Hoppa till innehåll

Etikett: öl

Ölöversvämningen i London

Mina irrvägar genom sajbern (jag odlar just nu min prokrastineringsådra) förde mig rakt i gapet på en brittisk sida som handlade om dagens datum. Det hände sig nämligen år 1814, att ett gigantiskt ölfat på The Horse Shoe Brewery exploderade och nästan 600 000 liter öl (porter) rann ut på Londons gator och ner i slumkvarteren.

thmesflood1928
Så här såg det ut. (Eller kanske inte. Det här är en bild från 1928, när Themsen svämmade över.)

Klockan var halv sex på eftermiddagen den 17 oktober. Männen var fortfarande ute och jobbade, medan kvinnorna i dessa fattiga kvarter var hemma med barnen. Fem av kvinnorna och tre barn som sveptes med av öltsunamin dog. (”Öltsunami” är inte ett av mig påhittat ord, men det beskriver tydligen jättevågen väl.) De åtta olyckliga var:

  • Hannah Banfield, 4 år
  • Eleanor Cooper, 14 år (servitris på pub)
  • Elizabeth Smith, 27 år (murarfru)
  • Mary Mulvey, 30 år
  • Thomas Murry, 3 år (Mary Mulveys son)
  • Sarah Bates, 3 år
  • Ann Saville, 60 år (förberedande sin sons begravning)
  • Catharine Butler, 65 år (änka)

Ölvågen var så brutal (fatet fyllde tre våningsplan i bryggeriet) att den drog med sig människor som befann sig en trappa upp i vissa hus.hith-london-beer-flood-brewery-drawing-istock_000013377382large-v

En enda ögonvittnesskildring finns kvar (i min översättning):

”Plötsligt bars jag framåt av en oerhört stark, snabb våg som nästan tog andan ur mig. Det vrålande dånet påminde om ljudet som uppstår vid husrivning och en kvävande rök letade sig in i mina öron och näsborrar. Jag lyckades rädda mig med hjälp av hårt kämpande Londonbor, som även förklarade vad det var för katastrof som hade drabbat mig. I ett bryggeri på Banbury Street i Saint Giles hade ett gigantiskt ölfat (som rymde fyra eller fem tusen tunnor starköl [strong beer]) plötsligt gått sönder och den utforsande ölen sopade undan allt i sin väg. Hela hus översvämmades, några människor dog och från alla gränder hördes de skadades suckar och stön.”

the-rookery-1800
Så här såg det ut i kvarteren runt år 1800.

De två hus som flankerade bryggeriet, jämnades med marken och i flera veckor sanerades området från öl. Bryggeriet klarade sig underligt nog alldeles utmärkt och fortsatte att producera öl i drygt 100 år till. Det kan förstås ha hjälpt att olyckan ansågs vara just en olycka (eller som de sa dåförtiden: ”Det var Gud!”) och att staten gav återbäring på skattepengar som redan var inbetalda för den sedermera spillda ölen.

kartatottenhamcourtroad
Här var det!

Ryktet om vad som hände i ölexplosionens kölvatten är, om man jämför med tidningsartiklarna från 1814, alldeles förfärligt överdrivet – men ganska roligt. Allt detta är alltså felaktigt:

  • Män sägs ha blivit köksintresserade i jakten på verktyg att skopa upp öl med.
  • Några sägs ha druckit sig berusade genom att dricka ur sina egna skor.
  • En man påstods ha dött av alkoholförgiftning efter att ha druckit upp allt som sipprade in i hans källare.
  • Patienter på sjukhusen sades rymma ut på gatorna när de ölstinkande, skadade människorna dök upp där – de fick för sig att gratis öl delades ut till alla i London.
  • Jättemånga människor påstods ha trampats ihjäl när ölen höll på att torka bort och alla fortfarande var törstiga.

Fel, fel, fel.

Kanske ska man ta det lite försiktigt i London just detta datum, eftersom staden den 17 oktober år 1091 drabbades av en kraftig tornado. Den dåvarande London Bridge av trä went falling down, kyrkor rasade samman och 600 hus bara försvann. Och två (2!) människor dog.

the-wizard-of-oz-the-wizard-of-oz-32641116-400-300
Precis så här såg det ut. (Eller kanske inte.)
Share
77 kommentarer

Virgina Woolf hade en syster of her own

Trots rubriken ska det här inte handla om Virginia Woolf eller hennes mest berömda bok, utan om hennes syster: Vanessa Bell. För i hennes hus – Charleston Farmhouse – var jag igår.

Charleston Farmhouse. Den lilla boden som sitter fast på gaveln där till vänster är en ingång till köket. Coolt sätt att öppna en dörr till ett dörrlöst rum.

