Hoppa till innehåll

Etikett: Spanien

Lexikon och gårdagens fopoll

Lexikon i radion

Idag är det ”lexikonens dag”, vilket inte alls som ”kanelbullens dag” orsakar penga- eller näringskonsumtion. Det är helt enkelt ingen som bryr sig.

UTOM JAG.

Medveten om denna min lexikala, relativt dammiga passion bjöds jag in till radion för att prata om

  • Nordisk Familjebok & Ugglan
  • Svensk Uppslagsbok där Tage Erlander faktiskt jobbade i sin ungdom
  • Bonniers Lexikon – det coolt svarta verket med guldäpple på ryggen
  • Bra Böckers gröna & Lexikon 2000
  • obskyra, gamla konversationslexikon som slit- och slängverk
  • NE
  • svenska.se.

Jag tog vår största rullväska och forslade i den sedan 50 kilo encyklopedier så att hjulen deformerades till knaggliga små klumpar. När jag packade upp böckerna yrde dammet så att jag fick gå och snyta mig. Det var endast cd-rom-utgåvan av NE som var någorlunda fräsch, för den brukar jag ta fram då och då för att imponera på gäster med.

– Coffee-table books for the guests? Nooo, we have a what we in Sviden call a sederåmskiva!

Hela radiopratet finns nerkokat (med musiken borttagen) till en halvtimme häääär(Jag pratar jättefort, blandar ihop årtal och ord och är alldeles till mig i trasorna.)

Fopollen och parkeringsgaraget

Igår åkte jag med spanjoren Julian och hans spanske bror Pablo till Friends Arena för att kolla på Sverige–Spanien i EM-kvalet. Ni som såg matchen på tv missade förmodligen att

  • målisen Robin Olsen värmer upp i en timme tillsammans med reservmålvakten, och det så brutalt att jag skrek till varje gång han slängde sig
  • startelvan värmer upp för sig, bänkspelarna iklädda mössor för sig
  • den allestädes närvarande reklamen är ögon- och öronbedövande tramsig och bullrig
  • publiken har på sig dunjackor under de gula t-shirtarna
  • Sebastian Larsson (Eskilstuna) var bäst på plan.

Spanjorerna kommunicerade med sina föräldrar i mobilerna innan matchen började, och fann att om de gick och ställde sig på en viss trappavsats skulle de minsann synas i direktsänd spansk tv. Så det gjorde de. Alla spanska släktingar skrek av detta tilltag såpass att hela Spanien höll på att välta.

Så kom nationalsångerna!

Under själva matchen var det ett himla tjoande och klappande och skrattande och när slutresultatet blev 1-1 var vi alla tre ganska lättade. Men så kom vi till parkeringsgaragedebaclet.

När vi alla 50 000 åskådare skulle utrymma Friends Arena blev det totalt Stau överallt, som man säger på tyska. I trappor, i affärscentrumet, i smala gångar och i stora parkeringsgaraget. Men då gör man som spanjor ju det bästa av situationen!

Trafikkaoset gav inte med sig förrän efter drygt 90 minuter, vilket man måste säga är bedrövligt ur en samhällsekonomisk synvinkel. Mina spanjorer, som ju är lärare som går upp i ottan varje dag, höll dock humöret – även om energinivån mattades något när klockan närmade sig halv ett på natten:

– Hej, sa jag till två anställda i parkeringsgaraget.
– Hej … sa de lite återhållsamt och misstänksamt, beredda på skäll.
– Nu har vi ju suttit helt fast hur länge som helst. Hur kommer det sig?
– Det … det är många som ska ut samtidigt …?

– HALLÅ! KAN NI SÄGA VAR MIN BIL ÄR? skrek en förtvivlad man.
– Eh, nej, var ställde du den?
– JAG VET INTE!

– Är det alltid så här? sa jag till de två anställda lite senare.
– Ja, alltid efter matcher och konserter.
– Oj, det var värst.
– Ja, men det lossnar oftast efter enånhalv timme.

– Tjeeeeenare, sa en till synes sober man som plötsligt stack in huvudet i vår bil.
– Hej.
– Har nån av er en öl?

När han inte fick nån öl av oss, styrde han kosan mot de dansande matadorerna. Och sågs sedan inte till mer.

Share
28 kommentarer

Spanien–Sverige i EM-kval

Nu är den här! Simultanrapporteringen för alla som inte bryr sig egentligen! 

Att numera se nationalsången utan Zlatans bistra min och kisande ögon är inte riktigt samma sak.

Men alla ni som inte bryr er om dessa små gulröda myror som jagar en boll mot <strike>gulblåa</strike> gulgula myror, bryr ju er i alla fall om hur vi har det i vardagsrummet:

  • jag i gulblå tröja
  • min pappa i gulblå tröja
  • spanjoren i rödgul tröja *
  • Sextonåringen utan tröja **
  • den djefla mannen i den skitigaste före detta t-shirt som världen har skådat. ***

* Spanjoren har alltså inte skånsk tröja.
**Sextonåringen är lika svår på kläder nu som i tvåårsåldern; vi är glada att han har brallor på sig.
***DDM råkade nyss få en läskflaska spilld över sig samtidigt som han åt röd/gul mat, vilket jag tolkade som ett tecken.

