Hoppa till innehåll

Etikett: kräk

Minns ni småbarnsåren?

Jag har hittat flera dagböcker från 1992–2012 som handlar om bedrövliga dagar när jag inte ens hinner snyta mig eller koka te. Med ”spik-i-foten-positivism” berättar jag om halsbrytande äventyr där en snubblande sjuåring behöver sys i bakhuvudet samtidigt som en försigkommen treåring kliver på bussen mot stan – innan jag ens har fått av mig morgonrocken.

(Hm. Brukade jag ha morgonrock? Detta tål att tänkas på, för morgonrockspåtagandet verkar vara ett himla slöseri med tid. Hm.)

Nu är vi i den intressanta situationen att två av barnen (Trettioåringen och Tjugoåttaåringen) ju har fått barn, och börjar samla på liknande erfarenheter. Äpplet Erik (som är Trettioåringen) har verkligen inte fallit långt från det moderliga äppelträdet, för han skriver precis som jag noggranna redogörelser i förhoppningen att någon någon gång ska vilja läsa.

Och så här såg Erik ut för 29 år sedan.

Om jag vill läsa? JA! HALLÅ! Jag kan lägga ut det på bloggen! Eriks fru får heta Frun och dottern kan vi kalla Lillan. Här kommer den glada dansen på rosor!


Erik, Frun och Lillan under drygt ett dygn

7 februari 2023

19:30 Jag har precis lagt Lillan. Frun säger att hon känner sig lite bubblig i magen. Vi tänker inte mer på det. 

19:45 Frun säger att hon känner sig illamående. Dålig mat?

20:45 Pappa Olle [aka DDM] kommer in genom dörren efter en skånsk arbetsdag. Jag har lovat honom att sova här och dessutom hjälpa till med att översätta en jättetråkig powerpoint från engelska, men har istället skrivit ett Pythonskript som gjorde det automatiskt. Räcker över resultatet till honom.

20:47 Kräk och diarré börjar spruta ur Frun.

20:48 Jag springer omkring med halvfyllda kräkskålar, handdukar, hårsnoddar och handsprit. Pappa Olle gömmer sig i arbetsrummet.

22:10 Tömningen av Frun har lugnat sig. Vi pratar logistik.

22:45 Vi har en plan: vi fortsätter låsa in Pappa Olle i arbetsrummet, jag sover med Lillan i sovrummet och Frun sover i soffan i vardagsrummet. Imorrn ska jag jobba hemifrån, men måste först hämta hem jobbdatorn.

23:15 Allt är förberett för att vi ska kunna sova på våra respektive platser. Godnatt. 

8 februari 2023

02:30 Jag vaknar av ett diskret mumlande intill mig. Jag tänder lampan och ser Lillan, stående i sin spjälsäng med blicken riktad mot mig. Vi går ner och gör välling tillsammans. Hon äter sig mätt och somnar igen. Jag kämpar för att somna om i bruset av Lillans urgulliga snarkande.

06:10 Mitt larm ringer. Jag väcker pappa Olle. Lillan lär vakna precis när som helst, så jag behöver hämta datorn snabbt så att Frun slipper bli väckt medan jag är borta. Jag fattar beslutet att ta bilen istället för cykeln, och kan då också skjutsa pappa Olle till stationen.

06:40 Jag parkerar jätteolämpligt precis utanför dörren till mitt jobb, och jag ber pappa Olle att sätta sig i förarsätet och se självsäker ut. ”Jag kan svamla på polska om nån frågar vad jag håller på med”, säger han självsäkert.

06:45 Min dator är hämtad och jag släpper av pappa Olle på stationen.

07:00 Jag kommer hem och får se Frun, som sitter och ammar Lillan. Äsch, hon hann vakna ändå.

07:40 Jag stoppar Lillan i barnfängelset (en numera för liten barnsäng) med massa leksaker och svarar på jobbmejl. Frun har somnat igen.

07:50 Jag ger Lillan frukost nummer två: havregrynsgröt med katrinplommon.

08:15 Köket ser ut som ett asteroidnedslag, så jag börjar städa medan Lillan sitter i barnstolen, denna gång med endast mjuka leksaker (så att Frun inte vaknar när de trillar ner i golvet).

08:35 Köket ser okej ut. Lillan ser uttråkad ut. Frun har vaknat, så jag bäddar sängen till henne uppe i arbetsrummet och hon flyttar upp dit.

08:30 Lillan och jag sätter oss på golvet i vardagsrummet. Lillan ”läser” en bok medan jag tittar på en obligatorisk utbildningsvideo om sopsortering.

