Hoppa till innehåll

Månad: oktober 2008

När det inte känns riktigt ok

Jag tröstar och vill lösa problem även när varken tröst eller problemlösning efterfrågas. Min erfarenhet av ledsna perioder i livet är inte många. Eller långa. Många i min omgivning vantrivs med jobb eller jobb eller boende eller jobb eller … livet.

Då brukar jag alltid dra denna parallell:

Jag och Den djefla mannen bodde och pluggade i Lund, som är himmelriket på jorden. Mysigt, trevligt, nära till allt och i största allmänhet bara perfekt. Så fick vi ett barn. Och så ett till. Och kände att vi behövde ett hus. Snabbt köpte vi ett litet, billigt i Väggarp – halvvägs till Eslöv. När jag i söndags susade förbi våra gamla ägor tog jag en bild – se ovan. (Vackert, men trist.)

Så bodde vi där. Och fick ett barn till. Och klippte gräsmattan, drack klockantrekaffe med grannarna, köpte bil, jobbade, planterade rosor, lagade garagedörren och vantrivdes utan att fatta det. Ingenting var egentligen kul.

”Men så här är det väl att vara vuxen”, tänkte jag medan fyra år rann iväg.

Plötsligt när vi en sommar var på besök i Mälardalen, uppenbarade sig framtiden: ett galet hus i en urtråkig, kriminell stad där vi inte hade jobb, inte hade släktingar, aldrig ens hade varit i eller drömt om. Så vi ryckte upp våra skånska barn ur myllan, flyttade, fick två barn till, lever på det egna företaget … och längtar aldrig, aldrig någonstans.

Men om vi inte hade köpt det där dumma huset halvvägs till Eslöv, hade vi aldrig flyttat eftersom Lund ju är himmelriket på jorden.

Kanske kan man se det så här när man (se här hur snabbt jag byter till ”man” för att distansera mig) sitter fast i jobbklet eller allmän otrivsel – det är meningen att du ska vantrivas just nu för runt hörnet (eller i alla fall inom en snar framtid) väntar något som du aldrig hade kunnat drömma om för ett halvår sedan. Men du måste själv gå runt hörnet.

(Egentligen pratar jag ju som vanligt i nattmössan, för vad vet jag? Jag vill bara lösa problem hela dagarna.)

Där bodde vi.

 

Huset i Väggarp – den enda digitala bild jag har av det idag. Varför jag har skrivit massa trams på engelska överallt har jag ingen aning om. Förmodligen var det jättekul.
Share
28 kommentarer

Nu är jag i Malmö!

Men mitt hotellrum i Malmö är alldeles för stort. Jag måste ha klickat fel i någon ruta eller mutat någon, för den här balsalen är bra mycket större än t.ex. en viss svit på Park Hotell i Göteborg 2006.

De där små källarfönstren är liksom bara pricken under två utropsteckensfönster.
Gourmeten Bergman äter sen kvällsmat.
Utanför fönstret har jag under hela kvällen fått underhållning. Tyvärr är jag väldigt ovan vid graffitimusik, så jag kunde inte alls tralla med.
Under alla år (23) som jag bodde i Lund, var Malmö bara ett fult blåshål med Köpenhamn runt knuten. Därför hittar jag lika bra här som i Rom, Moskva eller på månen. Trots vackert väder och karta i hand, beslöt jag mig därför för att ta en taxi till hotellet. (Det som egentligen störde mig var att min rullväska på knaggliga gator låter som 25 stenkulor i en femliterskastrull. Ska jag kanske köpa ny?)

Jag attackerade med ganska liten taxirutin den allra första taxin i kön. Visst, systemen i olika städer funkar olika, men om man väljer den första kan det ju inte bli fel.

– Hej!
– Ska du till Göteborg, kompis? sa taxi nummer 1.
– Göteborg? Näe.
– Ta nästa taxi.

Här ville jag egentligen dra till med ett oerhört svårförståeligt skämt om Uddevalla, men vände mig istället med pondus till nästa taxi.

