Hoppa till innehåll

Dag: 24 juli, 2010

Förvirrade fantasier om flytt

Ni vet hur gräset alltid är grönare hos grannen och hur man ständigt kommer på att det ju hade varit bättre om …… (fyll i själva) än att …… (fyll i själva) eftersom det om tre eller tio år kommer att …… (fyll i själva). Alltså att hur glad och nöjd man än är med sitt liv, så längtar man efter den där karriären, miljonen eller pälskappan samt …… (fyll i själva)?

Och nu är jag jätteförvirrad. Jag bor i ett underbart knasigt hus i en ände av Sverige som jag verkligen tycker om, men har på två dygn vrålat mot himlen:

– HIT VILL JAG FLYTTA!

I Kisa (nej, inte Kinna eller ens Kina) har Kisa Magnusson, Magnus Samuelsson, Gerda Antti och Inger Nilsson bott. I den senares barndomsträdgård har det alltid stått en Lilla Gubben-häst – som vi ju ville se. Men den var borta! Ack, ack, ack! Jag ropade:

– SKAM OCH SKANDAL! NU KÖPER JAG EN HÄST TILL VÅR TRÄDGÅRD! HIT VILL JAG DOCK INTE FLYTTA!

Sedan åkte vi till kompisen som på somrarna bor så här:

Så här vill jag ju egentligen bo.
Så här vill jag ju egentligen bo. Tror jag.

Där var vi i ett par dagar redan för femton år sedan, när man på gården närde världens största gris. Det var meningen att den skulle slaktas och ätas upp, men var så besvärande gullig att ingen nändes ta död på kraken. (Den var så lagom gullig när den hade blivit världens största gris.) Jag vandrade nu omkring på de grisfria ägorna, klämde på 100 år gamla lantbruksverktyg och vrålade mot himlen:

– HIT VILL JAG FLYTTA! JAG VILL VARA BONDE!

På väg från Kisa, fastnade vi på Telemuseet i Virserum, som jag rekommenderar varmt. För det är helt vansinnigt. En telefontok som heter Anders Joelson har samlat på sig telefoner och allt som har med telefoner att göra och i förlängningen allt som har med tangenter eller knappsatser att göra. Det är proppfullt, det är trångt, det är varmt och det saknas information – men det är underbart!

Tydligen fanns det 1973 åtta mobiltelefonabonnemang i Sverige.
Tydligen fanns det 1973 åtta mobiltelefonabonnemang i Sverige.
Tydligen drabbades sådana här män av snedbelastad rygg.
Tydligen drabbades sådana här män under 80-talet av snedbelastad rygg.

Jag vandrade omkring i de smala museigångarna och klämde på telefoner och tryckte på knappar fastän man egentligen inte fick det och så skrattade jag oct tio kilo tunga ficktelefoner och så vrålade jag mot det låga taket:

– JAG VILL HA ETT EGET MUSEUM!

Men bo i Virserum vill jag kanske inte.

Sedan åkte vi till paradiset som heter Olseröd & Juleboda & Haväng. Där i krokarna finns nämligen en fyra mil lång strand med så finkornig sand att stegen låter som i knarrsnö.

Ingen Lundell eller måne över Haväng.

Ibland kommer hästar, får, lamor och långhåriga kossor ner på stranden och håller badgästerna sällskap. Om stranden är paradiset är alltså de lösspringande djuren förmodligen på rymmen från Noa. (Som jag vill kalla Noak.)

Mums, en träsko.

Vi sov under snedtak till fläktars surr och tittade ut över nejden och undrade var vi hade hamnat. Italien? Spanien? Grekland? Solen stekte och flugorna flög och det arkitektoniskt perfekta huset som våra vänner bor i, var vackert som i en inredningstidning. (Fast befolkat.)

Som kvällstradition tog mannen i huset fram dammsugaren och utövade massutrotning medelst dammsugare uppe i tak och fönster.
Som kvällstradition tog mannen i huset fram dammsugaren och utövade massutrotning medelst dammsugarrör uppe i tak och fönster.

Jag kände på sanden, njöt av de öppna fälten, hejade på bönderna och så tog jag i för allt jag är värd och vrålade mot natthimlen:

– SÅ HÄR VILL JAG ALLTID HA DET! JAG VILL OCKSÅ HA ETT RUNT FÖNSTER!

Och så körde vi mot Lund, mitt Lund som jag tycker så mycket om. Där bor vi nu hos kompisen som bor mitt i stan, han som är skotte och som gladeligen på uppmaning tar på sig kilt och stoppar en smörkniv i strumpan och …

... sitter på golvet och leker med lego i timmar ...
… sitter på golvet och leker med lego i timmar och  …

 

... som i badskor går på stadsvandring och ...

... kliver ner i Domkyrkans krypta för att klappa på jätten Finn.
… som kliver ner i Domkyrkans krypta för att klappa på jätten Finn.

Han trollar fram presenter till alla och säger till barnen att duscha med fingerfärg. Dessutom låter han oss sova så här:

Femstjärnigt!
Femstjärnigt.

Jag är förstås nästan hes av allt vrålande mot himlar och tak. Men jag tar en till:

– JAG VILL BO MITT I LUND OCH LÄSA PÅ UNIVERSITETET OCH SOVA I RUTIG SÄNG!

Såja. (Det här med att skrika och skriva av sig är inte helt fel.)

Share
31 kommentarer