09:15 Frun behöver hjälp med diverse smågrejer på ovanvåningen. Samtidigt är det cirka 1 % risk att Lillan trillar omkull om jag lämnar henne obevakad på golvet i en minut, så jag sprintar upp med det Frun behöver och flyger sedan ner igen. Tänk att man kan ta fyra steg i taget i en normal trappa.

09:40 Jag jobbar väldigt ineffektivt medan Lillan försöker luta sig mot alla vertikala ytor hon kan hitta. 

10:15 Promenaddags. Dessutom ett stopp på Ica för att köpa blåbärssoppa, Piggelin och vätskeersättning. Lillan somnar på nolltid.

10:40 Herregud, frukost?! Äter frukost. Jobbar vidare.

12:00 Lillan har sovit ute i minusgraderna en och en halv timma. Hon lever.

13:00 Lillan har sovit ute i minusgraderna i två och en halv timma. Hon lever. Frun lever också.

13:05 Lillan vaknar. Hon får lunch men signalerar att hon är trött. Huh?

13:30 Lillan och jag umgås på golvet. Frun är på ovanvåningen och kämpar med att få i sig näring.

14:15 Dags för nästa promenad med Lillan. Ännu en gång somnar hon nästan omedelbart.

14:45 Herregud, lunch?! Äter lunch.

15:30 Efter att inte alls ha jobbat åtta timmar idag bestämmer jag mig för att jag är klar. Ungefär samtidigt vaknar Lillan. Hon får några vindruvor.

15:50 Frun lider av fysisk och psykisk Lillan-abstinens, så hon tar en grundlig dusch och kör en amningssession. Underbart, tycker Frun. Mat, tycker Lillan.

16:20 Jag tappar upp ett bad till Lillan för att tvätta bort alla eventuella kräkvirus som kan ha kommit från hennes mamma. Lillan kissar på mina byxor medan jag lyfter henne till badbaljan.

16:45 Jag spelar tv-spel i ett par minuter medan Lillan ännu en gång försöker förstå hur en bok fungerar.

17:15 Dags för Lillans kvällsmat. Det blir en hejdundrande buffé: kycklingryta, mosade katrinplommon, riven ost, blåbärssoppa och finhackade tomater. Lillan är riktigt dålig på att hejda sig och stoppar flera gånger alldeles för mycket mat i munnen samtidigt.

18:00 Jag är väldigt trött. Lillan sitter och klättrar samt tuggar på mig på köksgolvet.

18:25 Dags för läggning. Välling, vitamin, pyjamas, tandborstning, sagoläsning och att insomnandet går på rekordtid: 23 minuter!

19:00 Jag räddar Frun från att titta på en jättedålig film.  Jag sätter mig och skriver denna dagbok.

19:45 Herregud, kvällsmat?! Äter kvällsmat.


Ni hör att Erik har samma inställning som jag till sådana här dagar:

– Det går bra! Jag kommer att överleva! Snart får jag sova! I morgon är en annan dag! Vänta, har jag ätit?

Om ni har orkat läsa ända hit måste ni ju få en bildbelöning.

Lilla Lotten, ungefär två år gammal.
Share
13 kommentarer

Ätteläggen åker tåg

Tjugosjuåringen som heter Erik bestämde sig superspontant för att åka Lund–Eskilstuna. Klockan 14 satt han och gjorde ingenting och hade inga särskilda planer – och strax efter klockan 16 satt han på tåget norrut.

Yay! Plötsliga infall, äventyr, oplanering och vilseåkning sitter i generna!

Under blott 20 minuter avgick denna sportlovslördag från Lunds station två tåg mot Stockholm och ett tåg mot Åre, vilket gjorde perrongen obegripligt fullproppad med

  1. storstadsresenärer med stora rullväskor
  2. skidresenärer med pjäxväskor, skidfodral och solsken i blick.
Detta får symbolisera skidväskor i tusental.

Spontanresenärerna med blott en liten ryggsäck var sannerligen i minoritet.

Eriks tåg ankom till stationen ungefär så här. (Det är bröderna Lumières berömda film från 1896, som har digitaliserats och fått ljud.)

(Källa.)

Tyvärr klev ALLA på tåget – även Åreresenärerna. Skidor och pjäxor, hundar och katter, hjälmar och stora resväskor spretade överallt. Men det första Erik såg var en man som kräktes floder vid tågdörren. Han klev försiktigt förbi eftersom mannen togs omhand av en bekymrad kvinna.

