Hoppa till innehåll

Månad: januari 2007

Mitt yrke och en fest

Jomensåatt. Det här är ju bara en blogg, ni vet ”en sorts dagbok på nätet”. Det vimlar av mystiska människor som är intresserade av att läsa ”dagböcker på nätet”. Många av dem läser utan att ens förstå att man kan kommentera det man har läst (klicka här nere på antal reflektioner XX) eller om man så vill, bara läsa kommentarerna (lättläst om man klickar på klockslaget här nere). Några kommenterar och förgyller ”dagboksskrivandet” så till den milda grad att jag kan vakna mitt i natten och bli tvungen att högt säga till mig själv:

– Nej, Lotten, du måste inte kolla kommentarerna nu. Du måste sova!

Men man kan ju inte bara ”skriva en sorts dagbok på nätet” – man måste ju ha ett yrke. Eftersom många har undrat, ska jag nu berätta att jag är

  1. fil kand (blandade småhopp: svenska, engelska, drama-teater-film, litteraturhistoria)
  2. redaktör (men det var jag egentligen bara 1988–1998 på Nationalencyklopedin)
  3. föreläsare (om hur man använder det svenska språket så att så många som möjligt förstår vad man menar)
  4. kåsör (ja, som Ehrenmark och Kar de Mumma).

Att vara fil kand tjänar man inte en spänn på. Redaktör är jag ju inte längre, det drar jag bara till med för att skryta. Som kåsör tjänar man 50 öre i timmen. Så, ja, jag försörjer mig på att föreläsa. Egentligen borde jag varje dag i min blogg (”en sorts dagbok på nätet”) skriva så här:

Klicka här om du vill anlita mig som varande Sveriges roligaste och i ämnet mest kunniga föreläsare. (Gör det! Gör det!)

När första bandet av Nationalencyklopedin kom ut, hade vi releaseparty i Stockholm fastän redaktionen satt i Skåne. Vi var uppklädda till hårfästet och underhölls av Povel Ramel, hamnade på efterfest på Café Opera, fick ont i fötterna, såg en mobiltelefon och sov på hotell. Jag var 25 år och mina stora ögon var större än någonsin. Jag skakade hand med ständige sekreteraren och kulturministern och kramade om sådana människor som går på releasepartyn utan att egentligen ha något med den releasade produkten att göra.

Och nu är jag själv en sådan. På onsdag ska jag gå på Tjuvlyssnats releaseparty trots att jag bara tjuvlyssnar till husbehov. Jag kommer fortfarande i klänningen från 1989 – ska jag ta den? Och basketdojjor till?

(Naturligtvis rapporterar jag på torsdag om vem jag kramade, här i min ”dagbok på nätet”.)

Bilden föreställer en annan encyklopedi: Nordisk Familjeboks andra upplaga (1904–26), även kallad Ugglan. Jag är nämligen även uppslagsboksnörd. Det tjänar man heller inga pengar på.

Share
39 kommentarer

Idag gör jag fler mål än Henke Larsson

Se där, minsann har jag inte läst tillräckligt många kvällstidningsrubriker för att veta att denna faktiskt låter rätt intressant. Nu kommer förklaringen:

Jag ska spela basketmatch kl 12.

Idag lever jag dessutom i ett par timmar ungefär som ett fullblodsproffs (fastän jag är allergisk mot hästar). Jag går bara upp, äter frukost, petar snorkråkor, går på toa, letar efter skor och tar min träningsväska och går. Jag är så himla cool.

Nu trillade jag över en artikel som var i ropet i somras: om att ta risker. Läkaren David Eberhard har tyckt till om oss trygghetsnarkomaner i Sverige. Han tycker att vi numera får ångest och mår dåligt av minsta lilla orosmoment. (Jag skulle vilja tillägga att vi i samma veva ofta konstaterar att vi ”känner oss kränkta”.)

Så denna tjugondag knut ska jag utnämna till Den Stora Riskdagen. Jag kan åka till basketmatchen i bilen utan vinterdäck (men kör i så fall iklädd cykelhjälm), jag kan ta ut hälinläggen i basketskorna och riskera hälsporre igen, jag kan dessutom gå in för att foula rejält från första minuten … fast nej.