Arenan där de ska spela heter Santiago Bernabéu och är så jädra stor att både Kristianstads och Jokkmokks alla invånare kan få sittplats där samtidigt. Men då får spanjorerna stanna utanför.

Före matchen är det tyst minut för Reyes (en spelare som dog i en bilolycka häromdagen) och Lennart Johansson (välrespekterad svensk fotbollspamp som dog häromdagen). Men den tysta minuten är inte tyst för att 1) tv4 bryter och visar reklam 2) någon sjunger i micken!

Avspark!

’1
Spanjoren hä ri vardagsrummet:
– Haha. Mittfältet kom i kläm.

(Vi har uppfostrat honom väl.)

’3
Den spanske målvakten heter Kepa och är nästan inte ens född: 1994!

’4
En spansk spelare som var säkert 150 cm lång föll omkull av vindraget när en svensk gav upp en lättad suck.

Nu behöver vi en bild!

Zlatan gör mål i en helt annan match ett helt annat år.

’11
Vår coach heter Janne Andersson och han springer omkring i träningsoverall som vore han på Vilsta Camping här i Eskilstuna. Och han är fly förbannad – som om nån hade snott hans förtält. Huvuddomaren kommer och säger till honom att lugna sig, för det är ju Andersson på hörnan som man inte kan tala med, vettu. (Eller nåt.)

’16
Nu har spanjorerna kommit på att det är dags att göra mål. Så de skjuter, skjuter, skjuter och skjuter en gång till. Och vår Olsen räddar fyra gånger. Så skjuter spanjoren Rodrigo rakt i mål och vår spanjor här i vardagsrummet ställer sig upp och håller andan för att andredomaren håller upp flaggan för off side.

Och nu ska ni höra, händer nåt underligt: DOMSLUTET GÅR SVERIGES VÄG! Det spanska målet underkänns! Det här kan aldrig gå vägen: fotbollsgudarna måste ha fel.

’18
Det står fortfarande 0–0, spanjorerna stänker iväg skott på skott – och domaren är skotte!

’26
Nu är vi lite bedrövade här, för Viktor Claesson for i gräsmattan såpass att knät gick sönder.

JJ kommer in istället. (Han heter Jakob Johansson, men ser i mina ögon mer ut att heta Johan Jönsson, så nu får han heta JJ. Liksom Jonas Jerebko, fast det här är ju inte basket.)

Röntgen, linda, ta en alvedon och kom tillbaka om ett halvår.

’33
Martinez fäller Sebastian Larsson genom att famla med armarna mot Sebastians eskilstunaknän. Alla ba:
– Va? Fick vi frispark?
– Ja!
– Men … mot Spanien? Fick vi en frispark verkligen?
– Ja, jättekonstigt!

’34
Sverige tar sig ändra fram till Spaniens mål.

’34,5
Sverige är inte längre framme vid Spaniens mål.

’40
En av de spanska spelarna heter Parejo. Jag ropar:
– Bonde heter granjero!
– Nej, han heter Parejo, svarar spanjoren lugnt.
– Fågel heter pájaro!
– Ja, men Parejo heter spelaren.
– Krabba heter cangrejo!
– PAREJO!

’45
Kommentatorerna säger:

– NITTIFEMTE hörnan för Spanien. Larsson rensar. Jakobsson rensar. Hörna för Spanien igen. Helander rensar. Berg rensar. Två minuters stopptid (alltså extratid för skador och byten å sånt). Qaison rensar. Hörna för Spanien. Ramos  cykelspark…aaaaaahhhhhuuuu.

Pfuiiiiitttt! REKLAAAM!

(Puh.)

’47
Nu har vi haft bollen i Spaniens målområde igen! Jättelänge.

’50
Nu får vi lite statistik av kommentatorerna. Det visar sig att Spanien leder stort vad gäller hörnor, bollinnehav, skott på mål och antal passningar.

Men vi har i alla fall mer gult på vår matchdräkt.

’55
Nu spelade Sverige lite som när jag har bråttom att få köttfärssåsen färdig. Jag klämmer mig i vitlökspressen, häller rosmarinet i vasken och tappar gjutjärnslocket på stortån. Den store hjälten just nu är Pontus Jansson, som är klonad och kan nicka på ett 50 kvadratmeter stort område – men nu har han krockat med vår målvakt två gånger så han är alldeles yr.

’60

Som en pälsmössa sitter Robin Olsen på Pontus Jansson.

’63
Tyvärr får Spanien straff för att Sebastian får bollen på armen. Spanien stänker förstås in den och huuuuu vad alla jädra spanjorer blir glada. Spanien–Sverige 1–0.

Ser ni att målskytten Ramos tittar mig rakt i ögonen och knyter näven mot mig? Och ser ni att vår taklampa ligger som ett blommigt raster över hela honom? Moahahaha.

’65
Nu ska underbarnet Alexander Isak snart in på planen, tror vi. (Ni som inte var med under rapporteringen i fredags: han är det som Zlatan var år 2000. Alltså bänkad av coachen och älskad av publiken.) Eller så kommer jokern John Guidetti in, för si han kan spanska, han.

