Igår kväll cyklade jag och Tioåringen till en höjd strax bakom Parken Zoos scen, där Kent skulle spela.
Vi satte oss i en buske och sa:
– Nåväl. Vi kan inte se scenen, men vi kan i alla fall höra.
– Ja. Det är gott nog.
– Sitter du bekvämt?
– Jadå. Fast regnet rinner ner i nacken. Men det kunde vara värre!
– Ja! Det kunde vara tio minusgrader!
– Och hagel!
– Tänk om vi var hungriga och kissnödiga!
– Usch ja! Och tänk om det inte var Kent som spelade utan … Ulf Lundell!
– Vem är Ulf Lundell?
Precis som med andra facts of life, hade alltså dagen kommit då jag skulle bli tvungen att spela lite Ulf Lundell och läsa upp några av hans dikter för det stackars barnet och hennes allmänbildning. Men eftersom vi satt i en buske (och begick hemfridsbrott eftersom vi inte hade frågat buskens ägare om lov), sa jag bara ”vi tar det när vi kommer hem”.
Anledningen till att vi inte hade köpt biljetter och kunde bli regnade på lite närmare scenen är enkel: vi är för många i familjen och har inte råd eftersom vi sparar pengar till ett Gröna Lund-besök i augusti. (Det är inte synd om oss. Att vi inte badar i pengar är helt naturligt och ingen annans fel än vårt eget och vi lider inte. Och därmed basta.)
Plötsligt dök buskägaren upp. Han stannade till och tittade barskt på oss. (En barsk titt är en sådan med tvärvinklade ögonbryn strax ovanför ögonen.) Och så sa han:
– Men där ser ni ju inget! Kom hit bort, bakom knuten! Här, vill du ha en pall?
Och så gav han mig en trekantig pall som jag satt så skönt på i 90 minuter. ”Min pall, den har tre kanter” nynnade jag mellan Jocke Bergs skönsjungande.
När konserten var slut, skickade jag ett sms hem med order om te, kakelugnsbrasa och grillning av marshmallows. Där satt vi sedan och lät ungefär så här:
– Luxury!
