Hoppa till innehåll

Etikett: kris

Oljekrisen 1973 och dagens småkrisande

När världen är galen och tokig och alla bekanta har massa frågor om direktverkande el, ja då gäller det att se till det lilla. Alltså ska jag fokusera på skosnören, små bolltomater, den lilla hammaren med det fina handtaget och krukan med vissen mynta.

Min vardag är full av sådana roliga och intressanta småsaker, så jag har inte haft tid att bekymra mig över direktverkande el (vilket vi inte har) och tycker att oljekrisen från oktober 1973 till mars 1974 (när vi hade direktverkande el) var en synnerligen intressant och lärorik period.

Mina föräldrar måste ha varit obekymrade (eller hemlighetsfulla) under denna oljekris, för jag minns blott och enbart att

  • vi stoppade stickig glasull i alla upptänkliga springor i huset
  • kön till bensinmacken var sanslöst lång kvällen före en prishöjning
  • det var ett evigt tjat om att lampor skulle släckas.
SvD 8 dec 1973 – politikerna börjar på bekant sätt skylla på varandra.
Sedär, precis som nu kommer idrotten att vara tvungen att dra ner på verksamheten. (Osedvanligt illa korrläst text.)

Ni ser – det är ju hur deppigt som helst att tala om, läsa om, diskutera och vältra sig i storkriserna. Att då fokusera på småkriserna är förstås en utmärkt lösning. Jag presenterar tre stycken här och nu!

Blodkrisen

Jag skulle lämna blod, vilket är en trevlig upplevelse med fnittriga sköterskor, glada blodgivare och jättegoda renklämmor till efterrätt.

– Jag är svår. Dom rullar.

De rullar. Dessa två små ord får alla sköterskor att rycka till av antingen fasa (de nyutexaminerade) eller av pur tävlingsinstinkt (de erfarna). Att jag är svårstucken beror alltså på att mina blodkärl rullar iväg – de glider omkring och gömmer sig när sköterskan kommer med nålen. Just denna gång var det en ung en som antog utmaningen.

Här kramar jag en liten blå boll i handen för att blodet ska rinna till bättre.

Krisen uppstod snabbt: kärlet sprang och gömde sig. Alla kom och tittade och ojade. De andra blodgivarna satt nöjda och blev tömda medan jag försökte heja på mitt blod för att alla påsar skulle fyllas. Sedan sa sköterskan att kärlet sprack, så jag ropte ack.

Kattresan av Ivar Arosenius, där katten alltså har antagit rollen som mitt blodkärl.

Och nu ska ni få höra vad just denna kris bar med sig. Eftersom blott 80 % av den lagstadgade mängden blod hade kramats ur mig, blev personalen tvungen att SLÄNGA allt mitt finfina blod. Jag ropte ack igen, blev tröstad och befriad från alla krav – och fick ändå äta en jättegod renklämma, blodfattig som jag ju trots allt var.

Svampkrisen

Jomenvisst, här gås ut i skogarna för att insupa vädret, färgerna och ljuden samt dessutom hitta de förnicklade svampuschlingarna som gömmer sig.

Häromdagen var detta den digra skörden efter 30 minuters letande i Sörmland.
Bättre gick det i Dalarna för två veckor sedan, där vi plockade ohemult mycket och fick sitta och rensa så länge att vinet tog slut.

Svampkrisen här hemma berodde på att jag minsann har vidgat mina vyer och tittat upp från trattkantarellträsket och istället tittat ner i de stolta fjällskivlingarnas värld. ”Det är en delikatess” påstår alla, så jag tog mod till mig.

Här steks den ena (trasiga) i massa smör, medan den andra inväntar sitt stekpanneöde. (För övrigt är det en jättedålig stekpanna som jag ska slänga.)

Och vad hände? Det VAR en delikatess! Mofselimofs så åkte den första ner i magen. Jag stekte den andra direkt för att bjuda resten av familjen på en liten smakbit.

Men då ringde telefonen och jag blev tvungen att prata pppbbbrrrr- och fffrrsch-språket med fyramånadersbarnbarnet i Lund. Det begriper ju varje människa och svamp att en sådan distraktion ställer till det.

[konstpaus]

Jag stekte alltså ihjäl den andra fjällskivlingen, som tyvärr såg ut precis som en blodpudding när den for ut genom köksdörren.

