Hoppa till innehåll

Etikett: framtid

Så himla snyggt år: 2020

Grafiskt sett har jag nog inte upplevt ett så snyggt år. Inte ens 2002. Associationen till 20/20 (normalsyn) är också cool. Ja, jag kommer att njuta av att skriva 2020.

Men vad kommer att hända under året? Och decenniet? Jag kisar med ögonen, tar på mig tänkarmössan, tömmer ett igenkleggat avlopp och spår framtiden i gamla hårtussar och avklippta naglar.

Tänkarmössan har varit med ända sedan jag friidrottade i Dallas 1982.

Om vi bortser från alla förfärligheter, domedagstankar, politiskt käbbel, pistolgalenskaper och levsångest, har jag några spådomar om det kommande året.

Tygavdelningen

Modet kommer att bli snyggare och snyggare under hela årtiondet. Hur coolt och snyggt jag än tycker att det är med trasiga, i förväg sönderslitna jeans, tror jag att den eran är över nu. Vi kommer att lappa och laga och alla mina tyger i källaren kommer att komma till användning. (Okej, kanske inte den svarta chintzen från 1988.)

Mina egna lappade skönheter från 1990.

Hem & bostad

Jag läste att ”Var femte kommun krympte under 2010-talet”, vilket intressant nog illustrerades med ben och skor eftersom GDPR och publiceringsreglerna samt fotorättighetskostnader ställer till det.

TT är ju på jakt efter mina pengar, men kanske är det okej att göra så här? OBS: FOTOT TOGS AV MAGNUS ANDERSSON! VERKSHÖJDEN ÄR NOG INTE SÅ HÖG ATT JAG ÅSAMKAR SKADA!

Min spaning är nu att rubriken år 2030 kommer att vara precis tvärt om: ”Var femte kommun töjdes ut under 2020-talet” eftersom lifvet i storstan tär på oss människor. Många vill ut på landet och faktiskt ”rädda ödehus”, som är det nya svarta. Detta kan man fantisera om även om man aldrig någonsin skulle få för sig att ens sätta upp en tapet.

Jag har inte den blekaste aning om hur jag ska få tillstånd att lägga ut en bild på ett ödehus. Men om man bildgooglar, får man träff på drygt 120 000 bilder. Förlåt, alla fotografer!

Om bara några år kommer ödehusälskarna förstås att ha stor nytta av 3D-printrar som tillverkar reservdelar i naturmaterial. Man bara viskar “tvåkupigt taktegel” till apparaten, så kommer en sådan utspottande.

Mobilia

Elbilar, självkörande bilar, flygbilar och underjordsbilar i all ära – men den stora skillnaden kommer att bli att vi använder bilar ungefär som de förnicklade sparkcyklarna. Hyrbilarna står lite här och där och så bara kollar man i en app var de finns och FLUPP, så hoppar man in i en och kör dit man ska. Det finns redan! Och funkar!

Tänk er att detta är bilar ungefär där ni bor, och alls inte sparkcyklar på Kungsgatan i Stockholm.
Favorit i repris: elbil 1904.

Reservdelsmarknaden

Precis som lappar på jeans och garn till stoppning av strumpor (se ovan) kommer vi att laga kroppen med reservdelar. Mina trassliga knän kommer att fara all världens väg eftersom jag nog får små knärobotar inopererade. Man bara viskar “två fräscha knän i stl 40” till den där 3D-skrivaren, så spottas sådana ut. Ni som har pengar över och vill göra en investering: leta upp ett företag som kombinerar proteser och robotik. (Och anmäl mig som försökskanin är ni snälla.)

Hjärnstorm!

Det kommer att bli inne att kunna saker utantill! Och att kunna hålla fokus länge! Investera gärna i en app som hjälper allmänheten att deklamera dikter utan fusklapp! Johodå!

Igår såg jag att Ferlin hade fått en ros – det är ett tydligt tecken på poesins frammarsch!

Med detta sagt, hoppas jag  egentligen mest att 2020-talet blir lika festligt som 1920-talet – men kanske ändå utan bedrövligheterna som sedan följde.

 

Share
21 kommentarer

Vad tror ni om sparkcyklarnas framtid?

Till häromåret hyrde jag alltid cykel när jag var i Stockholm, vilket jag har nämnt flera gånger förut. Hjälm brydde jag mig rebelliskt – och dumt nog – inte om. Vinden fläktade i håret, jag var 16 år igen och plötsligt förstod jag hur Odenplan, S:t Eriksplan och Centralen låg i förhållande till varandra.

Dessutom fick jag ju tillfälle att KLAGA versalt över cykelvägarnas idiotiska dragning där jag plötsligt blev tvungen att tvärnita på grund av

  • mötande cyklister på min enkelriktade framfart
  • bussdörrar som öppnades och folk som vällde ut mitt på cykelvägen
  • en man i plommonstop som slog på alla cyklister han kom åt.

