I morse gick jag som en fullständig vettvilling upp redan fem timmar efter att jag släckte lampan. Jag skulle nämligen testa att ”boosta morgonen” med två starka, föredetta elitidrottare till män, födda ungefär på 1980-talet.
Och just denna motionsmetod heter ”vibrationsträning”.
[tankepaus för alla läsare]
Nu ser ni väl framför er hur jag trasslar in mig i breda spännband, sitter på knöggliga tvättunnor och darrar som en bit sylta på centrifugen?
Inte då. Man ställer sig i en ganska typisk träningsposition på en i och för sig lite fånig darr-mackapär som påminner om forna tiders personvågar, och så trycker man på en knapp och musklar sig lite. Tåhäv. Lårspänn.
– Knip och sträck, ner med hakan!
Det är inte mycket jobbigare än att stå rakt uppåner på golvet på samma sätt, fast utan plattans vibreringar. 
Friidrottsveteranen Daniel Jomalm fick oss sedan att krypa ihop till en liten bakvänd boll med tårna i höjd med hästsvansen, medan vi – handbollsveteranen Rickard Granander och jag – huffade och puffade och längtade efter bollar och handgemäng. Min hästsvans for åt skogen och Rickard började yra om att kaffet var på väg upp – och det var inte från nedervåningen.
När vi var färdiga, torkade vi svetten ur pannan och funderade över eventuell träningsvärk och konstaterade att det ju inte alls kändes så farligt.
Hur det hela utvecklas kommer jag att rapportera om under hela våren!
47 kommentarer