Om ni inte har något annat för er, kan ni riskera er omdömesförmåga genom att gissa om dessa personer ler på riktigt eller låtsas eller roas av denne kompetente man.

Någon annan som riskerar något idag?

Share
27 kommentarer

Fredags… mys? (OBS: recept!)

Nästan alla längtar till fredagen och helgen.

”Fredagsmys” innebär i staden där jag bor oftast pizza, chips och ostbågar, slötittande på tv eller en hyrd dvd. Inte alls fel, helt ok. Men jag vill inte ha mysigt. Nej, jag vill ha roligt – jag vill ha fredagskul. Inte mysa. Japp, jag lägger in en liten protest här. Jag myser inte på fredagar, jag lagar mat till i runda slängar 15 personer, förlänger bordet in absurdum och har roligt. Nu ska ni också ha lite kul. God efterrätt ska ni också göra.

Fredagskulskurs

1.
Mat.
Spaghetti och köttfärssås. Eller lasagne. Eller paella. Eller något annat som är roligt att göra. I min värld är det nämligen inte kul att servera gåsleverpaté, murkelsås, dilldoppad dinkeldessert, groddgulasch eller roquefortmousse i endivblad eftersom jag efter ett glas matlagningsvin inte kan koncentrera mig utan måste gå per autopilot och humpa kryddor med grävskopa.

Källa: Husmorslexikon (1957).
Källa: Husmorslexikon (1957).

2.
Rytmikövningar.
Nej, jag har verkligen ingen aning om hur, för detta har jag bara fantiserat om. Alla gäster ställer upp på rad och får göra rytmikövningar för matsmältningens skull. Efterrätten är nämligen mastig. (Detta är inte att förväxla med sällskapslekar, som är en styggelse på midsommarkalas.)
3.
Servettvikning
.
Nej, jag vet verkligen inte. Återigen en fantasi. Men när allas serviet – nej, det stavas utan i numera – servetter är köttfärssåskladdiga och borttappade under bordet och allmänt begagnade, beordrar man gästerna att vika en solfjäder (men man kan hänvisa till hur det ser ut när Musse, Kalle och Långben campar på julafton) eller en båt (som ser ut som en Stegosaurus) eller en … fallos? (Skåda ljuset!)

Källa: Husmorslexikon (1957).
Källa: Husmorslexikon (1957).

4.
Efterrätt.
Det är nu du inhystar beröm och grundar det alls inte överdrivna ryktet om dig som dessertkompetent. Ur Annas kokbok (men lite omgjort).

Äppelsmofs för 15 personer
riv 500 g mandelmassa i rivjärn (stora hålen)
blanda den med
2,5 dl socker och
1,5 tsk kanel och
2,5 dl vetemjöl och
2,5 msk pressad citron och
3 ägg och blanda nu hela klabbet med
250 g flytande (eller smält, men inte varmt) smör

Skala och storklyfta ca 16-18 äpplen och lägg dem på ett smörat ugnsfat.
Ringla smofssmeten över.
Grädda i 175–200 °C i 25–30 minuter.
Grädde, glass eller vaniljsås passar till, men behövs egentligen inte.

(Glöm inte att ha raaaaaptävling efter detta. Eftersom musiken rap dumt nog också stavas rap och inte rapp och man kan ha sådana tävlingar också, måste burp-rapen nog stavas raaaaap. )

5.
Nattorientering.
Reflexbrickor hänger i alla träd i alla skogsdungar och i grannarnas trädgårdar. (Ni som bor i storstäder får helt enkelt flytta ut på landet.) Alla som vill vara med får ficklampor på huvudet, reflexvästar och varma kläder. (Ni tror mig kanske inte, men detta har med enorm succé genomförts av min djefla man flera gånger. Jag? Nej, jag satt hemma med ett glas vin och my… nej, hade kul.)

