Ojulkalendern trivs här på www.lotten.se. Dags att gissa! Våga er på en gissning även om ni bara får fram ”det känns lite som …”.
Jag skriver alltså här (med röda bokstäver) som om jag vore någon annan – en hemlisbloggare som ni kan identifiera genom att se på stil och … eller … innehåll. Man vet inte om det är en död eller en levande, man vet inte om det är en författare eller en fiktiv person. Dessutom kanske jag har ändrat innehållet så att det passar i nutid. Fast bara kanske. Gissa hur många gånger ni vill och hur fel ni vill – och vinn en av de tre bloggtröjorna (se i högermarginalen).
Kom igen nu, vem är detta?
Jag är säker på att valpen skulle ha kunnat lära sig att inte skita på järnkaminen. Det är nånting sjukt med alla som tar bort det man har. Han satte sig på tidningshögen och liksom inte jämrade sig högt. Från valpens ögon droppade var. Jag försökte öppna ögonen, och lyckades. Fåglarna hade hunnit före mig, ögonen var uthackade.
Alltså.
Jag gick över åsen ner mot stranden. Jag måste besinna mig. Man måste alltid besinna sig.
Mamma var inte en som klappade eller strök på nån i onödan. Hon höll godisbiten tätt intill min mun. Hon tog inte bort sin hand, väntade bara. Jag ska alltid minnas det. Jag kommer ihåg hur hon såg ut. Och till sist förstod jag vad jag skulle göra: jag skilde på mina läppar, och med den yttersta spetsen av tungan rörde jag vid godisbitens sträva brottyta.
Ingen storm längre. Når det var storm flög duvorna långsamt förbi mitt fönster, drivna bakåt av vinden, såg på mig med sina små vemodiga leenden, viskade nästan ljudlöst.
Minns du oss, sa de. Vi försöker än, har inte gett upp. Så fördes de bakåt av stormen, men flög.
Nu andas havet.
Så kanske döden blir till sist: inte den som kommer i livet, utan den till sist. Som när mamma byter lakan och det känns torrt och varmt igen, fåglarna sover, snöljuset värmer, och jag kan somna.
Facit kommer inte runt midnatt som vanligt, utan någon gång under lördagen!
48 kommentarer