Nu serveras det sista kapitlet i seren ”NK:s leksakskatalog från 1973”.
Ser man på: trots att vi inte hade NK i Luleå, var det exakt, exakt detta tennsoldats-set vi hade hemma. Vi gjorde eld i den enorma, tegelbrutala öppna spisen i vardagsrummet och sedan smälte vi tenn och hällde i dessa svarta gummiformar som luktade illa. Talkade (pudrade?) dem gjorde vi också. Klämmorna var svåra att klämma fast. Men nu blir jag förbryllad:
- Jag har inget som helst minne av att vi målade soldaterna.
- Jag har inget som helst minne av att vi ställde upp dem i fältslag och flyttade dem efter Napoleons geniala strategier.
Så vad gjorde vi då med dem?
Detta dockhus hade vi däremot inte. Vårt måste ha varit av en tidigare modell, med enbart två våningar och sannerligen inte någon pool. (Jisses, pool i Luleå, hur hade det sett ut i spåren av det inställda Stålverk 80 och kamp mot det kommersiella förtrycket och kapitalistiska fördärvet?) Det fanns ett enormt batteri på baksidan och de små lamporna lyste så vackert. Jag möblerade och möblerade om ändrade och gjorde små fruktskålar av halva valnötter och … och … Det var ju konstigt. Ingen bodde i dockhuset. Bara möblerna.
Ingen tvingade mig att leka med tennsoldater och ingen tvingade mig att leka med dockhus och ingen puttade in mig i någon som helst riktning när jag var liten och ovetande. Jag fick liksom leka vad jag ville. Det kan ju inte ha varit bra …
Kolla, bilden på tennsoldaterna har ju till exempel mycket bättre upplösning än den på dockhuset. Typisk förtryckarteknik!
Jag har aldrig förstått mig på vare sig tennsoldater eller dockskåp…
Aequinoxia: Då har du missat den fantastiska leken ”Jordbävning i dockskåpet”! I mitt dockskåp bodde det dockor och det var alltid minst en som mötte döden under valfri möbel.
Nu kom jag på varför jag inte hade folk i dockhuset: Barbie och Ken var helt enkelt för stora och fick sitta dubbelvikta de gånger de bjöds på kaffe.
(Jag skulle ju ha lekt jordbävning med dem istället — tänk er en dockskåpsstol fastklämd på Barbies huvud!)
Ska bara tala om att mamma har kvar alla sina Barbiesar i ett skåp. När hon tror att vi inte ser på så leker hon med dom.
Mina dockskåpsdockor av gummi fick händerna avbitna när katten kröp in i dockskåpet. Och så landade en dockflicka i kritburken så att tröjan blev alldeles röd (blodig). Det var makabert och fint. Sen fick jag nya dockor och då fick de gamla vara tjänstefolk åt dem.
Vad gäller tennsoldaterna så är det väl givet att man inte målade dem. Vi hade inte råd att köpa mer tenn, så vi smälte helt enkelt ner dem och gjöt om.. och gjöt om.. och gjöt om.
Jag gillar elvaåringen skarpt! 🙂
(xhuzbcvm! det går ju nästan inte att stava till även om man inte är en maskin)
Dockskåpet har en extravåning som man kan placera underst. Jag hade också bara två våningar, men en sån som är på bilden. Dockfigurer hade jag, men det var roligast att möblera.
Min pappa som är snickare gjorde ett jättefint dockskåp åt mig. Riktig mosaik som kakel i badrummet till exempel. Lundbymöbler var dock de enda dockskåpsmöbler som fanns att köpa dåförtiden, så det blev möblerat med såna. Tyvärr var dockskåpet i annan (större) skala än möblerna. Detta störde mig oerhört mycket redan när jag var fem-sex år. Är inte det lite knäppt så säg? Jag skulle nog aldrig ha drömt om att leka med Barbiedockorna i dockskåpet. Ännu mer fel skala. Sån var (är?) jag.
Elvaåringen, tack att du går in och berättar lite om mamman!
Vi har dockhuset, men inga möbler! Duplo möbler har varit inne i huset ett antal gånger. Därför står dom oanvända i förrådet.
Hmmm… Tänk om alla barnen kunde få varsin gästbloggardag. Så mycket kul vi kunde få reda på då. 😉
Vi hade dockskåp. Dock tyckte jag itne det var så jätteroligt, lekte hellre krig med grannes två söner. tennsoldater fick min bror i tio-årsåldern och himmel vad det var kul att gjuta! Dock målades de nog aldrig. Detta set med tennsoldatsgjutningssaker tog min mamma ner till mig för en månad sedan och här ska gjutas. Tycker det är stencoolt. Kan varmt rekomendera tennsoldatsmuseeumeti Strängnäs. Wow säger jag bara.
Kanske är för att du inte hade några dockor som du har så stor familj i ditt hus idag?…*kram från Maruschka Freud*
Jag gillar aequinoxias idé! Vad kul alla bloggare som läser hennes blogg ska få! Jag ska avslöja allt jag vet! Moahahahaha!
Hallå där, vi hade ju visst dockor i dockskåpet, mammas gamla med linhår och handmålade ansikten samt pyttesmå välsydda kläder. Jag lekte i alla fall med dem i dockskåpet.
Orangeluvan, söstra mi! Jag har inget minne av dockor med porslinshuvuden! Bombis fick du leka med dem, men inte jag eftersom jag har ärvt pappas slarvgener och finkänslighet vad gäller ömtålighetshantering. (Tallrikar går sönder bara jag tittar på dem.)
Nej, nej, inte porslinshuvuden. Tyghuvuden. Ståltrådsstomme, bomull, lindade med hudfärgad tråd.
Orangeluvan: Oj, ok. Tyyyg.
Broder Jakob har också protesterat: han säger att han var den ende i familjen som fick göra tennsoldater och att jag bara har fabulerat och fantiserat ihop mina egna erfarenheter av klämmor, talk och … men nej, så var det ju inte. Jag är säker!