Plötsligt började det regna … och livet kändes lite mer normalt.
Att krypa ner i sängen, klämma ihjäl en mygga mot den av döda myggor kletiga datorskärmen, titta lite i taket och kanske skriva en rad eller två blev plötsligt naturligt. Annars har jag under de senaste dagarna betett mig ytterst onormalt. Vad jag har sysslat med men inte brukar göra är
- potatisupplockning (att locka upp potatisar ur jorden, ja)
- rabarberkapning (jäms jordknölarna)
- reningsverksinstallation (som krävde inköp av slangklämma och ett IQ på 270)
- morgonpromenadsföretag (mot min vilja).
Potatisarna sattes i jorden av Tioåringen och min mamma en dag i våras, och har sedan dess glömts bort. Rabarbern planterades för sju år sedan och har aldrig tagits omhand förutom lite vattnande när andan har fallit på. Potatisblasten låg dubbelvikt som bleka sparrisar när vi igår började gräva. Och si!
Reningsverket hörde till en stor plastpool som min pappa placerade hos oss för tre år sedan och som jag inte ens har tittat på sedan dess. Men jag fick ihop den så att den till och med funkade! Blubb, blubb, fräs och pyyys sa den.
Promenaderna företas med hjälp av modern teknik eftersom jag inte tycker om att promenera men ändå behöver sparka igång knäna varje dag – och morgonpromenaderna har visat sig vara det mest effektiva sättet. Tekniken består av ”Runkeeper” i Iphonen och Sommarpratarna i podd-öronen. Nu är jag inte alldeles isolerad och stirrar mig inte helt blind på mellantider och rekord, utan ser till att jag tittar alla jag möter i ögonen och säger hej till dem.
I morse mötte jag en arg tant med en synnerligen trött hund. Jag sa hej och hon sa hej och så stoppade hon mig med ett pekfinger i bröstet. Det händer verkligen inte ofta att främmande, arga tanter petar på mig, så jag ryckte ut hörlurarna (och glömde att trycka på stopp mitt i Nicklas Lundblad, samhällspolitisk rådgivare Google) och log mot den arga och den trötta hunden, som såg ut att dö knall och fall där och då vid tantens fötter.
– Vad är det med er som inte kan gå utan hörlurar? sa hon.
– Jag h…
– Jag har länge tänkt fråga, och nu kan jag inte låta bli: vill ni inte höra naturens ljud, fåglarnas sång och skogen? Musiken dödar era intryck!
Ni? Är det jag och alla andra eller niande av respekt? Jag drog efter andan samtidigt som jag tänkte att hon ju måste säga skogens sus. Inte bara skogen. När man går i skogen hör man ju mycket mer av skogens knarr och knäpp än just suset. Och då skulle vi kunna diskutera det: knarr & knäpp kontra sus. Men nej, hon sa bara skogen.
– Jag bru…
– Är det för att ni vill slippa verkligheten? Bara dunka-dunka!
– Nej, jag ly…
– Hör du ens vad jag säger?
Och så gick den arga tanten med sin från döden uppståndna, väldigt trötta hund. I och för sig läser hon säkert inte bloggar, men jag vill verkligen förklara att jag visst tycker om naturens ljud och visst inte alltid går med hörlurar och dessutom fråga henne om det är mer legitimt om man inte lyssnar på dunka-dunka utan på prata-prata. Och berätta att jag faktiskt inte kan lyssna i fred i mer än tre minuter i stöten hemma eftersom jag bor i en familj som pratar med mig hela tiden.
Och varför gå omkring och vara arg på hur andra människor upplever världen bara för att de inte lever som just du, du som är en arg tant med en trött hund? (Sabbade min promenadtidstatistik gjorde hon också.) Aha. Vänta. Jag kan ju jag också:
– Hörnu upp alla som inte spelar basket, promenerar för skojs skull eller som tvättar sin bil mer än en gång per år och som dessutom har mage att använda läppstift: FY SKÄMS!
(Nu stolpar jag snabbt och argt iväg utan att ni får en chans att berätta att ni faktiskt sedan länge … bla bla bla.)
52 kommentarer