Hoppa till innehåll

Etikett: framtiden

Mitt Sommarprat (på låtsas)

Hej, jag heter Lotten Bergman och det här är mitt Sommarprat!

(På låtsas.)

Redan som liten palt föddes jag. På vägen mot livets slut har jag spräckt båda ögonbrynen, opererat ett knä, tappat känseln i två tår och råkat elda upp ögonfransarna. Fast bara på ena ögat.

Det underliga är att jag trots alla dessa bedrövliga missöden inte är det minsta lilla bitter eller ens döende. Därför kommer jag nu – helt logiskt – att istället berätta om hur världen kommer att se ut om precis ett år.

  • Tågresorna är lika billiga som flygresorna var 2019 och det är plättlätt att åka tåg till London.
  • Flygresorna är lika dyra och obegripligt prissatta som tågresorna var 2019, och för att ta sig till Thailand krävs 72 mellanlandningar.
  • Alla motorvägar är enfiliga utom i de områden som fortfarande saknar lokaltrafik.
  • Gågator med cykelstråk i mitten har ersatt 90 % av alla bilvägar i stadskärnorna.
  • Hattar är högsta mode – för att dra blicken från resten av utstyrseln, som ser ut som skrutt men är oerhört bekväm.
  • Alla barn i skolan trivs.

Men hur vet jag detta och hur i hela friden kom det sig att det blev så? Jo …

(Här avbryts jag av cliffhangermusik. Eftersom ni inte lyssnar på radio, får ni istället en cliffhangerbild.)

Mystiskt träd i olycksbådande molnmiljö.

Vi börjar bakifrån med sista punkten i min framtidsvisionslista! ”Alla barn i skolan trivs” är inte fel ordföljd. Det är faktiskt alldeles korrekt för alla barn går inte i skolan. Men de som går i skolan, de trivs. Hur gick det till? Jo …

Eh.

Tyvärr har jag inte hunnit skriva mer än så på mitt påhittade sommarprat. Nu ska jag låtsas som om det regnar (behöver inte låtsas, ser jag) och baka lite bröd.

Vad tror ni om den 22 juli år 2021?

Kolla, det var inte ett träd, utan bara en liten rot som jag drog upp.
Share
17 kommentarer

Framtiden, bilarna och ”technology disruption”

En gång runt 1985 sa min dåvarande pojkvän (och nuvarande djefla man) något om Chopin. Men han uttalade det som [schå-ppen], lite likt ”shopen” på svengelska och inte som jag var van: med en nasal, fransk ton. För han hade ju en bekant som var polack, och ptja, så kan man ju också göra. (Liksom att uttala oregano på italienska osv.)

Chopin satt i ett bibliotek och hade ont i magen.

Den 21-åriga Lotten (som ju kunde sina klassiska musikkompositörer som ett rinnande vatten) sa uppbragt:

– Shååppenvaddå? Vem är det?
– VET DU INTE VEM SCHÅPPEN ÄR? DET ÄR JU EN AV VÄRLDENS MEST KÄNDA …
– Lugna dig! väste jag och tänkte att den där jädra pojkvännen var då sannerligen inget att ha; en jädra snobb och översittare! Nu drar jag hem till Stockholm igen.

Nu blev det ju inte så, och jag har överlevt – men jag säger fortfarande schåpäää.

Men det säger jag eder, att om jag erkänner att jag inte kan just ”det där ordet” – eller precis har lärt mig massa om ”det där fenomenet” – och då får höra nåt i stil med:

– WHAT? Visste du inte det?
– Va, känner du inte till honom?
– Men jeeez, det är ju en av världens mest …

Ja, då pfffffffttt:ar jag och drar.

Nu ska jag berätta för alla nyfikna om mitt nyupptäckta uttryck som ni (jaja, himla vilt med ögonen) säkert har hört förut: Technology Disruption. Många är de forskare och föreläsare och framtidstänkare som berättar om detta begrepp enligt denna ordning, så jag gör likadant. (Boken som myntade uttrycket kom ut 1997: ”The Innovator’s Dilemma” av Clayton M. Christensen.)

Det här är N.Y. år 1900.

”Can you spot the car?” är frågan som ställs. Okej: kan ni se bilen?

Det är The Easter Parade på 5th Avenue med fler människor ute än vanligt och alla technology disruption-kramare påtalar att det ju är en farlig massa hästar.

Nu kommer en bild från N.Y. 1913 – fortfarande påskparaden.

”Can you spot the horse?” är nu frågan som ställs. Okej: kan ni se hästen?

Det var ju kul! På blott 13 år gick N.Y. från att vara en häststad till en bilstad. Bilarna ser förvisso fortfarande ut som hästkärror, men ändå. Explosionsmotorerna var helt klart da shit.

Här kommer nu det facit som alltid presenteras efter gåtan: bilen bland hästar och hästen bland bilar.

Okej, där uppe är bilen och där nere är hästen. Men …?

Jag kliar mig i huvudet. För jag hittade en annan häst. Och en till – och en annan bil. Hm. Har vi att göra med ett falsarium för att framtidsforskarna vill få fram en poäng?

I högerkanten hittar jag en bil med tjocka gummidäck – den ser ut lite som Kalle Ankas bil bakifrån.
I högerkanten hittar jag inte färre än tre hästdroskor bland 1913 års bilar. För tydlighetens skull har jag ringat in både föraren och hästen.

Jahaja. Strunt samma.

