Hoppa till innehåll

Dag: 15 februari, 2011

Filmarkivet … jahoo …

Ni ser hur återhållsam jag är i rubriken? Well, det är bara en luring. Det är en chimär och ett understatement för egentligen vill jag skrika:

HERREGUD-DU-MIN-SKAPARE VILKEN JÄVLA GREJ!

Men det är helt självklart egentligen. Där sitter de på Svenska Filminstitutet och Kungliga biblioteket och har hand om filmer, filmer och åter en och annan film. (Den första  filmen som de har, gjordes 1897 och var 20 sekunder lång och den ska vi verkligen inte titta på idag för den heter Konungens av Siam landstigning vid Logårdstrappan och är förmodligen bara intressant på samma sätt som Konungens av Danmark bröstkarameller.) Naturligtvis måste de förr eller senare lägga ut rubbet till oss nostalgiker!

(Uppdateringsparentes: Jodå, kommentatorsbåset bryr sig visst om konugen av Siam. Här finns filmen.)

Och det är nu det blir besvärligt. För jag vill ju bädda in filmerna här i bloggen. Jag vill stryka dem och lakanen medhårs och rätta till kudden och se till att överlakanet med monogram och allt annat ligger rätt så att filmen ligger bekvämt inbäddad och sebar.

But nooooo. (Det är sånt man säger med lätt amerikansk brytning när man anser att något är fel.) Man kan bara länka till den. Man kan göra en helsickes massa andra saker än att bädda in den, förstås:

Men det är ju inte det jag vill! Jag vill lägga upp filmen här!

Anywhooo. (Det är sånt man säger med lätt amerikansk brytning när man inser sina begränsningar.)

Den filmsnutt som jag såg idag var inte precis en snutt. För det är en halvtimme av ert liv som ni aldrig får tillbaka. Men om ni låter bli att knyta skosnörena, duscha två gånger, bre smör på mackan och läsa onödiga Facebookstatusar som inte handlar om hotellmögel och basket, så har ni tid.

För det här handlar om Expressen och Dagens Nyheter och hur de jobbade 1975 för att få fram tidningar till hela landet varje dag. Dåförtiden räknade man upplagan – alltså antalet papperstidningar – och kunde stoltsera med 800 000 per dag. Jag måste nästan upprepa eftersom det är så mycket … men bara nästan. Eller jo: 800 000 ex. Upprepar mig gör jag ju ofta ändå. (Hotellmögel och basket! Hotellmögel och basket!) Dagens upplaga vad gäller Expressens papperstidning är av förståeliga skäl mindre. En väldigt bra dag når den 300 000 – men nu räknar man istället antalet läsare och kan vråla ”enkommaåtta miljoner!”. Well. (Det är sånt man säger med lätt amerikansk brytning när man tycker att alla ska förstå vad man menar.)

Här kommer nu länken till filmen som jag tycker att ni ska se. Men nåde er om ni inte kommer tillbaka hit och berättar hur intressant det var!

Länken

Filmen innehåller dels interiörer från redaktionerna på Dagens Nyheter och Expressen, dels exteriörer från Borg-Båstad och bedrövade bönder samt prat om borgar-Bohman.

Redaktionsmöte. Alla antecknar och männen har blommiga blusar i indisk bomull. ”Det kommer att handla om att det var en mycket fin demonstration i stort sett.”
Redaktionsmöte. Alla antecknar och männen har blommiga blusar i indisk bomull. ”Det kommer att handla om att det var en mycket fin demonstration i stort sett.”

De pratar om ”Rörelsen” och könsroller och den annars underbare Ehrenmark får på ett ovanligt tråkigt sätt rapportera från tidningskvarteren i London.

En av alla elskrivmaskiner.
En av alla elskrivmaskiner.

Efter 2,25 minuter in i filmen slår jag mig för pannan och vrålar lite, för då får jag se hur korrekturläsarna på DN jobbade. De sitter i små bås och läser högt för att kontrollera att ”stavning, kommatering och förkortningar blir korrekta”. Så underbart! En korrläsare läser upp en bostadsannons för att säkerställa att just stavningen, kommateringen och förkortningarna blir korrekta! Åh! Stavningen, kommateringen och förkortningarna!

