Jag lever i sanning ett spännande liv. Not.
Men igår for jag i alla fall mellan ytterligheter. Två timmars jobb med artikel om modeord, sedan – swooosch – resa till Stockholm. Där besökte jag och förärades sushi hos en bloggare, varefter jag för första gången – på order av en annan bloggare – åkte till Berwaldhallen för att hämta konsertbiljetter. Denna hall vaktas av en tredje bloggare, som drog ner mig i kulvertar, visade upp kaffeapparater utan muggar och mystiska övningslokaler. På en dörr stod det ”FLYGLAR”. (Obs, plural.) På en vägg fanns det ett hiskeligt, modernt konstverk (1979). På golvet fanns det mystiska fläckar. (Om man går på dem förvandlas man till en musiker.)
Sju sjösjuka sjömän hade känt sig hemma på den blåa heltäckningsmattan eftersom den lekte hela havet stormar och hade platsat jättebra i Fröken Ensam Hemma åker gungstol.
Men biljetterna kom jag ihåg att hämta trots de vilda äventyren. Plötsligt infann sig ett lugn som jag sällan skådar. Känner. Upplever. Stöter på.
Fyra timmar utan förpliktelser.
Ingen väntade på texter, ingen ville ha mig att föreläsa om verbens plural, inget internet fanns till hands. Så jag köpte mig en kvällsmat och gick på bio: senaste Bond-rullen. Daniel Craig ser under (sorry, nu kommer en spoiler) tortyren ut så här:
Jarl Kulle.
Föremålet för James Bonds kärlek ser däremot ut så här:
Cia Berg.
(Ni förstår väl att jag försöker vara som denne bloggare?)
Sedan sammanstrålade jag på Tjuvlyssnatfesten med i tur och ordning en fjärde bloggare med ny kamera (som hon inte vågade använda) och en femte bloggare (som alls inte hade något glitter på sig) och såg en sjätte bloggare med väldigt snygga, högklackade skor (tut-tut, modebloggsvarning) men hörde tyvärr absolut ingenting av vad förordsskrivaren sade i mikrofonen. (Jag skulle ha bussvisslat och bett alla vara tysta. Folk stod till och med och pratade i sina mobiler när värdarna höll välkomsttal!)
Efter att ha smörjt våra eventuella krås med vitt vin, öl, sushi och annan ohyggligt snyggt upplagd förtäring som fanns i enorma mängder, vandrade alla vidare till en annan lokal, där vi till hip-hop på höööög volym (jaaa, jag är en gammal kärring som vill samtaaala) försökte prata teckenspråk med en bloggare och en annan bloggare och tammetusan gick jag inte fram och berömde en och annan film-bloggare. Sedan killade jag en man i mustaschen, följde med Gustaf Skarsgård in på toa (där jag klev i en skurhink), tog en bild på en bloggare, drog upp byxorna på en stackars pojk som visade upp halva rumpan och kalsongerna samt vinkade åt en fnuttifjärde bloggare.
Sedan bjöd en ytterst snäll bloggare mig på taxiresan ”hem”. Här ligger jag nu på en nybäddad madrass i en lägenhet på Söder och myser i nyborstade tänder och surfar på okänt folks trådlösa nätverk utan lösenord. Det piper hip hop i mina öron och jag hör ambulanser. Jag vill gå på fler fester och jag vill träffa fler människor och jag vill åka taxi och prata teckenspråk men jag vill inte höra mera hip hop. När jag och en annan bloggare försökte charma the almighty DJ, förklarade han att han ”inte tog önskemål”. Och så sa han ”Gå nu, snälla, jag jobbar”. Sedan greppade han micken och … rappade.
Beatles, people, mera Beatles!
Nu till modebloggen!
Ny t-shirt, plommonstop (dock buret under ytterst få minutrar), nyinköpt halsband (139:-), basketskor till svarta, tajta jeans och jättemycket deodorant.
Uppdatering:
I kommentarerna finns det länkar till komprometterande foton.