Poängen är att man år 1900 inte kunde förutse

  • vilken effekt bilarna skulle ha på samhället
  • hur snabbt de skulle öka i antal
  • att hästskiten skulle försvinna
  • att behovet av parkeringsplatser skulle öka dramatiskt.

Precis som att vårt behov av skrivmaskiner ju försvann och att de smarta mobiltelefonerna totalt eliminerade vårt behov av kartböcker.

Och nu kommer framtidsforskarnas bil-kristallkula: redan 2021 kommer ingen att köpa en ny bensinbil. Alla som just nu köper nya bensinbilar kommer att ångra sig bittert och andrahandsmarknaden för dessa bilar kommer att påminna om den för Iphonen som kom ut 2007.

I förlängningen handlar det i framtiden (enligt forskarna och siarna) om att vi inte äger en bil var, utan att det finns en självkörande bil-armada och att behovet av parkeringsplatser kommer att minska drastiskt – och att städerna förhoppningsvis kommer att ersätta parkeringshusen med grönområden. Alla inte-forskare skakar på huvudet och muttrar:

– Mäh. Det där tror jag inte på. Det går inte så snabbt, serru.

Eller så gör det faktiskt det, vanligtvis. Kolla den här S-kurvan som återkommer i nästan all statistik om tekniska framsteg. Först händer ingenting, sedan ingenting, sedan är vi sålda på prylen och köper för allt vad tygen håller, varefter vi ligger stilla på en hög nivå.

Här i Eskilstuna totalrenoveras just nu ett urgammalt parkeringshus, medan den stora, nya sportarenan håller på att få en gigantisk, underjordisk parkeringsyta. Som alltså inte kommer att behövas om tio år?

Det var som tusan.

Men nu till något som jag snubblade över i min jakt på bilbilder. Om vi tar statistiken från år 1900, köptes då 4 192 bilar i hela USA – och 1 575 var elbilar medan 936 var bensinbilar.

(Nu räknar ni febrilt på fingrarna. Detta stämmer ju inte. Nä, för hela 1 681 av de köpta bilarna gick på ånga. Hehe.)

Men så många elbilar? Ja! Kolla – en elbil från 1904!

Electric Vehicle Company körde omkring med denna skönhet 1904.

Men … om tekniken till elbilar fanns 1904 … och oljebolagen (väl?) då inte hade världsherravälde …? Va? Huh? Vad hände?

Jo, taxibolaget Electric Vehicle Company satte igång projektet med elbilsskjutsar i slutet av 1800-talet med den moderna idén att bilen kör och kör, sedan byts batteriet ut mot ett fräscht, och så laddas det tomma batteriet tills elbilen kommer in till garaget igen för ett batteribyte. Inga laddtider, alltså. Stor succé!

Eltaxibilar väntar på kunder 1897.
Där satt chauffören helt absurt högt upp 1899.

Men tyvärr var eltaxibolagets visionärer inte så bra på att räkna. De köpte in fler och fler elbilar, men inte fler batterier. Och så fick de inte råd att renovera sina bilar och så bråkade Henry Forde med dem och deras patent, och plötsligt blev eltaxibilarna impopulära för att de helt enkelt inte funkade. De gick sönder, de kunde inte laddas, kunderna kom försent och alla blev arga och valde bensintaxibilar istället. Elbilsbranschen gick därmed i putten och när den här bilden togs 1908, var den inringade eltaxin en anakronism och en dinosaurie på gatan.

Så nu vet  jag det! Hör ni dialogen i fjärran? Jag inleder:

– Öh, hörru. Man hade fungerande elbilar för 120 år sedan.
– Va? Det hade jag ingen aning om.
– MEN! DET VET VÄL VARENDA MÄNNISKA!


Förmodligen är det så att det fanns ett överflöd av bokstäver i fingrarna när jag började skriva. Att publicera så här långa blogginlägg är inte alls modernt eller ens populärt. Fast å andra sidan är även bloggarna ju på utdöende, så då är allt precis som det ska vara, antar jag, trallala!

Share
31 kommentarer

Krävs en Lidnersk knäpp för att jag ska bli genial?

När Paul McCartney en morgon vaknade med ”Yesterday” i huvudet, visste han inte att det var just ”Yesterday”. Han nynnade ”Scrambled eggs, trajdirajdi, scrambled eggs …” och frågade senare på dagen sina polare vad det var för låt.

– Ingen aning, sa John buttert.
– Låter väl som en annan låt …? muttrade George Harrison. Kanske nåt av Beethoven, ni är väl på ungefär samma nivå?
– Skulle kunna vara nåt av Nat King Cole? Eller Ray Charles? sa George Martin energiskt och bläddrade fram en cellist i sitt kartotek.
Scrambled eggs, oh, my baby, how I love your legs nynnade Paul.

Ringo sa inget, för han låg och sov. And the rest is history: Paul skrev verkligen (utan Johns hjälp trots att det i alla rullor som vanligt står Lennon/McCartney) en ny låt som förmodligen alla i världen har hört någon gång.

Inte Beatles’ mest kända LP-omslag.

Nu vill jag också komma på något som ingen annan redan har uppfunnit. Som alla de andra nyskaparna eller entreprenörerna eller rent av uppfinnarna

  • Ingvar Kamprad med alla sina möbelkartonger
  • kriminologerna som insåg att psykologi bakom mord kan lösa brott
  • Ulrich Salchow som plötsligt skrinnade baklänges och sedan hoppade upp och roterade ett helt varv och landade oskadd
  • Ignaz Semmelweis (inte Florence Nightingale, som jag trodde) som kom på att om alla bara tvättar händerna, så dör färre
  • Maria Beasly som uppfann livbåten.

