Hoppa till innehåll

Etikett: framtid

Så himla snyggt år: 2020

Grafiskt sett har jag nog inte upplevt ett så snyggt år. Inte ens 2002. Associationen till 20/20 (normalsyn) är också cool. Ja, jag kommer att njuta av att skriva 2020.

Men vad kommer att hända under året? Och decenniet? Jag kisar med ögonen, tar på mig tänkarmössan, tömmer ett igenkleggat avlopp och spår framtiden i gamla hårtussar och avklippta naglar.

Tänkarmössan har varit med ända sedan jag friidrottade i Dallas 1982.

Om vi bortser från alla förfärligheter, domedagstankar, politiskt käbbel, pistolgalenskaper och levsångest, har jag några spådomar om det kommande året.

Tygavdelningen

Modet kommer att bli snyggare och snyggare under hela årtiondet. Hur coolt och snyggt jag än tycker att det är med trasiga, i förväg sönderslitna jeans, tror jag att den eran är över nu. Vi kommer att lappa och laga och alla mina tyger i källaren kommer att komma till användning. (Okej, kanske inte den svarta chintzen från 1988.)

Mina egna lappade skönheter från 1990.

Hem & bostad

Jag läste att ”Var femte kommun krympte under 2010-talet”, vilket intressant nog illustrerades med ben och skor eftersom GDPR och publiceringsreglerna samt fotorättighetskostnader ställer till det.

TT är ju på jakt efter mina pengar, men kanske är det okej att göra så här? OBS: FOTOT TOGS AV MAGNUS ANDERSSON! VERKSHÖJDEN ÄR NOG INTE SÅ HÖG ATT JAG ÅSAMKAR SKADA!

Min spaning är nu att rubriken år 2030 kommer att vara precis tvärt om: ”Var femte kommun töjdes ut under 2020-talet” eftersom lifvet i storstan tär på oss människor. Många vill ut på landet och faktiskt ”rädda ödehus”, som är det nya svarta. Detta kan man fantisera om även om man aldrig någonsin skulle få för sig att ens sätta upp en tapet.

Jag har inte den blekaste aning om hur jag ska få tillstånd att lägga ut en bild på ett ödehus. Men om man bildgooglar, får man träff på drygt 120 000 bilder. Förlåt, alla fotografer!

Om bara några år kommer ödehusälskarna förstås att ha stor nytta av 3D-printrar som tillverkar reservdelar i naturmaterial. Man bara viskar “tvåkupigt taktegel” till apparaten, så kommer en sådan utspottande.

Mobilia

Elbilar, självkörande bilar, flygbilar och underjordsbilar i all ära – men den stora skillnaden kommer att bli att vi använder bilar ungefär som de förnicklade sparkcyklarna. Hyrbilarna står lite här och där och så bara kollar man i en app var de finns och FLUPP, så hoppar man in i en och kör dit man ska. Det finns redan! Och funkar!

Tänk er att detta är bilar ungefär där ni bor, och alls inte sparkcyklar på Kungsgatan i Stockholm.
Favorit i repris: elbil 1904.

Reservdelsmarknaden

Precis som lappar på jeans och garn till stoppning av strumpor (se ovan) kommer vi att laga kroppen med reservdelar. Mina trassliga knän kommer att fara all världens väg eftersom jag nog får små knärobotar inopererade. Man bara viskar “två fräscha knän i stl 40” till den där 3D-skrivaren, så spottas sådana ut. Ni som har pengar över och vill göra en investering: leta upp ett företag som kombinerar proteser och robotik. (Och anmäl mig som försökskanin är ni snälla.)

Hjärnstorm!

Det kommer att bli inne att kunna saker utantill! Och att kunna hålla fokus länge! Investera gärna i en app som hjälper allmänheten att deklamera dikter utan fusklapp! Johodå!

Igår såg jag att Ferlin hade fått en ros – det är ett tydligt tecken på poesins frammarsch!

Med detta sagt, hoppas jag  egentligen mest att 2020-talet blir lika festligt som 1920-talet – men kanske ändå utan bedrövligheterna som sedan följde.

 

Share
21 kommentarer

Vad tror ni om sparkcyklarnas framtid?

