Etikett: framtiden

Jag … avundsjuk? (Ännu mer AI.)

Publicerat av Lotten Bergman den 26 juni 2023 01:45

Sorry. Är det inte tåg, så är det AI. Frågan är om jag nånsin har varit så ensidig i mina bloggämnesval!

Hur som helst. Förra året gick jag med i Författarförbundet eftersom jag både har skrivit och översatt tillräckligt många böcker för att kvalificera. Som medlem får man gå på en herrans massa tillställningar och ansöka om stipendier (som man inte får) samt frottera sig med inte alls likasinnade.

I onsdags gick jag och min djefla man till en paneldiskussion om AI med chips och rosévin, där panelhönorna var

en klok förbundsjurist
förlagschefen på Novellix (som har utgivit AI-genererade noveller)
en författare som ”står bakom” AI-boken Trisse Traktor
en författare och förläggare på Lind & Co.

Eftersom jag inte är odelat positiv till deras insats, slipper de stå med sina riktiga namn och istället gå under aliasen Juristen, Novellixen, Trissen och Linden. De skulle inför oss diskutera hoten och möjligheterna och vad t.ex. chat-GPT gör med alla bokstavsnördar.

Trissen berättade att han gav AI:n ”Chatbot Charlie” order att skriva en barnbok om en traktor, som nu är översatt till 80 språk. Den finns både som vanlig bok och talbok och går att låna på biblo. ALLT – text, bild och tal – är skapat av AI. Och boken kostar (gulp) 100 kr på Adlibris.

Trissen förklarade att AI är för författare som en hammare för en snickare: ett verktyg. Detta verktyg har författat … Oj, nu kommer spoliers! Jag kommer att avslöja hela handlingen, alla repliker och … ptja, varenda bokstav på bokens 19 sidor. Läs och begrunda, och fundera på varför det är tankstreck och inte bindestreck i sammansättningen.

Hej jag heter Trisse, och jag är en glad liten traktor.
En dag ville jag leka med min bästa traktorkompis, men han ville inte. Jag blev ledsen.
Jag började skrika och gråta.
Men sen tänkte jag efter och försökte förstå min kompis.
Vi pratade lugnt med varandra och hittade en lösning tillsammans.
Nästa dag bråkade jag med mina traktor–föräldrar. Dom ville att jag skulle hjälpa till på åkern, men det ville inte jag.
Men sen tänkte jag efter och insåg att mina föräldrar ville att jag skulle lära mig viktiga saker.
En annan dag hade jag ett bråk med en traktor som ville ta alla mina leksaker.
Jag lärde mig att det är viktigt att sätta gränser och att dela på ett rättvist sätt.
Ibland bråkar mina kompisar om vem som är bäst på att köra.
Men jag lärde mig att vi alla är duktiga på olika saker, och att samarbeta istället för att tävla.
En dag blev jag arg på mina traktor–föräldrar för att dom inte förstod vad jag behövde.
Men sen tänkte jag efter och insåg att dom alltid försöker göra sitt bästa för mig.
Jag pratade med dom och vi löste problemet tillsammans.
Ibland kan vi inte komma överens och lösa problem själva.
Då är det viktigt att be en vuxen om hjälp.
Att tycka olika och att ha olika idéer är helt okej.
Det viktiga är att vi respekterar varandra och försöker hitta en lösning tillsammans.
När vi är bra kompisar och hjälper varandra blir allt mycket roligare.

Jahaja, ”hade jag ett bråk” minsann. Hrrm.

Vem äger denna text, tror ni? Oklart, för enligt Juristen ”uppstår upphovsrätt bara om det finns en människa bakom”. Men Trissen ”står ju bakom” boken vars text jag har rabblat här ovan – har jag då begått ett brott vad gäller upphovsrätten? Mjaaaaa, för enligt den kloka Juristen måste verket även vara ”tillräckligt originellt och uppnå viss verkshöjd”.

Puh. Verkshöjd. Puh.

Har frågat om tillstånd att använda bilden, men inte fått svar än. (Chansar tills jag får besked.)

Och nu till en plötslig association. Barnböckerna om Max av Barbro Lindgren är klädd i en språklig dräkt som jag inte förstår mig på. Om ni nu hade suttit på en universitetsföreläsning i barnlitteraturämnet, hade jag bett er skriva en femsidig jämförande analys av Max respektive Trisses språk.

Novellixen berättade hur förlaget hade gått tillväga när de skapade AI-novellerna, och sa att så himla enkelt var det inte.

– Vi fick ge den 6–7 promptar (order/frågor/beskrivningar) per novell. Plus ”kan du förbättra det här och det där”. Vår erfarenhet är att noveller egentligen inte är AI:s grej. Det var så mycket att göra med novellerna. Dessutom … dan före tryckning upptäckte vi att vi hade gjort novellerna i trean, inte i fyran, så då fick vi göra om dem!

(Förklaring: Chat-GPT finns i två versioner, där trean är gratis och lite sämre, medan fyran är en betaltjänst som är bättre.)

Linden berättade sedan att AI är jättejättebra på att skriva baksidestexter och att många översättare använder sig av tjänsten DeepL. Den gör en rå översättning som läser av sammanhanget, men som sedan måste bearbetas; översättningen kräver alltså mänsklig bearbetning för att bli bra. Men så förklarade han att AI kan översätta dåliga böcker så att översättningen blir ”good enough” – den ska bara vara ”tillräckligt bra” för läsarna. Naturligtvis satt jag då och funderade på hur man står ut med att ge ut dåliga böcker och dessutom vem som sedan vill läsa dem när de inte ens är bra på originalspråk. Sedan sa Linden nåt som fick mig att tappa fattningen, hakan och tre chips.