Hur hittar man alltså på sånt som inte redan är påhittat? I mitt fall handlar det nog inte alls om att tänka utanför ramarna, utan snarare att jag ska krypa in i ramarna och nörda till max med mina färdigheter. Kan jag uppfinna ett språkpolisbaserat, basketliknande spel, kanske? Eller

  • knäprotesen som man bara injicerar och som är kopplad till en 3D-skrivare
  • barnuppfostringsappen som gör barn glada
  • föräldrauppfostringappen som genererar glada barn
  • den självuppblåsande bilbarnstolen
  • energiinsamlaren som tar vara på basketspelarnas upphopp och värmer korv med hjälp av den.

Förbaskat! Kolla:

En uppblåsbar barnstol …

QED. Nu kryper jag in i ramarna. Kanske ska jag börja sälja malldokument som är välformulerade, korrekta och fulla av lustigheter? Ska jag bygga talskrivarmaskinen ”Skolavslutning 2.0” eller designa basketskon med inbyggd bollpump?

Eh. Jag är nog inne på fel spår trots allt; efter en Lidnersk knäpp skulle jag kanske kunna fokusera mer på ”vad behöver uppfinnas?” än ”vad kan jag hitta på för nåt kul?”

Share
88 kommentarer

Vad händer 2016?

Inte vet jag. Men jag kan kanske berätta vad som hände i Sverige 1916?

1916_george_renstrom
Cykelutflykt 1916. Ni ser tygbristen?
  1. Det rådde tygbrist i Sverige – det var alltså svårt att sy upp nya kläder även om man hade råd att betala dyrt för tyget.
  2. Sveriges stearinljusfabriker stängde tillfälligt pga. talkbrist.
  3. Sprit serverades bara på restaurangerna om man beställde lagad mat för minst 1 kr (som motsvarar 38 kr idag), vilket resulterade i att en och samma oönskade tallrik med mat åkte fram och tillbaka mellan gästerna och köket.
  4. Det ”allmänna smörgåsbordet” drogs in, vilket är väldigt svårgooglat (så berätta gärna allt ni vet om detta). I samma veva föddes smörgåsbordsvirtuosen Tore Wretman, vilket ju måste hänga ihop på något sätt.
  5. Privata sockerlager på mer än 11 kilo per person beslagtogs, vilket rimligtvis måste ha resulterat i sockergömmor på vindar och källare och karies på alla möss.
  6. Tändsticksaskarna tillverkades plötsligt med plån på bara ena sidan. (Materialbrist.)
  7. Liljevalchs konsthall på Djurgården i Stockholm invigdes med verk av de då fortfarande i högsta välmåga levande Carl Larsson, Anders Zorn och Bruno Liljefors.
  8. Dalarna översvämmades. I Vansbro var stationshuset den enda byggnad som inte stod under vatten.
  9. Svenska flaggans dag firades för första gången i hela Sverige.
  10. OS ställdes in, men för att atleterna i Norden inte skulle ha tränat förgäves, hölls ”Svenska spelen” på Stadion i Stockholm. I sångtävlingen deltog 4 000 personer.
  11. Sverige vann för första gången över Danmark i fotboll – med 4-0!
  12. Verner von Heidenstam tilldelades nobelpriset i litteratur, medan alla de andra nobelpriserna brann inne. Det var ju … eh … rättvist …?
  13. Grönköpings Veckoblad blev en egen tidning.
  14. I en kungörelse bestämde riksdagen att samebarn som gick i nomadskolor, skulle bo i kåtor av trä. Anledningen var att de ”inte skulle glömma och därmed förlora sitt ursprung” och bli som alla andra svenskar.
  15. Folkskoleöverstyrelsen föreslog att läkarundersökningar skulle utföras på alla skolbarn minst två gånger under skolgången – alltså förutom när de undersöktes för att de faktiskt var sjuka.

ransoneringOvanstående händelser kan under 2016 fira 100 år (grattis), men dessutom kan jag nu i analogi med listan ovan och alldeles anakronistiskt utgå från att detta händer under de tolv kommande månaderna:

  1. Facebook fylls av symaskinsrapporter – alla syr upp sina kläder själva för att kunna skryta om det.
  2. Ikea rear ut värmeljusen och servetterna.
  3. Lagad mat serveras blott på restauranger med fungerande fläkt, sprittillstånd, heltäckningsmatta och gardiner med tofsar.
  4. Smörgåstårtor förbjuds pga. lättmajonnäs.
  5. Lördagsgodispåsar som rymmer mer än 11 kilo beslagtas.
  6. Tändstickor med nonsafetygaranti säljs en masse till daredevils som har tröttnat på bungyjump.
  7. Melodifestivalmuseum invigs i Skara. De fortfarande i högsta välmåga levande Carola, Måns Zelmerlöw och Lill-Babs uppträder i sammanlagt 09,00 minuter.
  8. Dalarna översvämmas av utflyttade södermalmsbor som har tröttnat på surdegsbröd.
  9. Svenska flaggans dag firas för första gången till det 60-åriga födelsedagsbarnet Björn Borgs ära. Alla får gratis kalsonger.
  10. OS i Rio de Janeiro hålls utan ryskt deltagande. Den på försök införda sångtävlingen vinns av Sverige som ställer upp med Carola, Måns Zelmerlöw och Lill-Babs.
  11. Sverige vinner naturligtvis fotbolls-EM. Zlatan gör fyra mål i alla matcher.
  12. Lotten Bergman tilldelas nobelpriset i litteratur, kemi, fysik, medicin och ekonomi. Fredspriset får hennes make, aka DDM.
  13. Grönköpings Veckoblad får av outgrundlig anledning den 3 januari massa nya prenumeranter.
  14. I en kungörelse bestämmer riksdagen att skolbarn som går i foppatofflor ska tvingas köpa träskor för att inte glömma bort hur det känns att ha sår på fotknölarna.
  15. Folkskoleöverstyrelsen föreslår att läkarundersökning ska genomföras på alla lärare minst två gånger i veckan – alltså förutom när de undersöks för att de faktiskt är utbrända.

bbkalsong

Eller …?

