Hoppa till innehåll

Dag: 17 juli, 2007

Mittinattentankar och fria associationer

Snarkpoesi:

I natt låg jag och lyssnade på min djefla man. Artikuleringen var det si och så med.

– Skrxxxxxxxxxzzzzzzzxxkkkkkk [paus] pfffffffssssccccccchhhh.

Vad kan han ha menat med det? Jag tolkade honom fritt som när jag läser Frödings ’Gråbergssång’ (Stå, grå, stå, grå, ni vet?), men bytte strax till Elmer Diktonius ’Maskinsång’ (Orlodoffa doschkoff, ni vet?) för att sekunden senare associera till felhörningar, ej att förväxla med månghörningar och polygoner. Jag hörde tokfel igår när vi var och badade, nämligen.

Lång utvikning:
Att tänka mitt i natten är som en lindrig LSD-tripp, tycker jag mig ana – jag som inte har sett knark annat än på tv. Häromkvällen tvingade jag tonåringarna att se på ”Ett anständigt liv” (del 2, där Stoffe dör) för att jag tyckte mig minnas att den var bra och nyttig. Ni som inte har sett den på ett tag: gör det och förundras.

  1. Man hör knappt vad de säger.
  2. När man hör orden, måste man översätta dem för dagens ungdom som inte hajar klyket (horse, braja, bast, stritan, Hinsan, kolat, möka, gaddar, tjacka, tjacket, torsken, bylingen).
  3. Kronologin går inte ihop – när Kenta och Stoffe säger att de inte har setts på ”ett par år” sitter Kenta ändå och snackar om ett av Stoffes sår som inte har läkt sedan han såg det för flera veckor sedan.
  4. Stoffe ”hittas död på Centralen”, men vi får ändå se hur han i sjukhusskjorta och med droppslangar ligger död i en säng på sjukhuset.

Visst, det är en pseudodokumentär med hjärtekrossande mänsklig misär. Men regin är – när jag granskar filmen med vuxna ögon – väldigt tydlig.

Felhörningen då?
Jo. Nioåringen här hemma är en intellektuell man som dagligen plöjer två litterära verk från pärm till pärm och årgång till årgång:

  • KP (det vi kallade Kamratposten)
  • Illustrerad Vetenskap.

Han kan därför allt om t.ex. kroppsöppningar, vulkaner, tonårsproblem, infrusna mammutherdar, jeansmode och framtida hjärn-chip. Ute i badsjön igår vrålade han i ett plötsligt klarsynt ögonblick:

– Jag kan se långt bort!

Jag hörde helt fel, men tyckte ändå inte att det var ett dugg konstigt att han i mina öron istället vrålade:

– Jag kan se en dront!

En dront. (Ur Nordisk Familjebok.)

Jag skrattade och kikade mot molnformationer som såg ut som en sedan länge utdöd, klumpig fågel och pekade mot himlen och undrade var dronten var. (Barnen såg bara Storbritannien-moln och lussebulle-moln.)


Men när jag på grund av timmerstockarna den sistlidna natten inte kunde sova, fick jag för mig att dronten var en skvader – ett runt 1915 påhittat djur som är en korsning av hare och tjäder. (Den uppstoppade på bilden finns i Sundsvall.)

Sensmoral:
Så barn: knarka inte. Nej, jag menar: snarka inte.

Extramaterial:
’Gubbdrunkning’ av Bengt Emil Johnson. Trots titeln inte alls en snarkning.

Share
32 kommentarer