För tusen år sedan skrev jag ett studentikost kåseri som publicerades i den fantastiska publikationen Pålsjö Ängsblad. Det var teknologernas i Lund tidning, där jag under pseudonymen ”Thalia” skrev om livets vedermödor precis som nu. Ett av de bättre hette precis som ovan ”Tågtrubbel”. Som jag minns det handlade det om nymodigheten i att man skulle trycka på knappar för att öppna dörrarna och att jag tappade bort min biljett för att sedan hitta den – använd som begagnat tuggummipapper. (Hm. Det där var inte alldeles lätt att beskriva i ett ord: jag hade alltså spottat ut mitt tuggummi i den nyköpta biljetten.)
Idag skulle jag efter ännu ett inhopp i Nordegren i P1 (strax efter Marie-Louise Ekman och i studion bredvid Roxette) åka hem med tåget 16:55, och äntligen skedde det som jag bara hade hört talas om! Hurra! Även jag vet nu hur det känns när det knastrar till i högtalaren och en vän röst säger:
– … krascchhhhn tågnummer fnetttisnpluuu … spårändring … vi upprepar … krascchnuu … spårändring!
De luttrade hade redan när Göteborgståget rullade in på vårt spår börjat dra sig mot den närmaste av två möjliga flaskhalsar som är dimensionerade för persontrafiken runt kanske 1922. (Stationshuset invigdes 1871.) Jag och mitt ressällskap fnittrade och flöt med. Fnittret kom sig av alla passagerares tålamod: ilsket, men inte förvånat. Jag filmade lite:
För er som inte har varit på Centralen på ett tag: alla nedgångar är inte kvar.
Vid spårbyte gäller det att ta sig genom den ena flaskhalsen efter den andra.
Ni förstår att på bilden ovan motsvarar ett rött streck ungefär 150 människor. Och så förstår ni att ritningen är schematisk? Bra. De där rulltrapporna är förresten nya, blanka och vackra. Men de hjälper endast när man ska mot tåget som går till Arlanda eller när man är sugen på en hamburgare.
De som måste ta hiss vid spårbyte, måste förstås ta hiss – och jag säger bara det:
smal perrong + stress + is och snö + packning + eventuella barn + kryckor = omöjlig ekvation
Nu hade jag ju varken kryckor eller barn och knappt packning med mig, så allt gick bra. Orsaken till förseningen och spårbytet var inte som vanligt signalfel, älgar, väder, bromsar, dörrar eller nedfallna ledningar utan att lokföraren hade låst in sina nycklar i hytten.
Men här kommer en spaaaaaning inför framtiden:
- inom ett år kommer Sverige att skriva under ett jättelösningskontrakt med Ryssland
- inom två år kommer ryska rallare med is i mustascherna och jättemaskiner att lägga järnvägsspår liksom konfetti sprutar ur melodifestivalkanonerna
- inom fem år kommer vi att på vintrarna susa fram i ryska vintertåg utan problem och plöja ner älgar under tågen som inte ens rycker på axlarna eller får en buckla.
Varför tror jag det? För att på samma sätt som att vi nordbor inte kan gå i pimpinetta, franska skor, kan vi fortsätta köpa in franska tåg som är hållbara endast i juli. Pengarna då? säger ni förstås – Lotten du måste tänka på finansieringen! Äh, det måste jag inte alls, för det finns det andra som gör.
29 kommentarer