Hoppa till innehåll

Etikett: Lloret de Mar

Spirella och jag på basketplanen i Spanien

Alla upprepar med dårars envishet att jag är för gammal för att spela basket och att jag måste inse mina begränsningar. (Även ni, mina kära läsare.) När jag skadade det friska knät den 17 maj, pang bom tjoff, insåg jag att det ju bara skulle bli coachande och solande under turneringen i Lloret de Mar förra veckan.

Men där hände plötsligt något förfärligt: vi hade bara fyra spelare dagen före en match. Vi försökte låna av de andra lagen från vår klubb, men de hade siktet inställt på att vinna sina grupper och kunde helt enkelt inte avvara några lirare.

– Ställ ut mig på planen! sa jag.
– Men … ditt knä? Och … ditt andra knä?
– Jag får helt enkelt gå. Jag kan ju knuffas och buffas i försvar.
– Men har du ens basketskorna med dig?
– Nope. Jag får spela i de här sladdriga små gympadojorna.
– Säkert …?
– Japp. Annars blir det ju ingen match.

För om man inte har fem spelare när matchen inleds, vinner motståndarna på W.O. med 20–0. Så jag klev ut på en basketplan för första gången på jättemånga veckor. Och hur kändes det?

Ser ni mitt lilla leende? (Och det fina, stabiliserande knäskyddet som skymtar bakom den röda elvans arm.)

Det fina knäskyddet har fått ett namn. Först tänkte jag att det kunde heta Lysistrate eller Florence eller kanske Magica de Hex, men så kom jag på att det stödjer knät så smidigt och följsamt med små valbensliknande plastbitar. Och så hjälpte Ökenråttan i kommentatorsbåset med det perfekta namnet: Spirella!

Spirella-annons (Husmodern 1935). Spirellas underbart smidiga fjädrar är minsann rostfria.

Efter uppkastet gick jag ner och ställde mig i mitten i ett zonförsvar. Det är faktiskt inte alls kul att spela zonförsvar; man vill spela man-man-försvar där man punktmarkerar en viss spelare.

Men jag kunde inte sluta le.

Det var meningen att jag skulle stå där i mitten och vara stor och skrika order som en målvakt ungefär – men rätt som det var, började jag röra mig lite hit och dit och glömde liksom bort att jag bara skulle vara immobil.

Här böjer jag till och med på benen som om jag skulle kunna hoppa. Vilket jag ju inte alls kan.

Anfallet fortsatte och tjejen på bilden ovan lyckades ta sig in i tresekundersområdet för att göra poäng. MEN DÅ KOM GAMLA TANT BERGMAN!

KLATJOFS! Här foular jag grovt genom att slå motståndaren rakt över armarna. (Min medspelare Maria spelar bättre försvar, för hon håller ju upp sin arm och får inte foul.)

När man får en foul blir man lite irriterad. Oftast tycker man att det är orättvist eller bannar sig själv för att man faktiskt har klantat sig. Men hur kände jag mig?

Så lycklig blev jag, att jag till och med höjde armarna i en segergest till mina lagkompisars stora glädje. De franska motståndarna undrade säkert vad vi nordbor anser om våra fouler.

Efter några minuter blev jag lite styv i korken och lyckades flera gånger trippa upp i anfall och agera passningsmaskin och rundningsstolpe. Det funkade bra så länge fransyskorna inte snodde bollen och vände spelet.

Här är jag och Spirella lite sena tillbaka i försvar och försöker gå snabbt som en gångare med vickande höfter. (Det är Artonåringen som kommer springande bakom mig – hon försöker stoppa fransyskan innan denna springer omkull mig.)

Vi förlorade matchen med tio poäng, men var allihop så oerhört nöjda med att i alla fall få spela. Särskilt jag.

Svettiga, härliga, glada Damer B i Eskilstuna Basket.

Hemresan från Spanien tog mer än ett dygn eftersom SJ-tågen inte var kompatibla med oss, men strunt samma. Hem kom vi – och vi såg till och med en resväska utan hjul på flygplatsen!

Den röda där! Inga hjul! (Det är ägarna som står och gestikulerar i förgrunden.)
Share
44 kommentarer

Tågluff 2018 …?

I ett förfluget ögonblick för snart ett år sedan skrev jag så här:

Plötsligt löfte kommer nu! Nu vet jag! Om jag inte tågluffar under 2018, lovar jag att äta upp en sko! Jag ska ut på äventyr för att fira att det var 40 år sedan jag var ute på äventyr första gången! Yes!

