Nu har jag läst flera blogginlägg som handlar om beroende, det ack så förfärliga beroendet.
Anhörigterapi
Alltid online
Ah!
Alla som känner likadant räcker upp en hand. *sträck!* Själv kan jag ställa upp det i punktform.
- När jag inte har bloggat, är det skönt med den minskade mejlanstormningen.
- När jag inte har bloggat, saknar jag kommunikationen med kända och okända läsare såpass att jag blir stingslig och håglöst vandrar ut till den riktiga brevlådan för att kolla om det hänt nåt där sen sist.
- När jag har bloggat, blir jag euforisk och nöjd.
- När jag har bloggat, stänger jag ibland av mejlen för att kunna koncentrera mig på VM, förlåt, jobbet menar jag ju.
- När jag har bloggat och måste lämna kommentatorspartyt för att befinna mig ute i ödemarken utan tillgång till internet (t.ex. på universitetsområdet i Stockholm) men med folk som pratar på riktigt … vill jag inte vara med utan istället sätta mig i en skrubb med min dator.
AB (Anonyma Bloggare) kan man ju näppeligen gå med i när man inte alls vill vara anonym. Omgivningen kan man ju inte tala med för den säger ju bara pfffft. Blogga om det kan man … ju.
Men nu: bort med ursäkter och dåligt samvete. Planera semestrar efter internettillgång, ta inte jobb bortitok, åk alltid förstaklass på tåg och lär er liksom jag att skriva utan att titta på tangenterna så kan ni sälja alla lampor hemma för att skriva i mörker och få råd med förstaklassbiljetterna:
Med dribblingsglasögon som skymmer sikten neråt går det inte alls som en dans.JF MPSTE DELETA FELA TIDEN. (Och det där skulle inte alls vara versalt.) Foto: VBK.Intressant extraläsning på engelska: If Your Blog Disappeared, Who Would Miss It?
—–
Fotnot.
Den där stora gråa grejjen på bilden är inkopplad i en s.k. PC. Alltså togs fotografiet vid ett historiskt ögonblick.
—–
Uppdatering …
Jag jobbar så här i detta nu.
Man har uttryckt önskemål om en sann bild av mitt jobbande. Ålrajt. På två skärmar (en lös kopplad till knädatorn) där den stora visar VM i direktsändning och den lilla hanterar mejl och spökskriverier. Med dribblingsglasögonen i pannan och nudelsoppefrisyren perfekt arrangerad. Dagens outfit: kortkort 40-årskriskjol och en Woodstock-t-shirt. Barfota.
Love, peace and koncentrationen på topp.
Det där stora grå är en CRT-skärm, inte en s.k. PC. Eftersom denna typ av skärm definitivt är på nedåtgång* är bilden mer historisk än den varit om den bara visade en s.k. PC. 🙂
*Hade velat skriva utdöende, men det finns ju de tycker att CRT-skärmarna är överlägsna de olika platta lösningar som finns (LCD, plasma osv).**
** Undrar om det finns ett släktskap mellan de männsikor som vill behålla gamnal CRT-teknik och de som ville behålla grammofonskivorna… 🙂
(Ja, jag är knäpp. Och har någon sett min arbetslust, den verkar ha sprungit bort…)
Ha, tack, Pernilla, då ska jag faktakorrigera!
Pernilla: Din arbetslust kanske har rymt tillsammans med min.
Dribblingsglasögonen var ett bra tips. Magic har ett par, men jag tror att mitt behov är större. Dessutom är ju han i skolan.
Det där med skärmen och datorn är för övrigt intressant. Jag arbetar normalt sett med en extra skräm kopplad till min bärbara dator, och besökande barn brukar bli grymt impade: ”Wow, har du två datorer samtidigt?”
När jag sedan visar hur markören hoppar över från den ena skärmen till den andra när jag drar musen i sidled, då vet extasen inga gränser.
Förresten var jag vit i helgen. Rörde inte min dator på 48 timmar. Det gick jättebra, men jag hade nog fyllt min kvot i veckan…
Nu har jag funderat en lång stund på vad de där dribblingsglasögonen är till för egentligen. Är det inte liksom en nackdel att de skymmer sikten neråt när man ska dribbla? Då ser man ju inte bollen? Det är nåt jag inte fattar här!
Helena: Det är just det som är vitsen! Man ska lära sig att dribbla utan att se bollen. Öva upp bollkänslan och bli en ny Michael Jordan.
Eller så lär man sig att blogga i mörkret, som Lotten…
Stellan har helt rätt — skygglapparna används blott och endast på träning. Och trots att jag har spelat basket i drygt 25 år, tappar jag ändå kontrollen när jag tränar med dribblingsglasögonen.
För att inte tla om hur haf skrivermed dem op.
Aha! Jag föreställde mig alltså dem i en matchsituation. Fast det kanske också skulle vara en kul idé?
Från en som faktiskt gått på bloggavgiftning den tunga vägen kan
jag säga att det nog är som rökning (fast jag själv aldrig varken börjat eller slutat röka).
Suget finns alltid kvar.
Jag tänker fortfarande blogg.
Jag formulerar mig fortfarande i
blogg form.
Jag saknar fortfarande att blogga. Kicken att skriva och få respons.
Äntligen så förstår jag varför jag numera äger en kort jeans-kjol: det är alltså en 40-årskriskjol! Tack Lotten för förklaringen!
Ica räcker upp en hand! Eller båda.
Har man inte bloggat kan man ju inte finna så många ursäkter att slösurfa.
Eller jag vet inte. Jag är med mer på det där med berusningen.
Dumma wv: nu ser jag inte ens vad det ska stå ju!
Ica: Bevisligen gjorde du det visst då.
Men du sitter ju vid ett bord! Jag som har fått för mig att du alltid sitter i sängen eller möjligen i en soffa med datorn i knät! En illusion krossad …
Översättarhelena: Jag har snott den djefla mannens skrivbord (vilket egentligen är min farfars från 1922) eftersom jag måste arbeta med två skärmar just nu. Annars sitter jag aaaaaaahaaaldrig vid bord.
(En annan dag ska jag fotografera alla mina arbetsställningar.)
Tack för ännu ett underbart inlägg! Jag håller definitivt med dig. Jag har blivit gravt blogg-beroende, och tänker alltid på att ”det här kan jag blogga”. Även när jag fotograferar. Men än så länge så ser jag inte beroendet som ett problem. Vad människor runt omkring mig tycker, det vågar jag inte fråga…
Vad gäller dina blogginlägg så tycker jag att de blir roligare och roligare hela tiden! Du är min absoluta favorit-bloggare för tillfället! 😀
Nej, man kan skriva flera gånger vet du.
Äsch, två skärmar klarar du av utan bord! Du kan säkert hålla andraskärmen med fötterna. Det blir bra statisk träning också!
Edgar Davids är såvitt jag vet den enda fotbollsspelare som fått godkänt av internationella domare att bära solglasögon.
Men inte kallade varken han, läkarna eller domarna det för ”dribblingsglasögon”.
Och som i alla frågor om beroende:
sök åtminstone så kallad professionell hjälp.
Jag måste ta 11-åringens/ Magics glasögon! Kör med världens hemskaste pekfingervals. Mycket snabb, men det ser inte klokt ut. Blir urnervös när jag har en IT-fantast som står och hänger över axeln på mig. Vill liksom inte att andra ska studera mitt knackande.
