Etikett: Spanien

Sverige mot Spanien (semifinal i VM)

Publicerat av Lotten Bergman den 15 augusti 2023 09:41

Här blir det realtidsrapportering! I vardagsrummet står svärsonen, tillika spanjoren, och övar på spanska nationalsången (lalalalala-lalalalalaaa) medan jag försöker balansera tre knäckemackor på datorn. Barnbarn #2 klättrar på allt som går att klättra på, såsom ettåringar plägar göra.

Kommentatorerna och experterna SKRIKER I SINA MIKROFONER fastän studiomännen och ljudpersonalen säkert har talat om för dem att de inte behöver.

Två saker som jag tycker att man ska veta före matchen:

Den spanske coachen har varit i ett sällan skådat blåsväder och är tydligen innerligt illa omtyckt.
Amanda Ilestedt, som har gjort flest mål i Sverige, är släkt med Oliver Ekman Larsson (NHL), Fåglumbröderna (cykel) och Sven Tumba (legend på alla sätt och vis).

Spaniens startelva:

Sveriges startelva:
Målisen
Musse med de vackra ögonbrynen: Zećira Mušović
Backar:
Nathalie Björn, Amanda Ilestedt (ILestedt), Magdalena Eriksson, Jonna Andersson
Mittfält:
Filippa Angeldahl, Elin Rubensson
Lite framför mittfältet:
Johanna Rytting-Kaneryd, Kosovare Asllani (AsLLani, som har känningar i ljumskarna), Fridolina Rolfö
Zlatan:
Stina Blackstenius’1
PFUIIIITTTT! Vi är igång och efter 3,5 sekunder blåser domaren ilsket i pipan och jag har ingen aning om varför. Det börjar bra.

’3
Kommentatorerna betonar att de 22 på planen spelar i världsklass. Ibland får vi också höra att de är världsspelare eller ”bland de bästa i världen”. I ett VM.

’9
Alla springer, kastar sig, gestikulerar, och nuuuuuu dog tv:n!

’16
Enligt radion (som sätts på när tv:n pajar) har inget särskilt hänt förutom att Sverige nästan gjorde mål. Och att Spanien nästan gjorde mål. Men hu… och nuuuuuu vaknade tv:n igen! Det är som Romeo & Julia!

’19
Om jag hade varit radiokommentator hade jag sagt nåt i stil med ”Sverige har bollen, bra passning, bra passning, passning, dålig passning, Spanien har bollen, bra passning, konstig pa…”

’22
Spanien har ett farligt skott på mål, men Musse ba tar bollen, rycker på axlarna och tycker nog att spanjorskan kunde ha tagit i lite mer.

’24
Nu börjar jag flacka med blicken och fundera över de coola efternamnen igen. Fridolina Rolfös anfader var konstnär som använde ”Rolf” som artistnamn. Gäsp, Spanien anfaller intensivt men bollen rullar Sveriges väg. Passning, passning, passning.

’27
Listigt. Sverige har kommit på hur man bäst trampar av skorna på spanjorskorna. Kommentatorerna börjar yra om matchen mot Japan och berättar för oss att Sverige inte får tappa greppet som i den matchen.

’29
– VI SPELAR MOT SPANIEN!

(Jag vrålar till tv:n, där de fortfarande berättar för oss om hur Japan nästan fick Sverige på fall.)

’32
Ni vet hur vi brukar driva med Italiens herrlandslags runda fötter och smärtkänslighet? Och skratta åt divorna som rullar 15 varv på planen och sedan obegripligt nog får frispark?

Well, så är det INTE i den här matchen. Tjejerna slår ut med armarna, blänger på domaren, spottar och fräser – men lider inte. Nyss blev en svenska knuffad i ryggen av en spanjorska. Hon föll som en fjälllbjörk, men domaren blåste inte. Svenskan slog då bort bollen med handen som vore hon en basketspelare, varpå Spanien fick den där frisparken. Spott och fräs samt utslagna armar och tillbaka i försvar.

Den frisparken överlevde vi eftersom Musse boxade ut bollen! Puh.

’43
Rolfö satte NÄSTAN bollen i mål! Åååååh!

Till min stora förvåning sa spanjoren i vardagsrummet ”nääää!” när vi inte gjorde mål. Vad händer? Hejar han på Sverige?

– Nejnej, men jag hejar på alla som anfaller.

’45+1
Pfffuiiiiittt! Kissa och snusa, koka kaffe! Paus!

Sammanfattning efter första halvlek: alla passade bollen med fötterna, några trillade omkull, men alla reste sig upp. Nu gäller det att dricka Gatorade, puffa astmamedicin och sätta på skavsårsplåster så att andra halvlek blir roligare!

’46
Nu kör vi! Asllani mejas ner av en monstertruck och får en frispark som går helt åt skogen uppåt vänsterläktarn. Men huj, vi springer mer tror jag! Och Musse kastar sig högre och längre! Nån måste ha spetsat Gatoraden!