Så försvann cyklarna på grund av ett upphandlingsmankemang, samtidigt som sparkcyklarna åt upp trottoarerna som vore de triffider. Igår vandrade jag från Stureplan till Odenplan och då såg det ut så här …

Man tänker ju på kampen för de synskadade och lagom höga trottoarkanter samt blippande övergångsställshjälp.
Den där gröna cykeln kan man förresten fortfarande hyra, men den är av lika hög kvalitet som t.ex. broddar av papper.
– HÄÄÄÄÄÄÄR står den bra! tänkte förra hyrpersonen.

Samtidigt är jag djupt avundsjuk på alla som kan hyra sparkcykel och bekymmerslöst rulla mot rött, sparka mot enkelriktat och sick-sacka mellan bilar som står i kaosköer. De är många – jättemånga!

  • Är jag sur, grinig och motsträvig?
  • Är jag bara arg för att mina knän inte klarar av huppiguppandet och skakandet?
  • Har jag rätt, men får faktiskt skita i det här och leka hinderlöpning samt strunta i de synskadade?

Vad tror ni om sparkcyklarnas framtid?

Uppdatering!

Problemet med störande, nya företeelser är gammalt. Läs Stockholms-Tidningen 1896!

Share
26 kommentarer

Att sakta gå (hem) genom stan – då och nu

Jag hittade häromdagen en vacker text från sommaren 1940 – ”En dag i Stockholm” av Ven Nyberg (1898–1986), som i Publicistklubbens porträttmatrikel ser ut lite som en filmstjärna, lite som Astrid Lindgren.

Ven Nybergs text beskriver dels en svunnen tid, dels svunna tankesätt och dito yrken:

”Dagen börjar som vanligt, men vid vilken tid dagen börjar i en stor stad är svårt att säga. Klockan fem på morgonen, när spårvagnen fylls av fabrikernas och verkstädernas morgontidiga arbetare på väg till arbetsplatsen? Men det är många som redan börjat sin arbetsdag då. Dröjer man sig kvar vid en skrivmaskin i Klarakvarteret till fram på småtimmarna, så hinner tidningsbuden med tomma väskor marschera upp till sitt dagsverk för att hämta de trycksvärtsfuktiga blad, som pressarna med mullrande dån levererat. Och kontorsstäderskan har gläntat på dörren med en hemlig önskan att få sopa ut den senfärdiga skribenten. På gatan svänger renhållningsarbetaren sin kvast med en mer tydligt visad tendens att sopa bort vandraren, som skräpar på trottoaren så dags.”

Därför tänkte jag i morse kl 07:45 när jag gick 300 meter längs den mystiska Hagagatan att jag skulle uppleva stan genom en nyfiken besökares ögon … och min mobil.

Dagen började när jag i en hotellsäng blev väckt av att hantverkarna på en våning under började spika på sekunden klockan 07. Under hotellfrukostens spisande valde vi nyvakna i tystnad mellan mer kaffe eller te och kanske en varm croissant, strax efter den inte alldeles lyckade äggröran äggstanningen.

Pulverblärk.

Solen hade svårt att få strålarna att nå ända fram till barn- och föräldramyllret mellan husen, trots att just Hagagatan är en ovanligt bred gata i Vasastan.

Just här var det kanske inte på grund av husen som solen hade svårt att nå fram, nej. Men se så väldigt bred Hagagatan är. Vaar hittar jag mer inforrmation och gamla bilder?
Varför gör Hagagatan en knyck?
Knycken söderifrån. Mycket underligt.

Min promenad gock motströms mot skolan som ligger på Vanadisvägen. Alla barn gick ända upp i tonåren med varsin förälder och ingen cyklade. Intet skoklapper hördes – alla smög fram på gummisulor. Det fanns många parkerade cyklar i kvarteret – en ny bekant var för mig de gröna EU-cyklarna som till skillnad från de privata inte var fastlåsta i stationära stolpar och staket.

EU-cyklar, som kan liknas vid bortslängt glasspapper eller tappade vantar.
Älskade cyklar, nogsamt fastlåsta i första bästa någorlunda stationära pinne eller cementklump.

Hur kommer vi att minnas denna septembermorgon? Som en av alla andra, eller så märkt av den tid vi lever i att den framstår som en absurditet i framtiden? Vilka tidstecken kommer vi att häpnas över och förundrat kommentera?

Och vilka kommer vi att t.ex. år 2087 feltolka bortitok? Så här:

Tipp-tapp, tipp-tapp smyger parkeringsvakterna 2018 omkring i gäng om fyra för att garantera varandras säkerhet eftersom de ska bötfälla även cykelägare.
Citroëns 2CV-modell från mitten av 1960-talet är 2018 fortfarande en mycket vanlig bil i Stockholm.
År 2018 slåss två olika avfallsföretag om soporna eftersom det är brist på sådana. Rebeller täcker samtidigt över vägskyltar med svartasopsäckar för att inte locka till sophantering.
En inte helt ovanlig syn är 2018 dessa brutalt uppdragna stolpar – cykelägarna drar sig inte för något när de har tappat cykelnyckeln.

