Hoppa till innehåll

Etikett: vilse

Trafikutredningsenheten – och ett skelett

Nu har jag åkt tåg igen. Till Stockholm. För första gången sedan andra veckan i mars.

Och jag var nästan helt ensam i tågvagnen! Yes! Inte ens för syns skull tog jag på mig munskyddet! Däremot var det faktiskt precis som vanligt på tunnelbanan, vilket kändes förvirrande. Alla var nära varandra, alla stod och skrek och blott en enda utböling från landet stod och stirrade in i ett hörn och höll andan när dörrarna öppnades.

Orsaken till denna resa var att min pappa skulle kontrollera om han månne hade blivit för gammal för att ha körkort, vilket görs på Karolinska i Huddinge fast i Flemingsberg och inte alls det andra Karolinska, vilket är förvirrande. Om man bor uppåt landet har man ju inga sjukhus ens inom 20 mils radie, medan man i Stockholm har olika sjukhus som heter likadant och är så stora att det faktiskt är obegripligt.

Därför var det nästintill omöjligt att hitta rätt. ”Trafikutredningsenheten” på Trafikmedicinskt centrum skulle ligga på Vårdarvägen 1 i en entré som hette S31. På kallelsen läste jag och syster Orangeluvan:

Men se här på Google Maps! Inramat här nedan är Vårdarvägen 1, och vid krysset fanns Trafikutredningsenheten …

Hihi, kolla där i vänsterkanten ligger ”Hörselgången”!

Det gröna på bilden är naturligtvis två systrars virriga, svettiga, stressade jakt på rätt väg.

Ni fattar: så här såg det ut överallt.

Eftersom vi vet att vi inte har ärvt pappas lokalsinne (han var förstås på rätt plats på utsatt klockslag medan vi i nästan 50 minuter sprang vilse) var vi ute i god tid och var väl förberedda, men gick vilse ändå. I huvudentrén lät det plättlätt:

– Hej, vi undrar hur vi kommer till Trafikmedicinskt centrum.
– Gå ut långt till vänster, nerför trappan, sväng vänster och följ skyltarna!

Vad vi då inte visste, var att även entrékvinnan var dysdirektiker eller ambidexterförvirrad, för hon skulle ha sagt ”… till vänster, nerför trappan, sväng höger och …”

Vi svängde vänster–vänster, irrade runt, hittade definitivt inga skyltar, men såg en annan stor entré och gick in.

– Hej, vi undrar hur vi kommer till Trafikutredningsenheten!
– Va? Vad hette det? Kan jag få se kallelsen?
– Det står Vårdarvägen 1 … Trafikmedicinskt centrum …
– Det har jag aldrig hört talas om.
– Det står också S31.
– Strunta nu i det. Ni ska gå till huvudentrén och …
– Fast vi kom precis därifrån.
– Ja. Dom brukar skicka hit folk. Många går hit när dom inte hittar.
– Jaha.
– Ja, många avdelningar vill flytta hit.
– Jaha.
– För att det är lättare att hitta hit.
– Jaha. Men hur ska vi gå för att hitta dit?
– Vet inte. Får jag se på kallelsen igen? Gå till huvudentrén!
– Men vi ska till Trafikmedicinskt centrum … Vårdarvägen 1 … S31.
– Näääe. Vart skulle ni sa ni?
– Det är det vi inte vet. Trafikutredningsenheten. Trafikmedicinskt centrum.
– Nej, då vet inte jag heller.

Jag begrundar mitt öde framför ett avstängt område med Vårdarvägen 1 i fjärran. Ack.

I en annan reception satt tre fnittriga tjejer och sa ”vi kan googla åt er” och ”eeehm, där har jag jobbat, men jag minns inte var det var”, och ”äsch, åk upp till plan 5 och fråga i huvudentrén”. En läkare lyckades jag också haffa. Han lyste upp och sa:

– Ja, gå dit åt höger, och sväng höger igen.
– Men nu pekar du åt vänster …?
– Ja, jag är lite trött. Gå vänster, sedan höger. Där är huvudentrén.

En liten stund senare frågade vi en städerska, som sa att det inte fanns något som hette S31. Ytterligare en stund senare frågade vi en arbetsterapeut med tre tjocka pärmar i famnen, och hon sa att hon inte visste något – utom vad huvudentrén låg.

Här stannade vi och stakade oss genom ett nytt ord: coronaraniografi. Rangiografi för coronapatienter? Nej, helt enkelt ”kranskärlsröntgen”.