 

Share
120 kommentarer

Vad är minnesvärt?

Djeflatjuvmannen älskar hängmappar.Som min djefla man tjuv- och attackskrev (se bild) här på bloggen igår (okej, han frågade om lov utan att jag lyssnade och jag svarade ja som om han hade bett mig om lov att ta ut soporna eller annat självklart) så kommer ni att under hela augusti bli tvungna att splittra er uppmärksamhet mellan denna pyttipannablogg och den mycket mer nischade minnesvart.com.

Dessutom är det ju kryss i almanackan den 16 augusti, så när 1 september äntligen infaller kommer vi alla bara att sucka av trött lycka och inse att herrejävlar det är ju bara tre månader kvar till julkalenderns första lucka öppnas.

Snart ett år sedan. Hjälp.

Men nu ska vi se om vi med gemensamma krafter (inspirerad av en fråga i gårdagens bås) kan lista några personer som är födda efter 1980 och som med Sverige som utgångspunkt har skapat något som vi kan ana är minnesvärt även om, säg, en 20 år. Eller 40 år? Kanske 100 år?

(Definitionen av just ordet ”minnesvärt” kan ni själva få fundera över utan mina pekpinnar.)

Jag kan rabbla föttifjuttron idrottsstjärnor (Christian Olsson, bröderna Sedin, systrarna Kallur, Anja Pärson, Carolina Klüft, Marcus Hellner, Charlotte Kalla och Zlatan) men har svårt att komma på en enda författare, bildkonstnär, politiker, upptäcktsresande eller en tiljornas och estradernas aktör. Grabbarna i EMD? Gustaf Fridolin? Robin med talkshowen? Shima Niavarani?

Tomas Tranströmer debuterade (och kallades geni) vid 23 års ålder. När Ingmar Bergman var 30 år hade han skrivit och/eller regisserat åtta filmer. Fast å andra sidan – Selma Lagerlöf debuterade inte förrän hon var 33 och Astrid Lindgren fick ju vänta tills hon var en gammal gumma på 37 innan Pippi Långstrump slutade refuseras. Om vi ska kliva lite längre fram i tiden finner jag att Henning Mankell debuterade som 25-åring och att ABBA-medlemmarna var i 20-årsåldern när de fick sina första skivkontrakt – Agnetha blott 17.

Så borde jag inte redan nu kunna ana framtidens riktigt minnesvärda insatser på andra områden än idrott? Joooo. (Hjälp mig!)

En titt i kristallkulan nu: Måns Zelmerlöv blir som en Björn Skifs eller Jan Malmsjö medan Darin blir en Lasse Lönndahl. Amanda Jensen och Marie Picasso blir som Brita Borg respektive Ann-Louise Hanson medan hockeylirarna Oliver Ekman-Larsson och Magnus Pääjärvi-Svensson båda två kommer att kapa ett av sina efternamn. Proffsbloggarna kommer att få Nobelpris i tiotalet helt nyskapade kategorier, Ludmila blir president för Internationella olympiska kommittén och själv kommer jag att förvandlas till Doctor Who nu på söndag.

Share
163 kommentarer

– Äntligen! ropade jag till Sture Allén alldeles nyss

Och då började han fnittra så brutalt att han som på ett forntida foto blev alldeles suddig:

– Ssscchhh, Peter sitter och jobbar här på andra sidan dörren! sa Sture.
– Ssscchhh, Peter sitter och jobbar här på andra sidan dörren! sa Sture.

Jag är inne i Svenska Akademiens lokaler i Gamla Stan – närmare bestämt i Börssalen där alla varje år får veta vem som tilldelas Nobelpriset i litteratur.

Det handlar om en temadag under namnet ”Språkhjälpmedel i tiden”, vilket är 100 93 % roligare än titeln antyder. Det handlar om allt från ordböcker och frågelådor till termdatabaser och appar. Vi babblar om språkbruk och uttal, skrivregler och översättningshjälp, personnamn och ortnamn och får under kafferasten på inga villkor ta med något spillbart i  Börssalen. (Som förresten har fått gråa väggar istället för svagt rosa eftersom grått tydligen är den färg som får guld att glänsa extra guldigt.)

Strax ska en paneldiskussion äga rum – Sture Allén (som representerar Svenska Akademien), Anna-Lena Bucher (TNC), Catharina Grünbaum (Mediespråksgruppen) och Ola Karlsson (Språkrådet) ska prata med varandra och svara på frågor. Som ni väl förstår är det ju komplett obegripligt att jag inte sitter med i panelen och yrar om baskettermer kontra cement- och betonguttryck i kombination med tågens kamaxlar och städverktyg med kvinnonamn.

