Hoppa till innehåll

Dag: 7 januari, 2007

Facit till gårdagens fem fakta

Men först en bonusbild!

Hade de även styrelsemöten, de där tre?

Nåväl. Gårdagens gissningstävling ska nu få sitt facit.

Sammanfattning

När Broder Jakob en gång i en blå måne väl vågar kommentera, har han tokfel. Detta innebär att han just nu sitter och gapar, dödsimpad av mina bedrifter. Han trodde nämligen inte att jag hade bastat med Vasiljev.

Alva, Jenny & Martin, Christina, Kicki och Lady Stalker trodde inte på att jag hade pussat – eller kysst – Uffe Larsson, men som Emi helt korrekt påpekade: det handlade om en puss.

Mina symmetriopererade knän trodde inte Agneta, Anne-Maj, Bim, Översättarhelena (som garderade med att inte tro på Dallas heller), RS/CV/Chadie, Emi, Flinn, Ica, Ilyrm, Johanna, Lotta, Plastfarfar, Pumans dotter, Salt, Tiila, Ulrika Falk och Yvonne på. Bästisgrannen gissade IRL (sprang in genom dörren och vrålade ”knäna är fel, ro hit med en t-shirt”).

Alla hade däremot lagt märke till mina övningar med Tomas Pontén.

Att jag inte kom tvåa i Dallas trodde AB, Anna, Ullig-Bim (efter en hel stream-of-consciousness-kommentar), Siv (som har helt rätt i att man inte är klok om man springer 3 200 meter) Studiomannen (som helt korrekt konstaterar att jag har 18 meter kvar att springa), Elisabet och Susanne (som båda två mycket trevligt trodde att jag vann) samt Erika.

Sanningen

Nyårsaftonen 1982 tillbringade jag med en miljard basketspelare på Esso Motorhotell i Luleå. Det gjorde även det sovjetiska landslaget i ishockey. Vi dansade och de pratade ryska. Hockeylirarna var förvånansvärt små, de flesta. (Eller så var det vi som var stora.) Efter tolvlaget började vi på ungdomars vis springa omkring och undersöka de ack så spännande hotellkorridorerna. Jag, som ju alltid har varit en synnerligen skötsam person, ville inte väcka några arga hotellgäster utan drog med mig ett par kompisar till källarvalven … där det fanns en eller flera bastur. (Kul plural, ja.) Jag öppnade en bastu och klev in. Ah. Nakna, svettiga, små män.

Eftersom jag var klädd i en blå, puffärmad volangblus och en svart, slitsad sammetskjol, stod jag inte ut i mer än ett par minuter. Men vi hann konstatera att vi ju nyss sågs uppe på dansgolvet, att de bastade för att de hade ont i ljumskarna och att Sverige ovanliga tjejer har. Jag hade ju kunnat säga att jag även har bastat även med Fetisov, Kasatonov, Krutov, Makarov och Tretjak, men Vasiljev var den ende jag med säkerhet kände igen i bara mässingen. (Fast det var ju i ansiktet jag kände igen honom.)

Jag har bott i Täby, gått i Tibbleskolan och där spelat teater. Studiebesök gjordes på Ananasteatern (osäker på namnet) i Näsby Park, där Uffe Larsson satte upp något. Efter föreställningen tackade jag för besöket genom att pussa honom på kinden. Förmodligen trodde jag att han då skulle upptäcka mig. Men nej.

Den 3 oktober 1982 fick jag ont i vänster knä. Den 3 november 1982 fick jag ont i höger knä. Idag – 24,5 år senare – efter magnetterapi, vila, sjukgymnastik, ultraljud, vila, akupunktur, massage, vila, 75 kg anti-inflammatorisk medicin och en titthålsoperation (artroskopi), är läkarna och jag helt överens om att jag egentligen inte har ont i knäna och att det faktiskt bara är att ignorera dem. Och spela så mycket basket det bara går innan de helt lägger av.

Våren 1984 gjorde jag första provet till Scenskolan i Stockholm. Jag var totalt bedrövlig i en scen ur en Dario Fo-pjäs. Min teaterlärares man hade nämligen avlidit och när hon efter det sjukskrevs, vågade jag inte be någon annan om hjälp. Jag visste ingenting, inte ens att jag inte skulle få ha en medspelare med mig på scenen … En av domarna var alltså Tomas Pontén, som samtidigt spelade i Kung Lear på Dramaten – som jag såg åtta gånger den terminen. Jag darrade som en aladåb och försökte inte fler gånger. (Mes!)

När jag gick ett år på high school i Dallas, fick jag när det inte var basketsäsong istället vara med i friidrottslaget. Att idrotta utan bollar är ett djävulens påfund, men eftersom man är så vansinigt cool när man ligger på innerplan, stod jag ut. Säsongen avslutades med ett skolmästerskap (inte ett stadsmästerskap, vilket Erika mycket riktigt påpekade) där jag sprang 2 miles och kom tvåa – säkert 100 meter efter den som vann. Basketspelare – och jag i synnerhet – är sällan snabba.

På bilden är det jag i tänkarmössan.

Alla som gissade rätt får en Die hard, liksom – mejla bara er adress till mig. Anne-Maj har redan boken, så hennes pris tilldelas istället Erika eftersom hon ju hittade ett fel i Dallas-historien. De som kommer på särskilt goda anledningar till att de är värda en bok, kan få en de också.

Share
38 kommentarer