’52
Jag lovar: Sverige spelar bättre nu! Hörnor och frisparkar och så ibland en liten rusch ner till Musse, och så tillbaka.

– Men kolla, säger jag till spanjoren i vardagsrummet. Så himla mycket längre är vi inte än spanjorskorna.
– Nä, kanske bara tio centimeter per spelare, säger den av ironi drypande spanjoren.

’56
”Spanjorskorna vill ha frispark” säger kommentatorerna en gång i minuten. Jag tolkar det som att de är trötta och att Sveriges duracellkaniner med sina cymbaler till fötter kommer att nöta ut Spanien.

’62
Nu har det börja regna rejält. ”Bra för Sverige, för vi är vana vid dåligt väder”, tänker jag.

– Regnet kommer att gynna Spanien, säger spanjoren i vardagsrummet.
– Eh, va? säger jag.
– Planen blir snabbare, och Spanien spelar med på korta passningar medan Sverige har långa som är svårare på en våt plan.
– Men vi är ju vana vid dåligt väder.
– Det är vi också.

Aha. Såklart.

’70
Under åtta minuter med svenskt regnoväder attackerade Spanien non stop medan Sverige bara sparkade bort bollarna av pur skräck. Det hela slutade med att Spanien gjorde ett underkänt mål. Pust och stånk.

’74
Domarna är oense och grälar lite. Linjedomarn vinner och ger Sverige inkastet. Expertkommentatorn tycker att så länge spanjorskorna inte gör mål, får de gärna ha bollen. Hon säger:

– Spanien får gärna ha bollen i sitt bollinnehav.

Och DÅ är vi tre millimeter från att göra tidernas snyggaste nickmål.

’77
Nu gör Sverige ett dubbelbyte (två på en gång), och det betyder … eh. Jag har ingen aning. Kanske att vi siktar på en förlängning? Straffar? Bronsmatchen? Om ett basketlag hade spelat såhär konstigt där de springer som tokar men passar bort alla bollar, hade vi bett om en timeout.

’81
Spanien gjorde mål! De har en basketspelare på 2 meter på planen och fuskar! Hon heter Paralluelo och Wikipedia påstår att hon är 174 cm! Vi ligger under med 1-0!!! Eller … VAR-kontroll … Är det offside …? Nej. Gah. Kommentatorn:

– Sverige behöver kliva fram och göra mål.

’87
Vi sätter in Hurtig på 180 cm medan den spanska målvakten sätter sig ner.
’88
MÅL FÖR SVERIGE! Etthundraåtti centimeter Blomqvist gör mål! 1–1, hurra!

’89
MÅL FÖR SPANIEN! HELVETE!!! 2–1, faan!

’91
Sju minuters övertid. Spanska målvakten ligger ner igen. Domaren springer ner till henne och hjälper henne upp och väser ”spela nu för ihelvete”.

Kommentatorn:
– Sverige behöver ta det lugnt och bygga upp sina anfall.

Jag:
– MEN SPRING FÖR LIVET, JÄVLA SLÖFOCKAR, BORT MED BOLLEN, MERA BLOOD!

’98
Slut. Pfuitt. Fjutt. Skrutt. Ack.

Men nu får vi ju vinna bronsmatchen istället!

17 kommentarer

Spirella och jag på basketplanen i Spanien

Publicerat av Lotten Bergman den 10 juli 2018 17:36

Alla upprepar med dårars envishet att jag är för gammal för att spela basket och att jag måste inse mina begränsningar. (Även ni, mina kära läsare.) När jag skadade det friska knät den 17 maj, pang bom tjoff, insåg jag att det ju bara skulle bli coachande och solande under turneringen i Lloret de Mar förra veckan.

Men där hände plötsligt något förfärligt: vi hade bara fyra spelare dagen före en match. Vi försökte låna av de andra lagen från vår klubb, men de hade siktet inställt på att vinna sina grupper och kunde helt enkelt inte avvara några lirare.

– Ställ ut mig på planen! sa jag.
– Men … ditt knä? Och … ditt andra knä?
– Jag får helt enkelt gå. Jag kan ju knuffas och buffas i försvar.
– Men har du ens basketskorna med dig?
– Nope. Jag får spela i de här sladdriga små gympadojorna.
– Säkert …?
– Japp. Annars blir det ju ingen match.

För om man inte har fem spelare när matchen inleds, vinner motståndarna på W.O. med 20–0. Så jag klev ut på en basketplan för första gången på jättemånga veckor. Och hur kändes det?

Ser ni mitt lilla leende? (Och det fina, stabiliserande knäskyddet som skymtar bakom den röda elvans arm.)

