Traditioner må vara fåniga, tramsiga, besvärliga, stelnade och … alldeles underbara.
Ungefär vartannat år blir vi inbjudna till Sundborn – Carl och Karin Larssons Sundborn-hus som egentligen heter Lilla Hyttnäs fastän det är ett jättestort Hyttnäs. Vi får sova i den antika sängarna där husägarna, deras barn och diverse digniteter har snarkat för drygt 100 år sedan. Allt är färgglatt och så vackert och välgjort att man bara vill äta upp det.
Allt ser ju förstås mycket stökigare och fulare ut när man kontaminerar med nyvakna människor:
Makarna Larssons hem är i högsta grad fortfarande levande. Det är spring- och lekvänligt så länge man inte drattar på ändan och far med huvudet in i väggarna precis som i vanliga hem. Och så måste man förstås låta blir att spilla, kladda och sätta fingeravtryck överallt.
Här har vi en berömd tavla:
Här har vi en annan berömd tavla:
Det kliar så vansinnigt i fingrarna att ställa upp barnen i exakta positioner och härma tavlornas motiv, men vi är liksom inte lika romantiska och skönlockiga. Lille Pontus där uppe på bilden var ett av Carls och Karins barn. Den släkting som vi känner, heter också Pontus – och Carl var hans mormors far. Vi sätter honom i skamvrån!
Vänta nu. Pontus fyller ju år. Aha! Då måste vi ju allihop klä ut oss, för det gör man när någon fyller år i den här släkten.
Alltså gick vi till huset som heter ”Härbret”, som är maskeradklädesförrådet och samma hus som syns på namnsdagsbilden ovan.
Där inne hänger allsköns gamla kläder på stänger och där ligger hattar och underbara skor i drivor. Och så klär man ut sig till vad som helst!
Nu sätter vi Pontus i skamvrån och så poserar vi alla i våra utstyrslar!
Avslutningsvis tar vi en titt på sängskåpet ovan igen. Där skrevs nämligen in vilka gäster som hade sovit i sängen. Inte alla, naturligtvis – men många. När man stänger luckorna, kan man granska namnen extra noga där man ligger och lyssnar på alla spöken som klirrar i faten och snubblar på trösklarna.