Uppdat.
Vän av ordning (Danstanten – som genast borde komma hit och hålla i rytmiken) påpekar i kommentarerna att det är smidigare att ha pannlampa på huvudet, inte ficklampa. Ok. Men det är ju så roligt med alla fasttejpade, fastknutna och fastklämda små ficklampor!

Share
27 kommentarer

Brev

Jag dök in i mitt minnesskåp för att leta efter fotokatalogerna från gymnasiet. Nu har jag ju letat i snart en vecka, så jag borde verkligen ge upp och hitta på något mer konstruktivt, fast … nej. Här ska letas. Minnesskåpet är sprängfyllt av tidningar, skolböcker, foton, virkade mössor, snuttefiltar, medlemskort, barbiedockor, autografer och listor på vilka killar som stod högst i kurs.

Men nyss välte jag ut ett års brev på golvet. Det är 1984-bunten och det är så ofantligt imponerande att jag måste visa upp skatten.
Detta är alltså de brev jag fick. Antalet brev jag skickade är säkert det dubbla. Den lilla anteckningsboken är mina ”kopior på skrivna brev”. Antingen skrev jag med karbonpapper emellan och fick på så sätt en exakt kopia, eller så antecknade jag i den lilla boken vem jag hade skickat till, vilket datum samt vad jag skrev. Naturligtvis är mina brev intressantare att läsa än de jag fick, så jag börjar med att läsa i anteckningsboken.

Brev till Bästisgrannen 840215
Plannja förlorade.
Alvik -Solna 88-82 Yttergren + Nyström.
Blackeberg-Plannja, dålig match
Bjöd Jönsson på paj.
Bosse hit.
Knäna gör ont.
Gjorde 23 poäng.
Bjöd Jörre på paj.
Martin kommer i morgon.
Ska skriva till Ulf B.

Jag är ju rena rama Strindberg. Ge genast ut min brevväxling i 15 band. En annan sida!

Brev till Robban 840112
Går på kryckor.
Marit ska ha mig till att dansa jazzbalett.
Jag vill spela teater i Sydeuropa.
Larry lät mig följa med till Luleå som maskot.

Robban? Vem är Robban? Jazzbalett? Sydeuropa? Va? Har jag lobotomerats någon gång mellan 1984 och 2007? Hjälp.

Brev till Jörre 840618
Spanjorerna tar över världen, i alla fall Skogaholms. Jag har fått 2 685 kr för två veckor och slängt en limpa i huvudet på förmannen. Nya rekordet är 250 flyttade skivade långfranskor på fyra minuter. Nu ska jag rymma till London och äta blodpudding. Har problem med raggsockorna, du vet.

Detta måste vara skrivet i kod. Visserligen sommarjobbade jag på bageri, men … blodpudding i London? Raggsockor i juni?

Kan man beställa en liten student som går igenom brevväxlingen under 20 år, tolkar handstilar och letar upp Bosse, Jörre, Jönsson, Larry, Robban, Marit, Ulf B. och Martin samt raggsockorna?

Nu måste vi reflektera över den tekniska utvecklingen. Vi skriver som aldrig förr – nästan alla skriver mejl och några bloggar på bloggar. Men går skrivarna varma? Skriver ni ut era välformulerade mejl på papper? Backuppar ni alla era fantasifulla blogginlägg på papper? Vad kommer egentligen att finnas kvar för forskarna om 100 år?

Ok, ber ni mig att idag få ut dagboksanteckningar som är sparade på floppy-disk eller diskett, så står jag strax på huvudet i källaren, letandes efter de antika datorerna. De finns där, det går – men det är svårt. Nu tar jag fram en brev-anteckningsbok från 1982. Ah! Äntligen något som låter bekant!

Brev till Erik N 821018
Jag har glömt allt, kommer inte ihåg ett dugg, helt tom i bollen är jag och skall så förbli, jag lovar.

Jahaja. Jag håller mina löften, jag.