Trädfallningskrisen

Jag cyklar ofta genom en trevlig skog på väg till stan. I den, liksom andra skogar, har granbarkborren farit fram som ett jehu, så när det blåser är det förenat med livsfara att … eh, fara fram som ett jehu. Man kan plättlätt via en app kontakta kommunen och tala om att träd håller på att falla över elledningar och spår, men det är förstås inte alltid de har tid att dra fram motorsågarna eftersom alla är upptagna med sina lövblåsar. Sååå …

… så istället sattes varningsskyltar upp.
Ska jag … eller ska jag inte …?
Fallande träd är jag ju sedan just oljekrisåret 1973 lite skraj för, eftersom Judy i ”Sju syskon” av Ethel Turner dog av ett sådant.
Den hemska sidan 188, som jag gömde genom att sätta ihop hela uppslaget med gem.

Ni ser – ni har bombis inte tänkt på krig, elpriser eller konkurser och stängda idrottshallar på flera minuter! Småkriser är, om inte annat, i alla fall distraherande.

Share
20 kommentarer

BOB – om kriget kommer

BOB är inte bara en syltfabrik eller en Nobelpristagare. Det är även en förkortning för ”Bug Out Bag” – liksom en ”flyväska” som står packad om man behöver rymma för att det bor ett spöke i källaren, om huset börjar brinna eller om en atombomb smäller i närheten. Då ska man först gömma sig under ett bord i minst en minut, sedan ska man ta sin väska och sticka.atombomb

Nejdå. Jag är faktiskt inte orolig, även om det kan verka så. Jag tycker bara att det är spännande att tänka ut vad vi idag packar ner – och om vi ens kan föreställa oss vad vi behöver nu när vi aldrig saknar något eftersom allt ju finns i telefonen.

atombomb2
Det här är 1960-talsversionen av vad vi behöver när vi ska fly hemifrån. Sex stycken vikta näsdukar, tex.
omkrigetk1952
Om kriget däremot hade kommit 1952, hade vi kunnat njuta av hur väldesignade anvisningarna var när vi stod där och kliade oss i huvudet eller letade efter näsdukarna.
kriget_omdetkommer
På 1970-talet fanns det tankar på skyddsmask, men idag nämns en sådan nästan aldrig i BOB-tipslistor.

Vi har ju Krisinformation, som jag ju brukar rapportera till när jag inte hör larmet kl 15 första måndagen i månaden en gång i kvartalet. Vad ska jag söka på? Hmmmm …

krisinfo

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (Msb) har en sajt där man får råd om kälkåkning om man söker på BOB, men man kanske kan få träff på ”överlevnadsväska”?msb_vaska

Nää. Men hallå, det finns en sajt som heter 72 timmar som handlar om detta! Oh, så spännande; man ska packa ner kondomer! Men är det inte lite svårläst?

”Vad är då sannolikt att vi råkar ut för, vad är realistiskt? Vi kan se vad som redan hänt, naturkatastrofer, el och vatten bortfall och kraftiga störningar i eldistributionen och fall där vatten inte är tjänligt som föda. Det kan också handla om evakuering på grund av naturkatastrofer som skogsbrand, översvämning och orkanstormar. Har du då en väska, eller ’BOB’, färdigpackad med mat och kläder Första Hjälpen materiel och mediciner samt en i förväg gjord plan för evakuering kommer du vara och känna dig tryggare för hur du ska klara dig och din familj de närmsta dagarna. En evakuering behöver inte betyda att man tillbringar den närmsta tiden i tält eller vindskydd, det är mer sannolikt att du kan ta dig till vänner eller släktingar eller rent utav ett landställe.”

Kan vatten vara föda och innehåller inte Första-hjälpen-lådan förutom några bindestreck även material?

Så nu är egentligen frågan: hur i hela friden ska vi om kriget kommer klara oss utan Google Maps och Twitter samt en välsittande gasmask?

omkriget_61
Hela denna folder från 1961 går att läsa hääär.

Uppdatering
Anna i kommentatorsbåset tipsade om Krisinfos systersida Din säkerhet där man kan roa sig kungligt med listor och filmer – och se på tusan: man bör naturligtvis ha kontanter hemma! (Men inte gasmask.)

Share
69 kommentarer

Kristänkande

Min djefla man suckar och suckar i ett hörn bakom mig. Jag tänker att han nog läser tidningen och blir arg på än det ena, än det andra, ty så funkar djefla män som kan många konster; de har väldigt mycket att bli ilskna över.

– Nej, det finns inget hopp, säger han och jag hör att han klämmer ihop datorn.