Det fina knäskyddet har fått ett namn. Först tänkte jag att det kunde heta Lysistrate eller Florence eller kanske Magica de Hex, men så kom jag på att det stödjer knät så smidigt och följsamt med små valbensliknande plastbitar. Och så hjälpte Ökenråttan i kommentatorsbåset med det perfekta namnet: Spirella!

Spirella-annons (Husmodern 1935). Spirellas underbart smidiga fjädrar är minsann rostfria.

Efter uppkastet gick jag ner och ställde mig i mitten i ett zonförsvar. Det är faktiskt inte alls kul att spela zonförsvar; man vill spela man-man-försvar där man punktmarkerar en viss spelare.

Det var meningen att jag skulle stå där i mitten och vara stor och skrika order som en målvakt ungefär – men rätt som det var, började jag röra mig lite hit och dit och glömde liksom bort att jag bara skulle vara immobil.

Här böjer jag till och med på benen som om jag skulle kunna hoppa. Vilket jag ju inte alls kan.

Anfallet fortsatte och tjejen på bilden ovan lyckades ta sig in i tresekundersområdet för att göra poäng. MEN DÅ KOM GAMLA TANT BERGMAN!

KLATJOFS! Här foular jag grovt genom att slå motståndaren rakt över armarna. (Min medspelare Maria spelar bättre försvar, för hon håller ju upp sin arm och får inte foul.)

När man får en foul blir man lite irriterad. Oftast tycker man att det är orättvist eller bannar sig själv för att man faktiskt har klantat sig. Men hur kände jag mig?

Så lycklig blev jag, att jag till och med höjde armarna i en segergest till mina lagkompisars stora glädje. De franska motståndarna undrade säkert vad vi nordbor anser om våra fouler.

Efter några minuter blev jag lite styv i korken och lyckades flera gånger trippa upp i anfall och agera passningsmaskin och rundningsstolpe. Det funkade bra så länge fransyskorna inte snodde bollen och vände spelet.

Här är jag och Spirella lite sena tillbaka i försvar och försöker gå snabbt som en gångare med vickande höfter. (Det är Artonåringen som kommer springande bakom mig – hon försöker stoppa fransyskan innan denna springer omkull mig.)

Vi förlorade matchen med tio poäng, men var allihop så oerhört nöjda med att i alla fall få spela. Särskilt jag.

Svettiga, härliga, glada Damer B i Eskilstuna Basket.

Hemresan från Spanien tog mer än ett dygn eftersom SJ-tågen inte var kompatibla med oss, men strunt samma. Hem kom vi – och vi såg till och med en resväska utan hjul på flygplatsen!

Den röda där! Inga hjul! (Det är ägarna som står och gestikulerar i förgrunden.)

44 kommentarer

Bildsafari från Spanien: panik på stranden!

Publicerat av Lotten Bergman den 5 juli 2018 23:33

Nu har vi spelat basket i Spanien såpass många dagar att vi finner det helt naturligt att inleda dagen med ett glas utspätt bubbel.

Men det mest dramatiska idag var faktiskt att en stor båt på stranden plötsligt slet sig som en dinosaurie i en Hollywoodfilm. Den drog med sig avspärrningar och vilsekomna bollar och närmade sig badande människor i en farlig fart. Badvakterna visslade i sina pipor så att vi satte oss käpprätt upp som vore det en utdömd foul. En polis kom joggande och mammor kallade på sina barn.

Badvakter med en motsträvig båt i andra änden av snöret. (Tampen? Vajern? Tjocka repet?)

Den blåa katamaranen for som en vante på havet och den glasspinnefärgade försökte dra den rätt.

Plötsligt sa det PFJOIIIIINGK!!! och så gick hela avspärringsvajern tvärt av samtidigt som en stor varningsskylt gick i bitar och kom flygande som en projektil mot oss. Den landade en halvmeter från mig och sprätte upp massa sand.

”Där kom en skylt flygande” sa vi och jag tog en bild. Bakom oss började en dam gallskrika av förskräckelse. Vi kände oss som coola vikingar och fortsatte att prata strunt om väder och vind, bara.

Sedan gick vi hem och åt mat.

Och sedan spelade vi match. (Jag har blått matchlinne för att känna mig som en spelare fastän jag inte är på planen.)

Men nu ska ni få höra vad som hände sedan …

Det var så få som kunde spela mot ett gäng fransyskor att jag och mitt knäskydd faktiskt blev tvungna att kliva in på planen … och spela en hel match!

Jag och de halva knäna samt knäskyddet gick bara upp till halvplan i anfall och gick sedan ner till en zon i försvaret – och det gick så bra så!

18 kommentarer

Abuela? ABUELA???

Publicerat av Lotten Bergman den 4 augusti 2016 22:42

Nu blir det en liten fortsättning på förra inlägget, som ju handlade om mina fötter, sedan en månad tillbaka boende i ett par horrendous foppatofflor. Därtill är jag nödd och tvungen.