Eftersom nästan alla mina skor är i stl 40 och både välingångna och lite allmän läbbiga, har jag tagit mig i kragen. Planen är att

  • flyga ner till basketturnering i Spanien 1 juli
  • spela basketturnering i Lloret de Mar till den 8 juli
  • tågluffa hemåt under ungefär tio dagar.
Samma turnering för två år sedan!

Eftersom den äventyrslystna Artonåringen är med och lirar i Spanien, hänger hon på. (Det går ett rykte att 18-åringar som bor i ett EU-land får gratis tågluffarkort, men jag har inte kunnat säkerställa den informationen.) Till yttermera  visso har hon en klasskompis som flyger ner till Spanien och sedan tågluffar med oss. Så här kanske?

Lite i sicksack, va?

Såja. Vad tror ni? Tant Lotten med en 18-åring och en 19-åring och

  • rullväska eller ryggsäck?
  • bokade vandrarhem eller nattåg?
  • bestämd rutt eller som förr ”vi får se”?

Jag ska nu försöka hitta några bilder från min senaste tågluff, som faktiskt även var vår oerhört komplicerade bröllopsresa.

Berätta gärna om era tågluffar!

Share
29 kommentarer

Abuela? ABUELA???

Nu blir det en liten fortsättning på förra inlägget, som ju handlade om mina fötter, sedan en månad tillbaka boende i ett par horrendous foppatofflor. Därtill är jag nödd och tvungen.

Men först en tillbakablick så att ni förstår hur cool jag egentligen är, som ju åkte till Spanien för att delta i en internationell basketturnering fastän jag är född 1964. Okej? Det är inte en veteranturnering och jag är inte inhoppare utan spelare. Okej?

nationalsang
Här står hela laget och sjunger nationalsången inför match om tredjepriset – vilket var så absurt att vi inte kunde sluta skratta. Ser ni att mina skor är coola och att jag har ett snyggt knäskydd, där jag står som trea från vänster? Okej, bra.
spelbasketlotten
Här ser ni hur cool jag är (nr 16) på basketplanen. Jättemegacool.

Nu har ni fattat: jag är vansinnigt cool.

Tänk er nu hur jag spelar och spelar och hoppar och skuttar och kastar mig på motståndarna och dänger armbågarna i dem och i största allmänhet är cool? Och tänk er nu hur jag vid ett inkast från långsidan strax framför moståndarlagets bänk fokuserar på att få iväg bollen perfekt lagom till en av våra främsta poänggörare? Det ser ut så här:

inkast2
Ni får tänka er att det är jag som står där med bollen. Och att de som sitter ner bakom mig är motståndarlagets avbytarbänk. Som PLÖTSLIGT ställer sig som mannen i tomteluva och pekar och skriker …

Okej? Jag är cool, jag ska göra inkast, jag har motståndarnas avbytare alldeles bakom mig, och allt är frid och fröjd. Om det inte var för den lilla detaljen att jag hör vad de säger. Och förstår vad de säger.

– Abuela! (fnitter)
– ABUELA! (mera fnitter)
– AAAABUEEEEELAAAA! (skratt)

När jag vände mig om och förstod att de kallade mig farmor/mormor och såg att de dessutom pekade på mig och skrattade så att de höll på att kissa på sig, sa jag så argt jag någonsin kunde:

– Abuela? ABUELA? ABUELA? Puta coño jodeeeer!

(Stort tack till vår spanjor, som har lärt oss att svära.) De jävla spanjorskorna visste inte till sig av lycka och fortsatte att peka på mig och kalla mig abuela.

– ABUEEELA!
– Mierda maricon! fräste jag, och hivade iväg bollen med sådan kraft att den kom för långt och höll på att knocka ena domaren.

Inte så coolt.

Sedan gick några dagar och jag fortsatte att ha ont i tårna men spela basket – och så tog turneringen slut så att den stora tåläkningsperioden kunde inledas. I foppatofflorna. (Ständigt dessa foppatofflor.)

basketspelifoppatofflor
Till och med när vi på en bakgård hittade en korg och en boll och lattjade lite, lirade jag i foppatofflorna.

