Uhuuuu, vad jag saknar de somrarna när jag gick upp för att titta på Sommarlovsmorgon, solen sken och jag hade skrubbsår på knäna och därför bara ont på utsidan och inte som nu på insidan. Och frukosten intogs alltid med morgontidningen uppslagen som ett jätteschabrak.
Och det är alltså tidningsläsningen som jag saknar mest. Nej, tidningartiklarna är inte som förr, vad ni än säger. Och dessutom läser jag dem ju bara på nätet, gah.
Som språkpolis måste man förvisso inte alltid reagera kraftigt och skriva en bloggpost om allt. Man kan ju sluta läsa precis som att man förr ju stängde av dumburken när tv-programmen var för trista. Man kan också låta bli att hytta med näven och svära åt andra bilister och man kan strunta i att äta fibrer också. Det finns så mycket man inte måste göra. Men man kan också skrocka ett försiktigt moahahahahaaaa och tänka nänujävlar ska jag avreagera mig lite.
Häromdagen åt jag förresten en god macaron för första gången. Fast under hela tiden som jag berömde den, kallade jag den ”Macron”, vilket gjorde att samtalet haltade lite.
– Mmmmmm, Macron.
– Mjäh, jag är inte alldeles säker på att det är den rätta vägen att gå för Frankrike.
– Va? Den gröna var ju sanslöst god! utbrast jag.
– De gröna? Miljömupp… Eller … Är detta en metafor för hans hustrus gröna klänning som ansågs vara för kort?
– Mais oui. Très bon, mumlade jag som plötsligt förstod. Har du förresten smakat på de här gröna små hamburgarna?
I en artikel om Macron, står det att han har långa tänder. Längre än de flesta, till och med.
På vilket sätt och i vilket ordspråk har vi långa tänder när vi styr ett land? På finlandssvenska kan man ju göra något ”med långa tänder”, vilket betyder att man gör det motvilligt. (Tänk er att man äter något man inte gillar och då liksom bara tuggar med framtänderna.)
Men ser Monsieur Macron alltså ut som en kanin nu?
Ack nej, han har fått långa hajtänder som dessutom är glupska. Förhoppningsvis kommer villebråden (macaronerna?) till honom som golfspelarnas resultat.
Ursäkta, nu måste jag fylla på med en förtjusande bild som visar hur vi fick hantera fullformatstidningarna vid frukostbordet.