Men först en tillbakablick så att ni förstår hur cool jag egentligen är, som ju åkte till Spanien för att delta i en internationell basketturnering fastän jag är född 1964. Okej? Det är inte en veteranturnering och jag är inte inhoppare utan spelare. Okej?

nationalsang — Här står hela laget och sjunger nationalsången inför match om tredjepriset – vilket var så absurt att vi inte kunde sluta skratta. Ser ni att mina skor är coola och att jag har ett snyggt knäskydd, där jag står som trea från vänster? Okej, bra.

spelbasketlotten — Här ser ni hur cool jag är (nr 16) på basketplanen. Jättemegacool.

Nu har ni fattat: jag är vansinnigt cool.

Tänk er nu hur jag spelar och spelar och hoppar och skuttar och kastar mig på motståndarna och dänger armbågarna i dem och i största allmänhet är cool? Och tänk er nu hur jag vid ett inkast från långsidan strax framför moståndarlagets bänk fokuserar på att få iväg bollen perfekt lagom till en av våra främsta poänggörare? Det ser ut så här:

inkast2 — Ni får tänka er att det är jag som står där med bollen. Och att de som sitter ner bakom mig är motståndarlagets avbytarbänk. Som PLÖTSLIGT ställer sig som mannen i tomteluva och pekar och skriker …

Okej? Jag är cool, jag ska göra inkast, jag har motståndarnas avbytare alldeles bakom mig, och allt är frid och fröjd. Om det inte var för den lilla detaljen att jag hör vad de säger. Och förstår vad de säger.

– Abuela! (fnitter)
– ABUELA! (mera fnitter)
– AAAABUEEEEELAAAA! (skratt)

När jag vände mig om och förstod att de kallade mig farmor/mormor och såg att de dessutom pekade på mig och skrattade så att de höll på att kissa på sig, sa jag så argt jag någonsin kunde:

– Abuela? ABUELA? ABUELA? Puta coño jodeeeer!

(Stort tack till vår spanjor, som har lärt oss att svära.) De jävla spanjorskorna visste inte till sig av lycka och fortsatte att peka på mig och kalla mig abuela.

– ABUEEELA!
– Mierda maricon! fräste jag, och hivade iväg bollen med sådan kraft att den kom för långt och höll på att knocka ena domaren.

Inte så coolt.

Sedan gick några dagar och jag fortsatte att ha ont i tårna men spela basket – och så tog turneringen slut så att den stora tåläkningsperioden kunde inledas. I foppatofflorna. (Ständigt dessa foppatofflor.)

basketspelifoppatofflor — Till och med när vi på en bakgård hittade en korg och en boll och lattjade lite, lirade jag i foppatofflorna.

Men så en vacker dag, när jag som den enda människan i norra Spanien gick på shoppingtur i foppatofflor och faktiskt fortfarande var lite sur över att spanjorskorna hade sett på mig att jag var gammal, stötte jag på en tvillingsjäl.

Världens enda spanjorska i foppatofflor. Ja. En abuela.

93 kommentarer

Foppatofflorna, fötterna och fnaset

Publicerat av Lotten Bergman den 2 augusti 2016 00:08

Jag har fått otaliga uppmaningar att följa upp tådebaclet som inleddes för snart en månad sedan. (Bara som en varning: alla bilder här nedan är inte vackra.)

Först åkte jag till Spanien med Eskilstuna Basket. I packningen ingick ett par foppatofflor eftersom de

inte väger någe
är mer än lovligt foträta
hindrar den heta, spanska sanden att orsaka brännsår.

Sedan spelade vi en match, där en spansk spelare stampade mig på först ena, sedan på den andra basketskoförsedda foten.

Liksom så här, kan ni tänka er. Domaren i svart, flamencobasketspelaren i rött och oskuldsfulla jag i vitt.

Jag spelade vidare eftersom det gjorde mer ont på andra ställen och tänkte inte mer på det. Dagen efter lade jag upp en liten läskig nagelrapport här eftersom vänster pektånagel tänkte rymma hemifrån.

fotomhandertagande — Sedan fortsatte jag att lira varje match med hjälp av medikamenter och smörjmedel samt plåster.

Mellan matcherna hade jag aldrig skor på mig – bara foppatofflor. På sightseeing i Barcelona, på midnattspromenad, på drinkrunda och på eftermatchen-pizzan.

pizzapromenad — Nu ser man förvisso inte mina fötter längst till vänster, men jag lovar att det inte var mycke att se: foppatofflor är inte särskilt snygga.

När vi stod där och åt, kom ett gäng engelsmän lullande. De hade precis druckit 314 öl och sett Wales förlora och var lite deppiga och ville analysera fortsättningen av EM med mig och jag visste att berätta om Zlatans eventuella öde i en engelsk klubb, när den sluddrigaste av engelsmännen plötsligt fann artikulationscentrum i hjärnbarken.