Tillbaka i huvudentrén blev vi frästa åt för att vi – svettiga och högröda – än en gång yrade om ”Trafikmedicinskt centrum på Vårdarvägen 1 i entré S31”.

– Strunta nu i det, följ den kartan och gör som jag säger!

Åhå. Det finns kartor. Kartan var utmärkt, och plötsligt var vi framme. Alldeles utanför dörren till Trafikutredningsenheten låg en …

… före detta hare, liksom fångad i flykten.
Precis som Bugs Bunny.

Förmodligen hade han letat efter Trafikutredningsenheten han också.

Share
18 kommentarer

Att köra vilse till Öland

För nytillkomna tittare: att ”köra vilse” med ett mål där vilsebiten ger en extra krydda på resanrättningen är mitt favoritsätt att resa. Jag stoppar in frivilliga barn i bilen and off we go, bara.

Artonåringen nyser eller sjunger. Jag njuter och kör.

Om det kommer en intressant, brun skylt kanske vi svänger av. Alla båtöverfarter är värda en omväg och glass intages lämpligen varannan timme. Matsäcken består av dubbelmackor med jordnötssmör och nykokt svartvinbärssylt samt hårdkokta ägg.

– Om 100 meter ska du sänga höger, sa kartläsaren och GPS-hanteraren Artonåringen nånstans utanför Flen.
– OKEJ! sa jag … och vred tre sekunder senare ratten tvärt åt vänster.

För se vad som stod där!

Gulf! Tre vackra bensinpumpar som annonserade att bensinen kostade 1 öre litern, vilket den förmodligen inte gjorde ens 1920.

Jag klappade och klämde på pumparna, inspekterade rostangreppen och pep av lycka. Så vände vi uppmärksamheten mot själva bensinstationen.

Som en sårskorpa som man inte heller bör pilla på, flagade färgen i stora sjok.

Vi kikade in. Där hade tiden stått blick stilla. Fönstrena var smutsiga, men inredningen uppställd av en person med ordningssinne och fäbless för snörräta rader.

Denna skylt andas tidigt 1970-tal. Men via den här grafen får jag inte riktigt ordning på bensinpriset så att det stämmer med matematiken här.

Det är inte alldeles rent och tillfixat inne i det ljusblåa huset. Kan det vara så att någon entusiast går dit och håller ordning lite grann, men att ingen har egentligt ansvar?

Vad heter fotbollslaget? ***viks IF?

Så såg vi plötsligt en tidsangivelse!

En almanacka! Vilket år? VILKET ÅR?

Hur vi än kisade med ögonen, lade huvudet på sned och zoomade med kameran, gick det inte att skönja ett årtal eftersom almanackan var så blekt av solen. Jag hämtade kikaren i bilen.

Artonåringen spanar årtal.

– Vad ser du? VAD SER DU?
– Jättesvårt. Nittonhundra … nittonhundra … nittonhundra …
– Nittonhundrafrösihjäl?
– … sexti … sexti … eh … sextiett!
– 1961!!!

Mycket nöjda vilsade vi vidare och åkte på småvägar och åt ägg och glass och tog färjan över mellan Skenäs och Säter i Bråviken.

Underbart är kort; vi kom över till andra sidan på bara fem minuter.

Jätteproppen Orvar på vägarna i denna del av landet heter Söderköping. Bilköerna ringlar på E22 genom staden och då hjälper bara en sak.

Glasspaus vid kanalen.
Och fotbad i densamma. (Artonåringens sandaler är både gamla och fula och brukar få sig ett dopp varhelst vatten finns.)

Vårt sista delmål på väg till Öland var Valdemarsvik. Vi gick in på Systemet för att be om vattenpåfyllning, vilket i sig är en sak att berätta för barnbarnen om.

– Systemet? Japp, det är mitt vattenhål.

Inne på Systemet hittade vi en dam utan byxor.

Vid närmare eftertanke kanske damen utan byxor liksom vi var en tidresenär. Mikrokjol, anybody?

I kvällningen kom vi fram till min kusin – den närmare två meter långe ”Lill-Per” – vars källarfönster speglar utsikten så här fint:

Öland.

Uppdatering 29/7 2018: här finns massa att läsa om den mystiska bensinmacken!

Share
34 kommentarer

När jag blev utslängd redan före första ölen (dag 7 i N.Y.)

När jag går omkring i N.Y. ser jag ut som en turist. För jag är en turist. Jag har bekväma skor, stor ryggsäck, glasögon och anteckningsbok och kameran lättillgänglig. Klick, klick, och så fram med pappers-tunnelbanekartan!