Nej, nu ska jag inte fara med osanning och hitta på – naturligtvis kommer alla att år 2087 vara allmänbildade och upplysta såpass att de vet att källkristiskt granska alla påståenden!


Här kommer nu en bonusbild på Ven Nyberg och hennes man Stig Blomberg vid Kungsholms strand 1936.

Stig Blomberg (1901–70) knep faktiskt en bronsmedalj i Berlin-OS i grenen ”konst”.

Fotnot:

En annan text från 1927: ”Det Stockholm som kommer”.
Jättemånga understreckare som är öppna för läsning, hur lite man än prenumererar: ”Under strecket 100 år”.

Share
35 kommentarer

Champagnedrejning och ålderdomen

När jag kom tillbaka till Sverige efter ett år på high school i Dallas, hade min familj flyttat till Täby utanför Stockholm. Jag hamnade i en klass som var uppdelad i smågrupper med nästan vattentäta skott och vi var dumt nog otroligt dåliga på att umgås mellan grupperna.

student_tibble_1984
Men på studentbilden från 1984 (som jag har visat upp tidigare) ser vi väldigt trevliga ut allihop.

Under 2015 fyllde alla i mitt gamla Täbygäng 50 år, och oj vad de hade kalas! Det var reunion på reunion och även kompisarna i parallellklasserna bjöd på fest och det spillde över även på 2016, så igår var vi ett gäng som champagnedrejade.

forkladen_dreja
Konstnärlig förklädesbild.

Vi drejade under ledning av en riktig konstnär som 1985 råkade sadla om från läraryrket och sedan dess har försörjt sig som keramiker. Han var så pedagogisk och metodisk att vi allihop lyckades skapa skålar, muggar och krukor trots att vi skvimpade champagne ner på drejskivorna och mot slutet inte riktigt kunde se skillnad på tomater och jordgubbar.

Det var egentligen bara det jag skulle berätta i väntan på att fotbolls-EM sätter igång på riktigt med Sveriges match mot Wales Irland, men jag antar att ni vill veta om det var kul att klegga med lera?

Det var jättekul! När jag blir gammal, ska jag köpa en drejskiva och en brännugn och en helskottas massa champagne!

lera_dreja
Jag gick omkring som Cameron Diaz med lera i håret

Men keramikern hade svårt att vara keramiker nu när hans mamma hade drabbats av alzheimers och hans pappa (båda två över 80 år gamla) inte klarade av att ta hand om henne. Keramikersonen hade helt enkelt fått lägga sitt eget liv på is sedan ett par år. Och nej, det gick inte att få hjälp med ”boende”, för köerna i Stockholm är ohemult långa.

Vilket påminde mig om en dialog jag hade med en italienare. Han hade hört talas om våra ”ålderdomshem”. (Vi pratade engelska, men han sa ”ålderdomshem” på italienskbruten svenskengelska. Liksom [alldereseheeme] ungefär.)

– Varför har ni inte dom gamla hemma? sa italienaren.
– Nämen, dom … dom har de bra på sina ålderdomshem, försäkrade jag.
– Men varför tar ni inte hand om era föräldrar?
– Alltså … vi har ju annat att göra. Jobba och så.
– Men VARFÖR skickar ni bort era gamla föräldrar?
– Dom behöver så mycket hjälp och v…
– Om dom behöver mycket hjälp måste ni ju hjälpa till – inte lämna bort sin mamma och sin pappa!
– Fast …

Jag hade inte fler argument. Men jag kommer säkerligen inte att låta mina föräldrar flytta in hos mig när den dagen kommer, vi har ju … eh … för … Nej, som sagt: jag har inga argument. Italienaren gav sig inte:

– Det är ju lika vansinnigt som att man inte skulle ta hand om sina barn utan skicka iväg dom!
– Eh. Jamen alltså, vi har ju dagis …
– Svenskarna är galna! Komplett galna!

Fast nu kan jag ju berätta för honom om en keramiker, vars mamma …

Share
17 kommentarer

Normalt idag, galet imorrn …?

elbelysning
Skylt fotad på Pelles Lusthus i Nyköping.

Om man som jag är förtjust i dåtiden och suckar nostalgiskt av pur glädje när skyltar som den här ovan dyker upp från dåtiden, är man ofta även förtjust i framtiden.

– Men nuet då? säger alla som vet hur man ju lever i just detta.
– Pffffft, svarar jag eftersom jag inte har något vettigare att säga.

Quora har jag hittat intressanta tankar om vad vi idag finner normalt, men som man i framtiden kommer att skaka på huvudet åt och tänka: ”Hur dum kunde man egentligen få vara 2015 utan att spärras in?” Jag funderade lite som professor Balthazar och har nu kommit fram till vad jag själv tycker.