– Excuse me, miss! Excuse me! sa han högt och pekade på mina fötter.
– Eh, sa jag.
– WHAT ARE THOSE? WHAT ARE THOSE?
– Oh, sa jag, I know they look strange but my feet are aching after four basketball games in four days and my toes are blue and black and th…
– BUT THEY ARE HORRENDOUS, MISS!

Japp, det är de. Sa jag, medan mina engelsmän drog vidare till en kvinna med snyggare skor. Jag tofflade vidare på mitt håll och tog hand om tårna så gott jag kunde.

nageltrubbel — När herrlaget spelade en match och vi damer stod på läktaren och skrek, började tån plötsligt att läcka. Alla i publiken samlade ihop vad de hade i väskor och fickor så att det inte skulle bli översvämning.

bluetoemonday — Kameran är full av sådana här bilder på fötter på sandstrand, fötter vid poolkant och fötter i motljus.

lottenceasartoe — Spanjorens pappa gav mig en kväll våtvärmande omslag.

fotennatten — Som jag hade sinnesnärvaro att fotografera strax innan jag somnade.

nagelnbort — Dagen efter fick jag hjälp av döttrarna att pilla bort nageluschlingen, och slapp därmed att släpa hem ett kryddmått sand från stranden under nageln varje dag. (Bilden fick bli svartvit för att ljuset var så dåligt.)

toesheemma — Så nu har jag bara nio tånaglar på mina fnasiga fötter. Tre av dem är knallsvarta, några andra är lite bleklila. Kanske borde jag måla dem med glitterfärg?

nagellack — Ja! Vad läckert! Fnas, blod och glitter!

nagellack2 — Och tån utan nagel får förstås extra mycket glitter! (Det kom lite utanför också. Jag har nog inte målat tånaglarna sedan nån gång på 1900-talet.)

Silversmedsniklas från kommentatorsbåset skickade ett snyggt läderband av hög kvalitet till mig och krävde att jag skulle göra ett hängsmycke av nageln. Men … den hade jag väl slängt i Spanien?

Inte då!

98 kommentarer

Resan hem från Spanien: total dödsångest

Publicerat av Lotten Bergman den 20 juli 2016 23:41

Från det ena till det andra, liksom.

priser — Man åker till Spaniens östkust och spelar basket och får med Sextonåringen tredjepriset och ser sedan sin Tjugotvååring ta hem förstapriset.

badbild — Man ligger i havet och blir med sina basketspelarpolare skrynklig som ett litet russin.

moasdrink — Men dricker jätteroliga drinkar som är större än en normal etta på Söder.

stranden — Man hamnar på Spaniens västkust, där stränderna är tomma och havet kallt.

husferrol — Man fotograferar ungefär 500 trasiga hus bara för att de är trasiga och det ju är synnerligen intressant.

lottenutsikt — Man tittar på havet, utsikten, solnedgången och tänker på Göran Palm.

tittut — Man klättrar omkring i övergivna militärfästen.

kakaost — Man lär sig förvånat att ost och sockerkaka är en ypperlig kombination.

toeoskarp — Man misslyckas med att fotografera de blåa tårna i motljus.

pokemonjakt — Man har väldigt kul med Pokémon Go och prisar foppatofflorna, hur fula de än må vara.

surfbradebil — Man åker varje dag bil med surfingbrädor.

spelabasket — Man lattjar basket i helt fel kläder.

lottentelefon — Och så blir man överlycklig av att finna sådana här telefoner på Madrids flygplats.

Madrids flygplats, ja. Ni ser hur barnsligt fnissglad jag är på bilden ovan? En knapp timme senare satt vi i planet på väg till Arlanda och trodde att vi skulle döden dö.

Jag är inte ett dugg flygrädd och struntar i vilket bolag jag åker med (idag var det Iberia). Faktum är att jag nog är mer bilrädd och bergochdalbanarädd än flygrädd. När planet tar fart och släpper marken brukar jag fyllas av en tjoho-känsla, men idag kändes det helt enkelt fel direkt när planet lyfte.

(Detta kan vara en efterkonstruktion. Jag kan verkligen inte påstå att jag kan skilja på olika flygplansstarters vinkel, motorljud eller skuttuppkvalitet, men det lät och kändes i alla fall annorlunda.)

Omedelbart började planet hoppa omkring i luften så att vi passagerare instinktivt stönade ooouuuuooooh och började fundera på säkerhetsinstruktionerna och hur det kom sig att Iberias flytvästar ligger i ett svåröppnat (min tolkning) plastpaket. Planet fortsatte att vaja i sidled ett tag och övergick sedan till att hoppa än upp, än ned. Varje gång vi halkade neråt, sa vi ooouuuuooooh.