Men trots detta kommer folk fram till mig för att fråga mig om vägen, var man ska byta från de gröna 4, 5 och 6 till de gula R och M eller var man kliver av om man vill åka till Ellis Island. Det är oerhört konstigt, men ännu konstigare är ju att jag nu kan svara på frågorna – men inte på några villkor peka ut riktningen.

Irländskt, fnittrigt par som bor alldeles vid The Wild Atlantic Way, som man tydligen bör besöka. (Mannen tyckte att hustrun pratade för mycket, sa han.)

Igår morse frågade ett irländskt par hur man kommer till sydligaste tippen på Manhattan. Och sedan pratade vi såpass att jag glömde att stiga av och för andra gången hamnade i Brooklyn, som jag ju inte gillade häromdagen. Jahaja, då ska jag väl ge Brooklyn en chans till? tänkte jag och klev av tunnelbanan.

Och möttes av dessa poliser som såg förbannade och roade ut på en gång. (Det är inte backigt i tunnelbanan; jag sköt från höften.)

Jag förstod aldrig vad poliserna gjorde, men på blott tio minuter stötte jag på

  • två män som skrek på varandra
  • två kvinnor som skrek i varsin telefon (dock inte på varandra)
  • fem barn som gick bakom ett sjätte barn och skrek okvädinsord
  • en säckpipespelare.

Just den sistnämnde kunde ju ha fått mig att stanna längre, men jag bestämde mig än en gång för att Brooklyn får vänta tills jag har någon som kan guida mig och hålla mig i handen samtidigt.

Så jag åkte över till Manhattan igen.

En liten stund senare befann jag mig i Soho, där jag hittade en nätt liten handväska som kanske skulle kunna ersätta alla mina ryggsäckar och bagar och plastpåsar.

Om det inte var för det faktum att den kostade 9 000 kr.

Sedan shoppade jag loss! Fullständig lycka! Ett par basketskor!

Lilla Hetty här var så liten att mina nya skor ser ut att vara i stl 50. Hon älskar skor över allt på jorden och förstår inte hur man kan vara irriterad på kunder och deras äckliga fötter.

Uppfylld av basketdojjorna satte jag iväg mot okända trakter.

Här tvärstannade jag, för jag trodde att det var en viss pub. Men det var ju helt fel.

Det finns en spännande pub på Manhattan som jag har läst om flera gånger, McSorley’s Old Ale house. (Läs på Wikipedia!) Dit skulle jag idag. Jag gick och gick (vilse som vanligt, vilket – jag upprepar – är bra) och blev så glad när puben plötsligt dök upp!

Kolla, det ser ju ut som en viss bookshop.

Puben blev främst känd för att soldater som åt kyckling där (sista gången innan de skeppades över till Europa för det förnicklade kriget som pågick där), hängde upp ”the wishbone” på bjälkarna i taket. När de kom hem igen, hämtade de sitt lilla kycklingben. Alltså fanns massa, massa ben kvar för att så många av soldaterna dog. Och inte förrän 2013 tvingades de dåvarande ägarna att damma av allt gammalt skräp. Här kommer två bilder tagna från nätet:

Med jättemycket damm.
Med inte lika mycket damm.

Så jag klev in på puben. Jag ställde mig vid baren och såg fram emot att få köpa en öl. Men det tog lite tid, så jag tog fram kameran och klämde av ett par bilder på måfå upp i taket utan att sikta, utan att fokusera och utan att ha på blixt. Så här:

Dåligt ljus och kasst fokus – då gör man bilden svartvit så ser det konstnärligt ut.
Visst vill man klättra upp på en stege och granska allt med lupp?

Då kom en man och tog tag i min arm:

YOU ARE NOT TAKING PICTURES OF MY GUESTS! sa han mycket, mycket allvarligt.
– No, I’m no…

Och så pekade han mot dörren. Sammanbitet och utan att se mig i ögonen.

– I’m not, I promise, I took pictures of the thi…

Mannen bara pekade och pekade. Så jag lommade ut. Och istället in på en på-hörnet-pizzeria, där jag slickade mina sår med en slice som konstigt nog hade salami och philadelphiaost. 

Och de tycker att våra kebabpizzor är konstiga.

Så tog den dagen slut. Jag och mina två par fina basketskor (fast Artonåringen ska få ena paret) vaggade hem i natten.