– Inspirerade av Sigrid Undset skriver många författare liknande serier … asså 30 böcker i en serie … Och översättarna vill inte översätta, för böckerna är inte bra … Dom vill helt enkelt inte!

VA! En författare som tackar nej till skälig betalning för att boken är av dålig kvalitet? Jag känner inte en enda översättare som kan unna sig den lyxen. (Att protestera kom inte på fråga, för vi hade redan blivit ombedda att sitta ner och spara alla kommentarer till sist.)

Trissen slog därefter fast att yrkesgrupper ju har alltid tillkommit och försvunnit, att alla är rädda idag eftersom de måste förändra hur de agerar.

– Annars kommer de att lämnas efter i dimman, sa han med en bombsäkert tonfall. Man måste fråga sig själv ”hur ska jag utnyttja detta?” istället för att bara känna att allt är ett hot. Fokusera på möjligheterna, inte hoten!

Juristen tog vid och sa klokt:

– All utveckling är inte av godo. Vi måste reflektera och tänka själva. Vi får inte tappa bort hantverket och förmågan att tänka. Det pågår massa stämningar i hela världen om upphovsrättsliga intrång. Författares verk används av AI utan någon som helst betalning, och så kan vi inte ha det. Vad innebar egentligen digitaliseringen för konstnärerna, översättarna och författarna? Jo, de fick mindre ersättning och stora bolag håvar nu in stora pengar.

En lång, gammal man i publiken reste sig upp och sa långsamt med tyst röst:

– Vi måste tänka på läsarna, för de är kärnan i det vi håller på med. Läs HC Andersens Näktergalen. I den digitala versionen kommer kejsaren av Kina att dö.

Man kan läsa Näktergalen på Runeberg … som förresten kanske också är en bokstavsinsamlande bov som AI:sarna använder sig av? (Har frågat om tillåtelse att använda bilden.)

Nu kan ni leta upp Hasse Alfredsons Varför är det så ont om Q och klura på om Lettrosugen kanske gör boken till ren science fiction. Den är helt enkelt Google, fast 1968.

Än en gång länkar jag till SVT och självaste Hasse. (Har frågat om tillåtelse att använda bilden.)

Frågan kvarstår: är jag bara avundsjuk och ogin för att jag inte kom på att jag kunde bli författare via AI och översatt till 80 språk? (Nä, vet ni vad. Det är jag inte.)

Ordentlig källförteckning
Alfredson, Hans, Varför är det så ont om Q?, Bonnier, 1968
Andersen, H. C., Älskade sagor, Corona, Malmö, 2002
Fernholm, Nicholas, Trisse Traktor, Nicholas Fernholm AB, 2023
Lindgren, Barbro, Max boll, Rabén & Sjögren, 2004

10 kommentarer

Mitt Sommarprat (på låtsas)

Publicerat av Lotten Bergman den 22 juli 2020 16:16

Hej, jag heter Lotten Bergman och det här är mitt Sommarprat!

(På låtsas.)

Redan som liten palt föddes jag. På vägen mot livets slut har jag spräckt båda ögonbrynen, opererat ett knä, tappat känseln i två tår och råkat elda upp ögonfransarna. Fast bara på ena ögat.

Det underliga är att jag trots alla dessa bedrövliga missöden inte är det minsta lilla bitter eller ens döende. Därför kommer jag nu – helt logiskt – att istället berätta om hur världen kommer att se ut om precis ett år.

Tågresorna är lika billiga som flygresorna var 2019 och det är plättlätt att åka tåg till London.
Flygresorna är lika dyra och obegripligt prissatta som tågresorna var 2019, och för att ta sig till Thailand krävs 72 mellanlandningar.
Alla motorvägar är enfiliga utom i de områden som fortfarande saknar lokaltrafik.
Gågator med cykelstråk i mitten har ersatt 90 % av alla bilvägar i stadskärnorna.
Hattar är högsta mode – för att dra blicken från resten av utstyrseln, som ser ut som skrutt men är oerhört bekväm.
Alla barn i skolan trivs.

Men hur vet jag detta och hur i hela friden kom det sig att det blev så? Jo …

(Här avbryts jag av cliffhangermusik. Eftersom ni inte lyssnar på radio, får ni istället en cliffhangerbild.)

Mystiskt träd i olycksbådande molnmiljö.

Vi börjar bakifrån med sista punkten i min framtidsvisionslista! ”Alla barn i skolan trivs” är inte fel ordföljd. Det är faktiskt alldeles korrekt för alla barn går inte i skolan. Men de som går i skolan, de trivs. Hur gick det till? Jo …

Eh.

Tyvärr har jag inte hunnit skriva mer än så på mitt påhittade sommarprat. Nu ska jag låtsas som om det regnar (behöver inte låtsas, ser jag) och baka lite bröd.

Vad tror ni om den 22 juli år 2021?

Kolla, det var inte ett träd, utan bara en liten rot som jag drog upp.

17 kommentarer

Framtiden, bilarna och ”technology disruption”

Publicerat av Lotten Bergman den 3 januari 2019 17:17

En gång runt 1985 sa min dåvarande pojkvän (och nuvarande djefla man) något om Chopin. Men han uttalade det som [schå-ppen], lite likt ”shopen” på svengelska och inte som jag var van: med en nasal, fransk ton. För han hade ju en bekant som var polack, och ptja, så kan man ju också göra. (Liksom att uttala oregano på italienska osv.)

Chopin satt i ett bibliotek och hade ont i magen.

