Igår läste jag upp inledningen till dikten om bokstävlarna i radio. Lite ilsket och konstnärligt på en gång.
Jag påstod att det för många är en perfekt beskrivning av känslan dagen efter. Och tydligen var det enligt mina många fans *host* såpass med sanningen överensstämmande att jag finner det lämpligt att berätta detta även här.
Läs nu långsamt Gunnar Ekelöfs sonatform, denaturerad prosa:
Eller hur?
Själv vaknade jag denna dag pigg och glad som en liten lärka. Jag har redan hunnit
- konstatera tennisarmbåge i vänstran
- ätit två portioner spansk potatistortilla
- tränat de sladdriga lårmusklerna.
Och så har jag – apropå bokstävlar – tittat på Samantha Bee, som är en av de där pratshåvv-hostarna som gillar att häckla Trumpen. Men nu handlade det mer om språket än något annat, så kanske även ni är lite intresserade?
För övrigt – för att återvända till gårdagens festligheter på verandan i sommarkylan – var det här en succé som jag gärna delar med mig av:
