Etikett: blogga

Jag har som rimligt mål att blogga en gång per dag. Ibland hinns det inte med, varför jag måste straffa mig själv med tagelskjorta eller två inlägg en annan dag. Ibland skriver jag texter som nästan ingen begriper eller bryr sig om. Då måste jag belöna mig med ett glas vin en simpel måndagskväll. Efter basketträningen. (Ni hör? Gunde Svan hade svimmat.)

Kall kyckling och chips. Grönsak.

När jag sitter där och sippar smuttar och klockan närmar sig halv tio på kvällen och jag läser en klädkatalog som Fjortonåringen har beställt och jag sabbar för henne genom att skriva larviga kommentarer till fula kläder och jag slabbar med kycklingbrosk ser jag i ögonvrån kameran. Och det enda jag tänker är:

– Finemang. Det här kan man nästan blogga om.

Jag har inte den blekaste aning om huruvida kycklingen var god eller ej. Men det kan jag ju blogga om.

Frågan i rubriken ställde hakke på sin blogg igår … och jag blev alldeles kall. För jag kom banne mig inte på ett enda vettigt svar. Till de vettiga svaren hör nämligen

• jag försörjer min familj
• jag är ett föredöme för mina barn
• jag sparar regnskog.

Och inget av de vettiga svaren stämmer ju in på mig.

Anna kommenterade hos hakke och berättade

1. om Alice Flaherty, som har skrivit om överdrivet skrivande: ”hypergraphia – an overwhelming urge to write”
2. om sin egen ekvation som illustrerar detta bloggande – kolla hos hakke, det är jättekul.

(Finns det något ord för detta jag gör nu, när jag stjäl både fråga, rubrik och kommentarer av en annan bloggare? To steal someone’s limelight heter det i Broadwaysammanhang i alla fall. Förlåt, Anna och hakke.)

Men varför skriver jag på denna min blogg?

Just nu har jag till exempel en fyraårings kiss på min högra, strumpklädda stortå – men ingen att berätta det för. Men bloggen lyssnar. Jag skulle vilja redogöra för min djefla mans underliga sätt att städa, men vem bryr sig? Jo, bloggen. (Han – min djefla man – tar upp saker och frågar ”vems är det här?” tills någon svarar … och om ingen svarar tillsätts en utredning.) I sammanhanget måste jag ju även berätta om mitt eget underliga sätt att städa, som kan sammanfattas i ett enda ord plus ett talesätt: bortschaktning plus ”det som inte syns, finns inte”.

Ännu en gång: Varför bloggar man?

Nu tänker jag igen. Vad offrar jag på att blogga? Inte vet jag hur det är med er, men jag som alltid har varit en tv-älskare satt igår och tittade så där som jag gjorde ”förr i tiden”. Plötsligt hörde jag mig själv säga:

– Vad mycket reklam det är. Och vad dålig den är. Var det så här förr? Nä, det här har jag inte tid med.

I varje reklampaus åkte datorn fram, och till slut började jag röra ihop blogginformation med problemen hos Dr. House och jag tyckte att Ugly Betty påminde om en bloggare, men kom inte på vem. (På bilden är det Dr. House – Hugh Laurie – till vänster i ett helt annat sammanhang.)

Äh. Nu bloggar vi vidare. Vissa frågor kanske inte ska ha några svar? Aha! Tänk er en arkeologisk internetutgrävning år 2054. Någon hittar en övergiven blogg och ropar:

– Vems blogg är det här?

Och ingen svarar.