Sådana här bilder tar jag hela tiden bara för att de ser så oerhört coola ut. (Klockan är här runt elva på kvällen.)
Vi avslutar förstås med en rörbild från den där väldigt skitiga och slitna men faktiskt välfungerande tunnelbanan.
Share
13 kommentarer

Lite vilse i en engelsk skog

Man åker till England för att umgås med släktingar, känna sig som en kopp te, köra bil på fel sida, dricka en pint och äta gourmetmat. Eller hur?

Fish'n chips!
Fish’n chips!

Eller så åker man till England för att kolla på sevärdheter, attackera en främmande man på pub – en man som av oförklarlig anledning dricker tre pintar på en gång – och kolla på ännu en död författares arbetsrum.

Long Man of Wilmington.
Long Man of Wilmington.
Nej, vi fick ingen annan förklaring till trippeldrickningen än "Why not?".
Nej, vi fick ingen annan förklaring till trippeldrickningen än “Why not?”.
Virgina Woolfs room of her own, som faktiskt var en friggebod.
Virgina Woolfs room of her own, som faktiskt var en friggebod.

Eller för att gå omkring i mataffärer och ta foton på sådant som man måste ta foto på.

Färgsorterad, rökt fisk.
Färgsorterad, rökt fisk.

Eller kanske för att åka dubbeldäckarbuss och fnittra hela vägen.

– Iiiiiiih! Vi kör buss!
– Iiiiiiih! Vi kör buss!

Eller för att leta upp underliga, elektriska upphängningar som man vill ha en förklaring till.

Elapparatur i rött och grönt.
Elapparatur i rött och grönt.

Eller så åker man till England för att på uppdrag ta ett foto på något på en plats som man inte riktigt hittar till. Min djefla man sa nämligen i förbifarten ”åk dit och dit och ta ett foto på det där cementröret där så kan jag skriva en artikel om det”.

Jag fick tre länkar som skulle klargöra allt och där det även skulle finnas en perfekt karta. Jag klickade och klickade på länkarna och hittade bara en väldig dålig karta. Men okej, det är ju han som är kartmannen; säger han att det är en bra karta så är det väl det. Tioåringen, Trettonåringen, kusin Ann och jag åkte därför iväg som på en huppegupptäcktsfärd.

Det där kartan.
Den där kartan.
Vi hittade en grop. En väldigt stor grop.
Vi hittade en grop. En väldigt stor grop.
Vi hittade en plasttunna i ett träd.
Vi hittade en plasttunna i ett träd.
Vi hittade ett staket.
Vi hittade ett staket.
Vi hittade träd, träd och träd!
Vi hittade träd, träd och träd!
Vi hittade förgiftat vatten.
Vi hittade förgiftat vatten.

Vi letade och letade i två timmar, sprang ibland, klättrade ibland, backade, gick i cirklar och delade upp oss, ropade till varandra och … och … och gav sedan upp. Men innan vi slokörade begav oss till bilen igen, skickade jag ut Trettonåringen med kameran för att hon skulle springa på måfå i ett område som vi inte hade varit i. När hon hade varit borta i en kvart började jag bli orolig, och ropade på henne. Sedan satte jag på kameran och ropade en gång till. Och då!

I samma ögonblick som vi förstod att hon hade hittat det som vi hade letat efter, sa det pling-pling i mobilen, för den djefla mannen hade då kommit på att vi kanske behövde noggrannare instruktioner.

Koordinaterna är 50.957440, -0.086323 och på den här kartan kan ni se vart ni ska.
“Koordinaterna är 50.957440, -0.086323 och på den här kartan kan ni se vart ni ska.”

Skrev han. Men det var ju så dags.

Och vad var det som vi fann? Ja, det är en helt annan historia.
Och vad var det som vi fann? Ja, se det är en helt annan historia.
Share
128 kommentarer

Kristänkande

Min djefla man suckar och suckar i ett hörn bakom mig. Jag tänker att han nog läser tidningen och blir arg på än det ena, än det andra, ty så funkar djefla män som kan många konster; de har väldigt mycket att bli ilskna över.

– Nej, det finns inget hopp, säger han och jag hör att han klämmer ihop datorn.

Jag svarar inte eftersom jag inte är förvånad. Dessutom vet jag att det kommer en förklaring snart. Och den kom. I now give you – the bloody husband:

– SMHI har inget annat att erbjuda än snöknarr, stingande luft och järnkyla. Jag säger som Garibaldi 1849: ”Non offro né paga, né quartiere, né provvigioni. Offro fame, sete, marce forzate, battaglie e morte!” Dags för en krisplan för fem månaders snöhelvete! Iväg och köp termo och ylle och fleece innan lagren tar slut. Glöm inte nya skyfflar – det ska räcka till hela familjen!  Fram med sparken och kolla så att veden håller sig torr under huset. Rita upp en karta över trädgården och dra upp en skottningsplan. Var ska vi lägga snön, vilka passager ska vi hålla öppna? Aux armes, citoyens, formez vos bataillons, marchons, marchons! Det finns inget hopp!