-Magic! Kan jag få låna…
Och jo, nånstans tycker jag mitt tvivel är relevant. För aldrig har jag nog skämts så mycket som då föreläsaren i litt.vet., mannen som hade varit rösten i ”Svar i dag” i radions P1 frågade mig på 80-talet, då jag lyckats ta mig från baptistisk smågrisunge till trots allt Uppsalastudent men tvingades erkänna att jag inte ens kan romerska siffror. Trots att den enkla frågan från honom var: vilken Shakespearesonett vill du tolka? Och till slut skrev jag en såvitt jag fortfarande kan förstå både metriskt och rimmad! sonett av 130 som fullständigt överglänsde de svenska ”tolkningar” som dittills skrivits. Och nånstans där tror jag Bert Sundström bestämde sig för att bli korre för SVT istället.För jag vågade inte skriva under, trots att det var min text heltigenom. Och han skrev, i nåt slags samarbete med två tjejer, om ”the darling buds of may” kanske den vackraste av dem alla, men det blev platt, inte ens rimmat.
Men jag skriver bara ”förnumstigheter” eller hur, Blyg? Och till er alla som tycker att jag borde länka till allt jag hittills skrivit? Nej, bara. Dels är jag ingen skrivande människa, dels vill jag nog behålla mitt tvivel som jag på nåt sätt lärde mig på så många hårda träbänkar i skilda baptistkapell och därför redan i tioårsåldern hellre spelade knattefotboll. Och en sak borde väl mänskligheten ändå kunna komma överens om: aldrig satte jehova, allah, abraham, buddha en boll i krysset i en fotbollsmatch. Så jag kan inte se annat än att mina grundläggande tvivel fortfarande gäller. Jag har tex aldrig gjort bättre än 5.20 i längdhopp. Och hur var det nu igen man gjorde? Jag törs helt enkelt inte chansa längre utan skriver mitt namn. Och om Jesus nånsin kommer tillbaka, inte dyker han upp på webben, det tillåter jag mig fortfarande tro. Nu provar jag igen:
Och om du tycker att jag ska skriva en litteraturhistorisk avhandling om dig, vill du då att jag nämner Gunilla Dahlberg och Clairé Bretcher och vem vet, t.o.m hon som skrev ”ett brev till min dotter, om jag hade nån”.
Nä.
Jag vet ju så väl. Sånt skriver man inte om. Och ändå minns jag såväl att jag är uppväxt i en familj med fyra äldre systrar och att jag t.o.m skrev en uppsats om Kellgrens ”Man äger ej snille för det man är galen”. Och i efterhand har jag fått höra av min mellansyster att t.o.m min far bar ut min yngsta syster från väckelsemötet vi satt på, för att han dels 1. såg att hon faktiskt grät, dels 2 insåg att dennes hennes gråt berodde på att hon helt enkelt blev rädd.
Min farmor hette förövrigt Rut. Och hon var verkligen som en kvinna ur Bibeln, en sån man definitift inte tjafsar med. Och aldrig har jag smakat godare bullar än hennes.
Men visst, bort med alla oliktänkande. Eller censurera dom åtminstone tillsvidare, så man vet att man gjort sitt. Eller hur. Men bara så jag fortfarande vet: vilket namn kommer att stå på fakturan jag får? För att jag råkade klampa in på din sida, som bara tillhör dig?
Ehhh okej?!
Nu är jag förvirrad?
Vad var det som just hände?
Har jag missat något?
Lugn, Jonte. Det är bara ett troll.
Exakt.
Ja.
Och nu är mitt lilla experiment avslutat. Tydligen halkade även denna sida med. Lev väl nu! både trollungar och bortbytingar!
” jag får väl allt drumla hem nu, hum, hum! ”
Jösses!
Svarar så här: ignorera!
[…] Kort sammanfattning som man inte behöver klicka på om man är lite trött: Jag har ett par fingrar som strävar uppåt i onödan. Om Tage Danielsson hade skrivit om detta hade det sett ut så här. Ibland tar jag mig i kragen och försöker lära mig (se bilderna). […]
[…] 2010 dyker även dagensoutfitfotografer, tangentbordslärare, faktaboksbläddrare och bloggmanagers […]
[…] fram datorn, fläkte upp den och skrev ner det som skulle förändra mig och världen. Nu vet ni sedan tidigare att jag är en bedrövlig tangentskribent som inte kan skriva utan att se på bokstavsknapparna. […]