’75
Nu har jag missat massa sparkar för att plåstra om Sextonåringens kardborrefot. Heter det ju inte. Hmm. (Letar i minnet.) SJÖBORRE!

’80
Kommer ni ihåg Allbäck? Han blev alltid inbytt i ungefär detta läge i matcherna. Och han gjorde ALLTID mål. Skulle han inte kunna spela från start? sa vi som inte var coacher. Tydligen inte, för Allbäck bara fortsatte komma in sent i matcherna – och göra mål. Nu kom unge Alexander Isak in (född 1999, 190 cm, kan säkert växa lite till).

’86
Nu blire sådär trist igen. Helander skulle bara ta bollen av en spanjor, och då tyckte domarn att han gjorde det fel. Och nu är det straff igen. Spanien–Sverige 2-0.

’87
Nä nu tycker jag att vi blåser av i förtid, för nu gör Spanien även ett spelmål. Vrid om kniven bara!
Spanien–Sverige 3-0.

’90
SÄTT IN ALLBÄCK! 

Pfuiiiitttttsluuuuut! Om vi hade spelat fem minuter till, hade Spanien vunnit med 7–0, och då måste man ju säga att 3–0 är bättre! Kopf hoch!

Nu följer fem timmars analys och intervjuer, och det är jättekul efter en vinst, men bara ren tortyr när det handlar om en tung förlust. Och alla frågor börjar på ”hur”. Om ni hade fått dessa frågor, hade ni då inte blivit galna?

– Hur viktig var den här förlusten?
– Hur besviken är du nu?
– Hur kände du dig när du orsakade straffen?
– Hur stor är chansen att ni går till EM?
– Hur kunde ni ha spelat bättre?

Varje gång sitter jag och ropar svaren till tv:n:

– På en skala? Fem komma två.
– Inte ett dugg, jag är inte en tävlingsmänniska.
– Jag var lite bekymrad över en begynnande huvudvärk.
– Åtti–tretti.
– Vi skulle ha spelat bättre.

FLY MIG EN ALLBÄCK!

Share
24 kommentarer

Spirella och jag på basketplanen i Spanien

Alla upprepar med dårars envishet att jag är för gammal för att spela basket och att jag måste inse mina begränsningar. (Även ni, mina kära läsare.) När jag skadade det friska knät den 17 maj, pang bom tjoff, insåg jag att det ju bara skulle bli coachande och solande under turneringen i Lloret de Mar förra veckan.

Men där hände plötsligt något förfärligt: vi hade bara fyra spelare dagen före en match. Vi försökte låna av de andra lagen från vår klubb, men de hade siktet inställt på att vinna sina grupper och kunde helt enkelt inte avvara några lirare.

– Ställ ut mig på planen! sa jag.
– Men … ditt knä? Och … ditt andra knä?
– Jag får helt enkelt gå. Jag kan ju knuffas och buffas i försvar.
– Men har du ens basketskorna med dig?
– Nope. Jag får spela i de här sladdriga små gympadojorna.
– Säkert …?
– Japp. Annars blir det ju ingen match.

För om man inte har fem spelare när matchen inleds, vinner motståndarna på W.O. med 20–0. Så jag klev ut på en basketplan för första gången på jättemånga veckor. Och hur kändes det?

Ser ni mitt lilla leende? (Och det fina, stabiliserande knäskyddet som skymtar bakom den röda elvans arm.)

Det fina knäskyddet har fått ett namn. Först tänkte jag att det kunde heta Lysistrate eller Florence eller kanske Magica de Hex, men så kom jag på att det stödjer knät så smidigt och följsamt med små valbensliknande plastbitar. Och så hjälpte Ökenråttan i kommentatorsbåset med det perfekta namnet: Spirella!

Spirella-annons (Husmodern 1935). Spirellas underbart smidiga fjädrar är minsann rostfria.

Efter uppkastet gick jag ner och ställde mig i mitten i ett zonförsvar. Det är faktiskt inte alls kul att spela zonförsvar; man vill spela man-man-försvar där man punktmarkerar en viss spelare.

Men jag kunde inte sluta le.

Det var meningen att jag skulle stå där i mitten och vara stor och skrika order som en målvakt ungefär – men rätt som det var, började jag röra mig lite hit och dit och glömde liksom bort att jag bara skulle vara immobil.

Här böjer jag till och med på benen som om jag skulle kunna hoppa. Vilket jag ju inte alls kan.

Anfallet fortsatte och tjejen på bilden ovan lyckades ta sig in i tresekundersområdet för att göra poäng. MEN DÅ KOM GAMLA TANT BERGMAN!

KLATJOFS! Här foular jag grovt genom att slå motståndaren rakt över armarna. (Min medspelare Maria spelar bättre försvar, för hon håller ju upp sin arm och får inte foul.)

När man får en foul blir man lite irriterad. Oftast tycker man att det är orättvist eller bannar sig själv för att man faktiskt har klantat sig. Men hur kände jag mig?