Och det är nu den goda hustrun – jag – inte säger rätt sak. Jag är nämligen inte alls bekymrad över kylan och lider inte ett endaste dugg av den. Jag är ju norrbottning gubevars!

– Men äsch, säger jag, det gör väl inget att det är lite kallt i ett par dagar. Luuugn. Det blir nog varmt i april–maj ska du se.

Däremot sattes jag på pottkanten under en lite hektisk timme igår kväll. Vi saknar numera nämligen low-tech-lösningar när de hypertekniska ettorna och nollorna behagar fallera. Dessa besvärligheter sammanföll:

  • Internet försvann i huset.
  • Telefonernas wi-fi slutade i och med det att funka.
  • Tioåringen som nyss var hos en kompis var försvunnen i kylan utan mobiltelefon.
  • Tioåringens kompis är såpass nyflyttad att hennes adress inte står på klasslistan.
  • Vi har ingen karta över just det bostadsområdet eftersom det är alldeles nybyggt.
  • Mobilens gps har inte uppdaterad information om just detta område.
  • Tioåringens kompis var alldeles ensam hemma och visste inte riktigt vart Tioåringen kunde ha tagit vägen sedan hon rusade mot bussen för nästan en timme sedan.
  • Bussarna i just detta nybyggda område går bara en gång i timmen.

Som tur är

  • vevade Trettonåringen igång min mobil med hjälp av 3G medan jag virrade runt i den vilda jakten på internet
  • hade Tioåringen riktigt, riktigt varma kläder från topp till tå
  • funkade internet på den avlägsna plats där den djefla mannen befann sig.

Keep calm and carry on mässade jag medan jag skrapade och skrapade och skrapade den totalt överisade gamla bilen. Utan en susning om vart jag var på väg eller var jag skulle hamna, körde jag sedan med min djefla man hojtandes vägnamn i telefonen som låg i mitt knä.

– Hattranvägen! ropade jag i beckmörkret.
– Ta vänster! ropade den djefla mannen ifrån telefonen.
– Återvändsgränd! ropade jag.
– Oj, kommer du från det hållet, ja då skulle du ha tagit höger!
– Var är busshållplatsen? ropade jag.
– Det beror på var du är! ropade den djefla mannen.
– I korsningen Gäddvägen och Sikvägen!
– Hur hamnade du där? Vänd!
– Jag ser inget! Det finns inga gatlyktor här!
– Men vad bra att bilen har så fin svängradie! ropade min djefla man så att mina trumhinnor fladdrade som en gardin i ljummen sommarbris.
– Ja, det gäller att fokusera på det positiva! Vänta! Jag ser en busshållplats!

Där var Tioåringen – efter en hel timme utomhus i mörkret var hon frusen och ledsen, men vid gott mod ändå. Och det är nu vi skördar frukten av våra förmaningar till barnen. De vet visserligen att de inte ska följa med mystiska människor som bjuder på godis i skåpbilar, men de vet också att man ska ha varma kläder, reflexer, att man ska röra på sig när man fryser och att man ska stå kvar där man är om man är borttappad. Tioåringen tänkte tanken att pulsa genom skogen och snön för att ta sig närmare hemmet. Men så hörde hon min röst i huvudet:

– Stanna kvar där du är om du är borttappad, för då hittar vi dig förr eller senare.

Hej alla mina bloggkommentatorer: är ni inte liksom jag alldeles för säkra på att internet alltid funkar? Har ni en kvar en gammal telefonkatalog eller telefonnumren lagrade på vanligt papper? Har ni kartor tillgängliga? Bensindunk? Spritkök? Mössor och vantar till alla barn?

Det där sista dök upp på förekommen anledning: det är –15 °C ute och på busshållplatsen vid vårt hus ser jag en elvaåring i gympaskor, utan mössa och utan vantar och med halva rumpan bar. Nu ska jag gå ut och fråga om han vill komma in och vänta i vårt vardagsrum istället. Den där gamla mössan som ser ut som en morot vill han säkert låna. Och de gamla blommiga fingervantarna. Ja, det här blir bra.

Share
40 kommentarer