Till häromåret hyrde jag alltid cykel när jag var i Stockholm, vilket jag har nämnt flera gånger förut. Hjälm brydde jag mig rebelliskt – och dumt nog – inte om. Vinden fläktade i håret, jag var 16 år igen och plötsligt förstod jag hur Odenplan, S:t Eriksplan och Centralen låg i förhållande till varandra.

Dessutom fick jag ju tillfälle att KLAGA versalt över cykelvägarnas idiotiska dragning där jag plötsligt blev tvungen att tvärnita på grund av

  • mötande cyklister på min enkelriktade framfart
  • bussdörrar som öppnades och folk som vällde ut mitt på cykelvägen
  • en man i plommonstop som slog på alla cyklister han kom åt.

Så försvann cyklarna på grund av ett upphandlingsmankemang, samtidigt som sparkcyklarna åt upp trottoarerna som vore de triffider. Igår vandrade jag från Stureplan till Odenplan och då såg det ut så här …

Man tänker ju på kampen för de synskadade och lagom höga trottoarkanter samt blippande övergångsställshjälp.
Den där gröna cykeln kan man förresten fortfarande hyra, men den är av lika hög kvalitet som t.ex. broddar av papper.
– HÄÄÄÄÄÄÄR står den bra! tänkte förra hyrpersonen.

Samtidigt är jag djupt avundsjuk på alla som kan hyra sparkcykel och bekymmerslöst rulla mot rött, sparka mot enkelriktat och sick-sacka mellan bilar som står i kaosköer. De är många – jättemånga!

  • Är jag sur, grinig och motsträvig?
  • Är jag bara arg för att mina knän inte klarar av huppiguppandet och skakandet?
  • Har jag rätt, men får faktiskt skita i det här och leka hinderlöpning samt strunta i de synskadade?

Vad tror ni om sparkcyklarnas framtid?

Uppdatering!

Problemet med störande, nya företeelser är gammalt. Läs Stockholms-Tidningen 1896!

Share
26 kommentarer

Att sakta gå (hem) genom stan – då och nu

Jag hittade häromdagen en vacker text från sommaren 1940 – ”En dag i Stockholm” av Ven Nyberg (1898–1986), som i Publicistklubbens porträttmatrikel ser ut lite som en filmstjärna, lite som Astrid Lindgren.

Ven Nybergs text beskriver dels en svunnen tid, dels svunna tankesätt och dito yrken:

”Dagen börjar som vanligt, men vid vilken tid dagen börjar i en stor stad är svårt att säga. Klockan fem på morgonen, när spårvagnen fylls av fabrikernas och verkstädernas morgontidiga arbetare på väg till arbetsplatsen? Men det är många som redan börjat sin arbetsdag då. Dröjer man sig kvar vid en skrivmaskin i Klarakvarteret till fram på småtimmarna, så hinner tidningsbuden med tomma väskor marschera upp till sitt dagsverk för att hämta de trycksvärtsfuktiga blad, som pressarna med mullrande dån levererat. Och kontorsstäderskan har gläntat på dörren med en hemlig önskan att få sopa ut den senfärdiga skribenten. På gatan svänger renhållningsarbetaren sin kvast med en mer tydligt visad tendens att sopa bort vandraren, som skräpar på trottoaren så dags.”

Därför tänkte jag i morse kl 07:45 när jag gick 300 meter längs den mystiska Hagagatan att jag skulle uppleva stan genom en nyfiken besökares ögon … och min mobil.

Dagen började när jag i en hotellsäng blev väckt av att hantverkarna på en våning under började spika på sekunden klockan 07. Under hotellfrukostens spisande valde vi nyvakna i tystnad mellan mer kaffe eller te och kanske en varm croissant, strax efter den inte alldeles lyckade äggröran äggstanningen.

Pulverblärk.

Solen hade svårt att få strålarna att nå ända fram till barn- och föräldramyllret mellan husen, trots att just Hagagatan är en ovanligt bred gata i Vasastan.

Just här var det kanske inte på grund av husen som solen hade svårt att nå fram, nej. Men se så väldigt bred Hagagatan är. Vaar hittar jag mer inforrmation och gamla bilder?
Varför gör Hagagatan en knyck?
Knycken söderifrån. Mycket underligt.

