen var redan från början kontroversiell och ansågs vara ett dödsdömt projekt som inte skulle kunna intressera någon – och att anlita en till synes galen trädgårdsmästare (Joseph Paxton) att i Hyde Park bygga ett växthus som skulle rymma 93 000 (nittitretusen!) besökare på en gång gick verkligen inte för sig eftersom det just däääär faktiskt stod ett gäng almar, som ju av tradition är träd som man inte hugger ner sådär utan vidare. Så det så.

Växthuset byggdes trots allt efter fyra månaders planering och fem månaders uppförande (underligt då att det nuförtiden ska ta flera år att asfaltera en liten trottoarsnutt) och en stackars symbolisk alm fick stå kvar inne i schabraket. Glashuset fick namnet Crystal Palace och var med sina 570 x 140 meter världens då största byggnad, som nästan skulle kunna rymma fem fullstora fotbollsplaner.

Crystal_Palace_Great_Exhibition_tree_1851
Almen som överlevde.

Och alla kom dit. Först trodde man att utställningen bara skulle intressera de rika, kända eller förnäma som kungliga familjen, Charles Darwin, Samuel Colt, Charlotte Brontë, Charles Dickens, Lewis Carroll, George Eliot och Alfred Tennyson (som alla kom), men när inträdespriset sänktes under impopulära dagar, kom även pöbeln och tittade.

Crystal_Palace_-_interior
Färglagd etsning från 1851.

Utställningarna var sorterade efter olika nationaliteter och all världens länder fick en inbjudan att delta. Det som visades upp var ”Works of Industry of all Nations” – alltså modern industri och design, uppfinningar och nyheter. Sverige-Norges lilla hörn var tydligen så pinsamt skralt att den besökande Fredrika Bremer rapporterade att alla svenskar nogsamt höll sig ur vägen för att slippa svara på frågor om vilket bedrövligt skick vårt land ju måste vara i.

exhib_svensk
”Horological instruments”och ”Philosophical instruments” samt ”London Stereoscopic and Photographic Company”. Aha! Där är vår flagga ju! (Källa.)

Men andra länder hade mer att visa upp, t.ex.

  • en fickkniv med 1 851 knivblad
  • möbler som hade karvats ur enorma kolklumpar
  • ett kvadratiskt piano med fyra tangentuppsättningar
  • en säng som kunde förvandlas till livbåt
  • en säng som kunde vändas så att den sovande ramlade rakt ner i ett tillhörande badkar
  • alla möjliga olika flygmaskiner (som inte funkade)
  • världens största spegel
  • den största klumpen guano som då hade hittats i Peru
  • Koh-i-Noor-diamanten (ännu inte vackert slipad)
  • en modell av en framtida bro mellan Storbritannien och Frankrike.
George_Phelps_printing_telegraph_patent
Elektrisk telegrafskrivare. (Patent George Phelps.)

Men alla var inte lika påhittiga. Newfoundland hade t.ex. bara en utställning om torskleveroljans historia. Och stackars USA höll inte på att kunna bidra med en enda grej eftersom regeringen beslutade sig för att inte lämna några bidrag, varför man i USA på känt manér fick ge sig ut på sponsorjakt. Det lyckades man med såpass bra att utställningsföremålen kunde skeppas till Londons hamn … men inte längre. Där stod de amerikanska lådorna utan någon ordningsman som skulle packa upp dem i Crystal Palace och inte heller lön till någon person som under den sex månader långa utställningen skulle ta hand om dem.

– Pfffffft!, sa engelsmännen och slog ut med armarna. Dessa hopplösa amerikaner som inte klarar av ens en liten utställning!
– Nämen jösses så dumt! sa George Peabody och sköt till de saknade pengarna.

Till allas förvåning visade det sig att den amerikanska delen av utställningen inte var annat än ett litet under av moderniteter. Det var maskiner som kunde spotta fram spikar, skära i sten, tillverka stearinljus, sy i tyger – och en revolver som kunde skjuta kulor och ihjäl människor jätteeffektivt.

katalogen
Den lilla, smidiga katalogen av 1851.