Eftersom Erik hade köpt biljetten så sent, hamnade han i djurkupén med en pudel, en bulldogg och en lejonliknande jättehund av okänd sort. Samt den kräkande mannen – som satte sig mittemot Erik. Och fortsatte att kräkas tills det inte fanns något mer att kräkas.

Mannen var luggsliten. Han hade stripigt, fett hår, trasiga, smutsiga kläder och luktade – förutom sitt eget kräk – som en utspilld vodkaflaska. Den bekymrade kvinnan hade dyra kläder, en liten hund i handväskan och talade med släpig stockholmska. Hon tog hand om både den illamående mannen och skidresenärer som hade gått på fel tåg. Erik bestämde sig för att kvinnan – trots hunden i handväskan – nog hade en sorts officiell tåg-fixar-roll.

– Sätt dig här. Du ska snart få vatten, sa hon till mannen.
– Han är väldigt åksjuk men vi ska ta hand om det här, sa hon till Erik.
– Hallååååå. Ni som ska till Åååååre, ni är på fel tååååg! ropade hon till alla i hela tågvagnen.

Svordomar for genom luften, skidor, hundar, pjäxor och väskor bänglades av hyllorna och hivades av tåget.

– Hallåååå. Asså nån har glömt sin vääääska här i mittgååången! ropade kvinnan till hela tåget och ut genom den fortfarande öppna dörren.

En man på perrongen hoppade upp på tåget, högg sin glömda väska, och hoppade av tre sekunder innan dörrarna stängdes. Tåget tuffade iväg sex minuter sent.

– Såååja. Nu är vi på väg till Nässjö. Det blir bra det här, sa kvinnan lugnt till mannen som satt som en säck potatis med en kräkpåse i handen.
– Han har bott på gatorna i Köpenhamn i sex år, sa kvinnan till Erik. Nu ska han få ett riktigt hem i Nässjö. Han är förfärligt åksjuk.
– Ursäkta, kan jag få pappershanddukar och vatten och handsprit? sa hon sedan till tågvärden som dök upp. Allt ska desinficeras!

Erik bestämde sig för att kvinnan – trots hunden i handväskan – nog var nån sorts socialarbetare.

– Kan du ta Yoda så kan jag gå och köpa vin? sa den prydliga kvinnan medan hon klappade mannens smutsiga hår och samtidigt gav honom hunden.

Erik (stel som en pinne, kramande sin lilla ryggsäck) bestämde sig för att kvinnan med hunden i handväskan nog nog inte var socialarbetare trots allt.

– Får jag också vin? sa mannen och tog emot hunden i väskan.
– Nej, du får vatten.
– Jag vill ha vin.
– Du kan få läääsk eller vatten.
– Inte vin?
– Nej, jag ska ha viiin. Du ska få vatten. Och saaaalt!

Kvinnan försvann. Lejonhunden tittade lugnt på Erik. De andra hundarna brydde sig inte om kräk, katastrofer, stress eller människornas underliga beteende.

Foto: Adrian Brooks
Ungefär så här kändes det för Erik.

Men så fick Yoda i sin lilla väska syn på lejonhunden och spratt till. Och började skälla.

– Iff iff iff iff iff!
– Scchhhh, det blir bra, försökte den inte längre kräkande mannen med det smutsiga håret och de skitiga kläderna.
– Iff iff iff iff iff!
– Tyyyyst, det blir braaa.
– Iff iff iff iff iff!

Lejonhunden, pudeln och bulldoggen struntade blankt i väskhunden. Stanken av kräk, smuts och alkohol låg tung över alla resenärerna. Erik reste sig upp och gick för att sätta sig i restaurangvagnen istället. Men dörren dit var obegripligt nog låst – så han lommade tillbaka till sin plats med de fyra hundarna. Kvinnan var borta länge, men mannen förklarade tydligt för Erik att flickvännen var i bistron för att köpa vin. Yoda tröttnade till slut på att skälla. Då kom den välklädda kvinnan tillbaka med vatten och nötter till sin pojkvän.

– Jag tog en öööl istället! deklarerade hon högt.

Kvinnan klappade sedan mannen på huvudet och matade honom med nötter – lite som vore han en hund. Det omaka paret pratade sedan tyst och ömt till varandra och såg enligt Erik förälskade ut. Men så kom konduktören och störde dem.