Jag ska istället försöka vara diskret i publiken. Får inte ställa mig på bänkarna och sjunga en sång. Inte spilla kaffe på golvet.
Jag ska istället försöka vara diskret i publiken. Får inte ställa mig på bänkarna och sjunga en sång. Inte spilla kaffe på golvet. Inte skrika SPRÅKPOLISEN ÄR HÄR! Bara ta det lugnt.

Nu kommer lite fakta i väntan på panelhönorna:

  • Genomsynlig är det som släpper genom både ljus och bild (ergo ett fönster).
  • Genomskinlig är det som släpper genom ljus (alltså t.ex. en frostad glasskiva).
  • Ungdomssvärmeri finns med i SAOL, men mitt tips är att det försvinner till nästa upplaga (2015). Vem fan svärmar?
  • Stubblucka är en spridning av stenar i en stensträng vid en stubbe eller f.d. stubbe och dessutom ett ord som hittills inte har kunnat googlas fram. (Moahahaha.)
  • IATE är en översättningsbank med 23 EU-språk – och latin.
  • Brain waste bör på svenska heta resursslöseri.
  • SAOL:s app har en stavningshjälp som rycker in med stavningsförslag när man skriver fel, men si det visste jag inte emedan jag aldrig stavar fel.
  • Podiets nederkant har veckad kjol.
Skåda även det rustika golvet där månget lurvigt ben har svängts.

I Danmark finns sproget.dk, och i Sverige kan det hända (om alla kommer överens) att en liknande sajt hamnar på svenska.se (som har tjingats av Svenska Akademien, men inte används än). Där skulle man kunna ha en gemensam sökmotor som leder till gratistjänsterna Rikstermbanken, SpråkbankenSAOL, SAOB, Utrikes namnbokMyndigheternas skrivregler (som håller på att fräschas upp av Språkrådet), Ortnamnsregistret, Lexins uttalsordbok och annat språknyttigt.

Nu inleds paneldiskussionen! Och oj, som vanligt handlar det om papper kontra digitala medier.

– Hur kommer det att se ut i framtiden …?

Alla i publiken svarar precis som alla svarar – en del gillar papper, andra gillar bara elektroniska varianter och de flesta gillar båda. Jag hade om jag hade suttit i panelen citerat en klok man:

– Av naturliga skäl är det svårt att sia. Särskilt om framtiden.

Share
99 kommentarer

Se på fan: iPad på bild redan 1983!

Jag har hittat ännu en bok med framtidsvisioner. Den här är från 1983 och ett samarbete mellan illustratören Fred Preston, AD:n Ove Pihl och framtidsforskaren Bengt-Arne Vedin.

Nu kanske ni tänker ”ååååh vilket långt inlägg och vad jättemånga bokstäver, när ska jag hinna läsa det här, gah”. Pilutta er, det är så här det ska vara. Och tolka mig inte som en raljerande fjant: jag är bara glatt överraskad och fascinerad.

Spejsat värre!
Spejsat värre!

Boken inleds med en brasklapp stor som Småland där författarna (uppdat.: det var Bengt-Arne Vedin som skrev) talar om att framtiden naturligtvis ”inte kommer att bli precis som på bilderna” och att jag som läsare gärna får läsa texterna i vilken ordning jag vill. Det handlar om gruvor på havets botten, jordbruk på månen, holografisk tv, rullande trottoarer, luftskepp (ballonger), obemannade robotfabriker och att forskare tror att konstgjorda hjärtan år 2000 kommer att serietillverkas. De är samtidigt skeptiska till några av idéerna, särskilt den rullande trottoaren.

En vision är hur ”datorhallen” kommer att fungera som bystämma där man i en och samma lokal (med ohyggligt högt i tak) har

  • spelhall för videospel (!)
  • bibliotek för data
  • skola för programmerare
  • utvecklingssystem för datorsystem.
Allt under ett tak! Alla har ridstövlar! Och knäskydd och puffärmar! (Bilden är beskuren.)
Allt under ett tak! Alla har ridstövlar! Och knäskydd och puffärmar! (Bilden är beskuren.)

Boken har dessutom en lösning på det krångliga incheckningsförarandet på världens alla flygplatser: man packar in alla passagerarna i ”containrar” redan inne i stan! Man kliver alltså in i containern i Stockholm och under de 40 minuter (!) som det tar att komma till Arlanda, får man passet synat och biljetten kollad, väskorna incheckade, pengarna växlade och taxfree-handlingen ordnad. Man ska i containern även ha tillgång till telefon, telefax och skrivmaskin för att kunna utnyttja tiden väl. Problem med säkerhetskontrollen? Inte då, det verkar inte finnas någon. Containern skjuts bara tjoff! rakt in i ett flygplansskelett när man kommer fram till flygplatsen.

Själv tycker jag att inlastningen i flygplan är ett stort aber. Skulle man inte kunna öppna hela flygplanstaket som en konservburk och låta oss passagerare kliva på i stora lass istället för i smala led? Hur mycket har passagerarflyget egentligen utvecklats sedan 1950-talet?

”Det nya tåget” är ett deppigt kapitel. För det första antyds att passagerarunderlaget nog är för litet. För det andra upptar korglutningsproblemet nästan resten av texten. Vi får dock veta att det finns monorail i Tokyo och Disneyland, luftkuddetåg i Frankrike och att man skulle kunna ha en hjälpande propeller i aktern. De skriver att man skulle kunna ha tåg som går i rör – som rörpost – mellan t.ex. New York och San Francisco för tyngdkraften kan funka som motor om röret grävs i en parabelformad bana genom jorden. ”Men vem vill investera i att borra sådana tågtunnlar – när USAs järnvägslinjer bara går i konkurs?”