Men så en vacker dag, när jag som den enda människan i norra Spanien gick på shoppingtur i foppatofflor och faktiskt fortfarande var lite sur över att spanjorskorna hade sett på mig att jag var gammal, stötte jag på en tvillingsjäl.

abuela
Världens enda spanjorska i foppatofflor. Ja. En abuela.
Share
93 kommentarer

Resan hem från Spanien: total dödsångest

Från det ena till det andra, liksom.

priser
Man åker till Spaniens östkust och spelar basket och får med Sextonåringen tredjepriset och ser sedan sin Tjugotvååring ta hem förstapriset.
badbild
Man ligger i havet och blir med sina basketspelarpolare skrynklig som ett litet russin.
moasdrink
Men dricker jätteroliga drinkar som är större än en normal etta på Söder.
stranden
Man hamnar på Spaniens västkust, där stränderna är tomma och havet kallt.
mat
Man äter vansinnigt rolig mat.
husferrol
Man fotograferar ungefär 500 trasiga hus bara för att de är trasiga och det ju är synnerligen intressant.
lottenutsikt
Man tittar på havet, utsikten, solnedgången och tänker på Göran Palm.
tittut
Man klättrar omkring i övergivna militärfästen.
kakaost
Man lär sig förvånat att ost och sockerkaka är en ypperlig kombination.
toeoskarp
Man misslyckas med att fotografera de blåa tårna i motljus.
pokemonjakt
Man har väldigt kul med Pokémon Go och prisar foppatofflorna, hur fula de än må vara.
surfbradebil
Man åker varje dag bil med surfingbrädor.
spelabasket
Man lattjar basket i helt fel kläder.
lottentelefon
Och så blir man överlycklig av att finna sådana här telefoner på Madrids flygplats.

Madrids flygplats, ja. Ni ser hur barnsligt fnissglad jag är på bilden ovan? En knapp timme senare satt vi i planet på väg till Arlanda och trodde att vi skulle döden dö.

Jag är inte ett dugg flygrädd och struntar i vilket bolag jag åker med (idag var det Iberia). Faktum är att jag nog är mer bilrädd och bergochdalbanarädd än flygrädd. När planet tar fart och släpper marken brukar jag fyllas av en tjoho-känsla, men idag kändes det helt enkelt fel direkt när planet lyfte.

(Detta kan vara en efterkonstruktion. Jag kan verkligen inte påstå att jag kan skilja på olika flygplansstarters vinkel, motorljud eller skuttuppkvalitet, men det lät och kändes i alla fall annorlunda.)

Omedelbart började planet hoppa omkring i luften så att vi passagerare instinktivt stönade ooouuuuooooh och började fundera på säkerhetsinstruktionerna och hur det kom sig att Iberias flytvästar ligger i ett svåröppnat (min tolkning) plastpaket. Planet fortsatte att vaja i sidled ett tag och övergick sedan till att hoppa än upp, än ned. Varje gång vi halkade neråt, sa vi ooouuuuooooh.

– Ska det vara så här? sa Sextonåringen.
– Pfuuuuuuhhhh, for det ut mig, och jag tog hennes hand och försökte se hur Tjugotvååringen och spanjoren hade det två rader längre fram; de hade intagit kraschlandningsposition.

Kvinnan som satt på min andra sida började profylaxandas som under en förlossning. Av någon anledning hjälpte det mig att hålla hårt i stolsryggen framför och jag tänkte ”här sitter jag och ser mina knogar vitna, det händer ju inte så ofta att jag ser det”.

– Är du okej? sa jag till profylaxkvinnan och släppte för ett ögonblick den trygga stolen framför för att kunna klappa henne lätt på armen.
– Ja, pfuuhhh, tack. Men jag har aldrig varit med om en sån är take-off! sa hon. Och jag flyger jätteofta, både i tjänsten och privat. Madrids flygplats har ofta turbulensproblem, men inte så här!

Kvinnan snett framför mig grät. En man på andra sidan gången gjorde korstecknet upprepade gånger. Många andra fann trygghet i att hålla i stolen framför. Ett barn skrattade någonstans. Varför utsätter vi oss för det här? tänkte jag gång på gång och minnen från allt det som syns på bilderna här ovan blixtrade till i huvudet.

– Basket i Spanien? Vad är det för stolleprov? Och dra med mig döttrarna, varför skulle jag dra med mig döttrarna? ”Hon sågs senast vid telefonautomaterna på Madrids flygplats”, faaan, ooouuuuooooh, jag ska aldrig mer resa.

Efter 15 evighetslånga minuter (det kan ha varit längre, men inte kortare) lugnade det ner sig. Den gråtande kvinnan grät tystare, grävde fram en stor sjal och svepte om sig och kröp ihop. Jag pratade med profylaxkvinnan och Sextonåringen om upplevelsen och så fort det blev minsta lilla gupp, stelnade vi till och grep tag i något.

– Plingeliplong, sa högtalarkaptenen, hola [bla bla bla på spanska]. We apologize for the delay at take-off and wish you a pleasant journey.

På spanska hade han tydligen inte bara bett om ursäkt för att vi kom iväg sent, utan även för ”något slags åskväder”, vilket vi verkligen inte märkte av; ett åskväder utan moln?