Min promenad gock motströms mot skolan som ligger på Vanadisvägen. Alla barn gick ända upp i tonåren med varsin förälder och ingen cyklade. Intet skoklapper hördes – alla smög fram på gummisulor. Det fanns många parkerade cyklar i kvarteret – en ny bekant var för mig de gröna EU-cyklarna som till skillnad från de privata inte var fastlåsta i stationära stolpar och staket.

EU-cyklar, som kan liknas vid bortslängt glasspapper eller tappade vantar.
Älskade cyklar, nogsamt fastlåsta i första bästa någorlunda stationära pinne eller cementklump.

Hur kommer vi att minnas denna septembermorgon? Som en av alla andra, eller så märkt av den tid vi lever i att den framstår som en absurditet i framtiden? Vilka tidstecken kommer vi att häpnas över och förundrat kommentera?

Och vilka kommer vi att t.ex. år 2087 feltolka bortitok? Så här:

Tipp-tapp, tipp-tapp smyger parkeringsvakterna 2018 omkring i gäng om fyra för att garantera varandras säkerhet eftersom de ska bötfälla även cykelägare.
Citroëns 2CV-modell från mitten av 1960-talet är 2018 fortfarande en mycket vanlig bil i Stockholm.
År 2018 slåss två olika avfallsföretag om soporna eftersom det är brist på sådana. Rebeller täcker samtidigt över vägskyltar med svartasopsäckar för att inte locka till sophantering.
En inte helt ovanlig syn är 2018 dessa brutalt uppdragna stolpar – cykelägarna drar sig inte för något när de har tappat cykelnyckeln.

Nej, nu ska jag inte fara med osanning och hitta på – naturligtvis kommer alla att år 2087 vara allmänbildade och upplysta såpass att de vet att källkristiskt granska alla påståenden!


Här kommer nu en bonusbild på Ven Nyberg och hennes man Stig Blomberg vid Kungsholms strand 1936.

Stig Blomberg (1901–70) knep faktiskt en bronsmedalj i Berlin-OS i grenen ”konst”.

Fotnot:

En annan text från 1927: ”Det Stockholm som kommer”.
Jättemånga understreckare som är öppna för läsning, hur lite man än prenumererar: ”Under strecket 100 år”.

Share
35 kommentarer

Lite tidsfördriv, bara

Jag har ju gett mig den på att genomföra #blogg100-utmaningen som innebär ett inlägg per dag i 100 dagar, vilket är lätt som en plätt inkentinken. Men det är ju så förbaskat irriterande att bli tvungen att klippa av diskussionerna som pågår i kommentatorsbåsen och som liksom inte känns färdiga. Mitt i utländska frukostdetaljer, ordgåtor, sångtexter, fästinghistorier, orddefinitioner och väderrapporter (samt allmän galenskap), kommer jag som en Storpotät med ett nytt inlägg. BLAM – KATJOFF – CIRKULERA!

1993_imaginefashion

Därför ska jag inte skriva något intressant här idag. jag ska bara skicka iväg er till

  1. Fashions of the Future as Imagined in 1893 (framtidstankar, se ovan)
  2. Remembrance of Teams Past (nostalgi)
  3. vad 1930-talets designergäng trodde om kläder i framtiden (se filmen nedan).

Såja. Nu är kanske gårdagens bås med styckefällor levande en stund till?

Share
49 kommentarer

Panelhönan Bergman gör en insats för Eskilstuna

Igår deltog jag i en paneldebatt som försiggick i fåtöljer som vore det “Här är ditt liv”. Jag hade tyvärr på mig en såpass kort kjol att en lätt bakåtlutad stil påtvangs mig för att insynen skulle bli så liten som möjligt.

Man har frågat mig om vi sitter vid en poolkant. Men tyvärr – det är innerplanen i friidrottsarenan.
Man har frågat mig om vi sitter vid en poolkant. Men tyvärr – det är innerplanen i friidrottsarenan. Paraplyerna var vår betalning.

