Hoppa till innehåll

Dag: 20 maj, 2012

När var jag som räddast?

Böh!
Böh!

Jag ligger här mitt i natten, nylagd som en stökig frisyr och tänker att det var då själva fasiken att man ska ha både svullna och illaluktande fötter. Jo. Ont i hälsporre, basketknän, stukat lillfinger och muskelbristning i en axel har man också. Jo. Och inte har man en månadslön i plånboken eller hur det nu var man skulle ha för att ha sitt på det torra. Näe. Jämmer och elände alltså.

Men så slänger jag mig själv i väggen och tänker på hur det är att vara hungrig, blöt och kall, bli överkörd av en stridsvagn, ha loppor i kragstövlarna och känna hur kulorna viner, marken rämnar och månen trillar ner från sin tysta ban. Det hade ju varit lite värre än en hälsporre, om man säger.

För jag har precis haft en sådan till bordet — inte en hälsporre, men en man som har varit med om kulors vinande och knivars stickande samt ond, bråd död. Och så slår det mig:

– Har jag någonsin varit riktigt rädd?

Eh. Utsätts jag numera någonsin för denna känsla? Vågar jag ens utmana ödet här och nu? Vad har jag att komma med, i min lilla bubbla, inlindad i bomull som jag är? Jodå, hör här så rädd jag har varit i mitt liv:

  1. En gång öppnade en främmande tant när jag plingade på dörren till huset där min kompis Martin bodde. Så jag kissade på mig.
  2. När jag skulle vara skolans lucia glömde jag plötsligt bort hela den inlärda dikten som skulle läsas upp. Scary.
  3. Under en joggingrunda på Ormberget mötte jag en älg, som skrämde mig såpass att jag slog rekord på en mil.
  4. En väldigt tillfällig flirt i Italien tog med mig på en utflykt som slutade i motorcykelstöld, vilket ju hade varit ohyggligt läskigt om jag bara inte hade varit så kissnödig.
  5. Mitt livs första orienteringslopp inbegrep viss vilsespringning. Men det hemska var att be en främmande karl om hjälp ute i skogen.
  6. Den nuvarande Tioåringen tappades bort tre gånger som liten, vilket förstås inbegrep akut hjärtklappning och kidnappningsfantasier eftersom inget av de andra barnen varken förr eller senare har tappats bort.

Det är inte det att jag går omkring och vill vara rädd … men hade det kanske inte varit lite bra för mig nu när jag bara kan fokusera på en massa fånig smärta? Är det inte det ena, så är det det andra, liksom.

Att möta en tiger, gå vilse i en labyrint eller trilla ner i en brunn vid ett ödehus hade jag kanske behövt? Fast i brist på skrämmande situationer kan man förstås bara titta på Christopher Walken:

Böh.
Böh.
Share
32 kommentarer