Hoppa till innehåll

Vad får man skriva?

Jag skulle vilja rekommendera Sentensers funderingar om vad man får och inte får skriva om. (Kommentera gärna på hennes blogg!) Hon har tre exempel på situationer, som jag listar här nedan. (Nu måste ni alla tänka er att ni är i en situation där ni lätt som en plätt kan bli publicerade utan besvärliga refuseringar – ni är kanske redan etablerade, kända och lästa sedan tidigare. Trevlig fantasi, eller hur?)

1. Du får reda på en fascinerande, men hemlig berättelse, och utan att fråga om lov publicerar du den. Du döper förstås om karaktärer och platser så att ingen ska kunna räkna ut vem det handlar om. Huvudpersonen känner dock (förstås) igen allt, och blir ledsen.

2. Du får reda på en fascinerande, men hemlig berättelse, och får tillåtelse att skriva om den så länge ingen kan räkna ut vem det handlar om. Detta låter sig inte göras eftersom alla – när de ser att det är du som är författare – förstår vem huvudpersonen är. Vad göra?

3. En annan skribent berättar en osannolikt fascinerande historia. Du vill publicera den, men vet inte om berättaren redan har gjort det eller planerar att göra det.

Jag har en fjärde variant:

4. Du är arg på din barndom; din farmors faster var galen och elak. Mycket spännande och fascinerande samt osannolikt hände, och nu vill du skriva om det. Men farmors fasters närmaste släktingar som är i livet skulle bli ledsna om du gjorde det – även om du ändrade fakta och maskerade platser och personer. Är detta dilemma ännu känsligare när det handlar om släktingar?

Kom gärna med fler exempel på kniviga situationer!

Share
Publicerat iBloggen

7 kommentarer

  1. Frågan är varför man skriver, tänker jag ibland. Jag känner till exempel till en sak som egentligen bara rör mig och en annan människa, men om den kom ut skulle många bli förskräckta och ledsna. Det kan ju tyckas som om det bara är för mig att knipa igen och ta hemligheten med mig i graven, men ändå önskar jag intensivt att jag kunde berätta om den för världen. Varför? För att det är tungt att ha den för sig själv, och för att det är en så fascinerande konstig och absurd sak.
    Men det känns inte som tillräckliga anledningar.

  2. Är det inte därför man bloggar, Anna? För att kunna berätta hemlisar för främlingar. 😉

    Jag har svarat hos sentenser, så jag nöjer mig med nummer 4. Jag tycker det beror på varför man vill skriva – för att berätta en historia eller för att hämnas sin taskiga barndom. Och på hur nära man står personen ifråga och om de som skulle bli ledsna också har varit dumma. Klart man inte ska göra folk ledsna om man kan undvika det, men samtidigt är det ju *min* historia. Jag hade skrivit den, bearbetat den, hittat vad som gjorde den så speciell och förhoppningsvis kunnat ändra såpass mycket att ingen känner sig utpekad.

  3. Ja, Anna, och då undrar man ju: varför i hela friden skriver man så flitigt på sin blogg, som inte genererar pengar eller berömmelse? Och här på bloggen berättar jag ju inte om tunga saker som jag inte orkar ha för mig själv. Snarare tvärt om.

    Är det just känslan av att “kolla, detta har jag skrivit helt själv”? Liksom “Ära vare gud i höjden, detta har jag gjort i slöjden” fast snarare “Ära vare min dator, som för min fantasi fungerar som en extirpator”.

  4. Oj, nu skrev ju Aequinoxia också om bloggandet, såg inte det!

    Hämnd, ja. Tror ni inte att många drivs av och skriver just för att hämnas? (Även jag.)

  5. Några ord från författande föregångare på den smala stig vi alla går på:

    “Is it true that writers are pillagers of privacy? Yes. And it is also true that others get hurt along the way. But what are a few hurt feelings along the fiction trail? After all, thousands died to build the railroads, millions were crippled and wounded in wars that were presumably fought to create better worlds. Am I saying that the literary end justifies the shady means? I’m saying that writers had better believe it or else they’ll be trapped in moral quicksand and swallowed up whole.”

    Anne Roiphe

    … och:

    “Although it is not necessary for a writer to be a prick, neither does it hurt. A writer is an eternal outsider, his nose pressed against whatever window on the other side of which he sees his material. Resentment sharpens his eye, hostility hones his killer instinct.”

    John Gregory Dunne

    … samt:

    “You have to have that feeling of “I’ll show them.” If you don’t have it, don’t become a writer. It’s part of the animal, it’s primitive, but if you don’t want to rise above the crowd, forget it.”

    Leon Uris

  6. Om jag skriver om mitt eget liv så är det nog ofta för att få det bekräftat att jag inte är galen.
    “Du gjorde inget fel, det är alla andra i din omgivning som är idioter” typ.

    Att blogga är lite av en ersättning till att ringa upp en kompis och prata av sig. “Kan du fatta detta, det är ju inte klokt!”
    Fast på ett mindre påträngande sätt. Det är ju helt frivilligt att “lyssna” på mitt babbel på nätet.

  7. Och så det omvända problemet:
    Får man ljuga i sin biografi så man framstår i bättre dager eller får mer sympati? Även om ens närmaste kan känna sig förolämpade?
    (Jag har lagt till detta i min frågeblogg)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.