Den 21-åriga Lotten (som ju kunde sina klassiska musikkompositörer som ett rinnande vatten) sa uppbragt:

– Shååppenvaddå? Vem är det?
– VET DU INTE VEM SCHÅPPEN ÄR? DET ÄR JU EN AV VÄRLDENS MEST KÄNDA …
– Lugna dig! väste jag och tänkte att den där jädra pojkvännen var då sannerligen inget att ha; en jädra snobb och översittare! Nu drar jag hem till Stockholm igen.

Nu blev det ju inte så, och jag har överlevt – men jag säger fortfarande schåpäää.

Men det säger jag eder, att om jag erkänner att jag inte kan just ”det där ordet” – eller precis har lärt mig massa om ”det där fenomenet” – och då får höra nåt i stil med:

– WHAT? Visste du inte det?
– Va, känner du inte till honom?
– Men jeeez, det är ju en av världens mest …

Ja, då pfffffffttt:ar jag och drar.

Nu ska jag berätta för alla nyfikna om mitt nyupptäckta uttryck som ni (jaja, himla vilt med ögonen) säkert har hört förut: Technology Disruption. Många är de forskare och föreläsare och framtidstänkare som berättar om detta begrepp enligt denna ordning, så jag gör likadant. (Boken som myntade uttrycket kom ut 1997: ”The Innovator’s Dilemma” av Clayton M. Christensen.)

Det här är N.Y. år 1900.

”Can you spot the car?” är frågan som ställs. Okej: kan ni se bilen?

Det är The Easter Parade på 5th Avenue med fler människor ute än vanligt och alla technology disruption-kramare påtalar att det ju är en farlig massa hästar.

Nu kommer en bild från N.Y. 1913 – fortfarande påskparaden.

”Can you spot the horse?” är nu frågan som ställs. Okej: kan ni se hästen?

Det var ju kul! På blott 13 år gick N.Y. från att vara en häststad till en bilstad. Bilarna ser förvisso fortfarande ut som hästkärror, men ändå. Explosionsmotorerna var helt klart da shit.

Här kommer nu det facit som alltid presenteras efter gåtan: bilen bland hästar och hästen bland bilar.

Okej, där uppe är bilen och där nere är hästen. Men …?

Jag kliar mig i huvudet. För jag hittade en annan häst. Och en till – och en annan bil. Hm. Har vi att göra med ett falsarium för att framtidsforskarna vill få fram en poäng?

I högerkanten hittar jag en bil med tjocka gummidäck – den ser ut lite som Kalle Ankas bil bakifrån.

I högerkanten hittar jag inte färre än tre hästdroskor bland 1913 års bilar. För tydlighetens skull har jag ringat in både föraren och hästen.

Jahaja. Strunt samma.

Poängen är att man år 1900 inte kunde förutse

vilken effekt bilarna skulle ha på samhället
hur snabbt de skulle öka i antal
att hästskiten skulle försvinna
att behovet av parkeringsplatser skulle öka dramatiskt.

Precis som att vårt behov av skrivmaskiner ju försvann och att de smarta mobiltelefonerna totalt eliminerade vårt behov av kartböcker.

Och nu kommer framtidsforskarnas bil-kristallkula: redan 2021 kommer ingen att köpa en ny bensinbil. Alla som just nu köper nya bensinbilar kommer att ångra sig bittert och andrahandsmarknaden för dessa bilar kommer att påminna om den för Iphonen som kom ut 2007.

I förlängningen handlar det i framtiden (enligt forskarna och siarna) om att vi inte äger en bil var, utan att det finns en självkörande bil-armada och att behovet av parkeringsplatser kommer att minska drastiskt – och att städerna förhoppningsvis kommer att ersätta parkeringshusen med grönområden. Alla inte-forskare skakar på huvudet och muttrar:

– Mäh. Det där tror jag inte på. Det går inte så snabbt, serru.

Eller så gör det faktiskt det, vanligtvis. Kolla den här S-kurvan som återkommer i nästan all statistik om tekniska framsteg. Först händer ingenting, sedan ingenting, sedan är vi sålda på prylen och köper för allt vad tygen håller, varefter vi ligger stilla på en hög nivå.

Här i Eskilstuna totalrenoveras just nu ett urgammalt parkeringshus, medan den stora, nya sportarenan håller på att få en gigantisk, underjordisk parkeringsyta. Som alltså inte kommer att behövas om tio år?

Det var som tusan.

Men nu till något som jag snubblade över i min jakt på bilbilder. Om vi tar statistiken från år 1900, köptes då 4 192 bilar i hela USA – och 1 575 var elbilar medan 936 var bensinbilar.

(Nu räknar ni febrilt på fingrarna. Detta stämmer ju inte. Nä, för hela 1 681 av de köpta bilarna gick på ånga. Hehe.)

Men så många elbilar? Ja! Kolla – en elbil från 1904!

Electric Vehicle Company körde omkring med denna skönhet 1904.

Men … om tekniken till elbilar fanns 1904 … och oljebolagen (väl?) då inte hade världsherravälde …? Va? Huh? Vad hände?

Jo, taxibolaget Electric Vehicle Company satte igång projektet med elbilsskjutsar i slutet av 1800-talet med den moderna idén att bilen kör och kör, sedan byts batteriet ut mot ett fräscht, och så laddas det tomma batteriet tills elbilen kommer in till garaget igen för ett batteribyte. Inga laddtider, alltså. Stor succé!

Där satt chauffören helt absurt högt upp 1899.