Och så kom då landningen. I ett vindstilla, nästan molnfritt Stockholm lyckades kaptenen med den värsta landningen jag har varit med om. Allt upprepades: guppigupp, hoppihopp, planet fladdrade åt alla håll och kanter, korstecken gjordes på andra sidan gången och många vita knogar grep om armstöd.

– Kaptenen måste vara en sån där lärjunge, hörde jag en ung tjej säga.
– Lärling, du menar lärling.
– Mhm. Lärarpraktikant fast flygare.

När vi väl hade dunsat ner på moder jord, knackade jag den gråtande kvinnan på axeln och frågade om hon var okej.

– Nu, ja. Jag var flygrädd redan innan. Nu vet jag inte om jag någonsin kommer att flyga igen.

Alla runt omkring oss skakade på huvudet och pratade med varandra om upplevelsen medan de ovanligt stillsamt och tyst tog sig ut. Nästan alla undvek att säga gracias och good bye till flygvärdinnorna vid utgången. Själv var jag alldeles darrig i benen.

Jag har nu skrivit till Iberia och frågat om kaptenen var berusad eller om det finns någon annan förklaring till en i största allmänhet bedrövlig resa utan lugnande information till oss passagerare och de har automatsvarat:

”Our response time is usually within a maximum of 21 days, although we are sometimes forced to seek information from third parties which may result in it taking longer.”

Vi i vårt sällskap är överens om att ”upp på hästen igen” är det som gäller. Fast särskilt sugen är jag inte …

Share
103 kommentarer

Det senaste dygnet: en liten bildrapport

Nu är vi i Spanien – jag och 40 klubbkompisar. Vi har såväl gamla elitspelare och nuvarande landslagsspelare som runda motionärer och sådana som knappt är torra bakom öronen. Jag är klart äldst av damerna; bland männen finns en som är ett halvår äldre. MEN JAG HAR I ALLA FALL ONDAST I KNÄNA!

Och vad har hänt sedan sist?

spindlarhatten
På flygbussen sydde jag spindlar på en sommarhatt.
needle
Vilket innebar att jag i min kabinryggsäck hade ett livsfarligt vapen. Med ett välriktat stick skulle jag definitivt kunna döda piloten.
spypase
Flygplanet hade en kräkpåse som inte hette kräkpåse.

När vi landade i Barcelona, dök herr Kackerlacka upp. Spanjorerna tittade slött på den, där den sprang mellan resenärernas fötter. Vi svenskar pekade, tjoade, sprang efter för att kolla och mäta och i största allmänhet bete oss som på Skansen. Men en person gick stilla fram mot det lilla djuret, sträckte ut handen och bjöd den att kliva på. Hon lyfte upp den till axeln och pratade lugnande och frågade var Wall•e var någonstans.

kackerlackan
Sextonåringens nya kompis.

I morse funderade vi över hur det kommer sig att den spanska frukosten är som den är. Kan det månne vara så att människorna inte har blivit hungriga igen sedan gårdagens sena måltid och att frukosten är så god som möjligt för att alla de facto ska peta i sig i alla fall lite grann?

godfrukost
Socker och smör!  (Melonbiten neutraliserar eventuella onyttigheter.)

Och nu undrar ni förstås hur det är att vara 208 cm lång? Så här:

jeppe
Stackars Jeppe har lagt tofflorna som skydd för smalbenen.

Ikväll kl 21 spelar vi vår första match. Sedan är det turneringsinvigning med flaggor och nationalsånger. Sedan äter vi kvällsmat. Helt normal, spansk ordning.

Share
60 kommentarer

Jag packar resväskorna

Jag brukar av hävd och vana packa ungefär 20 minuter före avgång. En gång runt 1990 blev det så illa att jag ända tills det var dags att gå hemifrån letade efter flygbiljetten och därför inte hann packa mer än tandborsten när jag och en redaktörskollega åkte till Umeå för att träffa Nationalencyklopediskribenter. Kollegan diskuterade länge och väl det faktum att jag reste utan underklädesombyte och mascara, för si det hade han aldrig varit med om.

packad svensk
Avresan sker inte förrän på söndag, så ni förstår att jag har blivit en bättre människa?

Jag, Sextonåringen, Tjugotvååringen och spanjoren ska åka till Lloret de Mar strax utanför Barcelona, där vi ska delta i en basketturnering i tre olika lag:

  1. Eskilstuna Baskets elitdamlag med bl.a. Tjugotvååringen.
  2. Eskilstuna Baskets jättekonstiga gubblag med landslags- och elitinslag med bl.a. spanjoren.
  3. Eskilstuna Baskets damer B-lag med bl.a. mig och Sextonåringen.