Men vi börjar med sådant som vi idag finner galet, men som var normalt för 50 eller kanske 100 år sedan. Hint:

puffande
Puff, puff, jättetuff.

Några exempel bara!

  1. Att mamma och pappa hade säkerhetsbälte när vi åkte på Autobahn, medan jag och mina syskon skramlade runt bäst vi ville i baksätet.
  2. Rökning. Gärna rökning i bil eller rökning under amning, förstås.
  3. Att kanariefåglar och barn fick jobba i de farligaste delarna av gruvorna.
  4. Den obefintliga sophanteringen och den så överraskande latrintömningen på offentliga platser.
  5. Det faktum att motorvägarna drogs rakt genom stadskärnor (hej Karlskoga!).
  6. Att kvinnor inte fick rösta.
  7. Demonstrationstågstvånget för barn i skolorna i Luleå på 1970-talet. (Nej, jag vet att jag inte är ensam om att ha upplevt detta.)

Och nu då? Vad gör vi nu som i framtiden kanske kommer att uppfattas som barockt, dumt, onödigt eller bara lite fånigt? Hint:

Old_car 1920
Redan här var bensinmotorn 40 år gammal …
  1. Ålderdomshem? Borde vi inte egentligen ta hand om våra gamlingar istället för att institutionalisera dem? (Skriver jag som verkligen inte har planerat att upplåta mitt gästrum till mina föräldrar.)
  2. Explosionsmotorn – eller heter det förbränningsmotorn? Det är ju rent ut sagt löjligt att vi sedan 1880-talet har kört omkring i fordon med denna omoderna grej, i fordon som dessutom väger ett ton och inte kan krympa fastän man rätt ofta kör bilen helt ensam. (Rätta mig gärna om jag har fel, för jag anser ju att Uppfinnar-Jocke redan på 1950-talet borde ha hittat på en ny motor gjorde att den gamla maskinen blev obsolet.)
  3. Silikontillägg i kroppsdelar som befinns vara för små.
  4. Vattentoaletter. Sicket slöseri på perfectly fine dricksvatten. (Åh! Minns ni Klosettpalatset?)
  5. The second amendment i USA:s konstitution.

Och därmed är vi framme vid ännu en ståuppare: den australiensiske Jim Jeffries, som här talar inför en amerikansk publik.

Nu har jag verkligen försökt tänka utanför min egen begreppsvärld för att komma på dagens absurditeter, men kan inte säga att jag är riktigt nöjd. Vad säger ni? Alkoholen? Facebook? Gympadojor? Cellgifter? Amerikansk fotboll?

Share
75 kommentarer

Lite tidsfördriv, bara

Jag har ju gett mig den på att genomföra #blogg100-utmaningen som innebär ett inlägg per dag i 100 dagar, vilket är lätt som en plätt inkentinken. Men det är ju så förbaskat irriterande att bli tvungen att klippa av diskussionerna som pågår i kommentatorsbåsen och som liksom inte känns färdiga. Mitt i utländska frukostdetaljer, ordgåtor, sångtexter, fästinghistorier, orddefinitioner och väderrapporter (samt allmän galenskap), kommer jag som en Storpotät med ett nytt inlägg. BLAM – KATJOFF – CIRKULERA!

1993_imaginefashion

Därför ska jag inte skriva något intressant här idag. jag ska bara skicka iväg er till

  1. Fashions of the Future as Imagined in 1893 (framtidstankar, se ovan)
  2. Remembrance of Teams Past (nostalgi)
  3. vad 1930-talets designergäng trodde om kläder i framtiden (se filmen nedan).

Såja. Nu är kanske gårdagens bås med styckefällor levande en stund till?

Share
49 kommentarer

Panelhönan Bergman gör en insats för Eskilstuna

Igår deltog jag i en paneldebatt som försiggick i fåtöljer som vore det “Här är ditt liv”. Jag hade tyvärr på mig en såpass kort kjol att en lätt bakåtlutad stil påtvangs mig för att insynen skulle bli så liten som möjligt.

Man har frågat mig om vi sitter vid en poolkant. Men tyvärr – det är innerplanen i friidrottsarenan.
Man har frågat mig om vi sitter vid en poolkant. Men tyvärr – det är innerplanen i friidrottsarenan. Paraplyerna var vår betalning.

Debatten handlade om att stadens sporthall (byggd 1956) och badhus (byggt 1933) äntligen ska ersättas med moderna alternativ. Sporthallen hålls ihop endast av mögelsporer och handbollsklister och badhuset är närapå byggnadsminnesmärkt och hade inte farit väl av vettiga moderniseringar. Det finns allehanda problem på vägen, alltså.

Jag deltog i egenskap av basketspelare. De andra i panelen var två politiker, en kommuntjänsteman, en simmare samt en handbollare.

