Nu är vi i Alton, Iowa, i källaren hemma hos stadens borgmästare. Det är precis en sådan där källare som man slänger ner kidnappningsoffer i, en sådan där källare med säng och grejer och tv och soffa och saker och 127 julnallebjörnar och en brant trappa upp till kidnapparna som smider planer i köket.
Borgmästaren tog oss med storm.
Enligt en lista jag såg får man inte äta igen förrän på måndag efter en sådan här måltid. Först åt vi en hamburgare utan grönsaker, men med mesig Milleröl på The Country Club. Detta följdes av en hundrameterspromenad till Ron’s Liquor Store, alltså stadens Systembolag. Som borgmästaren sedan 70-talet äger och driver.
(Intressant är att när det gäller spritsorterna så får man till Iowa bara importera vissa märken, som finns på en speciell, statlig lista. Om man jämför med South Dakota är förhållandena helt annorlunda. Där får butikerna köpa in vad sjutton för sprit de vill och man har ingen inkomstskatt … men man får köra bil som 14-åring. Darwin hade sagt ”well well” och väntat på det naturliga urvalet.)
Nu var ju klockan halv elva på kvällen när vi anlände till spritaffären, så borgmästaren halade upp stadens nycklar ur fickan, öppnade butiken och vrålade:
– Take whatever you want!
Borgmästaren i vinröd tröja.Så då högg jag ett sexpack tyskt öl för att tvätta bort Millersmaken. En av stadens få uppkopplade datorer stod i ett hörn och flämtade, döende av ouppmärksamheten. Så jag klev fram och tryckte lite på tangenterna. Klappade datorn och längtade efter internet. Ruskade på mig, återfann fattningen och kom tillbaka till verkligheten. Öl.
Bästisgrannen blev samtidigt plötsligt 17 år och blyg eftersom det för 25 år sedan (när hon var utbytesstudent här) var synnerligen förbjudet att ens närma sig spritaffären. Ute på gatan igen, blev hon blek av längtan och motstridiga känslor. Baren – puben – det mest förbjudna stället när hon var här som 17-åring, låg tvärs över den ack så tomma gatan.
– Aaah, do you wanna … wanna … eeer … go to the … började borgmästarn.
– YES! avbröt Bästisgrannen.
Så då gick vi … helt tvärtom till Alton’s Veteran Memorial – ett nybyggt monument över alla Altons män och kvinnor som har deltagit i the American Civil War, WW1, WW2, Vietnam och Irak. Bästisgrannen trängtade till puben som levande hjortar trängtar till vatten.
– Aaah, do you wanna … wanna … eeer … go to the … sa borgmästarn.
– Ye … yes …? sa Bästisgrannen.
Och då hamnade vi på puben!
Utanför bild står en modern jukebox med bildskärm som man touchar för att välja låtar på. Enormt coolt. (Ja, jag är alltid kusinen från landet.)Från en dödstyst, svart och tom gata gick vi alltså in i ett rockmusikskakande, fullt upplyst, rökigt rum med uppspelta Altonbor och biljardbord. Jag blev erbjuden både ”Sex on the Beach” och ”A Redheaded Slut” samt ”Tequila Rose”. Delikata alla tre. Borgmästaren spelade Hotel California för oss på jukeboxen och livet var en enda flower power-stund.
Sedan tog borgmästaren oss på en biltur runt omgivningarna, rabblandes allsköns information om majs, bönor, grishandel och om hur kor borde äta majs och inget annat.
Dagens bästa!Det senaste tillskottet till stans servicefunktioner: lastbils- och husdjurstvätten. Här tvättar de både lastbilar, hundar, katter och får inför ”The County Fair.” Som vi ska till en annan dag.
——
Sorry, ingen grocery store-rapport idag. Den kommer senare.