Men tyvärr var eltaxibolagets visionärer inte så bra på att räkna. De köpte in fler och fler elbilar, men inte fler batterier. Och så fick de inte råd att renovera sina bilar och så bråkade Henry Forde med dem och deras patent, och plötsligt blev eltaxibilarna impopulära för att de helt enkelt inte funkade. De gick sönder, de kunde inte laddas, kunderna kom försent och alla blev arga och valde bensintaxibilar istället. Elbilsbranschen gick därmed i putten och när den här bilden togs 1908, var den inringade eltaxin en anakronism och en dinosaurie på gatan.

Så nu vet jag det! Hör ni dialogen i fjärran? Jag inleder:

– Öh, hörru. Man hade fungerande elbilar för 120 år sedan.
– Va? Det hade jag ingen aning om.
– MEN! DET VET VÄL VARENDA MÄNNISKA!

Förmodligen är det så att det fanns ett överflöd av bokstäver i fingrarna när jag började skriva. Att publicera så här långa blogginlägg är inte alls modernt eller ens populärt. Fast å andra sidan är även bloggarna ju på utdöende, så då är allt precis som det ska vara, antar jag, trallala!

34 kommentarer

Krävs en Lidnersk knäpp för att jag ska bli genial?

Publicerat av Lotten Bergman den 29 januari 2018 11:42

När Paul McCartney en morgon vaknade med ”Yesterday” i huvudet, visste han inte att det var just ”Yesterday”. Han nynnade ”Scrambled eggs, trajdirajdi, scrambled eggs …” och frågade senare på dagen sina polare vad det var för låt.

– Ingen aning, sa John buttert.
– Låter väl som en annan låt …? muttrade George Harrison. Kanske nåt av Beethoven, ni är väl på ungefär samma nivå?
– Skulle kunna vara nåt av Nat King Cole? Eller Ray Charles? sa George Martin energiskt och bläddrade fram en cellist i sitt kartotek.
– Scrambled eggs, oh, my baby, how I love your legs … nynnade Paul.

Ringo sa inget, för han låg och sov. And the rest is history: Paul skrev verkligen (utan Johns hjälp trots att det i alla rullor som vanligt står Lennon/McCartney) en ny låt som förmodligen alla i världen har hört någon gång.

Nu vill jag också komma på något som ingen annan redan har uppfunnit. Som alla de andra nyskaparna eller entreprenörerna eller rent av uppfinnarna

Ingvar Kamprad med alla sina möbelkartonger
kriminologerna som insåg att psykologi bakom mord kan lösa brott
Ulrich Salchow som plötsligt skrinnade baklänges och sedan hoppade upp och roterade ett helt varv och landade oskadd
Ignaz Semmelweis (inte Florence Nightingale, som jag trodde) som kom på att om alla bara tvättar händerna, så dör färre
Maria Beasly som uppfann livbåten.

Hur hittar man alltså på sånt som inte redan är påhittat? I mitt fall handlar det nog inte alls om att tänka utanför ramarna, utan snarare att jag ska krypa in i ramarna och nörda till max med mina färdigheter. Kan jag uppfinna ett språkpolisbaserat, basketliknande spel, kanske? Eller

knäprotesen som man bara injicerar och som är kopplad till en 3D-skrivare
barnuppfostringsappen som gör barn glada
föräldrauppfostringappen som genererar glada barn
den självuppblåsande bilbarnstolen
energiinsamlaren som tar vara på basketspelarnas upphopp och värmer korv med hjälp av den.

Förbaskat! Kolla:

QED. Nu kryper jag in i ramarna. Kanske ska jag börja sälja malldokument som är välformulerade, korrekta och fulla av lustigheter? Ska jag bygga talskrivarmaskinen ”Skolavslutning 2.0” eller designa basketskon med inbyggd bollpump?

Eh. Jag är nog inne på fel spår trots allt; efter en Lidnersk knäpp skulle jag kanske kunna fokusera mer på ”vad behöver uppfinnas?” än ”vad kan jag hitta på för nåt kul?” …

88 kommentarer

Tillbaka till framtiden: 2015

Publicerat av Lotten Bergman den 1 januari 2015 01:57

I oktober händer det saker i filmbranschen eftersom Tillbaka till framtiden II utspelar sig just i oktober 2015.

Alla Tillbaka till framtiden-fans är ganska stillsamt fascinerade över det som stämmer i filmen jämfört med dagens verklighet: att vi tittar på 3D-filmer, har jättebreda tv-apparater med videokonferenser (Skype) på väggarna, att vi har små handdatorer samt att vi är väldigt fokuserade på att ha koll på telefonen hela tiden.

Men vet ni vad som sägs i filmen som är helt bortitok? Jo, att faxen är det bästa sättet om man vill kommunicera snabbt. Tihi och fniss samt fnitter. Oj, vad jag har faxat i mina dar (på Nationalencyklopedin till ungefär 1998), men ojojoj, vad jag inte faxar längre. Faktum är att jag trodde att faxvärlden var utdöd och att faxmaskinernas kyrkogård var full, tills jag förstod att det fortfarande finns branscher där faxen styr allt.

Å andra sidan brukar jag ha fel inom fackområden där jag helt enkelt inte vet vad jag talar om. Igår försökte jag delta i en diskussion om vilket bryne som är bäst.

– Jag brukar skära tomater med gaffel – för de är vassare än våra knivar.

De tre som lyssnade på mig skakade på huvudet eller lade det medlidsamt på sniskan. Och fortsatte prata om diamantbryne, striglar och kalcedon.

Eller när jag i lördags försökte förstå hur ett löpband egentligen funkar och till sist förstod att en skruv har fyra olika mått och att jag faktiskt inte alls behöver förstå hur ett löpband funkar utan bara ställa mig på det, trycka på en knapp och springa. [tråkkollaps]

Men det var inte det jag skulle berätta. Jag tänkte bara visa upp dubbelslipsen som Marty har på sig 2015 eftersom det faktiskt är dags att skapa nya modetrender.