Själv tycker jag idag mest att vi ska prioritera att ha tåg som inte går sönder.

Men så handlar det förstås väldigt mycket om datorer i boken, t.ex.

  • läkare som utnyttjar ekolod för att framkalla tredimensionella datoriserade bilder av kroppens inre
  • automatiska matinköp där tv och telefon integreras (här nämns inte dator)
  • pengar skickas som data och inte som sedlar
  • tv-bild på rulle
  • elektroniska expressbrev
  • minidatorer för fågelmärkning.

Det intressantaste för oss idag är tankarna om ”elektroniska expressbrev” och ”tv-bild på rulle”.

Luren på bordet, tidningarna som uppskjutna ur en skrivare och fjollstrumpor på karln.
Luren på bordet, tidningarna som uppskjutna ur en skrivare och fjollstrumpor på karln. Observera alla tryckknappar. (Bilden är beskuren.)

Så här beskrivs frukoststunden:

”Att det ligger en telefonlur på frukostbordet är typiskt. Telefonen – försedd med en knappsats och många andra nyheter – kommer att spela en stor roll i framtiden, ännu mycket större än idag. Kanske är det den elektroniska morgontidningen som får friden att härska bland gröt och juice, eller morgonposten, levererad under natten, utan att brevbäraren behövt anstränga sig.”

(Parentetisk språkkommentar: se kommateringen i meningen ovan. Sådant ser man sällan idag eftersom vi skriver mer med parenteser och tankstreck – men framför allt i kortare meningar.)

Sedan snöar framtidstänkarna in på hur tidningen ska kunna tryckas hemma – med bläckstråleskrivare eller kanske laserstrålar? Strax därpå kopplas tv:n och telefonen ihop (igen) och skapar en ”dataterminal” som man kan använda till att skicka elektroniska brev – ”dock utan bilder”. För det skulle av någon mystisk anledning vara helt omöjligt trots att ju tv:n är inbegripen i sammanhanget.

Det är fascinerande hur man i sin nutid är så fastlåst vid vissa tankesätt att det är komplett omöjligt att se bortom dem trots att de står skrivna på näsan. (Varför jag propsar på att teleportering visst kommer att funka i framtiden.)

Ok, boken slår fast att vi kanske kommer att ha hemmatryckta tidningar och skicka elektroniska expressbrev utan bilder – och drar sedan den helt korrekta slutsatsen att vi ju skulle kunna arbeta hemma mer. Fast det finns ett stort problem. Ack.

”Men fackföreningarna är skeptiska. Arbetet riskerar att bli alltför generaliserat och kontakterna med kollegerna försvinner ju i stor utsträckning.”

Nu till tv-bilden på rulle: för det är ju en iPad! Ok, den kan rullas ihop som en rullgardin och är bra mycket tunnare, men kolla! (Särskilt tryckknapparna till vänster är fina.)

En iPad 1983! (Bilden är beskuren.)
En iPad 1983! (Bilden är beskuren.)

Men hur kommer denna nya uppfinning att påverka oss, tror ni? Jo:

”Kanske börjar vi önska oss att snabbt och enkelt få papperskopior av vad skärmen visar?”

Iiih! Papperskopior! Tänk om! Inte nog med det – i nästa mening sammanfattas nästan allt det som idag sker vid våra datorer, paddor och mobiler:

”Eller kommer vi rent av att ställa nya krav på kreativitet och kvalitet vad gäller själva bildens och programmets innehåll?”

Snacka om framtidsvision: användarna kanske börjar ställa krav.

Uppdatering
Bengt-Arne Vedin meddelar via mejl (hurra!) att Fred Preston inte – som jag trodde efter att ha googlat hans namn – var en 70-årig polismördare utan en australisk konstnär, bosatt i Danmark. Vidare föregicks bokens tillblivelse av allehanda strul och texterna som Bengt-Arne hade skrivit ansågs vara för tekniska:

”På basen av en mängd framtidsstudier och kunskaper om tekniska trender föreslog jag ett antal utvecklingstendenser att illustrera, vill minnas vi siktade på 50 och mina förslag reducerades sedan till 35. Ove var aktiv i denna diskussion och i att översätta mina beskrivningar till instrux för Fred Preston.

Mina texter ansågs dock för tekniska så en duktig copywriter från Trantor-gruppen städslades. Han höll på, och höll på – antar jag, men det blev inget. Så Ove frågade mig om jag inte kunde göra ett (nytt) försök.

Som ej sällan kunde jag efter det att de ursprungliga texterna s a s sjunkit undan se dem med fräscha ögon och själv redigera och skriva lättläst copy. Så texterna är mina, Ove var ett slags övergripande producent precis som sådana agerar i filmproduktioner, utan honom ingen idé, inget team, ingen färdig produkt.”

 

Det här med elektroniska expressbrev är ju alldeles underbart.

Share
42 kommentarer

– Heeeej! Hur ere?

– Vad är riktnumret till Sundsvall? (Replik från förr.)
– Vad är riktnumret till Sundsvall? (Replik från förr.)

Den väggfasta telefonen ringde sjuttiofjorton signaler innan jag uppoffrade mig och svarade. Frustrerad klampade jag de kanske åtta meterna från min sköna fåtöljstund för att svara i gammeltelefonen. Det är – som ni alla vet – bara mamma och försäljarna som fortfarande använder familjetelefonen.

– Heeeeeej! Hur ere?