Share
27 kommentarer

Jag ville, jag vore Henke Larsson idag

Eller så vill jag kanske bara vara en hjälpbehövande treåring på dagis. Eller så vill jag vara lindansös, för då hade jag ju varit himla smidig och tänjbar istället för det klumpeduns till basketspelare jag är. Då skulle jag redan innan jag vaknade ha börjat stretcha fötterna bortåt Stockholm, klämt ut mig som ur en tandkrämstub till en klutt i Högdalen, sedan utbrett mig över Söders trånga gator för att samla mig ihop mig till Uppsala i kvällningen.1

Orsaken till att jag inte vill vara jag idag, är att jag är splittrad. Jag ska vara överallt på en gång och ändå klara en deadline, nej två, och samtidigt svara på inkomstbringande mejl.

Om jag var Henke Larsson, skulle jag inte behöva bekymra mig, allt bara ordnar sig bara man tränar i lagom dos. Om jag var en treåring skulle någon lyfta upp mig, torka mig om munnen och bara bära mig till rätt ställe.

Istället måste jag själv knyta skorna (nu gick skosnöret av igen!), klappa mig på plånboken (nej, var är den?), rusa till bussen (va, jag hann, vad konstigt, jag brukar inte hi… neeeej, det är fel buss!), äta snabbmat (mums) och komma hem helt slut i rutan mitt i natten (men vad kul, där är nycklarna!).

Strunt samma, spik i foten, foten i kläm, klämman i skägget och skägget i brevlådan. Det kommer att gå bra. Det kommer att gå bra. Det kommer nog att gå rätt ok.

Apropå plånbok.

Idag när jag handlade mat, fnittrade tjejen i kassan när hon såg mig rota bland mina ”sedlar”.

– Vad kul! Din plånbok ser ju ut som min! sa hon.
– Åh, vad skönt att höra! svarade jag.
– Här har du ett kvitto till! fnittrade tjejen.
– Åååh, har du inte några extra som jag kan få? skrattade jag.

Och så fnissade vi sådär som tjejer gör och som är så irriterande när man står utanför och inte förstår vad som är kul och därför börjar snegla på sin egen gylf och krafsa lite efter eventuellt felsprungna snorkråkor. Men det vara bara jag och kassatjejen som hade hittat varandra och var glada i vår kvittomisär.

Se där, det finns en term för detta: hoarding. Samla, samla. Nu ska jag bara samla ihop mig själv.

Share
20 kommentarer

Facit till gårdagens fem fakta

Men först en bonusbild!

Hade de även styrelsemöten, de där tre?

Nåväl. Gårdagens gissningstävling ska nu få sitt facit.

Sammanfattning

När Broder Jakob en gång i en blå måne väl vågar kommentera, har han tokfel. Detta innebär att han just nu sitter och gapar, dödsimpad av mina bedrifter. Han trodde nämligen inte att jag hade bastat med Vasiljev.

Alva, Jenny & Martin, Christina, Kicki och Lady Stalker trodde inte på att jag hade pussat – eller kysst – Uffe Larsson, men som Emi helt korrekt påpekade: det handlade om en puss.

Mina symmetriopererade knän trodde inte Agneta, Anne-Maj, Bim, Översättarhelena (som garderade med att inte tro på Dallas heller), RS/CV/Chadie, Emi, Flinn, Ica, Ilyrm, Johanna, Lotta, Plastfarfar, Pumans dotter, Salt, Tiila, Ulrika Falk och Yvonne på. Bästisgrannen gissade IRL (sprang in genom dörren och vrålade ”knäna är fel, ro hit med en t-shirt”).

Alla hade däremot lagt märke till mina övningar med Tomas Pontén.

Att jag inte kom tvåa i Dallas trodde AB, Anna, Ullig-Bim (efter en hel stream-of-consciousness-kommentar), Siv (som har helt rätt i att man inte är klok om man springer 3 200 meter) Studiomannen (som helt korrekt konstaterar att jag har 18 meter kvar att springa), Elisabet och Susanne (som båda två mycket trevligt trodde att jag vann) samt Erika.