Debatten handlade om att stadens sporthall (byggd 1956) och badhus (byggt 1933) äntligen ska ersättas med moderna alternativ. Sporthallen hålls ihop endast av mögelsporer och handbollsklister och badhuset är närapå byggnadsminnesmärkt och hade inte farit väl av vettiga moderniseringar. Det finns allehanda problem på vägen, alltså.

Jag deltog i egenskap av basketspelare. De andra i panelen var två politiker, en kommuntjänsteman, en simmare samt en handbollare.

Alla simmare på korsan och tvärsan, dykare, undervattensrugbyspelare, simhoppare och vattenpolospelare var hur nöjda som helst och pratade lyriskt om dykdjupet 4,5 meter och ett framtida hopptorn på 10 meter och läktare för 1 000 personer … medan vi bollidrottare var sura som gammal rabarber.

– Den nya arenan är för liten för oss! sa handbollaren.
– Den nya arenan är på tok för stor för oss! sa jag.

Jag retade upp tjänstemannen på kommunen såpass att han sa:

– Det spelar ingen roll vad du säger, jag struntar i det!

(Han bad om ursäkt sedan.)

Eskilstuna är en stad med tusen gamla fabrikslokaler som en efter en byggs om till bostäder, museer eller idrottsanläggningar på ett synnerligen effektivt och snyggt vis. Munktells Mekaniska Verkstad runt 1930:

Kolla taket och pelarna och jämför med bilden nedan.
Kolla taket och pelarna och jämför med bilden nedan.

Här byggdes “Förstlingen” – det första ånglok som byggdes och användes i Sverige och numera landets i särklass steampunkigaste objekt:

En kopia av Förstlingen, "Förstlingen II".
En kopia av Förstlingen, “Förstlingen II”.

Och så här ser det ut i fabriken idag:

Oj, vad många pelare de har tagit bort.
Oj, vad många pelare de har tagit bort.

Nu har jag lösningen på alla problem. Kära Eskilstunabor! Låtom oss inte göra staden till

  • Årets cykelstad (för oj vad det saknas cykelbanor)
  • Årets musikstad (Kentgrabbarna flyttade faktiskt härifrån för 20 år sedan)
  • Årets idrottsstad (Guif är ju det enda laget i högsta serien)
  • Årets kulturstad (vi har blott Yvonne Ryding … och eh … ?).

Meeeeen … Vi kan bli världens steampunk-centrum!

Wikipedia:

Retrofuturism! (Eftersom det av naturliga skäl är svårt att sia, och då särskilt om framtiden, tänker man ju bakåt i framtiden – fast nu.)

Det är alltså ånga, kugghjul, fabriksdunk, muttrar, sot och brutalcoolt!

Steampunkmobil.
Steampunkmobil.
Steampunkdator.
Steampunkdator.
Steampunkkläder. Liksom. (Foto: John Wilson)
Steampunkkläder. Liksom. (Foto: John Wilson) 

Nu blev ni väl avundsjuka, alla ni som inte bor i Eskilstuna? Tim Burton kommer säkert att hålla invigningstal när vi slår på stora trumman oljefat– och då tar han ju med sig de här två:

Johnny Depp och Helena Bonham-Carter.
Johnny Depp och Helena Bonham-Carter.

Japp, jag är ett geni.

 

Share
46 kommentarer

Det kom ett brev (uppdat.)

Regnet vräker ner över snöhögarna i mellersta Sverige och jag tänker att jag är glad som får sitta inne vid den varma datorn och bara röra på fingrarna, tearmen och hjärncellerna. Och så tänker jag att det är så trevligt att skriva. Och så associerar jag snabbt till att det är synd att jag inte kan rita. Och inte spela piano. Och att jag är bedrövlig på att dansa balett. Men så kommer jag på att jag i alla fall kan stava till balett och blir nöjd igen.

Igår föreläste jag i Finspång, och vi kom att diskutera det faktum att alla idag måste skriva i tjänsten oavsett om de vill eller inte, oavsett om de kan eller inte. Och att det ju faktiskt inte är särskilt ekonomiskt om man ser till talangresurserna i världen.

Bild som egentligen inte hör hit, men som ni kan vila ögonen på ett tag.
Bild som egentligen inte hör hit, men som ni kan vila ögonen på ett tag.

