Sent igår kväll regnade det inte under en liten stund. Vi stirrade förundrat mot himlen och tänkte allihop att detta faktum ju måste utnyttjas till något vettigt.
Så alla utom Femtonåringen hoppade hopprep på trottaren.
Att hoppa hopprep är tydligen som att cykla, eftersom till och med min djefla man kom in rätt i hoppet, fixade rätta snitsen med små extrahopp och lyckades springa ut igen utan att fastna.
– Men tallyhoo, tallyhoo, jag har blivit skjuten i foten! fann jag mig tvungen att tjoa när hopporken tröt.
Fast det var bara en glasbit. Jag har nu gröpt ur och karvat loss stora skinnflikar och hällt i rysk nubbe, men glasbiten sitter kvar. Klockan är strax efter fem på morgonen och jag går med en kudde under ena armen och huvudet under den andra, en sko på ena foten och en glasbit i den andra samt en trött Trettonåring i släptåg på tåget mot Arlanda.
———
Om jag hittar äckliga toaletter eller råkar kliva på fel plan eller börjar gräla med kaptenen, kommer detta inlägg att uppdateras.
Uppdatering
På Arlanda bygger de om, så jag känner mig som hemma med jättestora trasselsuddar till sladdhärvor, sågspån, provisoriska trappor och sovande människor överallt. Hört i incheckningen:
– Luleå.
– Umeå?
– Luleå!
– Ok, Umeå.
– Nej LLLuLLLeå!
– Jajaja, lugn. Lumeå.
Uppdatering 2
Ni vet hur alla svenskar är blonda och alla på Hawaii har bastkjol och alla tyskar är rödfnasiga, ständigt drickandes öl? Alla lulebor har sedan jag var här sist skaffat foppatofflor och börjat röka cigaretter.
Nu är vi i bil på väg till Byske by the sea.
Uppdatering 3
Operation glasbit ur fot är påbörjad. Dokumentärfilmer om fyrlingar som föds med hjälp av kejsarsnitt är inget mot detta. Schlitt! Slafs! Knak!