Alla simmare på korsan och tvärsan, dykare, undervattensrugbyspelare, simhoppare och vattenpolospelare var hur nöjda som helst och pratade lyriskt om dykdjupet 4,5 meter och ett framtida hopptorn på 10 meter och läktare för 1 000 personer … medan vi bollidrottare var sura som gammal rabarber.

– Den nya arenan är för liten för oss! sa handbollaren.
– Den nya arenan är på tok för stor för oss! sa jag.

Jag retade upp tjänstemannen på kommunen såpass att han sa:

– Det spelar ingen roll vad du säger, jag struntar i det!

(Han bad om ursäkt sedan.)

Eskilstuna är en stad med tusen gamla fabrikslokaler som en efter en byggs om till bostäder, museer eller idrottsanläggningar på ett synnerligen effektivt och snyggt vis. Munktells Mekaniska Verkstad runt 1930:

Kolla taket och pelarna och jämför med bilden nedan.
Kolla taket och pelarna och jämför med bilden nedan.

Här byggdes “Förstlingen” – det första ånglok som byggdes och användes i Sverige och numera landets i särklass steampunkigaste objekt:

En kopia av Förstlingen, "Förstlingen II".
En kopia av Förstlingen, “Förstlingen II”.

Och så här ser det ut i fabriken idag:

Oj, vad många pelare de har tagit bort.
Oj, vad många pelare de har tagit bort.

Nu har jag lösningen på alla problem. Kära Eskilstunabor! Låtom oss inte göra staden till

  • Årets cykelstad (för oj vad det saknas cykelbanor)
  • Årets musikstad (Kentgrabbarna flyttade faktiskt härifrån för 20 år sedan)
  • Årets idrottsstad (Guif är ju det enda laget i högsta serien)
  • Årets kulturstad (vi har blott Yvonne Ryding … och eh … ?).

Meeeeen … Vi kan bli världens steampunk-centrum!

Wikipedia:

Retrofuturism! (Eftersom det av naturliga skäl är svårt att sia, och då särskilt om framtiden, tänker man ju bakåt i framtiden – fast nu.)

Det är alltså ånga, kugghjul, fabriksdunk, muttrar, sot och brutalcoolt!

Steampunkmobil.
Steampunkmobil.
Steampunkdator.
Steampunkdator.
Steampunkkläder. Liksom. (Foto: John Wilson)
Steampunkkläder. Liksom. (Foto: John Wilson) 

Nu blev ni väl avundsjuka, alla ni som inte bor i Eskilstuna? Tim Burton kommer säkert att hålla invigningstal när vi slår på stora trumman oljefat– och då tar han ju med sig de här två:

Johnny Depp och Helena Bonham-Carter.
Johnny Depp och Helena Bonham-Carter.

Japp, jag är ett geni.

 

Share
46 kommentarer

Jag missionerar om motion

Jag har precis kommit hem från basketträningen och är rödrosig om kinderna, trött i hälsporren och lite hungrig. Det nytvättade håret blev till istappar på den lilla stund det tog att gå mellan bilen och ytterdörren eftersom en ordningsam djefla man hade låst mig ute och jag råkade ha lagt nycklarna inne i en basketsko.

Medan håret tinade åt jag min efterträningenknäckemacka med ost (som har små starka jalapeñobitar i) och bläddrade lite på måfå i lokaltidningen.

– Jahaja björnen dog, jahaja politikerna käbblar, jahaja alla hockeytränare sparkas till höger och vänster medan handbollskillarna deppar för att Danmark är så mycket bättre. Tsssssst, Danmark vann fotbolls-EM 1992, sedan kom vi trea i VM 1994, det är luuuugnt, grabbar.

Sa jag i min inre monolog – och kastade mig över en artikel om nyblivna 70-åringen Evy Palm. Hon som är som en Astrid Lindgren fast inom långdistanslöpning: hon började springa jättesent i livet och blev snabbt bäst i Sverige, men trappar nu med ålderns rätt ner lite och springer bara ungefär fem mil i veckan.

Gulp.

Och så läste jag följande passus:

”Dessutom var hon redan som 12-åring en riktig talang inom friidrotten.

Evy Palm berättar att striden på 60 meter under skoltävlingarna alltid stod mellan henne själv och en jämnårig tjej från folkskolan. Och tiden var det inget fel på – 8,8 och 8,9 sekunder, dessutom på kolstybb.

– Jag hade inte funderat över det förrän jag läste resultaten från skoltävlingarna i våras och märkte att 12–13-åringarna sprang på över 11 sekunder. Först trodde jag att det var fel, att det måste handla om 80 meter. Men så träffade jag en idrottstränare som förklarade att barnen är så mycket långsammare i dag.

Vad tänker du om det?