Sanningen

Nyårsaftonen 1982 tillbringade jag med en miljard basketspelare på Esso Motorhotell i Luleå. Det gjorde även det sovjetiska landslaget i ishockey. Vi dansade och de pratade ryska. Hockeylirarna var förvånansvärt små, de flesta. (Eller så var det vi som var stora.) Efter tolvlaget började vi på ungdomars vis springa omkring och undersöka de ack så spännande hotellkorridorerna. Jag, som ju alltid har varit en synnerligen skötsam person, ville inte väcka några arga hotellgäster utan drog med mig ett par kompisar till källarvalven … där det fanns en eller flera bastur. (Kul plural, ja.) Jag öppnade en bastu och klev in. Ah. Nakna, svettiga, små män.

Eftersom jag var klädd i en blå, puffärmad volangblus och en svart, slitsad sammetskjol, stod jag inte ut i mer än ett par minuter. Men vi hann konstatera att vi ju nyss sågs uppe på dansgolvet, att de bastade för att de hade ont i ljumskarna och att Sverige ovanliga tjejer har. Jag hade ju kunnat säga att jag även har bastat även med Fetisov, Kasatonov, Krutov, Makarov och Tretjak, men Vasiljev var den ende jag med säkerhet kände igen i bara mässingen. (Fast det var ju i ansiktet jag kände igen honom.)

Jag har bott i Täby, gått i Tibbleskolan och där spelat teater. Studiebesök gjordes på Ananasteatern (osäker på namnet) i Näsby Park, där Uffe Larsson satte upp något. Efter föreställningen tackade jag för besöket genom att pussa honom på kinden. Förmodligen trodde jag att han då skulle upptäcka mig. Men nej.

Den 3 oktober 1982 fick jag ont i vänster knä. Den 3 november 1982 fick jag ont i höger knä. Idag – 24,5 år senare – efter magnetterapi, vila, sjukgymnastik, ultraljud, vila, akupunktur, massage, vila, 75 kg anti-inflammatorisk medicin och en titthålsoperation (artroskopi), är läkarna och jag helt överens om att jag egentligen inte har ont i knäna och att det faktiskt bara är att ignorera dem. Och spela så mycket basket det bara går innan de helt lägger av.

Våren 1984 gjorde jag första provet till Scenskolan i Stockholm. Jag var totalt bedrövlig i en scen ur en Dario Fo-pjäs. Min teaterlärares man hade nämligen avlidit och när hon efter det sjukskrevs, vågade jag inte be någon annan om hjälp. Jag visste ingenting, inte ens att jag inte skulle få ha en medspelare med mig på scenen … En av domarna var alltså Tomas Pontén, som samtidigt spelade i Kung Lear på Dramaten – som jag såg åtta gånger den terminen. Jag darrade som en aladåb och försökte inte fler gånger. (Mes!)

När jag gick ett år på high school i Dallas, fick jag när det inte var basketsäsong istället vara med i friidrottslaget. Att idrotta utan bollar är ett djävulens påfund, men eftersom man är så vansinigt cool när man ligger på innerplan, stod jag ut. Säsongen avslutades med ett skolmästerskap (inte ett stadsmästerskap, vilket Erika mycket riktigt påpekade) där jag sprang 2 miles och kom tvåa – säkert 100 meter efter den som vann. Basketspelare – och jag i synnerhet – är sällan snabba.

På bilden är det jag i tänkarmössan.

Alla som gissade rätt får en Die hard, liksom – mejla bara er adress till mig. Anne-Maj har redan boken, så hennes pris tilldelas istället Erika eftersom hon ju hittade ett fel i Dallas-historien. De som kommer på särskilt goda anledningar till att de är värda en bok, kan få en de också.

Share
38 kommentarer

Snickarsnack (Publ. i Hemmets Veckotidning januari 2007)

I ett och ett halvt år har vi levt med halvfärdiga fönsterfoder på insidan av huset. Efter den stora panelrenoveringen skulle nämligen Den Väldigt Snälle Snickaren fixa till alla fönster som hade bänglats loss, krafsats iordning och mecklats in igen. Fönsterfodersprojektet ingick i de miljarders miljoners kronor som panelen hade kostat.