Lite grann är det som att vandra i Carl och Karin Larssons Sundborn eller Zorns hus i Mora – man säger ”ooooh” och ”aaaaaah” och tänker att ”så där ska jag göra hemma” (och så åker man bara hem och sätter upp en kastrull på väggen inne på toa, vilket ingen av de stora konstnärerna ju hade). Men jag fastnade mer för livsödena än konsten och försöker (än en gång) begripa hur tidens tecken ju står där hur tydliga som helst i nuet utan att vi ser dem.

En svävande keramikdam i Charlestonträdgården. (Gjord av Quentin Bell.)

Målningarna och konstverken och porslinet och tapeterna och gardinerna i Charleston Farmhouse är otroligt moderna idag, men ansågs som rent vansinne 1913. Gah. Jag vill kunna se framtiden bara för att kontrollera om det som vi idag anser vara totalknäppt kommer att vara naturligt om hundra år. (Kommer inte riktigt på vad som anses helknäppt idag. Plattång? Nä. Bensinbilar? Hm, måste tänka tvärtom. Miljonprogrammet! Nej, tänkte fel igen. Jag umgås nog i fel kretsar.)

Till livsödena nu! Försök att hänga med i svängarna, för så här komplicerat kunde det vara förr i tiden:

Vanessa gifte sig med konstkritikern Clive Bell och de fick två söner (varav en var Quentin som blev keramiker). Sedan separerade de (ingen regelrätt skilsmässa) och Vanessa flyttade ihop med den öppet homosexuelle konstnären (och ex-pojkvän till Vanessas och Virginias bror Adrian Stephen) Duncan Grant i ett stort hus i Charleston, som för att krydda denna anrättning lite extra hade med sig sin pojkvän – författaren David Garnett. Duncan och Vanessa delade säng lika mycket som Duncan och David, och snart var Vanessa gravid. Naturligtvis tog Clive (som ju inte bodde med sin fru) på sig faderskapet för barnet – Angelica. Som inte fick reda på att hennes förmodade pappa (Clive) var hennes fosterfar förrän hon fyllde 18 och hennes bror (ok, halvbror) dog i Spanska inbördeskriget.

Puh. Men det slutar inte där.

När lilla Angelica föddes, skrev hennes biologiska pappas (alltså Duncans) pojkvän (David) i ett brev till en kompis att han minsann funderade på att gifta sig med den lilla nyfödda. Och drygt 20 år senare gjorde han det – och de fick så småningom fyra döttrar. Endast två av dem är i livet, men 82 92-åriga mamma Angelica mår finfint och kommer och besöker sitt barndomshem om bara ett par veckor. Kan man kanske uttrycka det hela i denna vetenskapliga formel?

Vanessa+Clive→Vanessa+Duncan(David)=Angelica→David+Angelica=∞

Virginia och Vanessa.

But now to something completely different. Jag har nämligen idag lärt mig en farlig massa saker som jag måste skriva ner här för att inte glömma dem, eftersom min hjärna svämmar över av massa dumheter som jag kommer att få slänga ut nu när detta ska få plats. Det började med att jag fick äta en flapjack.

Flapjack. Den må se ut som Weetabix, men innehåller enligt alla källor osedvanligt höga halter fett och socker.

När jag då med smör och sirap rinnande ner på hakan hade klämt ner min flapjack, lärde jag mig att den finns nämnd i Shakespeares pjäs som heter Perikles (akt II, scen I):

”Come, thou shant go home, and we’ll have flesh for holidays, fish for fasting-days, and moreo’er puddings and flap-jacks, and thou shalt be welcome.”

(Fast där lär flapjack ha betytt något annat, en slags riktig maträtt med korrekt GI och så.) Och så till det mest överraskande: inte visste jag att Shakespeare hade skrivit en pjäs om Perikles.

”Du Perikles, ska man vara eller inte?” ”Vara, till evigheten vara.”
Share
30 kommentarer

Jag är aldrig så cool som när jag går på konsert: Coldplay!

Vad gör jag när jag har gått in på konsertområdet, besökt en bajamaja, spruttat handsprit överallt, (svininfluensan skapar högtryck för många produkter), köpt en t-shirt och tryckt in proppar i öronen?

Svar: köper en 3,5-öl. (Traditionell konsertbild.)

 

Hur många levde månne i nuet just nu och här? (Analysera bilden nedan.)

”Jag måste messa en snutt till mamma.”
”Jag måste spela in för att visa barnbarnen.”

”Jag måste dokumentera för min blogg.”