Ja, jag ska alltså spela. Knävlarna kommer att protestera, jag kommer att bli utfoulad, vi kommer att dricka massa vatten och solen kommer att lysa över oss och allt kommer att vara så förtjusande så.

spanienresa
Ni kommer att den 20 juli vara SÅ trötta på rapporter om skavsår, hotellfrukostar och bläckfiskmåltider.
spanskfrukost
En på fibrer väldigt fattig – men typisk spansk – frukost.

Efter färdigspelad turnering åker vi till spanjorens hemstad Ferrol, där hans föräldrar (som 2012 trodde att de skickade sin 18-åring till Sverige på ett par månader) ska leka med oss i tio dagar.

ferrol
I Ferrol ser det ut så här.
Eskilstuna_ny
Fast i Eskilstuna ser det faktiskt ut så här, så det är inte så stor skillnad om man tänker efter.

Förutom allt som man av rent sunt förstånd förstår att man ska ha med sig (pass, pengar, piljetter, matchdräkt, foppatofflor, liniment, kamera och solskydd) har jag tänkt ut

  • idrottstejp
  • hatt
  • öronproppar
  • Försäkringskassans blåa plastkort
  • tvättmedel
  • spork
  • klädnypor
  • äggfodral (never leave home without it).
aggfodral
Äggfodralet from heaven (eller om det var Berlin).

Estudiado español durante tres meses con Duolingo. Ibland går det bra:

kungarike_horse
En häst, en häst, ett kungarike för en häst!

Ibland går det verkligen inte alls bra:

feloversattning
Hoppsan.
Share
91 kommentarer

“Most experienced” … eller bara gammal …

Nu är vi hemma i Sverige igen efter basketturneringen i Lloret de Mar i Spanien – med vår fina andrapris-buckla. Vi förlorade finalen med blott fem poäng mot ett amerikanskt collegelag och kan egentligen inte alls vara missnöjda.

buckan_2014
Vi ställde bucklan vid poolen under sista dagen.

Vilket påminner mig om när pappa var på en pingisturnering och vinnaren på Björn Borgskt manér höjde bucklan i luften, men tappade greppet (pingisbucklor är SÅ tunga) så att den med ett tjong och skrammel trillade i golvet. En person i publiken sa i draefterandan-tystnaden högt och tydligt med perfekt timing:

– Blev det en buckla?

Knävlarna höll eftersom jag inte sprang utan trippade, och dessutom inte roterade (och därmed flera gånger släppte fram motståndarna och missade att rulla efter screen) och inte tog returer som krävde mer än att jag ställde mig på tå. Låter det bedrövligt?

lotten_bench
Inte alls! Underbart var vad det var!
onthecourt
Här är jag i blått, lite till vänster om mitten – och ser nästan ut som en basketspelare. (Mina skor är dock inte basketskor. Hälsenorna tål bara joggingskor numera.)
lotten_serious
Så här såg jag ut efter en av matcherna.

Under avslutningsceremonin kom amerikanskorna – de som kom etta i vår grupp – ner på planen lite för avklädda, tyckte vi. Alla andra stod i antingen matchdräkt eller turneringens t-shirt och var lite allmänt högtidliga, medan …

amerikanskor utan troja
… det amerikanska collegelaget tog emot sin buckla i svettiga sport-behåar samtidigt som de skanderade USA – USA – USA!!!

Detta vrålande irriterade fem turkiska pojklag såpass att de började tjoa Türkiye! för allt vad deras målbrottsröster höll. Då sneglade jag på oss svenskar, som stod mitt i allt kaos och såg ut så här:

happy_face_scared_hg_clr

Vi checkade igår ut opraktiskt tidigt från hotellet – tio timmar innan planet skulle gå – och försökte suga det sista lilla ur de spanska solstrålarna utan tillgång till ombytesrum eller dusch. När bussen mot flygplatsen väl gick på seneftermiddagen, klev jag in med massa blöta saker huller om buller och installerade mig så här:

bussits
Myspys!

Och på flygplatsen var allt precis sådär dyrt som det brukar vara – men jag är ju numera så resvan att jag vet hur man kommer billigt undan:

flygplatsmat
Tjugoåringen til vänster mofsar i sig en hamburgare. Jag till höger äter ägg som jag har i äggbehållaren och dricker en avslagen öl till.

