Jag sitter och tänker på hur saker och ting funkar. Det är ju bra att man numera kan betala med kort nästan överallt (även om jag inte gillar chip-insticket utan hellre vill dra med magnetremsan) och att eltandborstar gör tänderna glatta som marmor. Men det här med att flyga med billighetsflyg som t.ex. RyanAir har jag lite synpunkter på.
Frågan är: tjänar man verkligen på att köpa billig flygbiljett?
När jag åkte med Lufthansa slapp jag att stå i kö, kunde checka in relativt sent med en jättestor väska och fick gratis öl och macka uppe i luften. När jag senast åkte med SAS hade jag nästan för mycket plats för knäna inne i flygplanet.
Nu är det kanske inte billighetsflygbolagets fel att man står i kö sjutton gånger och att man får vänta när man inte trodde att man skulle få vänta eller att själva flygplatsen är helt felaktigt utformad. Men hur tänkte de t.ex. på flygplatsen i Girona?

Den gula rutan är själva golvutrymmet, alltså lokalen. Det gröna är incheckningen, där alla luckor var öppna. De röda pilarna är köer, som var lite mindre snörräta i verkligheten:

Och så till trasselsudden där uppe: det var folk som behövde ta sig till toa/kiosk/flygplanen/utgången/vågen/en kompis/informationen. Faktum är att passagen var max en meter bred. Och att folk nästan armbågade varandras näsor och sparkade i okända människors fotknölar bara för att det var så dumt utformat.

Att checka in själv och klicka på pekskärmar och skriva in koder har jag inget alls emot. Det är bara kul – men när man ändå måste stå i kö sedan undrar man ju vari vinsten med självincheckningen kan vara.

Nu tänkte jag att detta blogginlägg skulle kunna vara ett tidsdokument som vi kan skratta gott åt när allt om en tre–fyra år är så förbättrat och uppdaterat att vi bara äääälskar att resa på detta sätt. Om inte någon äntligen kan uppfinna beam-me-down-Scotty-maskinen istället. (Please?)
Tillbaka till Spanien. Jag undrar nämligen vad detta var, som vi plötsligt serverades som en bonus när vi hade beställt 25 glassbomber och en Cava:

Uppdatering!
Pernilla meddelar att det där nog är slånbärslikör, medan Översättarhelena löser namnproblemet med att tala om att de förmodligen kallades shots – på spanska ”chupito”. De två karlarna som var med mig vid tillfället slog sig inte för bröstet och vrålade att det var jättegott, medan jag slickade mig om munnen som en nöjd katt. Mmmmm, socker.
Jag har samma erfarenhet från inomnordiska resor. Det är förstås smidigt att checka in själv och hämta boardingkortet i en automat när man flyger utan bagage (vilket ju är snudd på omöjligt med tanke på allt man inte får ha med sig i så fall – t ex livsfarliga vapen som nagelfilar). Av någon anledning har jag de senaste gångerna fått nödutgångsplats vilket är hipphurra för mina 183 cm. Jag vet inte vad jag gör för att få det, men jag kommer att göra exakt som jag gjort nu varje gång! Det är bara litelitelite mysko när flygvärdinnorna kommer och frågar mig om jag vet hur man öppnar nödutgången om det skulle behövas. Jag svarar alltid ”ja”, men menar alltid ”njaaaaäää väl?” Så får jag också lova att bara öppna dörren om de säger till. Väldigt gör-det-själv. Och vi oroar oss för….nagelfilar?
I Oslo fick jag checka in bagaget med fingeravtryck och sedan fingeravtrycka mig fram till min plats i flygplanet. Inte blev det kortare köer av det.
Jag är dock emot billighetsflygbolagen, kanske inte alla men absolut några. Det är det där med arbetsvillkor och så…
Jag vet i och för sig ingenting om att flyga eftersom jag alltid tar tåget, men undrar om det inte är så att vitsen med att man får checka in själv är just att man inte behöver ha personer som sitter där och sedan propsar på att få lön för det. Ingen bryr väl sig om ifall några resenärer måste köa. Eller?
Ryan Air. Aldrig igen alltså.
Jag älskar chip. Men håller helt med om flygproblemen, även om jag tycker att det var ungefär lika krångligt att åka med sas häromsistens. ..
Nu var det några år sedan jag åkte längre än till Gotland (enkelt och bekvämt), men amerikanska flygplatsköer är i mitt mörka minne värst. Man känner sig som en ännu icke haffad skurk, alternativt boskap. Det enda roliga med dem var neonljusen i taket i Chicago (himla snyggt) och det förarlösa lilla tåget i… också Chicago, tror jag.
Om två veckor får även vi återuppleva flygplatsen i Girona. Just den biten känns sådär.
Att flyga in i USA är ett äventyr på alla sätt, även om man är lång och blond, nya regler varje gång, och ett makulerat student-visum är tydligen allmänt misstänkt – men på något sjukt sätt kan jag finna liiite, lite nöje i att alla fastnar i INS-kön. Även kostymnissarna. Och jag tyckte att personalen var grymt otrevliga och läskiga tills jag kom underfund med att de hade all rätt i världen att vara missnöjda med tillvaron. Här kommer en annan globe-hopper och flaxar över Atlanten medan de sitter med ett minimum-wage jobb och kan se sig i stjärnorna efter en utlandsresa. Vem skulle inte ta chansen att vara obehaglig?
Lottens bonusglas ser ut ungefär som förkrympta versioner av vodkaglasen som serverades när jag flög till Warszawa med aeroflot, förresten. Enåenhalv deciliter ren sprit, åh, tack!
Vänta nu, it’s all coming back to me. Det vi serverades som bonus lät som ”tschåppiito”.
Hm, det betyder väl sisådär snaps? Kan innehålla lite av varje mao. Känns logiskt att servera till glassbomb.
Chippen är ju grymma! Magnetremsor konstrar för jämnan medan chippen aldrig säger aldrig konstrar. De ska ju dessutom vara så mycket säkrare (fast den initiala fasen är kanske över nu).
Flög med Ryan i maj från Skavsta (och hem från Riga) och har inget att anmärka på. Jag tror strulhalten beror på flygplatsen. Den värsta flygplats jag nånsin varit på var den i Caracas, som ju ändå är en stor en. Icke en engelsktextad skylt nånstans och ett obegripligt system med skilda hallar som var indelade efter åt vilket håll man skulle flyga. Alla venezulanska regioner på era fem fingrar, nån? Nej, inte jag heller.
Fast det här var tjugo år sen, så det är ju möjligt att förbättringar har införts.
Det är en form av detta:
http://en.wikipedia.org/wiki/Patxaran
Finns i olika varianter, ibland även klar sådan.
Chopito är friterade små bläckfiskar – alltså en form av tapas
Så nu vet du det!
Fast det var nog snarare frågan om chupitos, som är det som vi på ren svenska brukar kalla ”shots”.
Ahaaaaaaa, Pernilla och Översättarhelena är härmed värda en uppdatering av inlägget!
De små, friterade bläckfiskarna åt jag med god aptit en gång. Dagen efter serverades de i en gryta. Dagen därpå serverades de inne i en underlig pannkaka. På fjärde dagen letade vi efter dem i efterrätten.
Jaha, host, hallå, jag ville ju på kalendermaner undvika att skriva det högst intelligenta båset på näsan med lösningen på drycken. Men för all del, de andra är välan värda en uppdatering emellanåt också.
Själv har jag letat en sko i afton, under ett hysteriskt fnissande som nästan gick över i tårar av det absurda faktum att en mycket liten hund uppenbarligen lyckats tugga i sig en av mina fyrtioettor.
För övrigt är det intressant att amerikaner säger schnapps om det vi kallar shots.
Det visste jag inte Luna — jag trodde de korrekt och trist sa schnapps om snaps.
Shots till sillen, alla!
(Hundar som äter förtiettor måste lida av någon slags brist, va? Saltbrist?)
Vi slapp alla köer när vi åkte från Girona den 27:e men ett stackars par från Västerås lurades av ficktjuvar när de skulle väga in bagaget. Snopet när de klarat sig hela veckan utan att bli av med något.