När såg vi något nytt senast? Dog modeinnovationerna ut med platåträskorna? I brist på fantasi skulle jag (som bekant) gärna köra en repris med axelvaddar och vårhattar på alla och envar. Och polisonger! (Men bara för att både ordet och håret är roligt. Inte för att det är snyggt.)

Peter Gilmore as James Onedin — Polisong-Peter.

Nu har jag googlat lite och förstått att det varken blir polisonger eller platåträskor 2015. Det blir … genomskinliga kläder. Åh, så förtjusande.

Nej, då ikläder jag mig hellre en soffbokhylla. Den här har söstra mi Orangeluvan hittat på auktion (men inte köpt):

Tillbaka till dåtiden!

45 kommentarer

Vad är minnesvärt?

Publicerat av Lotten Bergman den 3 augusti 2013 00:45

Som min djefla man tjuv- och attackskrev (se bild) här på bloggen igår (okej, han frågade om lov utan att jag lyssnade och jag svarade ja som om han hade bett mig om lov att ta ut soporna eller annat självklart) så kommer ni att under hela augusti bli tvungna att splittra er uppmärksamhet mellan denna pyttipannablogg och den mycket mer nischade minnesvart.com.

Dessutom är det ju kryss i almanackan den 16 augusti, så när 1 september äntligen infaller kommer vi alla bara att sucka av trött lycka och inse att herrejävlar det är ju bara tre månader kvar till julkalenderns första lucka öppnas.

Men nu ska vi se om vi med gemensamma krafter (inspirerad av en fråga i gårdagens bås) kan lista några personer som är födda efter 1980 och som med Sverige som utgångspunkt har skapat något som vi kan ana är minnesvärt även om, säg, en 20 år. Eller 40 år? Kanske 100 år?

(Definitionen av just ordet ”minnesvärt” kan ni själva få fundera över utan mina pekpinnar.)

Jag kan rabbla föttifjuttron idrottsstjärnor (Christian Olsson, bröderna Sedin, systrarna Kallur, Anja Pärson, Carolina Klüft, Marcus Hellner, Charlotte Kalla och Zlatan) men har svårt att komma på en enda författare, bildkonstnär, politiker, upptäcktsresande eller en tiljornas och estradernas aktör. Grabbarna i EMD? Gustaf Fridolin? Robin med talkshowen? Shima Niavarani?

Tomas Tranströmer debuterade (och kallades geni) vid 23 års ålder. När Ingmar Bergman var 30 år hade han skrivit och/eller regisserat åtta filmer. Fast å andra sidan – Selma Lagerlöf debuterade inte förrän hon var 33 och Astrid Lindgren fick ju vänta tills hon var en gammal gumma på 37 innan Pippi Långstrump slutade refuseras. Om vi ska kliva lite längre fram i tiden finner jag att Henning Mankell debuterade som 25-åring och att ABBA-medlemmarna var i 20-årsåldern när de fick sina första skivkontrakt – Agnetha blott 17.

Så borde jag inte redan nu kunna ana framtidens riktigt minnesvärda insatser på andra områden än idrott? Joooo. (Hjälp mig!)

En titt i kristallkulan nu: Måns Zelmerlöv blir som en Björn Skifs eller Jan Malmsjö medan Darin blir en Lasse Lönndahl. Amanda Jensen och Marie Picasso blir som Brita Borg respektive Ann-Louise Hanson medan hockeylirarna Oliver Ekman-Larsson och Magnus Pääjärvi-Svensson båda två kommer att kapa ett av sina efternamn. Proffsbloggarna kommer att få Nobelpris i tiotalet helt nyskapade kategorier, Ludmila blir president för Internationella olympiska kommittén och själv kommer jag att förvandlas till Doctor Who nu på söndag.

163 kommentarer

– Äntligen! ropade jag till Sture Allén alldeles nyss

Publicerat av Lotten Bergman den 21 november 2012 16:12

Och då började han fnittra så brutalt att han som på ett forntida foto blev alldeles suddig:

– Ssscchhh, Peter sitter och jobbar här på andra sidan dörren! sa Sture.

Jag är inne i Svenska Akademiens lokaler i Gamla Stan – närmare bestämt i Börssalen där alla varje år får veta vem som tilldelas Nobelpriset i litteratur.

Det handlar om en temadag under namnet ”Språkhjälpmedel i tiden”, vilket är ~~100~~ 93 % roligare än titeln antyder. Det handlar om allt från ordböcker och frågelådor till termdatabaser och appar. Vi babblar om språkbruk och uttal, skrivregler och översättningshjälp, personnamn och ortnamn och får under kafferasten på inga villkor ta med något spillbart i Börssalen. (Som förresten har fått gråa väggar istället för svagt rosa eftersom grått tydligen är den färg som får guld att glänsa extra guldigt.)

Strax ska en paneldiskussion äga rum – Sture Allén (som representerar Svenska Akademien), Anna-Lena Bucher (TNC), Catharina Grünbaum (Mediespråksgruppen) och Ola Karlsson (Språkrådet) ska prata med varandra och svara på frågor. Som ni väl förstår är det ju komplett obegripligt att jag inte sitter med i panelen och yrar om baskettermer kontra cement- och betonguttryck i kombination med tågens kamaxlar och städverktyg med kvinnonamn.

Jag ska istället försöka vara diskret i publiken. Får inte ställa mig på bänkarna och sjunga en sång. Inte spilla kaffe på golvet. Inte skrika SPRÅKPOLISEN ÄR HÄR! Bara ta det lugnt.

