Inte vet jag vilka resegudar som var inblandade i dagens buss-, tåg-, flyg- och spårvagnsresa med otalet rulltrappor instoppade här och där. För ALLT funkade.
[plats för hurrarop och fyrkerkerier]
Men om allt funkar, blir ju bloggrapporterna skittrista, så på sluttampen fick jag till ett rejält debacle både inledningsvis och nära målet. Min väska valdes nämligen ut efter röntgenkontrollen.
– Ja hejsan, du har en fällkniv i din ryggsäck, ser jag.
– Va? Har jag? Det kan inte stämma.
– Kolla här på bilden.
– Hm, det ser … det ser … ju ut som en fällkniv, sa jag.
Jag vet inte hur det gick till när jag på Arlanda försökte prångla med en fällkniv i handbagaget, men kontrollanten blev i alla fall väldigt, väldigt nöjd över fyndet. (Och jag bad om ursäkt. Många gånger.)
Insläppta efter alla kontroller skulle vi inta förplägnad.
– En caesarsallad och en öl! beställde jag.
– En sjuttifemma?
– Sjuttifemma? Ren sprit så här på blanka eftermiddagen, nej vet du vad!
– Nämen alltså en öl. En sjuttifemma.
– Jaha, jamen jatack, det låter gott.
– Det blir 399 kr.
– Gulp.

Strax bakom mig satt en jätterödhårig man och två jätterödhåriga söner med varsin Ipad, och jag lyssnade med fladdrande öron eftersom
- vi ju väntade på vårt plan till Edinburgh [eddinbra]
- sönerna var jätteglada och pratade Texas-amerikanska
- pappan var på jättedåligt humör, och talade grov skotska.
Tyvärr hann jag inte alls analysera situationen eller utröna varför pappan var så arg, för bakom mig satt även ett svenskt par och diskuterade varför planet som nyss var på väg att checka ut, hade återvänt till gaten och nu tömdes på väskor.
– Terrorhot va?
– Kanske nån som inte har kommit till gaten fastän väskorna är incheckade.
– Förmodligen en bomb i en väska, hehe.
– Sssssschhhhhhhh! Säg inte bomb!
– Ska du säga!
– Å nej, nu kommer väskor som ska in i planet!
– Jaha. Men då är det ju inte terrorhot.
– DINGDONG! sa högtalaren. Gomorron, f’låt, gokväll. Personligt meddelande till [namn som jag inte kunde urskilja] på väg till Antalya. Kontakta gate F62.
– Det måste vara den som inte har kommit!
– Terroristen!
– Sssschhhh! Säg inte terrorist!
– Ska du säga!
– Ska vi verkligen sitta kvar här?
– Ja, vi är ju inte terrorister.
– Höhö, nääää. Sssccchhhh.
När jag lyssnade på terrorteorierna, såg jag att på taket till Arlanda finns det simbassängsstegar som leder upp/ner till andra taknivåer. Jag tänkte att det hade Tom Cruise inte gillat – alldeles för enkla att passera i jakten på bovar, banditer och terrorister.

Flygresan var som vanligt för trång och för varm och för lång, men förutom att en man snett framför oss nös och snorade samt skrällhostade sig genom 2,5 timmar, var det lugnt. Utom när jag gick för att kissa. Det knastrade till i högtalaren:
– Ja hallå. Viktigt meddelande till alla passagerare. Vi upplever stark turbulens, så får vi be alla sätta sig ner och spänna fast säkerhetsbältena.
Förmodligen såg jag skräckslagen ut när jag då mötte en flygvärdinnas blick.
– Ojoj. Tror du att du kan hålla dig? sa hon, men var liksom ändå beredd att släppa fram mig, in på toa.
– Ja herregud! sa jag och småsprang bort till min plats, för jag var verkligen skräckslagen.
Efter turbulensen och en enligt kaptenen ”ovanligt guppig landningsbana”, tog vi spårvagn in till Edinburghs centrum. Det var enkelt att blippa biljett, men svårt med våra lite för stora väskor. Personalen och enorma skyltar upplyste gång på gång:
– DET ÄR VIKTIGT ATT NI BLIPPAR AV ER NÄR NI KOMMER FRAM!
Och det var då jag upptäckte att jag inte längre hade mitt betalkort. Mitt resesällskap Kicki & Skotten hjälpte mig att tömma alla fickor och väskfack och påpekade att jag ju hade hål i alla mina persedlar och väskor. Jag började om sökningen tre gånger, men fick till slut inse att det var dags att börja leta efter numret där man spärrar kort. Och samtidigt inse att det då var ett jävla sätt att inleda en tolvdagarsresa i Skottland.
– €!#/!¢‰\‰¢€°°°!!!!! svor jag.
– Du har faktiskt hål i väskorna och du går faktiskt omkring med facken öppna ibland, sa Kicki.
– Excuse me, is this yours? sa en ung skotte och pekade på mitt betalkort som helt klart hade varit på rymmen och nu krupit fram från under ett säte.
– DAAAARLING! vrålade jag som i Absolutely Fabulous. I love you! What’s your name?
– Murray …
– I love you Murrey!

Nu ska vi sova några timmar i en lägenhet där en svensk läkare och en amerikansk universitetsprofessor bor! Gonatt!
5 kommentarer