Trots alla dessa uppfinningar, var det ändå ”the retiring rooms” som var allra populärast. Alltså toaletterna. Som spolade vatten! Alla gick på toa och spolade dagarna i ända och många återkom till utställningen blott för att få sätta sig på toa. (Att alla i London sedan ville installera vattenklosetter som spolade all skit rakt ut i Themsen var ju mindre bra, men helt annan historia.)

Utställningen gick med 200 miljoner kronor plus (i dagens penningvärde) och för pengarna byggdes Victoria and Albert Museum, Science Museum och Natural History Museum. Själva Crystal Palace-byggnaden revs precis som det var sagt från början (Hyde Park skulle gubevars bara vara Hyde Park), men efter enorma protester återuppbyggdes den i Sydenham i Londons södra delar.

Crystal_Palace_General_view_from_Water_Temple
Oj vad stort och … tyskt … det ser ut.
Crystal_Palace_fire_1936
Och ploff, så brann allt upp 1936.
Crystal_Palace_Destoyed_1936
Fem dagar efter branden. (Nu lever namnet nästan bara kvar i fotbollsklubben Crystal Palace.)

Så nu vet jag svaret på frågan vilket år jag skulle vilja resa till när tidsmaskinen väl uppfinns: 1851.

Share
133 kommentarer

Konstigt och jättekonstigt samt helt otroligt

Nejdå, det är inget konstigt som har hänt – jag har inte hittat alla stulna cyklar eller börjat prata franska i sömnen. Jag är bara lite filosofisk denna lördag.

För visst är det konstigt att man kunde åka till månen redan 1969?

Jodå, det är också konstigt att flygplan kan flyga och Ingemar Stenmark kan gå på lina, men … att åka till månen när telefonerna såg ut så här och hade livstidsgaranti är verkligen konstigt.

Dialogtelefonen från 1966.
Dialogtelefonen från 1966.

Just 1969 fanns förresten en speciell köksdator som skulle kosta 100 000 kr att installera.

Det tycker jag däremot inte är ett dugg konstigt, för tokiga idéer har alltid funnits. Datorinnehavarinnans klädsel är däremot jättekonstig.
Det tycker jag däremot inte är ett dugg konstigt, för tokiga idéer har alltid funnits. Datorinnehavarinnans klädsel är däremot jättekonstig.

Det sägs att om man har en sådan simultanförmåga att man kan tugga tuggummi samtidigt som man hackar stark lök, så tåras inte ögonen. Men det stämmer inte, så det konstiga i sammanhanget är egentligen bara att vi glatt stoppar i oss sådant som får oss att gråta.

Det finns de som tycker att det är konstigt att det är på detta vis:

111 111 111 × 111 111 111 = 12 345 678 987 654 321

Men det är ju matematik, och matematik funkar ju på det där sättet så det är minsann inte ett dugg konstigt.

Lite konstig är förstås den här bilden:

Steve Jobs och Bill Gates 1991.
Steve Jobs och Bill Gates 1991.

Inte särskilt konstig men en bra pendang till den här ovan är denna, där man under Solvay-konferensen 1927 samlade en grupp på 29, där 17 var eller skulle bli Nobelpristagare:

  1. Auguste PiccardÉmile HenriotPaul EhrenfestEdouard HerzenThéophile de DonderErwin SchrödingerJules-Émile VerschaffeltWolfgang PauliWerner HeisenbergR.H. FowlerLéon Brillouin.
  2. Peter DebyeMartin KnudsenWilliam Lawrence BraggHans KramersPaul DiracArthur ComptonLouis de BroglieMax BornNiels Bohr.
  3. Irving LangmuirMax PlanckMarie Skłodowska-CurieHendrik LorentzAlbert EinsteinPaul LangevinCharles Eugene GuyeCharles Thomson Rees WilsonOwen Willans Richardson.

Mellan Einstein och Bohr, som inte var riktigt överens när det gällde bl.a. kvantmekaniken, diskuterades det hej vilt och hela tiden.

Einstein vände sig till Bohr och sa:
– God does not play dice!

Bohr svarade snabbt:
– Einstein, stop telling God what to do.

Att vara så slagfärdig så snabbt och så smart … det är faktiskt helt otroligt konstigt.

Share
48 kommentarer