Nu kommer lite fakta i väntan på panelhönorna:

Genomsynlig är det som släpper genom både ljus och bild (ergo ett fönster).
Genomskinlig är det som släpper genom ljus (alltså t.ex. en frostad glasskiva).
Ungdomssvärmeri finns med i SAOL, men mitt tips är att det försvinner till nästa upplaga (2015). Vem fan svärmar?
Stubblucka är en spridning av stenar i en stensträng vid en stubbe eller f.d. stubbe och dessutom ett ord som hittills inte har kunnat googlas fram. (Moahahaha.)
IATE är en översättningsbank med 23 EU-språk – och latin.
Brain waste bör på svenska heta resursslöseri.
SAOL:s app har en stavningshjälp som rycker in med stavningsförslag när man skriver fel, men si det visste jag inte emedan jag aldrig stavar fel.
Podiets nederkant har veckad kjol.

podium_akakademien — Skåda även det rustika golvet där månget lurvigt ben har svängts.

I Danmark finns sproget.dk, och i Sverige kan det hända (om alla kommer överens) att en liknande sajt hamnar på svenska.se (som har tjingats av Svenska Akademien, men inte används än). Där skulle man kunna ha en gemensam sökmotor som leder till gratistjänsterna Rikstermbanken, Språkbanken, SAOL, SAOB, Utrikes namnbok, Myndigheternas skrivregler (som håller på att fräschas upp av Språkrådet), Ortnamnsregistret, Lexins uttalsordbok och annat språknyttigt.

Nu inleds paneldiskussionen! Och oj, som vanligt handlar det om papper kontra digitala medier.

– Hur kommer det att se ut i framtiden …?

Alla i publiken svarar precis som alla svarar – en del gillar papper, andra gillar bara elektroniska varianter och de flesta gillar båda. Jag hade om jag hade suttit i panelen citerat en klok man:

– Av naturliga skäl är det svårt att sia. Särskilt om framtiden.

99 kommentarer

Se på fan: iPad på bild redan 1983!

Publicerat av Lotten Bergman den 29 mars 2011 11:48

Jag har hittat ännu en bok med framtidsvisioner. Den här är från 1983 och ett samarbete mellan illustratören Fred Preston, AD:n Ove Pihl och framtidsforskaren Bengt-Arne Vedin.

Nu kanske ni tänker ”ååååh vilket långt inlägg och vad jättemånga bokstäver, när ska jag hinna läsa det här, gah”. Pilutta er, det är så här det ska vara. Och tolka mig inte som en raljerande fjant: jag är bara glatt överraskad och fascinerad.

Boken inleds med en brasklapp stor som Småland där författarna (uppdat.: det var Bengt-Arne Vedin som skrev) talar om att framtiden naturligtvis ”inte kommer att bli precis som på bilderna” och att jag som läsare gärna får läsa texterna i vilken ordning jag vill. Det handlar om gruvor på havets botten, jordbruk på månen, holografisk tv, rullande trottoarer, luftskepp (ballonger), obemannade robotfabriker och att forskare tror att konstgjorda hjärtan år 2000 kommer att serietillverkas. De är samtidigt skeptiska till några av idéerna, särskilt den rullande trottoaren.

En vision är hur ”datorhallen” kommer att fungera som bystämma där man i en och samma lokal (med ohyggligt högt i tak) har

spelhall för videospel (!)
bibliotek för data
skola för programmerare
utvecklingssystem för datorsystem.

Allt under ett tak! Alla har ridstövlar! Och knäskydd och puffärmar! (Bilden är beskuren.)

Boken har dessutom en lösning på det krångliga incheckningsförarandet på världens alla flygplatser: man packar in alla passagerarna i ”containrar” redan inne i stan! Man kliver alltså in i containern i Stockholm och under de 40 minuter (!) som det tar att komma till Arlanda, får man passet synat och biljetten kollad, väskorna incheckade, pengarna växlade och taxfree-handlingen ordnad. Man ska i containern även ha tillgång till telefon, telefax och skrivmaskin för att kunna utnyttja tiden väl. Problem med säkerhetskontrollen? Inte då, det verkar inte finnas någon. Containern skjuts bara tjoff! rakt in i ett flygplansskelett när man kommer fram till flygplatsen.

Själv tycker jag att inlastningen i flygplan är ett stort aber. Skulle man inte kunna öppna hela flygplanstaket som en konservburk och låta oss passagerare kliva på i stora lass istället för i smala led? Hur mycket har passagerarflyget egentligen utvecklats sedan 1950-talet?

”Det nya tåget” är ett deppigt kapitel. För det första antyds att passagerarunderlaget nog är för litet. För det andra upptar korglutningsproblemet nästan resten av texten. Vi får dock veta att det finns monorail i Tokyo och Disneyland, luftkuddetåg i Frankrike och att man skulle kunna ha en hjälpande propeller i aktern. De skriver att man skulle kunna ha tåg som går i rör – som rörpost – mellan t.ex. New York och San Francisco för tyngdkraften kan funka som motor om röret grävs i en parabelformad bana genom jorden. ”Men vem vill investera i att borra sådana tågtunnlar – när USAs järnvägslinjer bara går i konkurs?”

Själv tycker jag idag mest att vi ska prioritera att ha tåg som inte går sönder.

Men så handlar det förstås väldigt mycket om datorer i boken, t.ex.

läkare som utnyttjar ekolod för att framkalla tredimensionella datoriserade bilder av kroppens inre
automatiska matinköp där tv och telefon integreras (här nämns inte dator)
pengar skickas som data och inte som sedlar
tv-bild på rulle
elektroniska expressbrev
minidatorer för fågelmärkning.