Att gå på konsert, har jag ju berättat tidigare, är jag inte särskilt van vid. Därför är varje tillfälle storslaget, egendomligt, fantastiskt och sådär pirrande som när man träffar Johnny Depp. (Inbillar jag mig. Jag har ju aldrig träffat Johnny Depp. Vilken synnerligen dum jämförelse.)

Arenan igår var Stockholms stadion. (Stockholm Stadion? Stockholmsstadion? Stadion i Stockholm?) Den byggdes till vårt enda sommar-OS för 97 år sedan (aha, den heter egentligen Stockholms Olympiastadion) och har lite av en borggårdskänsla. En av tjejerna i vårt sällskap hade sprungit 400 m i SM här en gång, och visste att berätta allt om löparbanorna på Stadion. Men av dem ser man förstås intet – innerplan och banorna är klädda med balkongplastpussel.

Bandet var Coldplay. Låt mig nu och här slå fast att storkonserter är fantastiska. Men: man ser ju ingenting av de fysiska scenpersonerna på de här tillställningarna. Chris Martin trollade så vackert med tangenterna där framme på scenen och alla femtusen som stod framför mig var två och en halv meter långa utom de som fuskade med högklackat. Diskriminering är vad det är.

Men hur dum och ovan jag än är, går jag ju inte på konsert i obekväma skor. Så himla imponernande stamina – sisu – hos denna tjej. Blåa tår, någon?

När man inte kan se scenen, får man titta på tv-skärmarna vid sidan av scenen. Det funkar helt ok, men är ändå inte på riktigt, tycker jag – som vill sitta i knät på sångaren och sedan killa trummisen bakom örat.

Men går man alltså på konsert för att titta på tv? Ja – musiken går genom märg och ben. Och det är alldeles fantastiskt. (Förutom när baskaggen gick i otakt med mina hjärtslag och jag fick för mig att jag var nära en hjärtattack.) Men det där med att den vänstra skärmen visar allt spegelvänt är förvirrande.

– Hjälp! Jag har inte bara en hjärtattack – mina hjärnhalvor håller på med en rockad! Ring efter ambulans! Nej vänta. Jag är nog ok. Det är bara bakvänd bild där borta.

Publiken dansade ytterst sparsamt, men sjöng med en röst med i alla versrader. När Chris Martin stod där på scenen och gav oss beröm, blev vi som små tacksamma barn och trodde att vi var speciella samt att ingen annan publik någonsin tidigare hade gett grabbarna den respons som vi gav dem just då. Halleluja! (Och jag tänker inte påstå att det är osant, för det är ju liksom inte lika kul då.)

Men sedan tog ju konserten slut, och vi lomade hemåt … vadande genom det som vi människor tydligen kräfver på dylika tillställningar.

 

Så här, packade som sillar, stod vi i en dryg halvtimme efter konserten eftersom man tydligen skulle få en nyinspelad platta vid utgången. Jag sa med hög röst, inklämd bland okända människor, något om svininfluensan. Det roade några, dock inte alla.

Jag tror att jag nu med mina ivriga konsertupplevelser suktar efter att få vara med om något historiskt. Jag vill vara som dessa:

– Nämen jag var ju alltså i Eskilstunas Sporthall och såg Beatles. Alltså 1963. Det var sådär.
– Jag såg Springsteen på Strøget. Lattjo kille, den där.
– Alltså jag visste att Madonna skulle bli något redan när jag såg henne i N.Y. 1982.
– Lars Gyllensten? Ja, honom peppade jag att skriva mer, jag tror det var 1943.

Fast jag var ju faktiskt på plats när Thomas Di Leva slängde av sig locken 1986. Jättestort, verkligen historiskt.

Apropå skodon, så såg jag dessa klackar i Gamla Stan i eftermiddags. På kullersten och likande underlag. Så himla imponerande! (Men bara historiskt vad gäller miljön, inte klacksituationen.)

Historisk premiär: min egen, känslofyllda videosnutt från konserten.

Er tur: när var ni med om något historiskt?

Share
25 kommentarer

Testing, testing — fast nu med produkter

Jag är väldigt glad i att testa och jämföra. Man köper ju alltid två olika chipsfabrikat med smaken ”sour cream och onion” (som jag säger på ren svenska). Sedan gör man blindtest. Senast igår testade vi två olika påsar med cashewnötter (kasjunötter) – där Icas vann över Parrots.

När jag var i USA kunde man i ölförvirring få en gratisbricka med ölprover för att lära sig vad det är för öl man gillar. (Kan man få det här hemma också?)

En öltestarbricka för fyra personer. Som inte led av OCD eller bacillskräck. Resultat: jag gillar tjeckisk öl. Vilket jag redan visste.