De som är bra på att skriva borde ju skriva åt dem som inte är bra på’t. Precis som att jag anlitar en tecknare när jag behöver en bild och en dansare när jag behöver en balett.

– Självklarheter! vrålar min läsekrets.
– Snacka om att slå in öppna dörrar! skriker dörrvakterna.
– Vaddå, ska inte alla få skriva menaru? väser de lättkränkta.

Kanske försöker jag bara trygga min skrivande ålderdom, kanske försöker jag övertyga mig själv om att min karriär har en lysande framtid. Eller så är jag kanske bara upprörd över det väldigt illa skrivna brev jag nyss fick från en känd livsmedelstillverkare. (Säger inte vilken, ska försöka övertyga företaget om att det behöver mina tjänster.)

Skrivmaskiner hör inte heller hemma här. Men visst påminner den om en elefant?
Skrivmaskiner hör inte heller hemma här. Men visst påminner den om en elefant?

Jag köpte häromveckan en dålig produkt som skulle smaka jättemycket och megastarkt men som var fadd. Som bara smakade papper och luft. Så jag gjorde som man ska och skickade in hela klabbet till företaget. Nu har jag fått ett brev och 85 kronor i värdecheckar – som bara duger till att betala med om man köper produkter från just det här företaget. Brevet inleds med:

”Tack för Ditt brev angående vår produkt. Vi beklagar verkligen att du har fått en produkt som du inte är nöjd med. Vi beklagar verkligen att du fått besvär med att skicka in din reklamation till oss.”

Jag förstår att företaget beklagar dubbelt upp, men besvär har jag inte alls fått. Möjligtvis har jag gjort mig besväret att skicka in reklamationen, men det är en annan sak.

Lyssna nu allihop: skriv inte Ditt med inledande versal. Det behövs inte! Det är komplett onödigt och bara tramsigt och inte alls modern svenska. (Om det hade varit ett i dessa tider naturligt sätt att uttrycka sin respekt för läsaren hade säkerligen de två påföljande du även haft versal.) Brevet fortsätter (utan versala D:n):

”Jag misstänker att din produkt var felkryddad och vårt Lab undersöker nu vad som inträffat i produktionen. Här får du en kort förklaring till hur detta kan hända. Fel kan ibland uppstå vid uppstart alternativt avslut på produktionslinjen.”

Felkryddad? Den var ju okryddad. Lab? Konstig produktionslinje, den där som kan pluppa fram fel krydda mitt i alltihop. Och här har vi även ett typiskt exempel på hur man är så inne i sin bransch att man inte kan förklara vettigt för sina kunder: vad innebär uppstart alternativt avslut? Det är ju jättespännande att få veta hur det kan bli fel och om det är en hel jättebatch med okryddade produkter som vimlar omkring ute på marknaden. Berätta mer!

”Lab och kontrollpersonal som gör regelbundna kontroller ska upptäcka detta men har uppenbarligen gjort en miss. Produkterna fångas upp och förs av linjen, troligtvis har inte alla blivit uppfångade.”

Så kontrollanterna – som gör kontroller – har ”gjort en miss” för att produkterna inte har blivit uppfångade, säger ni? Eller förlåt, de har troligtvis inte blivit uppfångade. Det här är en mystisk sörja av färdigt mallbrev och egna formuleringar, är jag rädd. Läs vidare:

”En förutsättning för att vi skall kunna komma till rätta med eventuella fel och brister, är att vi får vetskap om dem.”

Jahaja, javisstja. Jag förstår det och det är ju just därför jag har skickat in produkten. D’oh!

Är jag onödigt sur och upprörd? Ska jag bara luta mig tillbaka och tänka att det här inte spelar någon roll eftersom alla ändå fattar vad de menar?

Detta ska illustrera ”Jag skriver av mig min ilska så att fingrarna glöder”.
Detta ska illustrera ”Jag skriver av mig min ilska så att fingrarna glöder”.

Min poäng är denna: det handlar om ett jättejätteföretag som agerar som en liten enskild firma ”som gör så gott den kan”. Och jättejätteföretaget borde prioritera annorlunda – om inte annat så kanske föregå med gott exempel?