– Det är sådan skillnad jämfört med förr. Vi levde ett helt annat liv än vad barnen gör nu. De barn som har ett idrottsintresse tränar nästan för mycket. Och de som inte har något intresse blir stillasittande.”

(Den enda lokaltidningen som har hela artikeln på nätet är HD.)

Hjälp. ”Barnen är så mycket långsammare idag.” Hjälp. Vaffa… Näe.

Mariaskolan i Alingsås på 1950-talet.
Mariaskolan i Alingsås på 1950-talet.

Och så tänkte jag på hur jag till 13–14-årsåldern hatade allt som hade med idrott att göra och att jag förstår hur man faktiskt kan hata allt som har med idrott att göra, men att man kan bli omvänd och frälst och faktiskt älska allt som har med idrott att göra. Och att barnen av idag med sina stötdämpade skor och lämpliga underlag faktiskt borde springa fortare än vad Evy Palm gjorde 1954.

Men hur gör vi? Hur får vi barnen att springa? Eller cykla? Eller i alla fall att klättra i träd? Trots att de hatar bollar, träningsvärk, tävlingar och svett?

Jag har fått mina barn att tycka om och träna basket. De står också ut med att motionscykla framför en film. På sommaren kan de tycka att det är ok att springa orientering. Men annars går det inte att få dem att röra på sig. Gympan (ergo ämnet “idrott”) i skolan är rörig, stökig och ointressant – att sitta stilla är så mycket skönare.

Hur ska nutidsbarnen kunna springa ifatt barnen på 1950-talet? Eller … är det bra som det är? Ska jag rycka på axlarna och fortsätta spela min basket och strunta i vad andra gör så länge de inte springer omkring och skadar andra människor?

Mjaeh, det är faktiskt inte bara motionen jag vill åt – det handlar också om lagarbetet, ombytena, träning på att passa tider, att ta eget ansvar och ha sådär löjligt roligt i omklädningsrummet. Eller ute i skogen. Eller var man nu vill göra det där som jag vill att man ska vilja göra: motionera.

Fast jag ska kanske bara strunta i det hela och inse att det är nya tider nu och att tolvåringar om 30 år visserligen springer 60 meter på 20 sekunder, men att det är helt ok? För då slipper de i alla fall pennalismen inom ungdomsidrotten …?

Kan vi inte – alla vi som är snälla och rara – invadera alla idrottsklubbarna och sprida glädje och gamman? Dessutom kan vi väl få ungdomarna att som förr duscha efter träningen för att avdramatisera det här med nakenheten?

Förutom att få svara på alla mina frågor ovan, har ni nu ett lysande tillfälle att få skryta om era idrottsliga framgångar i kommentatorsbåset. Jag går i täten och visar en bild från min karriär som medeldistanslöpare i Dallas 1982, där jag kom tvåa i stadens skolmästerskap. (Jähättelångt efter vinnaren, men tvåa icke desto mindre.)

Stinsin, Stensen och Stinson fick jag heta.
Stinsin, Stensen och Stinson fick jag heta. Ser ni att min kompis Leslie (tvåa från höger) såg ut som Goldie Hawn?

Fast nu kom jag på en nackdel med att motionera: jag får inte längre på mig vigselringarna på de ständigt stukade fingrarna.

Share
104 kommentarer

Det kom ett brev (uppdat.)

Regnet vräker ner över snöhögarna i mellersta Sverige och jag tänker att jag är glad som får sitta inne vid den varma datorn och bara röra på fingrarna, tearmen och hjärncellerna. Och så tänker jag att det är så trevligt att skriva. Och så associerar jag snabbt till att det är synd att jag inte kan rita. Och inte spela piano. Och att jag är bedrövlig på att dansa balett. Men så kommer jag på att jag i alla fall kan stava till balett och blir nöjd igen.

Igår föreläste jag i Finspång, och vi kom att diskutera det faktum att alla idag måste skriva i tjänsten oavsett om de vill eller inte, oavsett om de kan eller inte. Och att det ju faktiskt inte är särskilt ekonomiskt om man ser till talangresurserna i världen.

Bild som egentligen inte hör hit, men som ni kan vila ögonen på ett tag.
Bild som egentligen inte hör hit, men som ni kan vila ögonen på ett tag.

De som är bra på att skriva borde ju skriva åt dem som inte är bra på’t. Precis som att jag anlitar en tecknare när jag behöver en bild och en dansare när jag behöver en balett.

– Självklarheter! vrålar min läsekrets.
– Snacka om att slå in öppna dörrar! skriker dörrvakterna.
– Vaddå, ska inte alla få skriva menaru? väser de lättkränkta.

Kanske försöker jag bara trygga min skrivande ålderdom, kanske försöker jag övertyga mig själv om att min karriär har en lysande framtid. Eller så är jag kanske bara upprörd över det väldigt illa skrivna brev jag nyss fick från en känd livsmedelstillverkare. (Säger inte vilken, ska försöka övertyga företaget om att det behöver mina tjänster.)