På väg hem från puben den allra sista kvällen i Sioux Falls, beklagade jag mig över min dåliga junk food-bildning. Jag hade aldrig ens hållit i en ”Twinkies”, jag hade bara sett ”Cup Cakes” på film och undrade vad de egentligen smakade. Bilföraren tvärnitade, vände bilen och körde med skrikande däck in på en mack. Kleggmatsutbildning nästa!

Det var den mest spritfyllda mack jag någonsin har varit inne i. En bråkdel av lokalen hade junk food, chips och kex samt lite bensindunkar och torkarblad, resten var en mycket, mycket välsorterad alkoholbutik med alla storlekar och smaker.

– I know my junk food! sa den stolte amerikanen och lade dessa på bilsätet bredvid mig.

På bilden ser ni att det vetenskapliga testet har inletts på papperstallrikar (förstås) och smakbitar till alla fyra närvarande.

I övre raden: 1. Twinkies (fast om det bara är en, heter den Twinky då?) och 2. HoHo samt 3. Sno Ball.
I nedre raden: 4. Cup Cake (Hostess) och 5. Chocolate Cup Cake (Little Debbie) samt 6. Ding Dong.

Alla innehöll det vita äggskummet som finns i Mums-Mums, fast lite mindre segt. Twinkies hade sockerkaksutsida och var så mjuk att den bara försvann som ett litet moln i munnen. Schlåwåpp, svälj. Borta.

Ho Ho hade en trevlig, lite segare utsida, kladdkakeliknande – och den liknade Ding Dong. De två olika märkena med Cup Cakes var väldigt lika varandra och dööötrista.

Sno Ball var bland det läbbigaste jag någonsin har stoppat i munnen. (Fast jag har ju inte ätit sniglar. Ok, trippa var lite värre, förresten.) Kärnan var det vita skumklegget, sedan kom ett tunt lager chokladkaka, omslutet av ett segt skumlager med rosa kokos fastsatt ovanpå. Det sega skummet var blott och enbart ett diskunderlägg med wettextrasefeeling. Efter ett bra tags tuggande svalde jag i alla fall. Det var som om en bläckfisk hade lagts i sockerlag med kokos.

Här är alla saker (inte kläder) jag släpade med mig hem. Vi testar för fullt!

Share
26 kommentarer

Rapport från Philadelphia

Här sitter jag i Philadelphia och dricker öl på flygplatsen.

Bästisgrannen har varken spillt, snubblat eller tappat bort något. Jag har redan hunnit vara en elefant i en porslinsfabrik (klirr), välta en kaffekopp över min tröja och tappa bort min kamera. Jag har i och med kameraborttappningen dock hunnit bekanta mig med hela flygplatspersonalen, som nu säger ”Hi Charlotte, sorry – still no camera”.

Note to self:
Lägg inte kameran ifrån dig på toa och gå inte sedan därifrån utan kameran.

Ah well. Vi har ju Bästisgrannens kamera. (Än så länge.)

På planet var goth-raggar-hippisarna med nitar och ZZ-Top-skägg föredömligt duktiga på att massera vader och jogga fram och tillbaka mellan säte och toa. Vår flygvärdinna var på ett rasande dåligt humör och bannade oss för slarvigt uttal, tespill, läskbyte och långbenen uti gången. (Mina basketknän kräver utsträckning var femte minut.) Vi bad om ursäkt säkert 27 gånger för vårt syndiga passagerarleverne.

Kolla vilka snygga motorer US Airways har! (Philadelphias förorter syns där nere.)

När toapapperet på planet var slut och vi hade rensat hela jordnötsförrådet intygade vi skriftligen tillsammans med alla andra svenskar att vi inte

  • har varit involverade inom spionage-, sabotage- eller terroristaktiviteter
  • har deltagit i folkmord
  • mellan 1933 och 1945 på något sätt varit involverade i förföljelser som har med Nazityskland eller deras allierade att göra.

Hupp. Insåg nyss att jag är helt felklädd. Jag har en 40-årskrisig, kortkort kjol på mig. Ingen här har det. Ingen. Jo, vänta. Pfuuh. Där är en. Visserligen sitter hon i barnvagn, men det är väl ok?

Omedelbar uppdatering
Bästisgrannen har tappat sin armbandsklocka!

Ännu en snabbisuppdatering
Dialogen mellan mig och en tjej med enormt afrohår i informationsdisken (disken? desken? hjälp!) lät alldeles nyss ungefär så här:

– ’Scuse me. I’ve lost my camera. It’s big and black.
– Ok. See that small white phone over there? Call ”Lost and Found” and tell them.
– I see. Small white phone. Big black camera.
– Exactly. Like … real life. (Stort skratt.)

Share
26 kommentarer