– Norra Skolgatan 24!
– Det går inte.
– Inte?
– Ta honom!

Taxichaufför nummer 2 pekade på nummer 3. Denne pekade på nummer 4, och jag började misstänka sabotage, lurendrejeri och dolda kameror. Nummer 4 nickade, lastade in min väska i bagageluckan och sa:

– Du vet det kostar 250 kronor.
– Va-va-va-vad saaaa du?
– 300.
– Men det tar ju bara en kvart att gå!
– Gå då.

Sa han och plockade ut min väska igen. Min fortsatta vandring med rullväskan from hell såg ut så här:

Den bil som jag till slut fick tillstånd att kliva in i, tillhörde en man som hade varit på toa när jag gick min första runda. (Foto från Eniro.)
– Det är statens fel! Staten måste ta bort alla svarttaxi! Dom är fungi! FUNGI! skrek min taxichaufför.
– Men, men, men …
– Det kostar 600 kronor man köper taxameter, man sätter lysande skylt för 1 000 kronor på taket, man vill bara köra till Göteborg. Staten måste stoppa! Fungi!
– Är det värre i Malm…
– Maffiastad! Malmö är en kriminal stad! Det enda som hjälper är en bomb!
– En-en-en … bomb? Men vi, Sve… jag menar man bruk…
– Ja, en bomb. Som inte släpper in svarttaxi. Fungi! Polisen måste stoppa!

Nej, han sa inte bomb. Om tre år kommer man i Malmö att installera en bom som stänger ute svarttaxiförare. Tydligen funkar det bra i Göteborg. Eller om det var Uddevalla.

Det här var en riktig taxi i alla fall, tänkte jag när jag såg taxametern och allt annat som ingav förtroende. (Nu vet jag ju bättre.)

Resan med den upprörde kostade förresten 99 kronor fastän taxametern stor stod på 51 när vi började.

Share
38 kommentarer

– Mamma, när får jag träffa Zlatan? (uppdat.)

Sexåringen sitter i detta nu bredvid mig och kan inte sluta prata fastän det är landskamp på tv.

– När jag får träffa Zlatan ska jag fråga hur man gör mål.
– Mhm.
– Är Sverige bättre än Sportugal?
– Mmm.
– Heter han där Safari?
– Mmmm.
– Var är Firefox?

Jag vill vråla tyyyyyst, men biter mig i tungan och tänker att jag kan ju i alla fall blogga om det.

Uppdatering
Ok, jag lyfter (gärna och på uppmaning) upp ett replikskifte ur kommentatorsbåsets mörker:

– Är Sverige bättre, mamma? Mamma?
– Mmmm.
– Vem vinner?
– Vet inte.
– Vet du inte?
– Näeee …
– Jag vet ju.
– Jaså?
– Sverige är ju bättre. Då vinner Sverige.
– Jamen det vet vi ju inte ännu.
– Men mamma, du sa att Sverige är bättre. Och då vinner Sverige.
– Ok, då vinner Sverige.
– Men då behöver vi inte titta. Jag går och bajsar.

(Sedan ”vann” vi med 0-0.)

Kroppsspråk 1 och kroppsspråk 2.

Uppdatering 2
Expressen tar för tusan hakar sämre bilder av tv:n än jag!

Kolla på fler bedrövliga bilder här.
Share
7 kommentarer

Man vill ju egentligen inte rota i barnens väskor, men …

När jag igår skulle lyfta upp Sexåringens ryggsäck som hade hamnat under köksbordet (som vanligt, ska sägas), slapp det ur mig ett ack så vuxet ljud:

– HUH-UHFF!

Den vägde nämligen ungefär som Sextonåringens av latin-, geografi- och kemiböcker nedtyngda dåliga samvete. Förlåt, väska menar jag ju.

– Men vad haaaaaar du i väskan? sa jag till ingen, eftersom ingen annan än jag var i köket.