– Känns det bättre nu? Vi ska försöka hitta bättre platser till er. Var har ni era platser?
– Eh, jag vet inte riktigt … sa kvinnan.
– Men om jag bara får era namn så kan jag kolla …

Plötsligt bytte kvinnan språk. Nu talade hon danska med konduktören, som förvisso inte var svensk – men verkligen inte heller dansk.

– Ja, nu er det sandsynligvis, at vi ikke har nogen billetter … sa kvinnan.
– Men ni vet att ni inte kan köpa biljetter ombord, sa konduktören.
– Beklager, kan vi have denne diskussion her i stedet? sa kvinnan och pekade mot andra änden av tåget.

De gick iväg. Efter en stund kom kvinnan tillbaka och förklarade på stockholmska för sin illamående pojkvän med Yodahunden och handväskan i knät:

– Jo, du förstår att nu måste vi gå av i Aaalvesta. För vi kan inte åka med ända till Nässjö utan biljetter. Och eftersom jag städade upp liiite dåligt där vi den där dööörren, så måste vi gå av i andra ändan, dääär.

Så klappade hon mannen på huvudet och sa att det nog skulle bli braaa. I Alvesta klev de av, och så sågs de inte till mer under den här resan. Lejonhunden tittade Erik i ögonen ända till Norrköping, där Erik bytte till ett tåg helt utan hundar och kräkande män.

– IFF IFF IFF!

 

Share
26 kommentarer

På tåget

– Huäääääääääärk!

Ack, så bekant. Det var ju precis det ljudet som jag hörde igår vid midnatt. På tåget. Killen som kräktes då skrek efter hulkningen:

– Guuud så skönt!
– Guuud så skönt!

Nu – drygt 12 timmar senare – låg det uppkräkta inte i mittgången utan inne på toa.

– Huäääääääääärk!

Jag satt precis utanför toan och lyssnade och fick det stora nöjet att en liten, liten stund senare se Den Kräkande Mannen. Iklädd klanderfri kostym, prydlig slips och Ville Vessla-skor vacklade han med röda ögon och svettig panna ut ur toan. Han tittade inte på någon utan gick med sänkt blick mot tågdörrarna.

– Snart kommer Dustin Hoffman och varnar oss!

Ville jag säga till någon som skulle förstå, men tågklientelet var inte sådant att det skulle ha förstått min association.

Bakom mig satt fyra personer som jag inte kunde se annat än i ögonvrån. De var väldigt blonda och väldigt solbrända och väldigt berusade. Det får de ju vara om de vill, men MÅSTE ALLA BERUSADE PRATA SÅ HÖGT? Och med mig?

– VITT KÖTT! GRISEN HAR VITT KÖTT!
– RÖTT KÖTT!
– VARFÖR SKULLE INTE GRISEN HA RÖTT KÖTT OM KOSSAN HAR DET?
– IDIOT! Nu saruju tvärsom!
– Du kan va … Fiskar har vitt kött, okej?
– INTE LAX! Förresten finns det brunt kött på kycklingar. Slemmigt.
– Tjyckl… schyyyeling …  SCHY…CHLING HAR VITT!
– DUUUU! Hörru du som sitter med datorn. Vaaaaa … heteru?
– Lotten. Förlåt, jag måste … (jag pekade intensivt på datorn).
– Vilket djur har rött eller vitt vin?
– Va? Vin? Ni pratade väl om kött? Muskelfib…
– HARU TJUVLYSSNAT? BRUDEN HAR TJUVLYSSNAT!

Nåväl. De kallade mig i alla fall inte tant.

Share
14 kommentarer

Kräkpokal och åksjuka

”Kräk jag minns” tänkte jag kalla detta inlägg och så skulle jag rabbla upp dem alla. Och börja med den där läbbige mannen som försökte kyssa mig i en hiss en gång när jag sommarjobbade på bageri. Ett typiskt kräk. Men så visade det sig att jag redan har skrivit ett inlägg med den rubriken – för så sent som ett år sedan.

Klockan är 03:35 natten mot lördag och jag är vaken för att det har varit lite stökigt här. Nioåringen kom och sa att han hade ont i magen och lade sig att sova bredvid mig och min fina muskelbristning i vaden. (Den djefla mannen och hans fina ryggskott sover i en rygg- och skrikvänlig säng i en annan del av huset.)

Och så kräktes Nioåringen.

Splatt, huärk och klatjofs på mig, i hela den 2,40 meter breda sängen, på golvet (som har så breda springor) och på högen med rena kläder.

– Fast man ska vara glad så länge kroppsvätskorna inte hamnar på trösklarna, sa jag högt. För de är ju så himla pilliga att rengöra.