Det intressantaste för oss idag är tankarna om ”elektroniska expressbrev” och ”tv-bild på rulle”.

Luren på bordet, tidningarna som uppskjutna ur en skrivare och fjollstrumpor på karln. Observera alla tryckknappar. (Bilden är beskuren.)

Så här beskrivs frukoststunden:

”Att det ligger en telefonlur på frukostbordet är typiskt. Telefonen – försedd med en knappsats och många andra nyheter – kommer att spela en stor roll i framtiden, ännu mycket större än idag. Kanske är det den elektroniska morgontidningen som får friden att härska bland gröt och juice, eller morgonposten, levererad under natten, utan att brevbäraren behövt anstränga sig.”

(Parentetisk språkkommentar: se kommateringen i meningen ovan. Sådant ser man sällan idag eftersom vi skriver mer med parenteser och tankstreck – men framför allt i kortare meningar.)

Sedan snöar framtidstänkarna in på hur tidningen ska kunna tryckas hemma – med bläckstråleskrivare eller kanske laserstrålar? Strax därpå kopplas tv:n och telefonen ihop (igen) och skapar en ”dataterminal” som man kan använda till att skicka elektroniska brev – ”dock utan bilder”. För det skulle av någon mystisk anledning vara helt omöjligt trots att ju tv:n är inbegripen i sammanhanget.

Det är fascinerande hur man i sin nutid är så fastlåst vid vissa tankesätt att det är komplett omöjligt att se bortom dem trots att de står skrivna på näsan. (Varför jag propsar på att teleportering visst kommer att funka i framtiden.)

Ok, boken slår fast att vi kanske kommer att ha hemmatryckta tidningar och skicka elektroniska expressbrev utan bilder – och drar sedan den helt korrekta slutsatsen att vi ju skulle kunna arbeta hemma mer. Fast det finns ett stort problem. Ack.

”Men fackföreningarna är skeptiska. Arbetet riskerar att bli alltför generaliserat och kontakterna med kollegerna försvinner ju i stor utsträckning.”

Nu till tv-bilden på rulle: för det är ju en iPad! Ok, den kan rullas ihop som en rullgardin och är bra mycket tunnare, men kolla! (Särskilt tryckknapparna till vänster är fina.)

Men hur kommer denna nya uppfinning att påverka oss, tror ni? Jo:

”Kanske börjar vi önska oss att snabbt och enkelt få papperskopior av vad skärmen visar?”

Iiih! Papperskopior! Tänk om! Inte nog med det – i nästa mening sammanfattas nästan allt det som idag sker vid våra datorer, paddor och mobiler:

”Eller kommer vi rent av att ställa nya krav på kreativitet och kvalitet vad gäller själva bildens och programmets innehåll?”

Snacka om framtidsvision: användarna kanske börjar ställa krav.

Uppdatering
Bengt-Arne Vedin meddelar via mejl (hurra!) att Fred Preston inte – som jag trodde efter att ha googlat hans namn – var en 70-årig polismördare utan en australisk konstnär, bosatt i Danmark. Vidare föregicks bokens tillblivelse av allehanda strul och texterna som Bengt-Arne hade skrivit ansågs vara för tekniska:

”På basen av en mängd framtidsstudier och kunskaper om tekniska trender föreslog jag ett antal utvecklingstendenser att illustrera, vill minnas vi siktade på 50 och mina förslag reducerades sedan till 35. Ove var aktiv i denna diskussion och i att översätta mina beskrivningar till instrux för Fred Preston.

Mina texter ansågs dock för tekniska så en duktig copywriter från Trantor-gruppen städslades. Han höll på, och höll på – antar jag, men det blev inget. Så Ove frågade mig om jag inte kunde göra ett (nytt) försök.

Som ej sällan kunde jag efter det att de ursprungliga texterna s a s sjunkit undan se dem med fräscha ögon och själv redigera och skriva lättläst copy. Så texterna är mina, Ove var ett slags övergripande producent precis som sådana agerar i filmproduktioner, utan honom ingen idé, inget team, ingen färdig produkt.”

Det här med elektroniska expressbrev är ju alldeles underbart.

43 kommentarer

– Heeeej! Hur ere?

Publicerat av Lotten Bergman den 20 mars 2011 11:49

– Vad är riktnumret till Sundsvall? (Replik från förr.)

Den väggfasta telefonen ringde sjuttiofjorton signaler innan jag uppoffrade mig och svarade. Frustrerad klampade jag de kanske åtta meterna från min sköna fåtöljstund för att svara i gammeltelefonen. Det är – som ni alla vet – bara mamma och försäljarna som fortfarande använder familjetelefonen.

– Heeeeeej! Hur ere?

Jag tryckte förvånat luren – den riktiga luren – mot örat. Det måste vara något lurt. (Pun not intended.) Vem är intresserad av ”hur det är”? Och i så fall varför?

– Va gööööru?

Aha. Nu hörde jag vem det var: en i vanliga fall helt normal kompis. Något måste ha hänt. Hon vill nog att jag ska hjälpa till med något. Eller så har hon något sorgligt att berätta! Något som berör mig! (Om det hade varit något roligt hade jag redan kunnat läsa om det på Facebook.) Ingen ringer till mig för att bara småprata om hur det är. Inte ens för tio år sedan ringde folk till mig för att småprata eftersom jag inte är en småpratare! Iiih! Jag tog tjuren vid hornen:

– Vad har hänt? Varför ringer du?
– Nämen jag bara ringer. Ville bara prata.
– På riktigt? Bara prata?
– Japp!
– Allvarligt? Det har alltså inte hänt något?
– Nä! Men nu när jag ändå har dig på tråden undrar jag om du har något för dig på lördag om två veckor.
– Eh.