Jag tryckte förvånat luren – den riktiga luren – mot örat. Det måste vara något lurt. (Pun not intended.) Vem är intresserad av ”hur det är”? Och i så fall varför?

– Va gööööru?

Aha. Nu hörde jag vem det var: en i vanliga fall helt normal kompis. Något måste ha hänt. Hon vill nog att jag ska hjälpa till med något. Eller så har hon något sorgligt att berätta! Något som berör mig! (Om det hade varit något roligt hade jag redan kunnat läsa om det på Facebook.) Ingen ringer till mig för att bara småprata om hur det är. Inte ens för tio år sedan ringde folk till mig för att småprata eftersom jag inte är en småpratare! Iiih! Jag tog tjuren vid hornen:

– Vad har hänt? Varför ringer du?
– Nämen jag bara ringer. Ville bara prata.
– På riktigt? Bara prata?
– Japp!
– Allvarligt? Det har alltså inte hänt något?
– Nä! Men nu när jag ändå har dig på tråden undrar jag om du har något för dig på lördag om två veckor.
– Eh.

Den där frågan är faktiskt inte ok. Ni förstår varför. Man vill veta vad det handlar om. Jag kommer gärna och hjälper till att bära flygeln när folk flyttar, klipper gräset när det ska åkas på kryssning och vaktar gärna barn – the more, the merrier! Men jag vill inte komma på underklädesparty eller ljusparty eller tupperwareparty och inte alls gå i högmässan eller hänga på när älskade huskatten ska avlivas.

Bakelittelefon – en sådan som min mormor hade.
Bakelittelefon – en sådan som min mormor hade.

Men min kompis som ringde, ringde verkligen bara för att prata och en inbjudan till fest om två veckor hade hon redan mejlat ut och det låg faktiskt inte något skumt och lurade (hihi) i bakgrunden.

Vi är bra nära att säga upp prenumerationen på vår sista dagstidning av papper och funderar varje dag på nyttan av den fasta telefonen – precis som de flesta andra jag känner. Men nu börjar jag fundera på om det här med att ringa upp och tala med varandra också håller på att dö ut. Jag blir nämligen aldrig glatt överraskad när någon ringer. Om jag inte sitter i den där nyss nämnda fåtöljen, så sitter jag nog med snuttefilten den smarta telefonen och läser något, letar reda på fakta, sms:ar eller bläddrar bland musiken. (Eller jobbar vid datorn förstås.) När någon ringer måste jag avbryta det jag håller på med – och som en tvååring som berövas den roliga gröten som skvätter uppåt väggarna, blir jag arg och irriterad:

– Vem ringer nu?

Bortskämdhetssyndrom nummer ett idag: man vill ju själv välja vad som distraherar en! Om jag sitter och tittar på tv med datorn i knät eller läser en bok med radion på är det jag som har valt det och jag som väljer att låta blicken eller fokus glida mot något som kan vara lite mer intressant än det som jag håller på med nu. Jag, jag, jag.

– RIIIIIIIIING! RIIIIING!
– Tar du det? Det är din mamma igen!

Kommer ni ihåg känslan när man tryckte på telefonsvararknappen och fick reda på att ingen hade sökt en? En liten våg av besvikelse skvalpade till i hjärtetrakten, liksom. Men nu: hur många av er har kollat av telefonsvararen på senaste tiden? Och i så fall blivit något annat än lättade när det var tomt?

Share
18 kommentarer

Att resa billigt eller inte

Jag sitter och tänker på hur saker och ting funkar. Det är ju bra att man numera kan betala med kort nästan överallt (även om jag inte gillar chip-insticket utan hellre vill dra med magnetremsan) och att eltandborstar gör tänderna glatta som marmor. Men det här med att flyga med billighetsflyg som t.ex. RyanAir har jag lite synpunkter på.

Frågan är: tjänar man verkligen på att köpa billig flygbiljett?

När jag åkte med Lufthansa slapp jag att stå i kö, kunde checka in relativt sent med en jättestor väska och fick gratis öl och macka uppe i luften. När jag senast åkte med SAS hade jag nästan för mycket plats för knäna inne i flygplanet.

Nu är det kanske inte billighetsflygbolagets fel att man står i kö sjutton gånger och att man får vänta när man inte trodde att man skulle få vänta eller att själva flygplatsen är helt felaktigt utformad. Men hur tänkte de t.ex. på flygplatsen i Girona?

Girona, lite stiliserad variant bara.
Girona, lite stiliserad variant bara.

Den gula rutan är själva golvutrymmet, alltså lokalen. Det gröna är incheckningen, där alla luckor var öppna. De röda pilarna är köer, som var lite mindre snörräta i verkligheten:

Köerna på riktigt.
Köerna på riktigt.

Och så till trasselsudden där uppe: det var folk som behövde ta sig till toa/kiosk/flygplanen/utgången/vågen/en kompis/informationen. Faktum är att passagen var max en meter bred. Och att folk nästan armbågade varandras näsor och sparkade i okända människors fotknölar bara för att det var så dumt utformat.

Jag spärrade vägen på ett synnerligen irriterande sätt för att kunna ta bilden utan en hel trasselsudd till folksamling.
Jag spärrade vägen på ett synnerligen irriterande sätt för att kunna ta bilden utan en hel trasselsudd till folksamling i vägen. (Och helt opedagogiskt tog jag bilden från fel håll med köerna till vänster och väggen till höger. Sorry.)

Att checka in själv och klicka på pekskärmar och skriva in koder har jag inget alls emot. Det är bara kul – men när man ändå måste stå i kö sedan undrar man ju vari vinsten med självincheckningen kan vara.

