Hoppa till innehåll

Dag: 18 juli, 2007

Vem var Florence Foster Jenkins? (uppdat!)

Nej, jag menar inte henne, hon på bilden – Florence Griffith-Joyner (1959–98) och heller inte hennes svägerska Jackie Joyner-Kersee.

Inte heller ska jag berätta om Florence Nightingale även om hennes efternamn kan sägas ha med ämnet att göra. För att inte tala om Farrah Fawcett-Majors, som har lika lite med detta att göra som t.ex. Jodie Foster.

Det finns många lexikon och uppslagsböcker. Jag vill äga dem alla och kunna allt som står i dem. Men det går ju inte. Den enda person som jag vill minnas i Sohlmans musiklexikon brukar jag dessutom glömma bort namnet på, vilket komplicerar när jag vill briljera med kunskap.

– Jomen i Sohlmans finns ju en rolig, den handlar om vahettere, vahette hon, det börjar på J … J … Jonsson?
– Jönsson?
– Nej, hon var britt. Eller amerikan.
– Jones?
– Åh, kommer du ihåg Alias Smith & Jones?

Och så har man tappat bort henne igen.

Ben Murphy & Pete Duel, alias Kid Curry & Hannibal Heyes, alias Joshua Smith & Thaddeus Jones.

Men nu ska jag en gång för alla memorera hennes namn. Jag citerar ur Wikipedia:

Florence Foster Jenkins (1868–1944) was an American soprano who became famous for her complete lack of rhythm, pitch, tone, and overall singing ability.”

Klicka här om ni vill lyssna på henne.

Se på skivomslaget: ”Mord på de höga C:na”! (Vilket påminner mig om Melodifestivalen 1985.)

Nu är Florence Foster Jenkins ju inte den enda som är känd för sin omusikalitet, men hon är den som har den roligaste artikeln i Sohlmans musiklexikon. Om jag får tag i texten, kommer den här nedan.

(Har jag skrivit ett helt blogginlägg om en text som jag inte har tillgång till? Jahapp.)

Äntligen uppdatering!
Jag har varit på biblioteket:

Jenkins, Florence Foster, amerikansk sångerska (1870–1944). Genom ett stort fädernearv kunde J. framträda som mecenat, främst åt en av henne grundad Verdiklubb. Fullt utlopp för sin konstnärliga kallelse fick J. dock först när hon började ge privata konserter, där de av henne själv högst personligt designade dräkterna alltid utgjorde ett viktigt inslag.

J. hade blott erhållit rudimentär sångutbildning, men hade ändå en ovanligt välegaliserad röst: den klingade lika förskräckligt över hela det begränsade omfånget. Härtill kom J:s eminenta förmåga att intonera varje ton felaktigt, att sjunga helt egna intervall och hennes originella rytmuppfattning, som blott undantagsvis sammanföll med ackompanjörens (vilken dessutom fick vara beredd på överhoppade takter och plötsliga tonartsbyten). Som den koloratursopran hon ansåg sig vara, gav hon sig i kast med de mest krävande verk, såsom Nattens drottnings aria ur Trollflöjten, om vilken hon sade att ”Tetrazzini behövde tre andetag, men jag klarar av den i ett”. (—)

Produktidé: man samlar alla roliga uppslagsverksartiklar i en bok. En kanske ganska tunn bok.

Share
30 kommentarer