Skrivmaskiner hör inte heller hemma här. Men visst påminner den om en elefant?
Skrivmaskiner hör inte heller hemma här. Men visst påminner den om en elefant?

Jag köpte häromveckan en dålig produkt som skulle smaka jättemycket och megastarkt men som var fadd. Som bara smakade papper och luft. Så jag gjorde som man ska och skickade in hela klabbet till företaget. Nu har jag fått ett brev och 85 kronor i värdecheckar – som bara duger till att betala med om man köper produkter från just det här företaget. Brevet inleds med:

”Tack för Ditt brev angående vår produkt. Vi beklagar verkligen att du har fått en produkt som du inte är nöjd med. Vi beklagar verkligen att du fått besvär med att skicka in din reklamation till oss.”

Jag förstår att företaget beklagar dubbelt upp, men besvär har jag inte alls fått. Möjligtvis har jag gjort mig besväret att skicka in reklamationen, men det är en annan sak.

Lyssna nu allihop: skriv inte Ditt med inledande versal. Det behövs inte! Det är komplett onödigt och bara tramsigt och inte alls modern svenska. (Om det hade varit ett i dessa tider naturligt sätt att uttrycka sin respekt för läsaren hade säkerligen de två påföljande du även haft versal.) Brevet fortsätter (utan versala D:n):

”Jag misstänker att din produkt var felkryddad och vårt Lab undersöker nu vad som inträffat i produktionen. Här får du en kort förklaring till hur detta kan hända. Fel kan ibland uppstå vid uppstart alternativt avslut på produktionslinjen.”

Felkryddad? Den var ju okryddad. Lab? Konstig produktionslinje, den där som kan pluppa fram fel krydda mitt i alltihop. Och här har vi även ett typiskt exempel på hur man är så inne i sin bransch att man inte kan förklara vettigt för sina kunder: vad innebär uppstart alternativt avslut? Det är ju jättespännande att få veta hur det kan bli fel och om det är en hel jättebatch med okryddade produkter som vimlar omkring ute på marknaden. Berätta mer!

”Lab och kontrollpersonal som gör regelbundna kontroller ska upptäcka detta men har uppenbarligen gjort en miss. Produkterna fångas upp och förs av linjen, troligtvis har inte alla blivit uppfångade.”

Så kontrollanterna – som gör kontroller – har ”gjort en miss” för att produkterna inte har blivit uppfångade, säger ni? Eller förlåt, de har troligtvis inte blivit uppfångade. Det här är en mystisk sörja av färdigt mallbrev och egna formuleringar, är jag rädd. Läs vidare:

”En förutsättning för att vi skall kunna komma till rätta med eventuella fel och brister, är att vi får vetskap om dem.”

Jahaja, javisstja. Jag förstår det och det är ju just därför jag har skickat in produkten. D’oh!

Är jag onödigt sur och upprörd? Ska jag bara luta mig tillbaka och tänka att det här inte spelar någon roll eftersom alla ändå fattar vad de menar?

Detta ska illustrera ”Jag skriver av mig min ilska så att fingrarna glöder”.
Detta ska illustrera ”Jag skriver av mig min ilska så att fingrarna glöder”.

Min poäng är denna: det handlar om ett jättejätteföretag som agerar som en liten enskild firma ”som gör så gott den kan”. Och jättejätteföretaget borde prioritera annorlunda – om inte annat så kanske föregå med gott exempel?

Vi fortsätter vår färd ner i brevet:

”Vi hoppas nu att Ni …”

Ni? Vad hände nu, lade vi fram titlarna? Vad ända in i glö… Men förlåt att jag avbröt, ni måste ju få läsa färdigt:

”Vi hoppas nu att Ni trots det inträffade, inte förlorat förtroendet för våra produkter, utan att Ni även i fortsättningen väljer oss när Ni köper vår produkt. Vi bifogar här varucheckar till ett värde av 85 kr som Ni kan lösa in i valfri butik när Ni köper vår produkt.”

Så. Brevmallen säger att man ska Dua, dua och Nia. Mallen kan alltså inte bestämma sig och den som skrev till mig fick tillåtelse att gå in och skriva in egna formuleringar. Företaget omsätter nästan 700 miljoner kronor per år och kan inte skriva brev. Anställ folk som kan skriva! Och inse att alla inte kan det.

Jag säger ungefär lika välformulerat som hovmarskalken i Pomperipossa:

– D’oh! Gah! Mäh! Pah!

Så här tänker jag mig skrivaravdelningen.
Så här tänker jag mig skrivaravdelningen.

Uppdatering!

Sent i eftermiddags ringde telefonen.

– Ja hejsan, det här är Göran Schultz, vd för OLW.