Lite jobbigt. Men vad tusan, detta har jag ju varit med om några gånger tidigare. Ritsch, ratsch fillibombombom så hälldes det mesta klegget i toan. Ungen stoppades i badkaret och lakanen i tvättmaskinen. Bäddmadrassen hängdes utomhus och en annan plockades upp ur källaren.

Men vänta nu, varför beskriver jag detta i passivum som om det bara skedde? Vaddå hälldes, stoppades, hängdes, plockades? Här sliter man ut sig och har inte vett att ge sig själv cred för det? Nä, nu ska här delas ut ett pris!

Kräkpokalen här ovan skulle på engelska kunna heta puke goblet. (Etymologiskt bevandrade kan säkert härleda ”puke” till ”pokal” och tvärt om.) SAOB leder oss till svenskt 1800-tal, när man ständigt behövde kräkmedel:

kräkpokalantimonbägare, som gav emetisk värkan åt vin som någon tid stått däri.”

När vi ändå är inne på ämnet, ska ni få lära er varför man kräks när man är åksjuk. Hjärnan blir förvirrad när det som ögonen registrerar inte stämmer överens med de rörelser som kroppen känner av; testa att åka vinglande tåg i mörker eller bil på vindlande vägar med blicken i en bok. Av dessa motstridiga signaler drar hjärnan slutsatsen att man är förgiftad – som befunne man sig i Jag, Claudius, där Livia pytsade ut gift till allt som gick på två ben. Hjärnan agerar då snabbt och framkallar kräkning för att giftet ska ur kroppen. Så himla smart!

Runt 1973 uppfann min pappa faktiskt en antiåksjukekeps med skygglappar som provades ut på oss barn. Nej, den kom aldrig så långt som till PRV. Och ska man nu uppfinna något, så skulle jag vilja ha

  • kräkdammsugare
  • kräkeliminator
  • kräkmagnet.

För nu är jag trött på att peta med topz i de förnicklade golvspringorna.

Share
36 kommentarer

Kräk jag minns

En gång såg jag en kille, dribblandes mot basketkorgen i full fart, knixa till lite ovant och vända huvudet åt fel håll (bort från korgen) och sedan kräkas huääärk över axeln för att sedan fortsätta att springa mot korgen och lägga i bollen. Naturligtvis lyckades han; hans försvarare hade helt andra saker att tänka på.

I dagboken tio år tidigare står det:

Lördag 7 april 1973.
Jag och Åsa och Lisa var på stan idag, och sen åkte vi hem till Åsa. Vi var jättekissnödiga allihopa så vi sprang allt vad vi kunde. Åsa sprang till ena toaletten och Lisa sprang till badrummet och sen fanns det ju inte flera toaletter så jag kissade i badkaret. Sedan gjorde vi negerbollar och åt upp allt direkt. Precis när dom spelade ”Sofia dansar gogo” på radion började jag må illa. När jag kom hem kräktes jag så det stänkte på min fina tapet.

Jag minns precis hur det såg ut, hur det kändes och hur jag svor att aldrig mer lyssna på Sofia dansar go-go eller äta de där n-bollarna. (Vilket jag de facto inte heller har.)

Go-go-boots, tydligen.
Go-go-boots, tydligen.

En annan gång (1973) kräktes hela min familj utom pappa på Englandsbåten. Nyårsaftonen 1984 kräktes jag i ett badkar som jag tyvärr satt i själv. År 2007 fördrack jag mig på en 18-årig whisky och kände att hela mitt liv pressades upp och ur mig. I flera timmar.

I lördags var jag med när en liten femåring kräktes i Sporthallen. Snabbt konstaterades vinterkräksjuka och en förmodad inkubationstid på 24–48 timmar. Jag satte mig att vänta och umgicks inte med vänner utan bara den lika smittade familjen och våra tankar på kräk.

Och så hungrig jag blev! Det måste vara en överlevnadsinstinkt som gör mig till en lämplig avelsko: jag tror att jag ska bli kräksjuk och svag, varför jag stoppar i mig allt som tänkas kan. Dubbelmackor, potatisgratänger, pastasåser i långa banor och ett par stora köttbitar samt godis. Hela tiden lyssnade jag på signaler som ovanlig tröttma, buller i magen, äggrapar eller olust inför lukter. Men icke.

Nu har det gått 60 timmar och jag är hur frisk som helst. Och lite besviken som på nyårsdagen: varen’te mer än så här?

Usch.
Usch.
Share
71 kommentarer