Den där frågan är faktiskt inte ok. Ni förstår varför. Man vill veta vad det handlar om. Jag kommer gärna och hjälper till att bära flygeln när folk flyttar, klipper gräset när det ska åkas på kryssning och vaktar gärna barn – the more, the merrier! Men jag vill inte komma på underklädesparty eller ljusparty eller tupperwareparty och inte alls gå i högmässan eller hänga på när älskade huskatten ska avlivas.

Bakelittelefon – en sådan som min mormor hade.

Men min kompis som ringde, ringde verkligen bara för att prata och en inbjudan till fest om två veckor hade hon redan mejlat ut och det låg faktiskt inte något skumt och lurade (hihi) i bakgrunden.

Vi är bra nära att säga upp prenumerationen på vår sista dagstidning av papper och funderar varje dag på nyttan av den fasta telefonen – precis som de flesta andra jag känner. Men nu börjar jag fundera på om det här med att ringa upp och tala med varandra också håller på att dö ut. Jag blir nämligen aldrig glatt överraskad när någon ringer. Om jag inte sitter i den där nyss nämnda fåtöljen, så sitter jag nog med ~~snuttefilten~~ den smarta telefonen och läser något, letar reda på fakta, sms:ar eller bläddrar bland musiken. (Eller jobbar vid datorn förstås.) När någon ringer måste jag avbryta det jag håller på med – och som en tvååring som berövas den roliga gröten som skvätter uppåt väggarna, blir jag arg och irriterad:

– Vem ringer nu?

Bortskämdhetssyndrom nummer ett idag: man vill ju själv välja vad som distraherar en! Om jag sitter och tittar på tv med datorn i knät eller läser en bok med radion på är det jag som har valt det och jag som väljer att låta blicken eller fokus glida mot något som kan vara lite mer intressant än det som jag håller på med nu. Jag, jag, jag.

– RIIIIIIIIING! RIIIIING!
– Tar du det? Det är din mamma igen!

Kommer ni ihåg känslan när man tryckte på telefonsvararknappen och fick reda på att ingen hade sökt en? En liten våg av besvikelse skvalpade till i hjärtetrakten, liksom. Men nu: hur många av er har kollat av telefonsvararen på senaste tiden? Och i så fall blivit något annat än lättade när det var tomt?

18 kommentarer

Att resa billigt eller inte

Publicerat av Lotten Bergman den 6 juli 2010 17:59

Jag sitter och tänker på hur saker och ting funkar. Det är ju bra att man numera kan betala med kort nästan överallt (även om jag inte gillar chip-insticket utan hellre vill dra med magnetremsan) och att eltandborstar gör tänderna glatta som marmor. Men det här med att flyga med billighetsflyg som t.ex. RyanAir har jag lite synpunkter på.

Frågan är: tjänar man verkligen på att köpa billig flygbiljett?

När jag åkte med Lufthansa slapp jag att stå i kö, kunde checka in relativt sent med en jättestor väska och fick gratis öl och macka uppe i luften. När jag senast åkte med SAS hade jag nästan för mycket plats för knäna inne i flygplanet.

Nu är det kanske inte billighetsflygbolagets fel att man står i kö sjutton gånger och att man får vänta när man inte trodde att man skulle få vänta eller att själva flygplatsen är helt felaktigt utformad. Men hur tänkte de t.ex. på flygplatsen i Girona?

Den gula rutan är själva golvutrymmet, alltså lokalen. Det gröna är incheckningen, där alla luckor var öppna. De röda pilarna är köer, som var lite mindre snörräta i verkligheten:

Och så till trasselsudden där uppe: det var folk som behövde ta sig till toa/kiosk/flygplanen/utgången/vågen/en kompis/informationen. Faktum är att passagen var max en meter bred. Och att folk nästan armbågade varandras näsor och sparkade i okända människors fotknölar bara för att det var så dumt utformat.

Jag spärrade vägen på ett synnerligen irriterande sätt för att kunna ta bilden utan en hel trasselsudd till folksamling. — Jag spärrade vägen på ett synnerligen irriterande sätt för att kunna ta bilden utan en hel trasselsudd till folksamling i vägen. (Och helt opedagogiskt tog jag bilden från fel håll med köerna till vänster och väggen till höger. Sorry.)

Att checka in själv och klicka på pekskärmar och skriva in koder har jag inget alls emot. Det är bara kul – men när man ändå måste stå i kö sedan undrar man ju vari vinsten med självincheckningen kan vara.

Pekskärmen. Bekräftelsenummer med bokstäver och en osynlig Fortsätt-knapp.

Nu tänkte jag att detta blogginlägg skulle kunna vara ett tidsdokument som vi kan skratta gott åt när allt om en tre–fyra år är så förbättrat och uppdaterat att vi bara äääälskar att resa på detta sätt. Om inte någon äntligen kan uppfinna beam-me-down-Scotty-maskinen istället. (Please?)

Tillbaka till Spanien. Jag undrar nämligen vad detta var, som vi plötsligt serverades som en bonus när vi hade beställt 25 glassbomber och en Cava:

Bilden är förstås lite suddig eftersom jag ju var det just då.

Uppdatering!

Pernilla meddelar att det där nog är slånbärslikör, medan Översättarhelena löser namnproblemet med att tala om att de förmodligen kallades shots – på spanska ”chupito”. De två karlarna som var med mig vid tillfället slog sig inte för bröstet och vrålade att det var jättegott, medan jag slickade mig om munnen som en nöjd katt. Mmmmm, socker.

18 kommentarer