Så lycklig blev jag, att jag till och med höjde armarna i en segergest till mina lagkompisars stora glädje. De franska motståndarna undrade säkert vad vi nordbor anser om våra fouler.

Efter några minuter blev jag lite styv i korken och lyckades flera gånger trippa upp i anfall och agera passningsmaskin och rundningsstolpe. Det funkade bra så länge fransyskorna inte snodde bollen och vände spelet.

Här är jag och Spirella lite sena tillbaka i försvar och försöker gå snabbt som en gångare med vickande höfter. (Det är Artonåringen som kommer springande bakom mig – hon försöker stoppa fransyskan innan denna springer omkull mig.)

Vi förlorade matchen med tio poäng, men var allihop så oerhört nöjda med att i alla fall få spela. Särskilt jag.

Svettiga, härliga, glada Damer B i Eskilstuna Basket.

Hemresan från Spanien tog mer än ett dygn eftersom SJ-tågen inte var kompatibla med oss, men strunt samma. Hem kom vi – och vi såg till och med en resväska utan hjul på flygplatsen!

Den röda där! Inga hjul! (Det är ägarna som står och gestikulerar i förgrunden.)
Share
44 kommentarer

Bildsafari från Spanien: panik på stranden!

Nu har vi spelat basket i Spanien såpass många dagar att vi finner det helt naturligt att inleda dagen med ett glas utspätt bubbel.

Skål!

Men det mest dramatiska idag var faktiskt att en stor båt på stranden plötsligt slet sig som en dinosaurie i en Hollywoodfilm. Den drog med sig avspärrningar och vilsekomna bollar och närmade sig badande människor i en farlig fart. Badvakterna visslade i sina pipor så att vi satte oss käpprätt upp som vore det en  utdömd foul. En polis kom joggande och mammor kallade på sina barn.

Badvakter med en motsträvig båt i andra änden av snöret. (Tampen? Vajern? Tjocka repet?)
Den blåa katamaranen for som en vante på havet och den glasspinnefärgade försökte dra den rätt.

Plötsligt sa det PFJOIIIIINGK!!! och så gick hela avspärringsvajern tvärt av samtidigt som en stor varningsskylt gick i bitar och kom flygande som en projektil mot oss. Den landade en halvmeter från mig och sprätte upp massa sand.

”Där kom en skylt flygande” sa vi och jag tog en bild. Bakom oss började en dam gallskrika av förskräckelse. Vi kände oss som coola vikingar och fortsatte att prata strunt om väder och vind, bara.

Sedan gick vi hem och åt mat.

Kittlar dödsskönt i kistan!
Och sedan spelade vi match. (Jag har blått matchlinne för att känna mig som en spelare fastän jag inte är på planen.)

Men nu ska ni få höra vad som hände sedan …

Det var så få som kunde spela mot ett gäng fransyskor att jag och mitt knäskydd faktiskt blev tvungna att kliva in på planen … och spela en hel match!

Jag och de halva knäna samt knäskyddet gick bara upp till halvplan i anfall och gick sedan ner till en zon i försvaret – och det gick så bra så!
Share
18 kommentarer

Abuela? ABUELA???

Nu blir det en liten fortsättning på förra inlägget, som ju handlade om mina fötter, sedan en månad tillbaka boende i ett par horrendous foppatofflor. Därtill är jag nödd och tvungen.

Men först en tillbakablick så att ni förstår hur cool jag egentligen är, som ju åkte till Spanien för att delta i en internationell basketturnering fastän jag är född 1964. Okej? Det är inte en veteranturnering och jag är inte inhoppare utan spelare. Okej?

nationalsang
Här står hela laget och sjunger nationalsången inför match om tredjepriset – vilket var så absurt att vi inte kunde sluta skratta. Ser ni att mina skor är coola och att jag har ett snyggt knäskydd, där jag står som trea från vänster? Okej, bra.
spelbasketlotten
Här ser ni hur cool jag är (nr 16) på basketplanen. Jättemegacool.

Nu har ni fattat: jag är vansinnigt cool.

Tänk er nu hur jag spelar och spelar och hoppar och skuttar och kastar mig på motståndarna och dänger armbågarna i dem och i största allmänhet är cool? Och tänk er nu hur jag vid ett inkast från långsidan strax framför moståndarlagets bänk fokuserar på att få iväg bollen perfekt lagom till en av våra främsta poänggörare? Det ser ut så här:

inkast2
Ni får tänka er att det är jag som står där med bollen. Och att de som sitter ner bakom mig är motståndarlagets avbytarbänk. Som PLÖTSLIGT ställer sig som mannen i tomteluva och pekar och skriker …

Okej? Jag är cool, jag ska göra inkast, jag har motståndarnas avbytare alldeles bakom mig, och allt är frid och fröjd. Om det inte var för den lilla detaljen att jag hör vad de säger. Och förstår vad de säger.

– Abuela! (fnitter)
– ABUELA! (mera fnitter)
– AAAABUEEEEELAAAA! (skratt)

När jag vände mig om och förstod att de kallade mig farmor/mormor och såg att de dessutom pekade på mig och skrattade så att de höll på att kissa på sig, sa jag så argt jag någonsin kunde:

– Abuela? ABUELA? ABUELA? Puta coño jodeeeer!