Men hur var det nu med rubriken till detta inlägg? Jo, jag fick ju pris! Giuseppe, som startade turneringen för 21 år sedan, höll ett tal och överräckte det finaste pris man kan tänka sig.

prisboll
Jag är ”the most experienced player” i turneringen!

Och nu är ju frågan: hur gick det med knäna och hälsenorna? Jodå. Hälsenorna var faktiskt värre än knäna, för den smärtan är jag liksom inte van vid och den blir dessutom värre när jag rör på mig. Knäsmärtan sägs ju bara ”vara där”, och tydligen är det för dem bättre ju mer jag rör på mig. Så man kan egentligen säga att jag lydde läkares order: Rör på dig, Lotten!

sladdar
Och här kommer en bonusbild för alla som tycker att det spelas för mycket basket i bloggen numera: spanska sladdar.
Share
54 kommentarer

Svettigt och sött i Spanien

Det bästa med att resa till sydligare länder är enligt mig ögonblicket när man kastas in i den heta, fuktiga luften och den stekande solen. Efter mindre lyckade resor där just detta ögonblick har uteblivit (läs: Turkietresan), drabbades jag av ett akut lyckorus när just detta hände igår: unken, blöt, het vind som kletar sig in i armhålorna och hjärnvindlingarna och gör håret alldeles frizzigt (som det ju heter). Underbart.

Men med mig på resan har jag ju Tjugoåringen Den Förnuftiga. Hon dricker vatten som man bör, hon smetar på solkräm enligt anvisningar och när det blir lite för varmt sätter hon sig i skuggan medan jag tänker ”ååååh, bara en liiiiten stund till”.

idasolfeather
Coolness med solfjädrar i stereo.

Men nu tar vi väl en liten frukostrapport?

spanskfrukost
Socker och fett! Mums!

I Spanien och flertalet andra länder, äter man som bekant socker till frukost. Det är så gott att man storknar. Och tröttnar. Det verkar som om vi i kalla Norden faktiskt inte klarar oss så bra på den här sockerchocken utan behöver vår havregrynsgröt för att orka huttra. Eller nåt. En fransk familj förklarade att det inte är så att våra frukostar är så himla normala – de kan inte begripa varför vi äter så mycket salt.

– Salt överallt! Salt kaviar, salt bacon, salt bröd!
– Salt bröd?
– Ja. Smakar det sött?
– Näää …
– Just det. Alltså salt.

spanskfrukostmer
Ännu mer socker och fett! Raaap!

Min croissantpassion lever livets glada dagar, men det gör även min äggpassion – för här får man koka sina egna ägg!

kokatespanskfrukost
Råa ägg till höger, vahaaarmt vatten med ägghållare till vänster.

Men efter kokningen vidtar problem. För hotellet tillhandahåller inte kallt vatten till oss äggkokare. Men det finns ju kallt dricksvatten. Och champagneglas till alla som ska ha sånt till frukost (jorå). Efter flera minuters kamp mellan mig och äggskalet samt den sega hinnan, gjorde jag så här:

äggspanskfrukost
”Äggen bör sköljas i kallt vatten för att skalningen ska underlättas” står det i Husmorskalendern.

Sedan åt jag ena ägget och satte det andra i äggbehållaren som jag ju köpte i Berlin i höstas – och som nog efter barnen, min djefla man, basketbollarna och huset är det finaste jag har.

egg_lotten_spanien
Där på tv:n, som funkar som torkställning, ska jag strax se Brasilien–Chile.

Och hur går det nu på tefronten? Finns det tehuvor, löste, stormuggar, tekannor, hett vatten och tekultur?

Nope.

spanskfrukostte
Tekopp.
Share
44 kommentarer

Att resa billigt eller inte

Jag sitter och tänker på hur saker och ting funkar. Det är ju bra att man numera kan betala med kort nästan överallt (även om jag inte gillar chip-insticket utan hellre vill dra med magnetremsan) och att eltandborstar gör tänderna glatta som marmor. Men det här med att flyga med billighetsflyg som t.ex. RyanAir har jag lite synpunkter på.

Frågan är: tjänar man verkligen på att köpa billig flygbiljett?

När jag åkte med Lufthansa slapp jag att stå i kö, kunde checka in relativt sent med en jättestor väska och fick gratis öl och macka uppe i luften. När jag senast åkte med SAS hade jag nästan för mycket plats för knäna inne i flygplanet.

Nu är det kanske inte billighetsflygbolagets fel att man står i kö sjutton gånger och att man får vänta när man inte trodde att man skulle få vänta eller att själva flygplatsen är helt felaktigt utformad. Men hur tänkte de t.ex. på flygplatsen i Girona?

