Hoppa till innehåll

Etikett: blogga

Bloggus galnus

Jag har som rimligt mål att blogga en gång per dag. Ibland hinns det inte med, varför jag måste straffa mig själv med tagelskjorta eller två inlägg en annan dag. Ibland skriver jag texter som nästan ingen begriper eller bryr sig om. Då måste jag belöna mig med ett glas vin en simpel måndagskväll. Efter basketträningen. (Ni hör? Gunde Svan hade svimmat.)

Kall kyckling och chips. Grönsak.

När jag sitter där och sippar smuttar och klockan närmar sig halv tio på kvällen och jag läser en klädkatalog som Fjortonåringen har beställt och jag sabbar för henne genom att skriva larviga kommentarer till fula kläder och jag slabbar med kycklingbrosk ser jag i ögonvrån kameran. Och det enda jag tänker är:

– Finemang. Det här kan man nästan blogga om.

Jag har inte den blekaste aning om huruvida kycklingen var god eller ej. Men det kan jag ju blogga om.

Share
31 kommentarer

Acceptera faktum (uppdat.)

Nu har jag läst flera blogginlägg som handlar om beroende, det ack så förfärliga beroendet.

Anhörigterapi
Alltid online
Ah!

Alla som känner likadant räcker upp en hand. *sträck!* Själv kan jag ställa upp det i punktform.

  • När jag inte har bloggat, är det skönt med den minskade mejlanstormningen.
  • När jag inte har bloggat, saknar jag kommunikationen med kända och okända läsare såpass att jag blir stingslig och håglöst vandrar ut till den riktiga brevlådan för att kolla om det hänt nåt där sen sist.
  • När jag har bloggat, blir jag euforisk och nöjd.
  • När jag har bloggat, stänger jag ibland av mejlen för att kunna koncentrera mig på VM, förlåt, jobbet menar jag ju.
  • När jag har bloggat och måste lämna kommentatorspartyt för att befinna mig ute i ödemarken utan tillgång till internet (t.ex. på universitetsområdet i Stockholm) men med folk som pratar på riktigt … vill jag inte vara med utan istället sätta mig i en skrubb med min dator.

AB (Anonyma Bloggare) kan man ju näppeligen gå med i när man inte alls vill vara anonym. Omgivningen kan man ju inte tala med för den säger ju bara pfffft. Blogga om det kan man … ju.

Men nu: bort med ursäkter och dåligt samvete. Planera semestrar efter internettillgång, ta inte jobb bortitok, åk alltid förstaklass på tåg och lär er liksom jag att skriva utan att titta på tangenterna så kan ni sälja alla lampor hemma för att skriva i mörker och få råd med förstaklassbiljetterna:

Med dribblingsglasögon som skymmer sikten neråt går det inte alls som en dans.JF MPSTE DELETA FELA TIDEN. (Och det där skulle inte alls vara versalt.) Foto: VBK.

Intressant extraläsning på engelska: If Your Blog Disappeared, Who Would Miss It?
—–
Fotnot.
Den där stora gråa grejjen på bilden är inkopplad i en s.k. PC. Alltså togs fotografiet vid ett historiskt ögonblick.
—–
Uppdatering …

Jag jobbar så här i detta nu.

Man har uttryckt önskemål om en sann bild av mitt jobbande. Ålrajt. På två skärmar (en lös kopplad till knädatorn) där den stora visar VM i direktsändning och den lilla hanterar mejl och spökskriverier. Med dribblingsglasögonen i pannan och nudelsoppefrisyren perfekt arrangerad. Dagens outfit: kortkort 40-årskriskjol och en Woodstock-t-shirt. Barfota.

Love, peace and koncentrationen på topp.

Share
28 kommentarer

Varför bloggar man?

Frågan i rubriken ställde hakke på sin blogg igår … och jag blev alldeles kall. För jag kom banne mig inte på ett enda vettigt svar. Till de vettiga svaren hör nämligen

  • jag försörjer min familj
  • jag är ett föredöme för mina barn
  • jag sparar regnskog.