Lägenheten i annonsen har kyl och sval i avokadogrönt, är på 87 kvadratmeter och kostar 15 000 kronor, vilket är bra mycket mindre än Volvon från 1973, som någon vill sälja för 21 000 kronor. Och i dagens penningvärde är 21 000 ungefär 110 000 medan 15 000 motsvarar 75 000. Say no more. (Det är sånt man säger med lätt amerikansk brytning när man tycker att folk ska tänka ett steg längre.)

”Aaaaa, vi ska framkalla en tjufem rullar va.”
”Aaaaa, vi ska framkalla en tjufem rullar va.”

Jag kan ju inte berätta allt, inser jag. Och alla bilder här har en play-knapp i centrum – den kunde jag inte trolla bort. Ni som inte anser er ha tid med filmen får här och nu en snabbgenomgång:

”Massi” läser in artikel från biltelefonen i Båstad.
”Massi” läser in artikel från biltelefonen i Båstad.
”Båda telefotoapparaterna är trasiga, vi får inte fram några bilder, nåt meddelande måste gå ner till husvagnen.”
”Båda telefotoapparaterna är trasiga, vi får inte fram några bilder, nåt meddelande måste gå ner till husvagnen.”
”Vi tar bilder vid visiteringen när nån jävel blir avslöjad, va.” (Poliserna måste dock lida och titta på när Björn Borg spelar tennis.)
”Vi tar bilder vid visiteringen när nån jävel blir avslöjad, va.” (Poliserna måste dock lida och titta på när Björn Borg spelar tennis.)
Läktartelefonerna i Båstad. ”Björn Borg förlorar bollar som han vanligtvis vinner. Punkt.”
Läktartelefonerna i Båstad. ”Björn Borg förlorar bollar som han vanligtvis vinner. Punkt.”
”Nääää, allt det här åker till andraupplagan. Båstad ska in.” (Det som åker är Patricia Hearst!)
”Nääää, allt det här åker till andraupplagan. Båstad ska in.” (Det som åker är den nyinfångade Patty Hearst!)
Precis i slutet (efter 27 minuter) ska ni skåda hur ombrytningen sker, hur DN:s förstasida skapas, hur texterna är gjutna i bly och bilderna etsade i plåt. Det är otroligt.
Precis i slutet (efter 27 minuter) ska ni skåda hur ombrytningen sker, hur DN:s förstasida skapas, hur texterna är gjutna i bly och bilderna etsade i plåt. Det är otroligt.

Någonstans mellan 20 och 25 minuter kör Expressens N.Y.-korre omkring i en bil och ser ut som Per Bjurman. Det är bara det att just han var åtta år 1975. Journalisten säger att ”stan håller på att gå i konkurs”. Och då talar vi om New York. Uppdatering: utrikeskorren hette Ernst Klein.

Nej, nu får ni se och höra själva hur Kjell-Olof Feldt går på restaurang för över tusen spänn, hur Lantbruksnämnden tar bönderna i Njurunda från sina gårdar och hur en demonstrationsinvasion sveper över Sverige. Det är 1975, mina vänner.

Och ni som vill se mera kul kan njuta av ”Andra takter” från 1985, som handlar om Sixten – en punkare i bandet Anti-Cimex. ”Han vill inte leva det vanliga Svensson-livet, utan bara festa och protestera mot svensk vapenexport.” Så himla originellt. (Det är sånt man säger när man vill vara lite drygironisk och få till ett slut.)

Uppdatering ett par dagar senare:
Tänk, nu skriver Expressen också om filmen. Och de har trollat fram bilder utan pilen i mitten! (Hur?) Men det underliga är att vi verkar ha samma smak: de väljer ut nästan samma motiv som jag. Och minsann skriver inte en av dem som syns på filmen om hur det var att 1975 vara nyanställd. Intressant!

Share
72 kommentarer