Men Den Väldigt Snälle Snickaren har nog varit lite för snäll … mot andra än oss. För han har inte tid. Han säger att han snart har tid, han lovar en tisdag, han lovar en lördag, han lovar en måndag, men dyker inte upp.

– På, på, på, eh, på onsdag! Då kommer jag. Jag kommer på ooonsdag, säger han övertygande  och snällt leende när vi springer ihop nere på stan.
– På onsdag! upprepar jag. På onsdag! Vad bra! Då ses vi på onsdag! Vad trevligt! ler jag från örsnibb till örsnibb. Onsdag!

Onsdagen kommer, onsdagen går och onsdagen som Den Väldigt Snälle Snickaren skulle ha kommit, kommer aldrig mer igen. Vi petar på isoleringen och snubblar lite på de lösa brädorna som lagts i ordning till Den Väldigt Snälle Snickaren. Eller rättare sagt Den Väldigt Snälle Snickaren Som Aldrig Kom. Då inser vi att vi får leta fram en annan snickare. Men hur? Vi ringer runt först, men det låter likadant överallt:

– Nej, så här under lågsäsong kör nästan hela vår styrka lastbil.
– Kör lastbil? Men de är ju snickare!
– Ja, men eftersom vi inte har några jobb under vintern, kör de lastbil då istället.
– Man jaaaaaag, jag vill ha en snickare! Jag har jobb till dem!
– Sorry. Du får nog snickra själv …

Men jag måste ju spara mina fingrar till tangentbordet så här under högsäsong – kåserier går åt som smör i solsken under senvintern. Under lågsäsongen (sommaren) snickrar jag istället. Men ok, jag är inte den som är den! Jag är inte bara mamma, kåsör, städerska, kocka, skräddare och basketspelare – jag är numera även snickare. Fast en väldigt dålig snickare.

Efter två dagar hade jag misslyckats med att såga sneda hörn under säkert 20 arbetstimmar. Trälisterna blev kortare och kortare och alltfler triangelformade brädstumpar föll till golvet där jag stod och mumlade mitt mantra:

– Det är inte svårt att geringssåga. Det är det inte. En geringslåda är allt jag behöver. Det är inte svårt att geringssåga.

Men inte hjälpte det att sjunga geringslådans lov, inte. Snickarsnack! Det är vansinnigt svårt att geringssåga! Dessutom är det ju helt ologiskt att två vinklar i 90 grader var blir en rät vinkel, medan en i 92 grader inte rätar ut sig perfekt med en i 88 grader utan blir både för lång och för kort på en gång. Dessutom var alla lister och foder profilerade, vilket för många betyder att de är vackert vågiga eller krusiga för en snygg fallskugga, men för mig bara betydde att jag vände dem uppochner och bakochfram och gjorde vinklarna i fel grader och åt fel håll. Plötsligt var 90 grader inte 90 utan 270 grader trots att brädstumparna låg skavfötters.

Mitt i detta funderande avbröts jag av min ickesnickrande man, som hade en fråga. Han kunde ju inte veta att det var en olämplig fråga eftersom frågan i alla andra sammanhang är både lämplig, passande och välkommen. Han skrek nämligen från tvättstugan:

– Är det okej att jag kör vitt i 60 grader nu?

©Lotten Bergman 2007

Share
1 kommentar

– Fel, fel, fel, fel! sa Brasse

Det kom ett mejl från RS med en uppmaning om att delta på ännu en sådan blogg-grej-som-alla-andra-gör. Jag stönade så högt av leda och tristess att jag väckte min djefla man (som alltså vaknar av stönanden men inte jordbävningar eller barnskrik) … men. Jag är ju mycket road av att ljuga.

Jag ska berätta fem saker om mig.
Men bara fyra är sanna.