– Ska det vara så här? sa Sextonåringen.
– Pfuuuuuuhhhh, for det ut mig, och jag tog hennes hand och försökte se hur Tjugotvååringen och spanjoren hade det två rader längre fram; de hade intagit kraschlandningsposition.

Kvinnan som satt på min andra sida började profylaxandas som under en förlossning. Av någon anledning hjälpte det mig att hålla hårt i stolsryggen framför och jag tänkte ”här sitter jag och ser mina knogar vitna, det händer ju inte så ofta att jag ser det”.

– Är du okej? sa jag till profylaxkvinnan och släppte för ett ögonblick den trygga stolen framför för att kunna klappa henne lätt på armen.
– Ja, pfuuhhh, tack. Men jag har aldrig varit med om en sån är take-off! sa hon. Och jag flyger jätteofta, både i tjänsten och privat. Madrids flygplats har ofta turbulensproblem, men inte så här!

Kvinnan snett framför mig grät. En man på andra sidan gången gjorde korstecknet upprepade gånger. Många andra fann trygghet i att hålla i stolen framför. Ett barn skrattade någonstans. Varför utsätter vi oss för det här? tänkte jag gång på gång och minnen från allt det som syns på bilderna här ovan blixtrade till i huvudet.

– Basket i Spanien? Vad är det för stolleprov? Och dra med mig döttrarna, varför skulle jag dra med mig döttrarna? ”Hon sågs senast vid telefonautomaterna på Madrids flygplats”, faaan, ooouuuuooooh, jag ska aldrig mer resa.

Efter 15 evighetslånga minuter (det kan ha varit längre, men inte kortare) lugnade det ner sig. Den gråtande kvinnan grät tystare, grävde fram en stor sjal och svepte om sig och kröp ihop. Jag pratade med profylaxkvinnan och Sextonåringen om upplevelsen och så fort det blev minsta lilla gupp, stelnade vi till och grep tag i något.

– Plingeliplong, sa högtalarkaptenen, hola [bla bla bla på spanska]. We apologize for the delay at take-off and wish you a pleasant journey.

På spanska hade han tydligen inte bara bett om ursäkt för att vi kom iväg sent, utan även för ”något slags åskväder”, vilket vi verkligen inte märkte av; ett åskväder utan moln?

Och så kom då landningen. I ett vindstilla, nästan molnfritt Stockholm lyckades kaptenen med den värsta landningen jag har varit med om. Allt upprepades: guppigupp, hoppihopp, planet fladdrade åt alla håll och kanter, korstecken gjordes på andra sidan gången och många vita knogar grep om armstöd.

– Kaptenen måste vara en sån där lärjunge, hörde jag en ung tjej säga.
– Lärling, du menar lärling.
– Mhm. Lärarpraktikant fast flygare.

När vi väl hade dunsat ner på moder jord, knackade jag den gråtande kvinnan på axeln och frågade om hon var okej.

– Nu, ja. Jag var flygrädd redan innan. Nu vet jag inte om jag någonsin kommer att flyga igen.

Alla runt omkring oss skakade på huvudet och pratade med varandra om upplevelsen medan de ovanligt stillsamt och tyst tog sig ut. Nästan alla undvek att säga gracias och good bye till flygvärdinnorna vid utgången. Själv var jag alldeles darrig i benen.

Jag har nu skrivit till Iberia och frågat om kaptenen var berusad eller om det finns någon annan förklaring till en i största allmänhet bedrövlig resa utan lugnande information till oss passagerare och de har automatsvarat:

”Our response time is usually within a maximum of 21 days, although we are sometimes forced to seek information from third parties which may result in it taking longer.”

Vi i vårt sällskap är överens om att ”upp på hästen igen” är det som gäller. Fast särskilt sugen är jag inte …

103 kommentarer

Spanska sladdar

Publicerat av Lotten Bergman den 18 juli 2016 01:08

Man tager ett färgglatt hus.

husolikafarg — Gult, grönt, rött eller blått!

Man fyller det med människor, möbler och mat. Sedan tar man all världens sladdar och hänger dem som hemgjord spagetti på utsidan. Häpp, har man skapat sig ett sydeuropeiskt fenomen.

bluesladdar — Blåa, vita och svarta sladdar

De elkunniga läsarna kanske inte har kunnat ta in informationen ovan hela vägen hit pga. termirritation eftersom det som jag kallar sladdar egentligen är kablar? Vi rådfrågar TNC:

”Definitionen på kabel är ’isolerad och böjlig ledare med eller utan hölje, ofta i form av två eller flera parter gemensamt omslutna av ett eller flera höljen eller på annat sätt sammanhållna till en enhet’ medan en sladd (eller anslutningsledning) definieras som ’kabel av sådant material och sådan konstruktion att den tål upprepad böjning under användning’. En sladd är alltså en typ av kabel, men det är inte dimensionen som skiljer dem åt, utan konstruktionen.”