Jag svarar inte eftersom jag inte är förvånad. Dessutom vet jag att det kommer en förklaring snart. Och den kom. I now give you – the bloody husband:

– SMHI har inget annat att erbjuda än snöknarr, stingande luft och järnkyla. Jag säger som Garibaldi 1849: ”Non offro né paga, né quartiere, né provvigioni. Offro fame, sete, marce forzate, battaglie e morte!” Dags för en krisplan för fem månaders snöhelvete! Iväg och köp termo och ylle och fleece innan lagren tar slut. Glöm inte nya skyfflar – det ska räcka till hela familjen!  Fram med sparken och kolla så att veden håller sig torr under huset. Rita upp en karta över trädgården och dra upp en skottningsplan. Var ska vi lägga snön, vilka passager ska vi hålla öppna? Aux armes, citoyens, formez vos bataillons, marchons, marchons! Det finns inget hopp!

Och det är nu den goda hustrun – jag – inte säger rätt sak. Jag är nämligen inte alls bekymrad över kylan och lider inte ett endaste dugg av den. Jag är ju norrbottning gubevars!

– Men äsch, säger jag, det gör väl inget att det är lite kallt i ett par dagar. Luuugn. Det blir nog varmt i april–maj ska du se.

Däremot sattes jag på pottkanten under en lite hektisk timme igår kväll. Vi saknar numera nämligen low-tech-lösningar när de hypertekniska ettorna och nollorna behagar fallera. Dessa besvärligheter sammanföll:

  • Internet försvann i huset.
  • Telefonernas wi-fi slutade i och med det att funka.
  • Tioåringen som nyss var hos en kompis var försvunnen i kylan utan mobiltelefon.
  • Tioåringens kompis är såpass nyflyttad att hennes adress inte står på klasslistan.
  • Vi har ingen karta över just det bostadsområdet eftersom det är alldeles nybyggt.
  • Mobilens gps har inte uppdaterad information om just detta område.
  • Tioåringens kompis var alldeles ensam hemma och visste inte riktigt vart Tioåringen kunde ha tagit vägen sedan hon rusade mot bussen för nästan en timme sedan.
  • Bussarna i just detta nybyggda område går bara en gång i timmen.

Som tur är

  • vevade Trettonåringen igång min mobil med hjälp av 3G medan jag virrade runt i den vilda jakten på internet
  • hade Tioåringen riktigt, riktigt varma kläder från topp till tå
  • funkade internet på den avlägsna plats där den djefla mannen befann sig.

Keep calm and carry on mässade jag medan jag skrapade och skrapade och skrapade den totalt överisade gamla bilen. Utan en susning om vart jag var på väg eller var jag skulle hamna, körde jag sedan med min djefla man hojtandes vägnamn i telefonen som låg i mitt knä.

– Hattranvägen! ropade jag i beckmörkret.
– Ta vänster! ropade den djefla mannen ifrån telefonen.
– Återvändsgränd! ropade jag.
– Oj, kommer du från det hållet, ja då skulle du ha tagit höger!
– Var är busshållplatsen? ropade jag.
– Det beror på var du är! ropade den djefla mannen.
– I korsningen Gäddvägen och Sikvägen!
– Hur hamnade du där? Vänd!
– Jag ser inget! Det finns inga gatlyktor här!
– Men vad bra att bilen har så fin svängradie! ropade min djefla man så att mina trumhinnor fladdrade som en gardin i ljummen sommarbris.
– Ja, det gäller att fokusera på det positiva! Vänta! Jag ser en busshållplats!

Där var Tioåringen – efter en hel timme utomhus i mörkret var hon frusen och ledsen, men vid gott mod ändå. Och det är nu vi skördar frukten av våra förmaningar till barnen. De vet visserligen att de inte ska följa med mystiska människor som bjuder på godis i skåpbilar, men de vet också att man ska ha varma kläder, reflexer, att man ska röra på sig när man fryser och att man ska stå kvar där man är om man är borttappad. Tioåringen tänkte tanken att pulsa genom skogen och snön för att ta sig närmare hemmet. Men så hörde hon min röst i huvudet:

– Stanna kvar där du är om du är borttappad, för då hittar vi dig förr eller senare.

Hej alla mina bloggkommentatorer: är ni inte liksom jag alldeles för säkra på att internet alltid funkar? Har ni en kvar en gammal telefonkatalog eller telefonnumren lagrade på vanligt papper? Har ni kartor tillgängliga? Bensindunk? Spritkök? Mössor och vantar till alla barn?

Det där sista dök upp på förekommen anledning: det är –15 °C ute och på busshållplatsen vid vårt hus ser jag en elvaåring i gympaskor, utan mössa och utan vantar och med halva rumpan bar. Nu ska jag gå ut och fråga om han vill komma in och vänta i vårt vardagsrum istället. Den där gamla mössan som ser ut som en morot vill han säkert låna. Och de gamla blommiga fingervantarna. Ja, det här blir bra.

Share
40 kommentarer