(Stort tack till vår spanjor, som har lärt oss att svära.) De jävla spanjorskorna visste inte till sig av lycka och fortsatte att peka på mig och kalla mig abuela.

– ABUEEELA!
– Mierda maricon! fräste jag, och hivade iväg bollen med sådan kraft att den kom för långt och höll på att knocka ena domaren.

Inte så coolt.

Sedan gick några dagar och jag fortsatte att ha ont i tårna men spela basket – och så tog turneringen slut så att den stora tåläkningsperioden kunde inledas. I foppatofflorna. (Ständigt dessa foppatofflor.)

basketspelifoppatofflor
Till och med när vi på en bakgård hittade en korg och en boll och lattjade lite, lirade jag i foppatofflorna.

Men så en vacker dag, när jag som den enda människan i norra Spanien gick på shoppingtur i foppatofflor och faktiskt fortfarande var lite sur över att spanjorskorna hade sett på mig att jag var gammal, stötte jag på en tvillingsjäl.

abuela
Världens enda spanjorska i foppatofflor. Ja. En abuela.
Share
93 kommentarer

Foppatofflorna, fötterna och fnaset

Jag har fått otaliga uppmaningar att följa upp tådebaclet som inleddes för snart en månad sedan. (Bara som en varning: alla bilder här nedan är inte vackra.)

Först åkte jag till Spanien med Eskilstuna Basket. I packningen ingick ett par foppatofflor eftersom de

  1. inte väger någe
  2. är mer än lovligt foträta
  3. hindrar den heta, spanska sanden att orsaka brännsår.

Sedan spelade vi en match, där en spansk spelare stampade mig på först ena, sedan på den andra basketskoförsedda foten.

flamencobasket
Liksom så här, kan ni tänka er. Domaren i svart, flamencobasketspelaren i rött och oskuldsfulla jag i vitt.

Jag spelade vidare eftersom det gjorde mer ont på andra ställen och tänkte inte mer på det. Dagen efter lade jag upp en liten läskig nagelrapport här eftersom vänster pektånagel tänkte rymma hemifrån.

naglarna1
Nagelblues vid poolen.
fotomhandertagande
Sedan fortsatte jag att lira varje match med hjälp av medikamenter och smörjmedel samt plåster.

Mellan matcherna hade jag aldrig skor på mig – bara foppatofflor. På sightseeing i Barcelona, på midnattspromenad, på drinkrunda och på eftermatchen-pizzan.

pizzapromenad
Nu ser man förvisso inte mina fötter längst till vänster, men jag lovar att det inte var mycke att se: foppatofflor är inte särskilt snygga.

När vi stod där och åt, kom ett gäng engelsmän lullande. De hade precis druckit 314 öl och sett Wales förlora och var lite deppiga och ville analysera fortsättningen av EM med mig och jag visste att berätta om Zlatans eventuella öde i en engelsk klubb, när den sluddrigaste av engelsmännen plötsligt fann artikulationscentrum i hjärnbarken.

– Excuse me, miss! Excuse me! sa han högt och pekade på mina fötter.
– Eh, sa jag.
– WHAT ARE THOSE? WHAT ARE THOSE?
– Oh, sa jag, I know they look strange but my feet are aching after four basketball games in four days and my toes are blue and black and th…
– BUT THEY ARE HORRENDOUS, MISS!

Japp, det är de. Sa jag, medan mina engelsmän drog vidare till en kvinna med snyggare skor. Jag tofflade vidare på mitt håll och tog hand om tårna så gott jag kunde.

nageltrubbel
När herrlaget spelade en match och vi damer stod på läktaren och skrek, började tån plötsligt att läcka. Alla i publiken samlade ihop vad de hade i väskor och fickor så att det inte skulle bli översvämning.
bluetoemonday
Kameran är full av sådana här bilder på fötter på sandstrand, fötter vid poolkant och fötter i motljus.
foten
Och fötter vid sängdags.
lottenceasartoe
Spanjorens pappa gav mig en kväll våtvärmande omslag.
fotennatten
Som jag hade sinnesnärvaro att fotografera strax innan jag somnade.
nagelnbort
Dagen efter fick jag hjälp av döttrarna att pilla bort nageluschlingen, och slapp därmed att släpa hem ett kryddmått sand från stranden under nageln varje dag. (Bilden fick bli svartvit för att ljuset var så dåligt.)
toesheemma
Så nu har jag bara nio tånaglar på mina fnasiga fötter. Tre av dem är knallsvarta, några andra är lite bleklila. Kanske borde jag måla dem med glitterfärg?
nagellack
Ja! Vad läckert! Fnas, blod och glitter!
nagellack2
Och tån utan nagel får förstås extra mycket glitter! (Det kom lite utanför också. Jag har nog inte målat tånaglarna sedan nån gång på 1900-talet.)

Silversmedsniklas från kommentatorsbåset skickade ett snyggt läderband av hög kvalitet till mig och krävde att jag skulle göra ett hängsmycke av nageln. Men  … den hade jag väl slängt i Spanien?