Vi fortsätter vår färd ner i brevet:

”Vi hoppas nu att Ni …”

Ni? Vad hände nu, lade vi fram titlarna? Vad ända in i glö… Men förlåt att jag avbröt, ni måste ju få läsa färdigt:

”Vi hoppas nu att Ni trots det inträffade, inte förlorat förtroendet för våra produkter, utan att Ni även i fortsättningen väljer oss när Ni köper vår produkt. Vi bifogar här varucheckar till ett värde av 85 kr som Ni kan lösa in i valfri butik när Ni köper vår produkt.”

Så. Brevmallen säger att man ska Dua, dua och Nia. Mallen kan alltså inte bestämma sig och den som skrev till mig fick tillåtelse att gå in och skriva in egna formuleringar. Företaget omsätter nästan 700 miljoner kronor per år och kan inte skriva brev. Anställ folk som kan skriva! Och inse att alla inte kan det.

Jag säger ungefär lika välformulerat som hovmarskalken i Pomperipossa:

– D’oh! Gah! Mäh! Pah!

Så här tänker jag mig skrivaravdelningen.
Så här tänker jag mig skrivaravdelningen.

Uppdatering!

Sent i eftermiddags ringde telefonen.

– Ja hejsan, det här är Göran Schultz, vd för OLW.

För texten här ovan handlar om chips och om OLW och jag passade ju på att mejla marknadsavdelningen när jag hade hävt ur mig på bloggen. Nu behöver jag inte vara hemlighetsfull längre, för Göran (vi lade bort titlarna igen) sa att han nog trodde att de skulle palla lite öppenhet på chipsavdelningen.

Jag tror att han vill vara med på bild också, för nu är vi bästisar och han ska ska skicka en påse med Fredagsmys till mig. Har ingen aning om vad den innehåller. (Eller jo, det kanske jag har.) Varför jag ska få en present? För att jag är så rolig!

Men någon skrivkurs vill de nog inte ha på OLW trots att Göran och hans kolleger höll med om vad jag tycker och erkänner att de blev förskräckta över språket i brevet.

Jag måste sikta högre. Måste hitta fadda produkter hos ännu större företag. Om jag tar en tugga av Iphonen och sedan sätter den i halsen är min lycka säkerligen gjord!

Share
21 kommentarer

Historieskrivning (och man kan vinna nåt!)

Symbolisk bild: karrärklättring.

Häromdagen frossade vi här lite i Vanessa Bells och hennes släktingars livsöde. Och konstaterade att det numera är ovanligt att en karl ser en nyfödd flicka och bestämmer sig för att gifta sig med henne trots att hon är ens egen pojkväns dotter – och sedan verkligen gör det 20 år senare. Luna skrev i kommentatorsbåset:

”… radikala kulturpersonligheter verkar ha haft det roligare för hundra år sedan …”

Och jag svarade:

”Ja, men allt framstår kanske i ett romantiskt skimmer? Tänk på och beskriv era egna liv som vore ni sedan 50 år döda kulturpersonligheter!”

Varpå Luna lydde:

”Hon lämnade karriären i staden och flyttade till ett stort och illa isolerat hus i skogen. Där plöjde hon fantasy-böcker med en marlboro-stump hängande i mungipan. På Konsum i Säffle mötte hon männen i sitt liv, och flyttade under återstoden mellan sina unga älskares bostäder i Kyoto, Warszawa och Chicago. Travvinsterna använde hon följdaktligen till resor. När hon förstod att hon blivit ekonomiskt oberoende växlade hon in hela sin återstående studieskuld till enkronor och insisterade på att två inoljade muskelbyggare skulle bära in henne och pengarna i gullstol på den mest avskydde csn-handläggarens kontor och tippa ut stålarna över hans skrivbord.”

Och nu är det er tur!

Symbolisk bild: livstrassel.

Ni kommer att kunna se tillbaka på er nutid i ett romantiskt skimmer och vara rätt nöjd med den oavslutade akademiska karriären eftersom den kan synas vara ett välplanerat, strategiskt val i en ständig strävan efter oberoende. Eller nåt.

