Vi ser på filmer på löpande band här hemma. Igår var det dags för ”Cold Mountain” från 2003.
Amerikanska inbördeskriget rasar, Jude Law längtar efter Nicole Kidman och Nicole Kidman går omkring och suktar efter Jude Law och stackars Nicole Kidman har efter en lång tids svält och hemska umbäranden när hennes far dör kaaaaaaaaaaanske max två av alla sina långa hårstrån i kors.
Pang! Syd krigar mot Nord och blodet sprutar och kläderna rivs av pojkarna i explosionerna och Jude Law får skit under naglarna, men han lyckas ändå rädda fotot av den där mespottan Nicole Kidman. Soldaterna badar i blod och vrålar och skriker och flugorna kliver omkring i inflammerade sår och titta där borta står ju Nicole Kidman med perfekta tandrader och rena naglar.
När man har ett tråktrist manus men en jättebudget och begåvade skådespelare i tidstypiska kläder, kan man som regissör och klippare bryta kronologin och köra nutid, dåtid och sentid lite huller om buller. Då måste vi som tittar koncentrera oss på att hålla ordning på tiden istället för att lyssna på dialogen och längta efter en handling. Detta trick används tills Renée Zellweger efter 49 minuter med dunder och brak, stripigt hår, stora kliv, svordomar och (tack!) skitiga naglar dundrar in i handlingen.
– Käften! Jag tycker i alla fall att dina lösflätor ser overkliga ut.I ”From Hell” (2001) går Heather Graham omkring i det skitiga London som en annan Nicole. Det finns säkert fler exempel (hjälp mig gärna att minnas) när man istället för att sjunka in i handling och skeende måste sitta och stöna åt perfekt plockade ögonbryn och nyvakna läppstiftsmunnar samt högklackade skor ute i djungeln. Men Nicole Kidman tar priset i ”Cold Mountain”. När hon och Jude Law äntligen mitt i vintern får åla omkring nakna i ett dragigt skjul, är de båda två fräscha som ohåriga nyponrosor.
Är det bara jag som längtar efter fett hår, gula tänder, rapar och snorkråkor från Hollywood?
25 kommentarer