Inte då!

nagelsmycke
Så himla vackert.
Share
98 kommentarer

Resan hem från Spanien: total dödsångest

Från det ena till det andra, liksom.

priser
Man åker till Spaniens östkust och spelar basket och får med Sextonåringen tredjepriset och ser sedan sin Tjugotvååring ta hem förstapriset.
badbild
Man ligger i havet och blir med sina basketspelarpolare skrynklig som ett litet russin.
moasdrink
Men dricker jätteroliga drinkar som är större än en normal etta på Söder.
stranden
Man hamnar på Spaniens västkust, där stränderna är tomma och havet kallt.
mat
Man äter vansinnigt rolig mat.
husferrol
Man fotograferar ungefär 500 trasiga hus bara för att de är trasiga och det ju är synnerligen intressant.
lottenutsikt
Man tittar på havet, utsikten, solnedgången och tänker på Göran Palm.
tittut
Man klättrar omkring i övergivna militärfästen.
kakaost
Man lär sig förvånat att ost och sockerkaka är en ypperlig kombination.
toeoskarp
Man misslyckas med att fotografera de blåa tårna i motljus.
pokemonjakt
Man har väldigt kul med Pokémon Go och prisar foppatofflorna, hur fula de än må vara.
surfbradebil
Man åker varje dag bil med surfingbrädor.
spelabasket
Man lattjar basket i helt fel kläder.
lottentelefon
Och så blir man överlycklig av att finna sådana här telefoner på Madrids flygplats.

Madrids flygplats, ja. Ni ser hur barnsligt fnissglad jag är på bilden ovan? En knapp timme senare satt vi i planet på väg till Arlanda och trodde att vi skulle döden dö.

Jag är inte ett dugg flygrädd och struntar i vilket bolag jag åker med (idag var det Iberia). Faktum är att jag nog är mer bilrädd och bergochdalbanarädd än flygrädd. När planet tar fart och släpper marken brukar jag fyllas av en tjoho-känsla, men idag kändes det helt enkelt fel direkt när planet lyfte.

(Detta kan vara en efterkonstruktion. Jag kan verkligen inte påstå att jag kan skilja på olika flygplansstarters vinkel, motorljud eller skuttuppkvalitet, men det lät och kändes i alla fall annorlunda.)

Omedelbart började planet hoppa omkring i luften så att vi passagerare instinktivt stönade ooouuuuooooh och började fundera på säkerhetsinstruktionerna och hur det kom sig att Iberias flytvästar ligger i ett svåröppnat (min tolkning) plastpaket. Planet fortsatte att vaja i sidled ett tag och övergick sedan till att hoppa än upp, än ned. Varje gång vi halkade neråt, sa vi ooouuuuooooh.

– Ska det vara så här? sa Sextonåringen.
– Pfuuuuuuhhhh, for det ut mig, och jag tog hennes hand och försökte se hur Tjugotvååringen och spanjoren hade det två rader längre fram; de hade intagit kraschlandningsposition.

Kvinnan som satt på min andra sida började profylaxandas som under en förlossning. Av någon anledning hjälpte det mig att hålla hårt i stolsryggen framför och jag tänkte ”här sitter jag och ser mina knogar vitna, det händer ju inte så ofta att jag ser det”.

– Är du okej? sa jag till profylaxkvinnan och släppte för ett ögonblick den trygga stolen framför för att kunna klappa henne lätt på armen.
– Ja, pfuuhhh, tack. Men jag har aldrig varit med om en sån är take-off! sa hon. Och jag flyger jätteofta, både i tjänsten och privat. Madrids flygplats har ofta turbulensproblem, men inte så här!

Kvinnan snett framför mig grät. En man på andra sidan gången gjorde korstecknet upprepade gånger. Många andra fann trygghet i att hålla i stolen framför. Ett barn skrattade någonstans. Varför utsätter vi oss för det här? tänkte jag gång på gång och minnen från allt det som syns på bilderna här ovan blixtrade till i huvudet.

– Basket i Spanien? Vad är det för stolleprov? Och dra med mig döttrarna, varför skulle jag dra med mig döttrarna? ”Hon sågs senast vid telefonautomaterna på Madrids flygplats”, faaan, ooouuuuooooh, jag ska aldrig mer resa.

Efter 15 evighetslånga minuter (det kan ha varit längre, men inte kortare) lugnade det ner sig. Den gråtande kvinnan grät tystare, grävde fram en stor sjal och svepte om sig och kröp ihop. Jag pratade med profylaxkvinnan och Sextonåringen om upplevelsen och så fort det blev minsta lilla gupp, stelnade vi till och grep tag i något.

– Plingeliplong, sa högtalarkaptenen, hola [bla bla bla på spanska]. We apologize for the delay at take-off and wish you a pleasant journey.

På spanska hade han tydligen inte bara bett om ursäkt för att vi kom iväg sent, utan även för ”något slags åskväder”, vilket vi verkligen inte märkte av; ett åskväder utan moln?