Girona, lite stiliserad variant bara.
Girona, lite stiliserad variant bara.

Den gula rutan är själva golvutrymmet, alltså lokalen. Det gröna är incheckningen, där alla luckor var öppna. De röda pilarna är köer, som var lite mindre snörräta i verkligheten:

Köerna på riktigt.
Köerna på riktigt.

Och så till trasselsudden där uppe: det var folk som behövde ta sig till toa/kiosk/flygplanen/utgången/vågen/en kompis/informationen. Faktum är att passagen var max en meter bred. Och att folk nästan armbågade varandras näsor och sparkade i okända människors fotknölar bara för att det var så dumt utformat.

Jag spärrade vägen på ett synnerligen irriterande sätt för att kunna ta bilden utan en hel trasselsudd till folksamling.
Jag spärrade vägen på ett synnerligen irriterande sätt för att kunna ta bilden utan en hel trasselsudd till folksamling i vägen. (Och helt opedagogiskt tog jag bilden från fel håll med köerna till vänster och väggen till höger. Sorry.)

Att checka in själv och klicka på pekskärmar och skriva in koder har jag inget alls emot. Det är bara kul – men när man ändå måste stå i kö sedan undrar man ju vari vinsten med självincheckningen kan vara.

Pekskärmen. Bekräftelsenummer med bokstäver och en osynlig Fortsätt-knapp.
Pekskärmen. Bekräftelsenummer med bokstäver och en osynlig Fortsätt-knapp.

Nu tänkte jag att detta blogginlägg skulle kunna vara ett tidsdokument som vi kan skratta gott åt när allt om en tre–fyra år är så förbättrat och uppdaterat att vi bara äääälskar att resa på detta sätt. Om inte någon äntligen kan uppfinna beam-me-down-Scotty-maskinen istället. (Please?)

Tillbaka till Spanien. Jag undrar nämligen vad detta var, som vi plötsligt serverades som en bonus när vi hade beställt 25 glassbomber och en Cava:

Bilden är förstås lite suddig eftersom jag ju var det just då.
Bilden är förstås lite suddig eftersom jag ju var det just då.

Uppdatering!

Pernilla meddelar att det där nog är slånbärslikör, medan Översättarhelena löser namnproblemet med att tala om att de förmodligen kallades shots – på spanska ”chupito”. De två karlarna som var med mig vid tillfället slog sig inte för bröstet och vrålade att det var jättegott, medan jag slickade mig om munnen som en nöjd katt. Mmmmm, socker.

Share
18 kommentarer

Bildsafari med tvära kast

När jag babblar om bloggandet och kommenterandet och nyttan av och nödvändigheten med detta sätt att leva, brukar de misstroende skaka på huvudet och säga ”get a life” eller ”jajaja” eller till och med ”det går nog över ska du se”. När jag nu tvingades till flera dagars uppehåll på grund av stökig resa, dumma hotellet utan uppkoppling, obefintliga vågor och att jag de facto ”got myself a life” och gick på finfest på Haga Slott utanför Enköping och faktiskt inte hann blogga, gjorde jag den hemska upptäckten att bloggpausen var (håll i er) … ganska skön.

På samma sätt som det är skönt med kalla avrivningar och att noppa näshår med pincett.

Äntligen tillbaka i verkligheten med den så bekanta värmen av datorn på låren och tidens snabba flykt under surfandets rus, måste jag ju bara rapportera lite om de senaste dagarna. Om spansk mat i  Lloret de Mar, t.ex.

Maten på vårt hotell var tyvärr inget vidare. Den här lilla fisken smakade ... fisk.
Maten på vårt hotell var tyvärr inget vidare. Den här lilla fisken smakade … fisk.
Hotellets griskind smakade ... kött. Dillkött om jag ska precisera.
Hotellets griskind smakade … kött. Dillkött om jag måste precisera.

Kanske hade vi otur. Det vi åt i Spanien  smakade bara salt och kött respektive fisk. En gång fick vi lever, och då smakade allt i hela matsalen lever – paellan, påmmfritten, tomaterna och vattnet. Men tomaterna var delikata!

Det roligaste i Spanien var när jag fick gå på lokal och titta på fotbolls-VM. Eftersom basketturneringens schema inte tillät en utflykt till Barcelona, fick jag inte gå på saluhall, inte titta på museum eller åka linbana upp i bergen. Men se på fopoll på puben dög finfint!

På puben. En brasse och en holländare filmar de sista minuterna i matchen häromdagen.
På puben. En brasse och en holländare filmar de sista minuterna i matchen häromdagen.

