Snickarsnack (Publ. i Hemmets Veckotidning januari 2007)

I ett och ett halvt år har vi levt med halvfärdiga fönsterfoder på insidan av huset. Efter den stora panelrenoveringen skulle nämligen Den Väldigt Snälle Snickaren fixa till alla fönster som hade bänglats loss, krafsats iordning och mecklats in igen. Fönsterfodersprojektet ingick i de miljarders miljoners kronor som panelen hade kostat.

Men Den Väldigt Snälle Snickaren har nog varit lite för snäll … mot andra än oss. För han har inte tid. Han säger att han snart har tid, han lovar en tisdag, han lovar en lördag, han lovar en måndag, men dyker inte upp.

– På, på, på, eh, på onsdag! Då kommer jag. Jag kommer på ooonsdag, säger han övertygande  och snällt leende när vi springer ihop nere på stan.
– På onsdag! upprepar jag. På onsdag! Vad bra! Då ses vi på onsdag! Vad trevligt! ler jag från örsnibb till örsnibb. Onsdag!

Onsdagen kommer, onsdagen går och onsdagen som Den Väldigt Snälle Snickaren skulle ha kommit, kommer aldrig mer igen. Vi petar på isoleringen och snubblar lite på de lösa brädorna som lagts i ordning till Den Väldigt Snälle Snickaren. Eller rättare sagt Den Väldigt Snälle Snickaren Som Aldrig Kom. Då inser vi att vi får leta fram en annan snickare. Men hur? Vi ringer runt först, men det låter likadant överallt:

– Nej, så här under lågsäsong kör nästan hela vår styrka lastbil.
– Kör lastbil? Men de är ju snickare!
– Ja, men eftersom vi inte har några jobb under vintern, kör de lastbil då istället.
– Man jaaaaaag, jag vill ha en snickare! Jag har jobb till dem!
– Sorry. Du får nog snickra själv …

Men jag måste ju spara mina fingrar till tangentbordet så här under högsäsong – kåserier går åt som smör i solsken under senvintern. Under lågsäsongen (sommaren) snickrar jag istället. Men ok, jag är inte den som är den! Jag är inte bara mamma, kåsör, städerska, kocka, skräddare och basketspelare – jag är numera även snickare. Fast en väldigt dålig snickare.

Efter två dagar hade jag misslyckats med att såga sneda hörn under säkert 20 arbetstimmar. Trälisterna blev kortare och kortare och alltfler triangelformade brädstumpar föll till golvet där jag stod och mumlade mitt mantra:

– Det är inte svårt att geringssåga. Det är det inte. En geringslåda är allt jag behöver. Det är inte svårt att geringssåga.

Men inte hjälpte det att sjunga geringslådans lov, inte. Snickarsnack! Det är vansinnigt svårt att geringssåga! Dessutom är det ju helt ologiskt att två vinklar i 90 grader var blir en rät vinkel, medan en i 92 grader inte rätar ut sig perfekt med en i 88 grader utan blir både för lång och för kort på en gång. Dessutom var alla lister och foder profilerade, vilket för många betyder att de är vackert vågiga eller krusiga för en snygg fallskugga, men för mig bara betydde att jag vände dem uppochner och bakochfram och gjorde vinklarna i fel grader och åt fel håll. Plötsligt var 90 grader inte 90 utan 270 grader trots att brädstumparna låg skavfötters.

Mitt i detta funderande avbröts jag av min ickesnickrande man, som hade en fråga. Han kunde ju inte veta att det var en olämplig fråga eftersom frågan i alla andra sammanhang är både lämplig, passande och välkommen. Han skrek nämligen från tvättstugan:

– Är det okej att jag kör vitt i 60 grader nu?

©Lotten Bergman 2007