Och så kom då landningen. I ett vindstilla, nästan molnfritt Stockholm lyckades kaptenen med den värsta landningen jag har varit med om. Allt upprepades: guppigupp, hoppihopp, planet fladdrade åt alla håll och kanter, korstecken gjordes på andra sidan gången och många vita knogar grep om armstöd.

– Kaptenen måste vara en sån där lärjunge, hörde jag en ung tjej säga.
– Lärling, du menar lärling.
– Mhm. Lärarpraktikant fast flygare.

När vi väl hade dunsat ner på moder jord, knackade jag den gråtande kvinnan på axeln och frågade om hon var okej.

– Nu, ja. Jag var flygrädd redan innan. Nu vet jag inte om jag någonsin kommer att flyga igen.

Alla runt omkring oss skakade på huvudet och pratade med varandra om upplevelsen medan de ovanligt stillsamt och tyst tog sig ut. Nästan alla undvek att säga gracias och good bye till flygvärdinnorna vid utgången. Själv var jag alldeles darrig i benen.

Jag har nu skrivit till Iberia och frågat om kaptenen var berusad eller om det finns någon annan förklaring till en i största allmänhet bedrövlig resa utan lugnande information till oss passagerare och de har automatsvarat:

”Our response time is usually within a maximum of 21 days, although we are sometimes forced to seek information from third parties which may result in it taking longer.”

Vi i vårt sällskap är överens om att ”upp på hästen igen” är det som gäller. Fast särskilt sugen är jag inte …

Share
103 kommentarer

Spanska sladdar

Man tager ett färgglatt hus.

husolikafarg
Gult, grönt, rött eller blått!

Man fyller det med människor, möbler och mat. Sedan tar man all världens sladdar och hänger dem som hemgjord spagetti på utsidan. Häpp, har man skapat sig ett sydeuropeiskt fenomen.

rosasladdar
Rosa sladdar.
bluesladdar
Blåa, vita och svarta sladdar
orangesladdar
Brandgula sladdar.

De elkunniga läsarna kanske inte har kunnat ta in informationen ovan hela vägen hit pga. termirritation eftersom det som jag kallar sladdar egentligen är kablar? Vi rådfrågar TNC:

”Definitionen på kabel är ’isolerad och böjlig ledare med eller utan hölje, ofta i form av två eller flera parter gemensamt omslutna av ett eller flera höljen eller på annat sätt sammanhållna till en enhet’ medan en sladd (eller anslutningsledning) definieras som ’kabel av sådant material och sådan konstruktion att den tål upprepad böjning under användning’. En sladd är alltså en typ av kabel, men det är inte dimensionen som skiljer dem åt, utan konstruktionen.”

Ah well. (Två mycket användbara ord som i just denna kombination kan betyda allt från en djup suck till jaha eller skitsamma.)

snygglampasantiago
Det här är en bedårande lampa som sitter på katedralen i Santiago de Compostela, som började byggas på 1000-talet. Lampan såg förmodligen lite naken ut, så någon drog fram blåa sladdar och pyntade med.

Husen i Ferrol är fantastiskt vackra, men de däringa sladdarna och annat skräp förfular – fast då får jag ju något att fotografera.

snyggadoorssantiago
Visst anar man hur vackert det här huset egentligen skulle kunna vara? Well, snart renoveras det och blir förtjusande.

Husen i centrum får inte rivas. Om ett förfaller, blir ägaren ombedd (beordrad) att renovera utan att förändra exteriören. Utsidan måste se ut som den har gjort sedan huset byggdes. Om huset är i riktigt dåligt skick, gäller samma sak: fixa huset men ändra inte exteriören! Ett hus kan alltså inte vara så förfallet att det måste rivas. Hej, alla politiker som bestämde att Klarakvarteren i Stockholm skulle jämnas med marken …

Apropå Santiago de Compostela, så vet jag nu varifrån Beatles fick inspirationen till sitt sedermera bannlysta LP-konvolut, som såg ut så här:

beatlesmeatcover
Och som jag skrev om i maj 2014.

Naturligtvis hade de fyra Beatlarna turistat i Spanien och kollat in …

santiagoorgel
… orgeln katedralen i Santiago de Compostela.

Och nu undrar ni förstås hur det står till med mina av basketspel numera jätteblåa tår och den där hemskingen på vänsterfoten?

lottenceasartoe
Den blir omhändertagen av spanjorens pappa.

Först sattes foten i kokhett vatten med vinäger och olja som vore den en tomat. Den fick jäsa i en halvtimme. Sedan kletades den in i en hemlig kräm, lindades in i gasbinda och nu är den dessutom insvept i gladpack. Och nu ska foten sova i plastkläder hela långa natten.

Förmodligen kommer den att kvävas, dö och helt enkelt trilla av.

Share
54 kommentarer

Fem fula fiskar från Ferrol

Jag har idag ätit cicharrónes på fiskmarknaden i Ferrol, där vi fortfarande befinner oss. Mmmm. Cicharrones … det låter väl delikat?

De var krispiga och salta och mycket goda. Dessutom var de snygga‚ lite krusiga som en knypplad spets och samtidigt påminde de lite om blommor.

chicharrones
Och det var alltså tunntarmen tarmkäx från en gris.