Pekskärmen. Bekräftelsenummer med bokstäver och en osynlig Fortsätt-knapp.
Pekskärmen. Bekräftelsenummer med bokstäver och en osynlig Fortsätt-knapp.

Nu tänkte jag att detta blogginlägg skulle kunna vara ett tidsdokument som vi kan skratta gott åt när allt om en tre–fyra år är så förbättrat och uppdaterat att vi bara äääälskar att resa på detta sätt. Om inte någon äntligen kan uppfinna beam-me-down-Scotty-maskinen istället. (Please?)

Tillbaka till Spanien. Jag undrar nämligen vad detta var, som vi plötsligt serverades som en bonus när vi hade beställt 25 glassbomber och en Cava:

Bilden är förstås lite suddig eftersom jag ju var det just då.
Bilden är förstås lite suddig eftersom jag ju var det just då.

Uppdatering!

Pernilla meddelar att det där nog är slånbärslikör, medan Översättarhelena löser namnproblemet med att tala om att de förmodligen kallades shots – på spanska ”chupito”. De två karlarna som var med mig vid tillfället slog sig inte för bröstet och vrålade att det var jättegott, medan jag slickade mig om munnen som en nöjd katt. Mmmmm, socker.

Share
18 kommentarer

Jag har skådat framtiden!

Igår kvistade jag över till Stockholm för bokbytarpicknick i Humlegården, alldeles framför KB. (Kolla vilken mening, man blir ju alldeles knollrig av alla positivt laddade ord!) Man skulle ju kunna tro att jag bor bortom all ära och redlighet, men det tar faktiskt bara en timme för mig att komma till Centralen – ungefär som att ta tunnelbanan från Alby. Alltså ”kvistar jag över”.

Orsaken var bokbyteriet – men inte för att byta någon speciell bok utan bara för att vara social och trevlig och träffa nya människor. Men som alltid annars, satte jag mig med dem jag redan kände: Anna Toss och Petra Jankov. Men så dök Deeped upp och så kom Bengoboy och så ringde twittrade vi till Sandra och så plötsligt pratade vi med både Metro och Råd & Rön. Stora Bokbytardagen är helt enkelt en förträfflig idé. (Jag hade med mig ungefär åtta böcker och blev av med alla utom en bedrövlig en, av Ulf Lundell, som vi till slut använde som sittunderlag. Den lade jag lite senare på en bänk på Centralen. Nya böcker med mig hem hade jag också: ”Eunuckens gåta” och ”Sighsten”.)

Vid sådana här tillställningar är det brukligt att en väldigt liten minister kommer. Under förra regeringen var det alltid Pagrotsky, igår var det integrationsministern Nyamko Sabuni.

Nyamko Sabuni mellan initiativtagarna Joakim Karlsson och Ida Torkkeli.

Jag ber om ursäkt för att jag som en omogen fjant inte lyssnade på Sabuni – jag var fullt upptagen med att spekulera i vilka i publiken som var livvakter. Då såg jag dessutom att en av åhörarna var Magdalena Ribbing. Jag tänkte gå fram och ta henne i hand, knixa lite grann och tala om att jag tycker om hennes humor. Men så tvekade jag så länge att hon hann försvinna i vimlet.

Paparazzifoto på Magdalena Ribbing.

När Alice Thorburn (bibliotekarie vid Stockholms Stadsbibliotek) skulle komma fram till micken och prata lite om poesi, presenterade Joakim Karlsson henne med orden:

– … och föra ett intressant samtal om poesi, vilket låter både kontroversiellt och motsägelsefullt.

Jag ville ställa mig upp och vråla PROTEST och som Majakovskij springa runt i gul skjorta och måla flygplan i mitt ansikte och deklamera Gråbergssång av Fröding bafatt … bafatt. (Kanske ska jag erbjuda mina tjänster som pekoralistpoet och visa hur kul det är med dikter?) Men istället för att protestera mot en medveten provokation blev jag strängt upptagen med att hitta papper och penna för att kunna skriva upp citatet exakt.

Fast jag har ju glömt att berätta om hur jag skådade framtiden! En av talarna var Alex Schulman, som berättade om sin morfar Sven Stolpe samtidigt som han bjöd upp till en lustiger dans.

– Put your right foot in …

Alex Schulman sade bland annat att Sven Stolpe hade ofattbart många böcker, ”tvåtusen eller så”.

Och det var då jag skådade framtiden! (Han måste ha sagt fel, för i runda slängar 200 000 böcker är mycket. Ungefär 2 000 är det inte.)

Så här kommer det att låta i framtiden:

– Du, ser du henne, hon där borta?
– Jaa … vadårå?
– Det är hon som har … sssccchhhhhh … nästan hundra böcker.
– HUNDRA BÖCKER?
– Inte så högt!
– Men hundra … hundra enskilda böcker? Vad ska hon med dom till?
– Vet inte. Kolla, det ser man ju på henne. Keff guss.
– Man kan ju inte hantera mer än en bok i taget, vad ska hon med hundra till?
– Vet inte, skäll inte på mig!
– Hon suger fett.
– Mmm. Kom, nu sticker vi och badar i Gamla Biblioteket.

Eller hur?

______
Uppdatering

Mina bilder på den dansande Schulman har publicerats även här av nyss nämnde Schulman i ett inlägg där han rättar sig och berättar att Sven Stolpe inte hade 2 000 utan 20 000 böcker.

Share
36 kommentarer