Det var makadam. Makadam är ett roligt ord som man för att roa sig kan kombinera med madam, mamelucker, makramé och muckraker. Men att som Sexåringen samla på just makadam verkar, om inte annat, lite bökigt.

För se, vad jag ur väskan hällde.

Den pyttelilla Sexåringens stora väska och enorma makadamhög.

Förutom perioder med Pokémon, tamagotchi, Microstars, jojo, kula, fisselband, studslera och hopprep, har barnen ibland pratat om och önskat sig Gogos. Vabaha?

Gogos kunde jag inte ens stava till för en stund sedan. Men det var det värt – kolla vilken bild jag trillade över istället!

Utan att fundera särskilt mycket över vilken leksak som man ska ha ”just nu”, har vi mest ryckt på axlarna och sett hur fort barnen byter favoritleksak på skolgården. Gogos leker man med ungefär som med kulor, och de ser ut så här:

Gogos som man köper. Men som vi alltså inte har köpt.

Den lille Sexåringen har på skolgården samlat ihop egna Gogos. Tydligen är han inte ensam om det – flera andra barn har leksaksanalfabeter till föräldrar och ett grustag i skolväskan. Men fram med vattenfärgerna! Här ska fixas Gogosblingbling!

Nytillverkade Gogos på köksgolvet. Den med flaggan är värd mest, men den gröna som är nästan rund kan tydligen slå bäst.

 

Annons från Blocket. Men finns det någon som vill köpa lite makadam?

Minns ni klick-klack? Alltså leksaken (som jag inte heller kan stava till) som förbjöds runt 1973 för att den sades ha haft ihjäl ett barn? Och vart flyger alla modellflygplan när de ska dö? Är det inte dags för rockringarna igen? För att inte tala om bokmärken med glitter!

Share
34 kommentarer

Nobelpriset i litteratur 2008

I radiosändningen i morse sa jag (förstås eftersom allt blir fel hela tiden):

– Tänk, idag är dagen när de delar ut Nobelpriset i litteratur!

Omedelbart sa det plingpling i telefonsvararen. Eftersom man ju inte delar ut det idag. En stund senare ringde en arg kvinna och skrek att vi borde slängas ut ur etern. Hon fortsatte:

– Jag stänger av radion varenda morgon!

Nu var det ju inte det jag skulle berätta. Utan traditionsenligt om årets nobelpristagare.

Det blev:
Var vänliga och lägg märke till att jag aaanade detta och tog en skärmdump innan han offentliggjordes och NE uppdaterade (vilket redaktörerna där gör på tre röda sekunder).

Jean-Marie Le Clézio är alltså en av de där förbaskat begåvade som ”gör en superdebut som 23-åring”. (Jag citerar SVT24.) Han är vidare ”fullständigt närvarande” och ”fullkomlig i sig själv”. Dessutom svarar han ärligt på alla frågor och går i sandaler. Intervjun fortsätter:

– Men vad går han igång på?
– Han tycker om att berätta om sina resor. Och om att berätta om människor som lever på ett utsatt vis. I öknen … fast han säger att man kanske egentligen lever som mest utsatt i de riktigt urbana samhällena.
– Ja, för att vara vit är han väldigt svart. Han är en nomadförfattare.
– Ja, utan hem. Och han är gift med en äkta nomad! En som tar med sig allt överallt, inte som en europeisk nomad som tar med sig bara få ägodelar.

Tänk att vara gift med en nomad. Jisses, att vara gift med en djefla man låter ju som en västanfläkt i jämförelse.

– Det är andra gången som den postkoloniala berättelsen tar ett pris. Är det rätt?

Kommer ni ihåg när Pinter vann och förläggarna grät och stönade i direktsändning? Nu är alla tydligen överens om att den vackre Jean-Marie Le Clézio är ett korrekt val. Trots att även Doris Lessing skrev postkoloniala berättelser.

Snygging i 50-årsåldern (för några år sedan). Lite Peter Strauss över honom, va?

Om Le Clézio i SvD, DN, SDS.