Ah well. (Två mycket användbara ord som i just denna kombination kan betyda allt från en djup suck till jaha eller skitsamma.)

snygglampasantiago — Det här är en bedårande lampa som sitter på katedralen i Santiago de Compostela, som började byggas på 1000-talet. Lampan såg förmodligen lite naken ut, så någon drog fram blåa sladdar och pyntade med.

Husen i Ferrol är fantastiskt vackra, men de däringa sladdarna och annat skräp förfular – fast då får jag ju något att fotografera.

snyggadoorssantiago — Visst anar man hur vackert det här huset egentligen skulle kunna vara? Well, snart renoveras det och blir förtjusande.

Husen i centrum får inte rivas. Om ett förfaller, blir ägaren ombedd (beordrad) att renovera utan att förändra exteriören. Utsidan måste se ut som den har gjort sedan huset byggdes. Om huset är i riktigt dåligt skick, gäller samma sak: fixa huset men ändra inte exteriören! Ett hus kan alltså inte vara så förfallet att det måste rivas. Hej, alla politiker som bestämde att Klarakvarteren i Stockholm skulle jämnas med marken …

Apropå Santiago de Compostela, så vet jag nu varifrån Beatles fick inspirationen till sitt sedermera bannlysta LP-konvolut, som såg ut så här:

beatlesmeatcover — Och som jag skrev om i maj 2014.

Naturligtvis hade de fyra Beatlarna turistat i Spanien och kollat in …

santiagoorgel — … orgeln katedralen i Santiago de Compostela.

Och nu undrar ni förstås hur det står till med mina av basketspel numera jätteblåa tår och den där hemskingen på vänsterfoten?

Först sattes foten i kokhett vatten med vinäger och olja som vore den en tomat. Den fick jäsa i en halvtimme. Sedan kletades den in i en hemlig kräm, lindades in i gasbinda och nu är den dessutom insvept i gladpack. Och nu ska foten sova i plastkläder hela långa natten.

Förmodligen kommer den att kvävas, dö och helt enkelt trilla av.

55 kommentarer

Fem fula fiskar från Ferrol

Publicerat av Lotten Bergman den 16 juli 2016 01:41

Jag har idag ätit cicharrónes på fiskmarknaden i Ferrol, där vi fortfarande befinner oss. Mmmm. Cicharrones … det låter väl delikat?

De var krispiga och salta och mycket goda. Dessutom var de snygga‚ lite krusiga som en knypplad spets och samtidigt påminde de lite om blommor.

chicharrones — Och det var alltså ~~tunntarmen~~ tarmkäx från en gris.

Wikipedia:

”When the intestine is detached from this mesentery, the outside thin part of the latter forms a frill or ruffled-like ornament resembling a flower.”

Och jag – som fortfarande inte vill tänka på hur det var att 1987 äta trippa (komage) i Italien – visste alltså på’t ungefär vad det var jag stoppade i munnen. Jag är i sanning en dare devil. Snart kommer jag väl att börja äta lever också.

Men nu tar vi de fem fula fiskarna från Ferrol!

melgacho — Melgacho – småfläckig rödhaj – som har så elakt och segt fjäll att man skinnflår den innan den säljs. Nakenfisk kan vi väl kalla dem?

palometa roja — Palometa roja – nordisk beryx – är en till synes väldigt förvånad fisk. Och kroken sitter alltså kvar i munnen för att man vill visa att den är fångad ensam och inte i stim, för då far fiskarna omkring som i japanska tunnelbanan och får blåmärken och blir inte lika smakfull.

– Men kan man inte fånga fiskarna i stora nät och sedan tjäna stora pengar genom att sätta fast en krok i varje fiskmun och på så sätt köra med falsk marknadsföring?
– Eh. Nej.

cabracho — Cabracho – havssugga – har vidriga ben och taggar på utsidan och är ett halvt helciske att tillreda, men kockar på fina restauranger brukar göra fiskkaka på dem.

sanmarti — San Martiñ – sankpersfisk – har underbett och arga Nicolas Cage-ögon samt en prick på sidan eftersom Sankte Per ju höll i fisken just där.

franco_1937 — Den fulaste fisken av dem alla – Franco – föddes i Ferrol 1892.

Med tanke på vad som nu händer i Turkiet (och alla andra galna våldsdåd i världen den senaste tiden) kan historien kanske hjälpa oss att skåda framtiden. Ferrol-födde Franco inledde 1936 en militärkupp (ungefär som den i Turkiet igår) och var sedan Spaniens diktator 1939–1975.

Fy faen.