Symbolisk bild: spaning efter den tid som flytt.

Men ni kan ju också leta upp någon av de där gamla historiska personerna som har en fantastisk levnadsbeskrivning? Kolla här: Bertha von Suttner svarade på en kontaktannons där en man som hette Alfred Nobel sökte en ”språkkunnig dam, likaledes vid stadgad ålder, som sekreterare och hushållsföreståndarinna” och 29 år senare tilldelades hon Nobels fredspris.

Symbolisk bild: livsfunderingar.

Klara, färdiga gå! Tre av alla som skriver något i kommentatorsbåset vinner en bok eller en t-shirt eller något annat genom att jag på julkalendervis drar lappar ur en hatt. (Skicka gärna hit alla era mostrar och bekanta – alla får plats i kommentatorsbåset.)

__________________

Uppdatering på söndag kväll

Mycket inspirerad av Översättarhelenas slumpgeneratortips (och mitt eget plommonstopskrångel) bad jag datorn om hjälp att utse vinnarna. Naturligtvis kan man fuska genom att klicka och klicka tills man själv blir vinnare (som Översättarhelena gjorde), men här har allt gått rätt till. Som vanligt.

Nummer 58, 69 och 15. (Sedan gällde det att hinna presentera resultatet innan någon skrev kommentar 71 och förstörde statistiken.)

Då räknade jag till de tre vinnarna Åsna, PK och Ingela. Förlåt alla ni andra, men slumpgeneratorn var inte på er sida. Ni tre som vann kan få välja pris beroende på er kroppsliga storlek: en bloggtröja, en julkalendertröja eller en överraskningsbok som jag kan rota fram i källaren. Apropå böcker, så måste vi ju se till att skapa en succébok av alla fantastiska alster i kommentatorsbåset.

”I maj 2010 tog livet en drastisk vändning för den snabbt åldrande Lotten. Genom att  utnyttja sina bloggkommentatorers begåvning och skriverier samt utan att fråga om lov ge ut hela kommentatorsbåset under eget namn, såg hon snabbt till att bli åtalad och dömd för egenmäktigt förfarande. Sedan 20 år avtjänar hon som den ende internen sitt straff på det återöppnade Alcatraz.”

Share
86 kommentarer

Anakronismer och fantasier

Lotten med vin och dator runt 1972?

Vad händer här då?

Jag snubblade (via Beta Alfa) över gamla reklamsnuttar från 1993–94 – som är så vansinnigt nära verkligheten idag. Någon faxar från en solstol på stranden!

David Fincher, som regisserade Benjamin Button och Fight Club, gjorde reklamsnuttarna – men det är väl egentligen inte han som ska ha äran. Framtidsvisionerna skapades nog av vetenskapsmän i vita rockar och fina glasögon och gummiträskor. Förutom det där med faxen på stranden, är nästan allt som är modernt idag med i reklamen (presenterat av Tom ”Magnum” Selleck). Det är bl.a.

  • GPS
  • pekskärm
  • bild-tv bild-telefon (i Japan finns det t.o.m. telefonautomater med bildskärm)
  • röststyrning (fast de öppnar inga dörrar än, väl?) uppdat.: jodoå, kolla i kommentatorsbåset!
  • videokonferens
  • filmnedladdning eller video-on-demand (”video”, hihihi)
  • varuskanning (fast vi är inte riktigt där än utan måste skanna varje vara för sig)
  • liten telefon (fast varför har vi dem inte på handleden?)
  • automatöversättning.

Men var är filmsnuttarna om framtidens uppfinningar idag? Och hohooo, var är SVT-klippet som vi har drömt om förut, där de fantiserar om hemdatorer runt 1968? Sluta jobba, göra nytta och tramsa, hjälp mig istället att hitta framtiden!

Eller kolla på Tekniskt Magasin!

Ok. Beam-me-down-Scotty-apparater, hälsenetransplantationer, flygande sekruttbilar, matlagande robotar och bollkänsledoping får jag väl fortsätta att drömma om och bara vara himla glad över att internet i alla fall har uppfunnits.

Fotnot
Bilden längst upp är en anakronism. Sådana tycker jag mycket, mycket om.