1. Jag har en nyårsafton suttit i en bastu i Luleå med Vasiljev.

2. Jag har i tonåren i Täby pussat komikern Uffe Larsson.

3. Jag har högst motvilligt opererat båda knäna i Lund.

4. Jag har skakat av skräck framför Tomas Pontén i Stockholm.

5. Jag har kommit tvåa på 3 200 meter i stadsmästerskapen i Dallas.

Ni ser att jag är väldigt listig i mina påståenden, va? Och att jag har framställt mig som en synnerligen intressant, berest och idrottslig person? Er uppgift är att lista ut vad som inte är sant och sedan kommentatorsgissa.

Min gamla kåseribok Die hard, liksom (2001) skickar jag till alla som gissar rätt. De som redan har den (jag har gett bort den en och annan gång förut), kan få något annat som inte är lika roligt.

Svar (och förklaringar) kommer på söndag. Tag förresten gärna upp denna stafettpinne så att jag får gissa hos er. Man måste ju inte skicka ut pris – det räcker med äran! (Men jag vill bli av med böckerna; bilden på baksidan är förfärlig.)

Share
54 kommentarer

Kränkt-bingo

På Språkpolisstationen i Eskilstuna spelas det kränkt-bingo sedan ungefär ett och ett halvt år. Varje gång ordet ”kränkt” förekommer i en tidningstext eller på tv så ropar man BINGO!

Många bingo blir det. Ett typiskt exempel hittar man här, i VERSALER! Det är så larvigt att man rodnar när man läser det.

Häromdagen skrev Alex Voronov, ledarskribent på Eskilstuna-Kuriren, så klokt om saken att vi glömde gasta BINGO! utan exklamerade ÄNTLIGEN! istället.

Share
Lämna en kommentar

Varför bloggar man?

Frågan i rubriken ställde hakke på sin blogg igår … och jag blev alldeles kall. För jag kom banne mig inte på ett enda vettigt svar. Till de vettiga svaren hör nämligen

  • jag försörjer min familj
  • jag är ett föredöme för mina barn
  • jag sparar regnskog.

Och inget av de vettiga svaren stämmer ju in på mig.

Anna kommenterade hos hakke och berättade

  1. om Alice Flaherty, som har skrivit om överdrivet skrivande: ”hypergraphia – an overwhelming urge to write”
  2. om sin egen ekvation som illustrerar detta bloggande – kolla hos hakke, det är jättekul.

(Finns det något ord för detta jag gör nu, när jag stjäl både fråga, rubrik och kommentarer av en annan bloggare? To steal someone’s limelight heter det i Broadwaysammanhang i alla fall. Förlåt, Anna och hakke.)

Men varför skriver jag på denna min blogg?

Just nu har jag till exempel en fyraårings kiss på min högra, strumpklädda stortå – men ingen att berätta det för. Men bloggen lyssnar. Jag skulle vilja redogöra för min djefla mans underliga sätt att städa, men vem bryr sig? Jo, bloggen. (Han – min djefla man – tar upp saker och frågar ”vems är det här?” tills någon svarar … och om ingen svarar tillsätts en utredning.) I sammanhanget måste jag ju även berätta om mitt eget underliga sätt att städa, som kan sammanfattas i ett enda ord plus ett talesätt: bortschaktning plus ”det som inte syns, finns inte”.

Ännu en gång: Varför bloggar man?

Nu tänker jag igen. Vad offrar jag på att blogga? Inte vet jag hur det är med er, men jag som alltid har varit en tv-älskare satt igår och tittade så där som jag gjorde ”förr i tiden”. Plötsligt hörde jag mig själv säga:

– Vad mycket reklam det är. Och vad dålig den är. Var det så här förr? Nä, det här har jag inte tid med.

I varje reklampaus åkte datorn fram, och till slut började jag röra ihop blogginformation med problemen hos Dr. House och jag tyckte att Ugly Betty påminde om en bloggare, men kom inte på vem. (På bilden är det Dr. House – Hugh Laurie – till vänster i ett helt annat sammanhang.)

Äh. Nu bloggar vi vidare. Vissa frågor kanske inte ska ha några svar? Aha! Tänk er en arkeologisk internetutgrävning år 2054. Någon hittar en övergiven blogg och ropar:

– Vems blogg är det här?

Och ingen svarar.

Share
19 kommentarer