Uppdatering till Ö-helena:

Novellist? Javisst!
Share
31 kommentarer

Svergies vannligste felvtsvade orrd

Vilka ord misshandlas mest av de skrivande svenskarna? Det har ord-entusiasterna på Norstedts försökt ta reda på genom att söka igenom sina ordbaser.

Listan över svenska felstavningar är underhållande läsning. Dock tycker språkpoliserna att hopskrivningarna ”iallafall” eller ”isåfall” får betraktas som förlåtliga förseelser, medan ”abbonemang” och ”annulera” får oss att rycka ut med visselpipan i mun och batongen i högsta hugg.

Share
9 kommentarer

Jag borde verkligen inte vara vaken

Och jag borde sannerligen inte ligga här med datorn i knät och irritera mig. Runt midnatt. Jag borde inte ha ont i huvudet, tänka på semlor och vara torr i munnen samt stirra på en i och för sig trevlig dator så här dags. Särskilt inte eftersom jag ska upp kl. 05:30 för att radioprata.

Men jag har precis alldeles nyss roat mig storligen med att beställa SJ-biljetter. Det är kul, för man kan välja exakt plats och man kan välja om man vill ha mat för en relativt rimlig summa och det är helt enkelt tillfredsställande eftersom jag – trots alla förseningar och mystiska rödvinspoeter i första klass – gillar att åka tåg. Dessutom tycker jag om att föreläsa om skrivregler och till yttermera visso gillar jag att göra det i Göteborg, dit jag ska den 20 oktober. Så här beställde jag biljetterna tur och retur nyss:
… klicketiklick, beställ, beställ, klick, klick, välja-välja, trallalalaaa …
Ännu roligare än vanligt var det att beställa just denna biljett eftersom hemresan inte skulle gå hem utan direkt till Stockholm för Sulos megajättekalasreleaseparty av sällan skådat slag. ”Jag ska ha kajal för att framstå som tuff och cooool …” nynnade jag medan jag klickade loss.
Extra noga läste jag sedan vad jag hade beställt eftersom biljetterna är o-ombokningsbara:
Till Göteborg den 19/10.
Från Göteborg den 20/10.
Sedan klickade jag på KÖP-knappen, så var det färdigt. Synd bara att jag för några minuter sedan upptäckte att det är i Uddevalla jag ska föreläsa den 20 oktober.

Blipparna på kartan symboliserar det senaste årets föreläsningar. (Men betyder egentligen något helt annat eftersom jag snodde kartan någonstans.)

 

Uppdatering
De oombokbara biljetterna var extremt lättombokade. Även om det tog en timme i telefonkö – där jag till slut lyckades få könummer noll.
Share
30 kommentarer

Är det jobbigt att ha fem barn?

Inte alls.

Däremot är det jobbigt att ha 5 x 723 aktiviteter att komma ihåg och sköta väl. Föräldramöten och klassfester och klassreseauktioner och för små skor och utedagar och träningar och finnar mitt i pannan och friluftsdagar och en triljon matsäckar. Allt far som snälltåg utan perrongstopp genom huvudet och almanackan.

Idag är ett barn sjukt, ett barn ska på läkarkontroll och ett barn har tandläkartid. De två som inte har något hälsorelaterat uppdrag lider av sömnbrist och läx-overload. Min djefla man är på mässa och kan bara ringa och tjoa hejaheja i luren när jag beklagar min annalkande redigeringsdeadline som kan liknas vid en annan sorts perrong, där borta i den nära fjärran.

Men om jag inte hade haft fem barn, hade dessa godiskonstverk inte stått på frukostbordet i morse.
Inte heller hade jag kunnat vinka hejdå till en fjortonårig hippie.
Men framför allt hade ingen tagit denna tidsdokumenterande bild på mig – när jag uppkopplad med modem i en sörmländsk håla spelar upp en låt från datorn för en kompis, som ringde i mobilen och ville höra eftersom hon gick en tipsrunda och inte kunde alla svar.
Share
17 kommentarer

Öl och macka på 70-talet

I dessa GI-tider är det här med mackor och bröd mer syndigt gott än någonsin.