För texten här ovan handlar om chips och om OLW och jag passade ju på att mejla marknadsavdelningen när jag hade hävt ur mig på bloggen. Nu behöver jag inte vara hemlighetsfull längre, för Göran (vi lade bort titlarna igen) sa att han nog trodde att de skulle palla lite öppenhet på chipsavdelningen.

Jag tror att han vill vara med på bild också, för nu är vi bästisar och han ska ska skicka en påse med Fredagsmys till mig. Har ingen aning om vad den innehåller. (Eller jo, det kanske jag har.) Varför jag ska få en present? För att jag är så rolig!

Men någon skrivkurs vill de nog inte ha på OLW trots att Göran och hans kolleger höll med om vad jag tycker och erkänner att de blev förskräckta över språket i brevet.

Jag måste sikta högre. Måste hitta fadda produkter hos ännu större företag. Om jag tar en tugga av Iphonen och sedan sätter den i halsen är min lycka säkerligen gjord!

Share
21 kommentarer

Historieskrivning (och man kan vinna nåt!)

Symbolisk bild: karrärklättring.

Häromdagen frossade vi här lite i Vanessa Bells och hennes släktingars livsöde. Och konstaterade att det numera är ovanligt att en karl ser en nyfödd flicka och bestämmer sig för att gifta sig med henne trots att hon är ens egen pojkväns dotter – och sedan verkligen gör det 20 år senare. Luna skrev i kommentatorsbåset:

”… radikala kulturpersonligheter verkar ha haft det roligare för hundra år sedan …”

Och jag svarade:

”Ja, men allt framstår kanske i ett romantiskt skimmer? Tänk på och beskriv era egna liv som vore ni sedan 50 år döda kulturpersonligheter!”

Varpå Luna lydde:

”Hon lämnade karriären i staden och flyttade till ett stort och illa isolerat hus i skogen. Där plöjde hon fantasy-böcker med en marlboro-stump hängande i mungipan. På Konsum i Säffle mötte hon männen i sitt liv, och flyttade under återstoden mellan sina unga älskares bostäder i Kyoto, Warszawa och Chicago. Travvinsterna använde hon följdaktligen till resor. När hon förstod att hon blivit ekonomiskt oberoende växlade hon in hela sin återstående studieskuld till enkronor och insisterade på att två inoljade muskelbyggare skulle bära in henne och pengarna i gullstol på den mest avskydde csn-handläggarens kontor och tippa ut stålarna över hans skrivbord.”

Och nu är det er tur!

Symbolisk bild: livstrassel.

Ni kommer att kunna se tillbaka på er nutid i ett romantiskt skimmer och vara rätt nöjd med den oavslutade akademiska karriären eftersom den kan synas vara ett välplanerat, strategiskt val i en ständig strävan efter oberoende. Eller nåt.

Symbolisk bild: spaning efter den tid som flytt.

Men ni kan ju också leta upp någon av de där gamla historiska personerna som har en fantastisk levnadsbeskrivning? Kolla här: Bertha von Suttner svarade på en kontaktannons där en man som hette Alfred Nobel sökte en ”språkkunnig dam, likaledes vid stadgad ålder, som sekreterare och hushållsföreståndarinna” och 29 år senare tilldelades hon Nobels fredspris.

Symbolisk bild: livsfunderingar.

Klara, färdiga gå! Tre av alla som skriver något i kommentatorsbåset vinner en bok eller en t-shirt eller något annat genom att jag på julkalendervis drar lappar ur en hatt. (Skicka gärna hit alla era mostrar och bekanta – alla får plats i kommentatorsbåset.)

__________________

Uppdatering på söndag kväll

Mycket inspirerad av Översättarhelenas slumpgeneratortips (och mitt eget plommonstopskrångel) bad jag datorn om hjälp att utse vinnarna. Naturligtvis kan man fuska genom att klicka och klicka tills man själv blir vinnare (som Översättarhelena gjorde), men här har allt gått rätt till. Som vanligt.

Nummer 58, 69 och 15. (Sedan gällde det att hinna presentera resultatet innan någon skrev kommentar 71 och förstörde statistiken.)

Då räknade jag till de tre vinnarna Åsna, PK och Ingela. Förlåt alla ni andra, men slumpgeneratorn var inte på er sida. Ni tre som vann kan få välja pris beroende på er kroppsliga storlek: en bloggtröja, en julkalendertröja eller en överraskningsbok som jag kan rota fram i källaren. Apropå böcker, så måste vi ju se till att skapa en succébok av alla fantastiska alster i kommentatorsbåset.

”I maj 2010 tog livet en drastisk vändning för den snabbt åldrande Lotten. Genom att  utnyttja sina bloggkommentatorers begåvning och skriverier samt utan att fråga om lov ge ut hela kommentatorsbåset under eget namn, såg hon snabbt till att bli åtalad och dömd för egenmäktigt förfarande. Sedan 20 år avtjänar hon som den ende internen sitt straff på det återöppnade Alcatraz.”

Share
86 kommentarer