Share
38 kommentarer

En resa i tiden

Det vet man ju, att för 100 år sedan gick allt svart-vitt. Alla gick med struttig gång och hade hatt. Ja, alla var helt enkelt Charlie Chaplin. (Därför skulle det ju bli väldigt svårt för oss färgglada att smälta in om vi reste i tiden.)

Igår gick jag vilse på nätet och hamnade i en färgfilm från 1926. (Det står 1927 på Youtube, men fler och mer pålitliga källor säger 1926.) Det handlar inte om kolorering i efterskott, utan om en teknik som kallas Biocolour. Filmaren är Claude Friese-Greene, och han

  • slutade gå i skolan när han var 14
  • skickades till fronten (första världskriget) i 17-årsåldern
  • blev stridspilot när han var 19
  • filmade London när han var runt 25
  • dog när han bara var 45.

Jag förstår dåtidens filmares frustration. Där ligger hela världen framför dem, full av färger och ljud – men när de avbildar den, är den tyst och grå. (Det är lika frustrerande som att vi idag inte kan få tag i fungerande rullgardiner, är beroende av batterier och eluttag samt måste flyga till N.Y. istället för att teletransporteras. Jag vill tro att allt kommer att ordna upp sig inom, säg, 20 år.)

Nu ska ni ta en paus i livet och titta på filmsnutten här nedan. Den är knäpptyst samt barn- och kontorssäker. Det är London vi ser, och efter ett tag tänkte jag att ”det måste vara en fejk”. Men det är ju inte det. Se på kläderna, hattarna, ansiktsuttrycken, människornas gång och trafiktempot … och njuuuut.

London 1926. (Själv hakade jag upp mig på kvinnornas kjolar, ben och skor.)

Om jag vore lärare, skulle jag visa detta för eleverna omedelbart – även om mitt ämne var matematik eller träslöjd.
_________
Tillägg efter att Niklas i kommentatorsbåset påpekat att jag kunde stryka 30 % av bokstäverna i ordet ”teletransportering”. Kolla så fint och lovande det står i NE om teleportering (min kursivering):

”Teleportering av personer eller vardagliga föremål förekommer i science fiction men är med känd teknik omöjlig i verkligheten.”

Share
20 kommentarer

Ännu en Bergman till salu

Ville ha skåp, ville inte ha sprattelgubbe, ville ha servis. Vill fortfarande ha.

Ingmar Bergmans lösöre, priser, vackra möbler, virkade överkast och gåvor från barnbarnen har nu sålts på auktion. Som jag berättade häromdagen, ville jag haaaa. Nu är det för sent. (Har de stämplat prylarna på något sätt nu när de ska vandra vidare på världsauktionerna och göra köparna till säljare?)

Men nu är det väl lika bra att vi andra (som om några år kommer att njuta bloggberömmelsens sötma och döden dö), under braskande rubriker också planerar vart våra prylar ska ta vägen? Klart att de ska säljas på auktion!

År 2064 tänker jag att detta ska ske:

VISNING!

 

BUFFÉER. 1920–1940.

 

FOTO, två unga män (utan namn), tidigt 2000-tal.

 

S.K. PERSONDATORER, alla i dåligt skick. 1999–2010.

 

WORD VERIFICATION, inramade (19 452 st., alla olika), 2005–2011.

 

SKOR, stl. 22–45. 1942–2009. (Ju nyare sko, desto sämre skick.)

 

TIDNINGAR, KVÄLLS-. 1977–2008.

 

JEANSBYXOR, mycket ovanliga modeller. 1976–1980.

 

BOK. ”Camera obscura”. Signerad av Lars/Lena Gyllensten/Gullenbom (?) 1987.

 

FOTO. Bergman 1988.

 

BOK. ”Drutten och Jena”. (Tuggad på.) Sent 1970-tal.

 

TIDNINGSURKLIPP/FOTO. Bergman 1999.

Utropspriset får ligga på en spottstyver så att alla tror sig ha råd och så säljs de sedan för fantasisummor så att mina arvingar med pengarna kan bygga basketplaner på alla skolgårdar.

(Blogga gärna på samma ämne, hörni alla som har bloggkramp.)

Share
19 kommentarer