(Det konstiga är att jag nyss trodde att GI var ett självklart begrepp. Men icke. Väldigt förkortat handlar GI-tanken om att vi människor mår bra av en någorlunda jämn blodsockernivå. Själv mår jag ypperligt även under blodsockertopparna. Dalarna? Äh, det är smällar man – och kanske omgivningen – får ta. Den dagen jag efter en macka säger ”aaaldriiig meeer” ska jag kanske ta mackförbud under övervägande.)

Jag har förut berättat om vår ytterst brokiga boksamling, where old books go to die när alla släktingar har källarrensningar och förbereder sig inför döden.

Idag hittade jag Kom in på en öl och en smörgås (1967), red. Per-Henry Richter (copywriter f. 1928).

Själva mackan dominerar verkligen på framsidan. För att inte tala om citattecknens viktiga funktion i sammanhanget.

Men kolla, sicken trevlig text – ”ymnig ölkonsumtion”! Fast att äta pyttipanna på macka måste funka lika bra som att balansera bestick på huvudet eller förvara konfetti på ugnsgaller.

Hm. Ölvisan som sjunger av sig själv.

Är texten på baksidan en experimentell dikt som deklarerar att boken innehåller ängsliga och trötta värdinnor eller bara i all hast nedtecknade stödord? Nä, nu är jag mer än lovligt sugen på öl i ymnighetshorn. (Öl som jag ska dricka på ett hotell i Katrineholm, tror jag.)

Några andra böcker:

Blindtarmen.
Böcker 1973.
Drutten & Jena.
En konstig bok.
Att sätta bo.
Småtips.
Huvudbonadsdagen.
Kroppskultur.

Share
23 kommentarer

Jag ska bara dra ut mina naglar och trä på mig dumstruten så känns det lite bättre snart tror jag

Språktidningen är ju en kul tidning. Med många bokstäver och intressanta artiklar. Jag skriver i den om hur det är att vara noggrann redaktör och så lär jag ut korrläsning och uppfinner redigeringsglasögon. Väääääldigt nyttig kunskap på min ära.

Dessutom har Språktidningen och jag numera en mack ihop. Eller i alla fall en kul idé.

Den ser ut så här:

Gå en rolig kurs!

Två eftermiddagsföreläsningar med avslutande vinmingel ska vi klämma in i november. En heter Ordfrossa, den andra heter Regelvärk. Bara det är ju så kul att vi nästan fnissar ihjäl oss.

Men.

I utskicket som i dagarna går ut till alla miljarder prenumeranter står det fel mejladress för alla som vill anmäla sig. Det är ju mindre kul.

Och vem har korrläst inbjudan? Vem har korrläst? Eller … vem har inte korrläst?

Svar: redaktör Bergman. Som har mejladressen lotten@bergman.com, och inte ”.se”. Jag känner mig som Stålmannen, som sitter och stirrar framför sig med en klump kryptonit i handen. Jag är Susanna Kallur som stupar på första häcken och jag är Ulf Samuelsson som grät på en presskonferens när en svensk journalist mitt under brinnande OS 1998 hade avslöjat att Uffe inte längre var svensk. Jag är Stefan Holm som re…

Äh. Proportioner! Skärp sig, ta sig i kragen och gör rätt nästa gång, redaktörn. Jag är Charlie Chaplin istället. Jag är Harold Lloyd och Buster Keaton.

Såja, nu känns det lite roligare.

Uppdatering
Visdomsord från Orangeluvan: Om alla bara gjorde rätt och vad som förväntades av dem hela tiden, skulle vi varken ha penicillin eller surströmming att fröjdas åt.

(Ni som bara läser inläggen ska veta att det alltid är farligt kul i kommentatorsbåset. Jag har begåvats med de bästa kommentatorerna, nämligen.)

Share
22 kommentarer