Wikipedia:

”When the intestine is detached from this mesentery, the outside thin part of the latter forms a frill or ruffled-like ornament resembling a flower.”

Och jag – som fortfarande inte vill tänka på hur det var att 1987 äta trippa (komage) i Italien – visste alltså på’t ungefär vad det var jag stoppade i munnen. Jag är i sanning en dare devil. Snart kommer jag väl att börja äta lever också.

Men nu tar vi de fem fula fiskarna från Ferrol!

melgacho
Melgacho – småfläckig rödhaj – som har så elakt och segt fjäll att man skinnflår den innan den säljs. Nakenfisk kan vi väl kalla dem?
palometa roja
Palometa roja – nordisk beryx – är en till synes väldigt förvånad fisk. Och kroken sitter alltså kvar i munnen för att man vill visa att den är fångad ensam och inte i stim, för då far fiskarna omkring som i japanska tunnelbanan och får blåmärken och blir inte lika smakfull.

– Men kan man inte fånga fiskarna i stora nät och sedan tjäna stora pengar genom att sätta fast en krok i varje fiskmun och på så sätt köra med falsk marknadsföring?
– Eh. Nej.

cabracho
Cabracho – havssugga – har vidriga ben och taggar på utsidan och är ett halvt helciske att tillreda, men kockar på fina restauranger brukar göra fiskkaka på dem.
sanmarti
San Martiñ – sankpersfisk – har underbett och arga Nicolas Cage-ögon samt en prick på sidan eftersom Sankte Per ju höll i fisken just där.
franco_1937
Den fulaste fisken av dem alla – Franco – föddes i Ferrol 1892.

Med tanke på vad som nu händer i Turkiet (och alla andra galna våldsdåd i världen den senaste tiden) kan historien kanske hjälpa oss att skåda framtiden. Ferrol-födde Franco inledde 1936 en militärkupp (ungefär som den i Turkiet igår) och var sedan Spaniens diktator 1939–1975.

Fy faen.

Share
38 kommentarer

Bildsafari från Galicien, inkl. snygg surfare

Det ska fan vara bloggare när man knappt hinner gå på toa och lista ut hur man spolar mellan de spanska varven. Vi äter, dricker kaffe, turistar, går i affärer, dricker kaffe, surfar (!), går på stranden, äter igen, dricker kaffe, tittar på solnedgången och äter igen. Dygnsrytmen och matintaget är som än en tonårings – och imorrn ska vi tydligen plötsligt ta en liten tripp till Portugal.

Vi bor i Ferrol, vars närmaste stora stad heter A Coruña (på galiciska, men La Coruña på spanska) och det är en stad av Malmös storlek. Spanjorens föräldrar kör omkring oss så att vi verkligen ska hinna se allt som finns att se och smaka på allt som finns att smaka.  En liten bildodyssé!

utsikt_tornet
Turning Torso? Nej, Herkulestornet – som är världens äldsta ännu fungerande fyr, och den klättrade vi upp i.
konstigspol
Någonstans på vägen stötte jag på en aldrig tidigare skådad spolmoj. Man skulle föra denna lätt kamouflerade knapp 4 cm åt höger och vänta i tre sekunder. Jätteenkelt …
gangpakant
En liten stund senare var vi på Europas högsta klippavsats (vet inte om det var riktigt så den beskrevs och har i villervallan glömt namnet och nu ligger alla och sover, så jag ber att få återkomma med mer exakt information). Och så skulle vi förstås klättra upp på muren. (Kommer inte på fråga, sa jag.)
integangpakant
Jag och Tjugotvååringen kunde sträcka oss så här långt.

Uppdatering – Det heter San Andrés de Teixido vid Garita de Herbeira och är en av Europas högsta klippor. Det är fullt av lösgående hästar och kor överallt. En gång per år samlas de in och räknas och prickas av så att de olika ägarna vet hur många som har dött och fötts.

– Men hur är det lönsamt? sa jag.
– Det är det inte.

fussballe
På ett av alla kaffeplejs, fanns ett ”fussballspel” med brutalskruvar som vi tolkade lite som vi ville.
surfing
Så var det då dags för surfing! Och se så roligt en surfklottrare har haft det med förbjuden infart-skylten!
jullesurf
Vår spanjor poserar enligt mina instruktioner. MVG.
kossan
Bredvid surfstranden fanns helt vanliga bostadshus med helt vanliga spanjorer i. En var ute och rastade sin ko, vilket tydligen också var alldeles som vanligt.
bluetoemonday
Och hur mår de blåa tårna? undrar allmänheten. Jodå, de är synnerligen intressanta. I vänster pektås nagelband har jag ett aldrig sinande grustag som jag öser ur på kvällarna, men jag konserverar alla tår i handsprit när jag kommer åt och har inte haft något annat än Sextonåringens sandaler (stl 42,5) på mig sedan i lördags, när vi spelade sista basketmatchen.

Och förresten hejsan, Skatteverket. Jag har här i Spanien gjort utlägg som enligt alla konstens regler är fullt avdragsgilla på firman. Här kommer kvittona:

kvitton
De låg i en ryggsäck och fick vatten på sig …
Share
29 kommentarer