Det var aldrig hotfull stämning supportrarna emellan, det var aldrig bråk och det var aldrig ens ilskna blickar. När Nederländerna hade slagit Brasilien, kramades dessa båda killar ovan (som inte kände varandra) och gick vidare i livet.

Efter matchen fylldes gatorna av glada, orangeklädda vinnare från Nederländerna. Plötsligt hördes en skarp vissling och ett vrål och sedan skrik och skratt. Alla rusade till en bestämd punkt mitt i gatan. Så här såg det ut:

Vad händer?
Vad händer?

Jag gick försiktigt mot folkmassan och kände mig som Robert Capa på D-Day när jag knäppte bilder på folkmassan och den förmodade massakern som snart skulle komma att äga rum. Plötsligt hördes också ett lågt tutande som av en leksaksbil. Ur folkmassan lösgjorde sig en annorlunda figur:

On noooo! De ska slå ihjäl en ensam brasse som har kommit in på fiendeområde!
On noooo! De ska slå ihjäl en ensam brasse som har kommit in på fiendeområde!

Vrålen och skriken tilltog. Tut, tjo, bröl och visslingar blandades med … skratt? Va? Och applåder? Ska jag fly eller applådera?

Nämen, det är en väldigt glad liten brassetjej!
Nämen, det är en väldigt glad liten brassetjej!

De galna nederländarna applåderade Brasilien mitt i glädjeyran och klappade om brasilianskan som, väl, egentligen borde ha varit lite deppig och nedslagen?

Inga ledsamheter här inte! Brasilien är bäst ändå! (Kanske hon sa.)
Inga ledsamheter här inte! Brasilien är bäst ändå! (Kanske hon sa.)

Så var det då i lördags morse dags att åka hem. Jag och Sextonåringen fick åka hem tidigare än de andra i laget eftersom vi skulle på en sedan länge inplanerad 50-årsfest. Hemresan bestod av triljoner försenade bussar, femton miljarder köer och drygt trehundra pauser när vi inte kunde göra annat än att svettas och flåsa samt vänta. Om internet hade varit lika naturligt och tillgängligt som blyertspennor och kaffe, hade jag kunnat blogga femton kilometer text under dagen. Men nej.

Titta. Jag gör ingenting. Bara sitter i kö som en pascha gör jag.
Titta. Jag gör ingenting. Bara sitter i kö som en amöba gör jag. Tråååk.

Men hörni. Nu ska jag rekommendera något: Haga konferenshotell. Där ägde 50-årsfesten rum, och det är ett fantastiskt fascinerande plejs eftersom det i omgångar har förfallit såpass att det lika gärna kunde ha rivits. Nu är det underbart vackert och mysigt och jagvetinteallt. Åk dit.

Jag och döttrarna i ett hotellrum på Haga. (Och fotboll – Messi skymtar bakom ölen.)
Jag och döttrarna i ett hotellrum på Haga. (Och fotboll – Messi skymtar bakom ölen.)

Nu till något fullständigt chockerande som ni nästan aldrig har varit med om här på bloggen. Fokusera och koncentrera er. Och kolla på bilden på mig här nere.

Ser ni? Ser ni? Jag är som Fantomen som ibland rör mig ute bland människor klädd som en vanlig tant i finkläder!
Chocken!

Ser ni? Ser ni? Gala! Fest!

Jag är som Fantomen som ibland rör mig ute bland människor klädd som en vanlig tant – i finkläder! I och för sig är det varken skönt, praktiskt eller särskilt förvånande egentligen, detta att jag kan åla in i siden och smälta in och uppföra mig och hälsa och titta i ögonen och tala om väder och vind utan bara … normalt. Men det händer ju inte så ofta.

Nu fick jag lite blodad tand av detta. Att bo på slott, att gå i högklackat på krattade grusgångar, att torka sig med manglade linneservetter och att klappa på 400-åriga väggar är fantastiskt. Men de där skorna, de åkte av och på så många gånger att jag till slut inte kunde ha fått på mig dem ens om jag hade huggit av mig hälen.

Tårna ligger där inne som klämda klenäter.
Tårna ligger där inne som klämda klenäter.
Middag i slottet. (Foto: M. Bergman.)
Middag i slottet. Vi fick bl.a. sparrismousse, murkelsås och jordgubbssallad. Fast inte samtidigt.

Här sitter jag nu hemma i sängen och skriver. Jag har basketshorts och linne och gardinerna är fördragna för att vi ska hålla huset någorlunda svalt och slippa krypa ner i källaren för svalka. Tårna kan jag spreta med och datorn funkar perfekt. Spanien och slott är bra – men hemma förstås bäst.

Share
52 kommentarer