(Varning: detta inlägg innehåller många länkar. Man måste dock inte klicka på en enda av dem.)
Det finns ett uppdämt behov att att berätta om ”generande hårväxt”, igenkloggade hårsäckar och killigt skäggstubb. (Jojo, finfin ordvits där.)
Nu ska vi häva ur oss, allihop!
(Protester emottages icke. Jo, förresten men bara på hela klockslag. I kommentarerna. På i-spriket.)
Somliga dagar stoppar jag in en nagelsax i näsan och klipper lite på måfå. Sedan snyter jag mig och tittar om något kom ut. Oftast är det faktiskt bara lite snor. Ibland går jag vilse med saxen och klipper även luggen, vilket mina barn faktiskt har noterat och sedan praktiserat på sig själva (kåseri från 2000).
Ibland ber jag min syster Orangeluvan att gallra uppe vid mina ögonbryn. Dock är jag ju blond, så för att det smärtsamma plockandet sedan ska synas, måste jag färga de kvarvarande stråna. Dessutom har jag ju så lång och ostyrig lugg, så det vackra syns ändå inte. Jag är ju liksom inte som min djefla man, som ser ut som Branting (kåseri från 2000).
Bikinilinjen trodde jag inte var så himla viktig, vilket var helt fel (kåseri från 2002). Numera har jag bikinibyxor som går ner en bit på benet. Benen, ja, får sig en halvvägs rakning då och då, men med väldigt ojämna mellanrum. Apropå mellanrum, så är det under vintern nästan bara när jag har nätstrumpor som jag känner stort rakbehov för att slippa se den ludna kasslern som är min vad. Benrakning är liksom tandtrådsrensning och knipövningar så himla enkelt att skjuta upp ett par månader i taget.
När det gäller mustascher, så har jag bara haft problem med sådana en gång (kåseri från 2003). Jag känner helt enkelt inte några mustascher. Pappa samlade en gång ihop till en spretig liten sak under näsan. Det tog ett drygt halvår eftersom han inte är av den håriga sorten.
Pappa solar mustaschen 1968.
När han efter några dagars njutning av busken fick marmelad i densamma, rakades den av. Nej, man kan ju inte gå omkring med en marmeladfälla i ansiktet. Som ett perfekt elektrakomplex gifte jag mig sedan med en karl utan hår på bröstet, som aldrig skulle kunna få ihop till ens en halv mustasch. (Han har ju dessutom två mustascher strax ovanför ögonen redan.)
Och nu till en favorit i repris: Lena Ph:s lurv.
Stafettpinnen är härmed kastad! Nej, eh … tärningen? Eller, jag menar, skriv nu om lite hår ni också. (Berätta gärna om ni gör det!)
54 kommentarer