Och inget av de vettiga svaren stämmer ju in på mig.

Anna kommenterade hos hakke och berättade

  1. om Alice Flaherty, som har skrivit om överdrivet skrivande: ”hypergraphia – an overwhelming urge to write”
  2. om sin egen ekvation som illustrerar detta bloggande – kolla hos hakke, det är jättekul.

(Finns det något ord för detta jag gör nu, när jag stjäl både fråga, rubrik och kommentarer av en annan bloggare? To steal someone’s limelight heter det i Broadwaysammanhang i alla fall. Förlåt, Anna och hakke.)

Men varför skriver jag på denna min blogg?

Just nu har jag till exempel en fyraårings kiss på min högra, strumpklädda stortå – men ingen att berätta det för. Men bloggen lyssnar. Jag skulle vilja redogöra för min djefla mans underliga sätt att städa, men vem bryr sig? Jo, bloggen. (Han – min djefla man – tar upp saker och frågar ”vems är det här?” tills någon svarar … och om ingen svarar tillsätts en utredning.) I sammanhanget måste jag ju även berätta om mitt eget underliga sätt att städa, som kan sammanfattas i ett enda ord plus ett talesätt: bortschaktning plus ”det som inte syns, finns inte”.

Ännu en gång: Varför bloggar man?

Nu tänker jag igen. Vad offrar jag på att blogga? Inte vet jag hur det är med er, men jag som alltid har varit en tv-älskare satt igår och tittade så där som jag gjorde ”förr i tiden”. Plötsligt hörde jag mig själv säga:

– Vad mycket reklam det är. Och vad dålig den är. Var det så här förr? Nä, det här har jag inte tid med.

I varje reklampaus åkte datorn fram, och till slut började jag röra ihop blogginformation med problemen hos Dr. House och jag tyckte att Ugly Betty påminde om en bloggare, men kom inte på vem. (På bilden är det Dr. House – Hugh Laurie – till vänster i ett helt annat sammanhang.)

Äh. Nu bloggar vi vidare. Vissa frågor kanske inte ska ha några svar? Aha! Tänk er en arkeologisk internetutgrävning år 2054. Någon hittar en övergiven blogg och ropar:

– Vems blogg är det här?

Och ingen svarar.

Share
19 kommentarer

Vad får man skriva?

Jag skulle vilja rekommendera Sentensers funderingar om vad man får och inte får skriva om. (Kommentera gärna på hennes blogg!) Hon har tre exempel på situationer, som jag listar här nedan. (Nu måste ni alla tänka er att ni är i en situation där ni lätt som en plätt kan bli publicerade utan besvärliga refuseringar – ni är kanske redan etablerade, kända och lästa sedan tidigare. Trevlig fantasi, eller hur?)

1. Du får reda på en fascinerande, men hemlig berättelse, och utan att fråga om lov publicerar du den. Du döper förstås om karaktärer och platser så att ingen ska kunna räkna ut vem det handlar om. Huvudpersonen känner dock (förstås) igen allt, och blir ledsen.

2. Du får reda på en fascinerande, men hemlig berättelse, och får tillåtelse att skriva om den så länge ingen kan räkna ut vem det handlar om. Detta låter sig inte göras eftersom alla – när de ser att det är du som är författare – förstår vem huvudpersonen är. Vad göra?

3. En annan skribent berättar en osannolikt fascinerande historia. Du vill publicera den, men vet inte om berättaren redan har gjort det eller planerar att göra det.

Jag har en fjärde variant:

4. Du är arg på din barndom; din farmors faster var galen och elak. Mycket spännande och fascinerande samt osannolikt hände, och nu vill du skriva om det. Men farmors fasters närmaste släktingar som är i livet skulle bli ledsna om du gjorde det – även om du ändrade fakta och maskerade platser och personer. Är detta dilemma ännu känsligare när det handlar om släktingar?

Kom gärna med fler exempel på kniviga situationer!

Share
7 kommentarer