38 kommentarer

Bildsafari från Galicien, inkl. snygg surfare

Publicerat av Lotten Bergman den 14 juli 2016 01:01

Det ska fan vara bloggare när man knappt hinner gå på toa och lista ut hur man spolar mellan de spanska varven. Vi äter, dricker kaffe, turistar, går i affärer, dricker kaffe, surfar (!), går på stranden, äter igen, dricker kaffe, tittar på solnedgången och äter igen. Dygnsrytmen och matintaget är som än en tonårings – och imorrn ska vi tydligen plötsligt ta en liten tripp till Portugal.

Vi bor i Ferrol, vars närmaste stora stad heter A Coruña (på galiciska, men La Coruña på spanska) och det är en stad av Malmös storlek. Spanjorens föräldrar kör omkring oss så att vi verkligen ska hinna se allt som finns att se och smaka på allt som finns att smaka. En liten bildodyssé!

utsikt_tornet — Turning Torso? Nej, Herkulestornet – som är världens äldsta ännu fungerande fyr, och den klättrade vi upp i.

konstigspol — Någonstans på vägen stötte jag på en aldrig tidigare skådad spolmoj. Man skulle föra denna lätt kamouflerade knapp 4 cm åt höger och vänta i tre sekunder. Jätteenkelt …

gangpakant — En liten stund senare var vi på Europas högsta klippavsats (vet inte om det var riktigt så den beskrevs och har i villervallan glömt namnet och nu ligger alla och sover, så jag ber att få återkomma med mer exakt information). Och så skulle vi förstås klättra upp på muren. (Kommer inte på fråga, sa jag.)

integangpakant — Jag och Tjugotvååringen kunde sträcka oss så här långt.

Uppdatering – Det heter San Andrés de Teixido vid Garita de Herbeira och är en av Europas högsta klippor. Det är fullt av lösgående hästar och kor överallt. En gång per år samlas de in och räknas och prickas av så att de olika ägarna vet hur många som har dött och fötts.

– Men hur är det lönsamt? sa jag.
– Det är det inte.

fussballe — På ett av alla kaffeplejs, fanns ett ”fussballspel” med brutalskruvar som vi tolkade lite som vi ville.

Så var det då dags för surfing! Och se så roligt en surfklottrare har haft det med förbjuden infart-skylten!

jullesurf — Vår spanjor poserar enligt mina instruktioner. MVG.

kossan — Bredvid surfstranden fanns helt vanliga bostadshus med helt vanliga spanjorer i. En var ute och rastade sin ko, vilket tydligen också var alldeles som vanligt.

Och förresten hejsan, Skatteverket. Jag har här i Spanien gjort utlägg som enligt alla konstens regler är fullt avdragsgilla på firman. Här kommer kvittona:

kvitton — De låg i en ryggsäck och fick vatten på sig …

29 kommentarer

Foppalotten åkte västerut

Publicerat av Lotten Bergman den 11 juli 2016 00:30

Basketturneringen i Lloret de Mar är nu avslutad och vi är stukade, vrickade, fulla av blåmärken och vätskeersättning samt lite lagom snyggt brunbrända.

tredjeplats — Pokalposering – vi kom trea!

Mina stackars sex blånaglar ser så läskiga ut att jag väntar lite med att lägga ut bilder på dem – särskilt eftersom fötterna plötsligt är svullna som en hobbits.

På lördagskvällen var vi ute och rullade hatt i 30-gradig värme till fyra på morgonen och sov sedan i tre timmar innan vi begav oss till Barcelona för att flyga till Ferrol i Galicien.

spanienkarta Det var så underligt … Våra väskor vägde plötsligt flera kilo mer än när vi kom hit – utan att vi har handlat hantlar eller råkat packa ner potatis.

Men vi hade tyvärr packat ner en massa fukt.

tvattbalkong — Så här såg torkbalkongen ut redan efter två dagar. Eftersom vi bara fyllde med fler svettprylar och dessutom sköljde upp matchdräkterna som aldrig torkade, var luftfuktigheten just här 99,5 %.

Nu är vi hemma i spanjorens föräldrars lägenhet, där Portugal precis har vunnit EM fastän (eller pga. att) vi hejade på Frankrike.

em_portugal — Där åt vi nyss (strax före midnatt) spansk tortilla och en fantastisk sallad som jag ska försöka återskapa med de svenska, smaklösa tomaterna …

Om ni nu skrollar upp lite och kollar på lagbilden så ser ni den väldigt unga, fräscha och glada Lotten knäande i mitten.

(Skrollpaus. Så, nu fortsätter ni att läsa här igen.)

Föga anade jag – basketspelaren – där och då att jag blott ett dygn senare skulle kalla mig tant Lotten och känna mig 97 år gammal eftersom tårna med blånaglarna inte klarar av andra skor än foppatofflor och jag fick rådet att köpa stödstrumpor mot svullnaden.

foppalotten2 — Foppalotten. (Den kortkorta kjolen ersattes som ni ser i samma veva med en sober klänning som går nedanför knäna.)

59 kommentarer